Att bara bekämpa symtomen - inte orsaken!?

Huruvida de svenska soldaterna skall vara kvar i Afghanistan eller inte har sedan förlusterna av stupade och sårade soldater de senaste dagarna vuxit i styrka och omfattning.
Mycket beror på de aktuella händelserna men också på att en proposition om förstärkning av styrkan i dagarna skall tas i Riksdagen.

Journalister och andra "experter" talar om ändrad strategi som kan utgöra grund för attackerna. Ingen talar om varför talibanerna kan rekrytera så många afghaner.
Ingen talar om hur all hjälp fördelas och vilken effekt den får!

Om man menar allvar med att återställa fred och säkerhet i Afghanistan måste man ge de opiumodlande bönderna ett alternativ som är bättre och därefter bekämpa all kriminalitet som är förknippad med produktionen och handeln med opium.

Javisst är det en gigantiskt uppgift, men i dollar och människoliv är det nog ekonomi trots allt. Det som pågår idag, en bekämpning av symptomen (talibanerna), kan svårligen lyckas så länge inte de opiumodlande bönderna ges ett alternativ.

Men kanske man inte vill...............?

Yrkesförsvar - en nödvändighet!

De som anser att det var felaktigt att överge värnpliktsutbildningen (göra värnpliktslagen vilande) måste anse att sju månaders utbildning var tillräckligt för att kunna utföra det svåraste av alla yrken, väpnad strid!
Vid de fåtal tillfällen som utbildningens längd ifrågasatts har motivet endast varit att soldaterna måste kunna hantera avancerad teknisk utrustning!?

För att vara ett land som inte varit i krig på två hundra år är ni inte alls så dåliga!

Kommentaren gavs av en brittisk officer vid ett tillfälle i samband med att ett svensk förband samarbetade med ett brittiskt förband och måste förstås som så att han uppskattade mycket av vad vi åstadkom men förstod samtidigt att vårt ledarskap och brist på "skarp erfarenhet" och traditioner endast var uppbyggt på ett liv i fred, trygghet och kollektivavtal.

Jag har full förståelse för att avsaknaden av värnpliktsutbildning, för alla, innebär en stor förlust för samhället, särskilt det multikulturella som vi nu lever i men det måste väl ändå inte vara Försvarsmaktens ansvar!

Jag inser också att urvalet inte kan vara lika stort när man rekryterar soldater på frivillig väg som när alla unga män, och för all del kvinnor, kallades till mönstring. Jag är ändå mest orolig för att urvalssystemet inte klarar av att gallra ut olämpliga så kallade "militärt överintresserade personer" .

Även om man ibland kan misstänka att övergången till ett yrkesförsvar med tillsvidareanställda yrkesofficerare och specialistofficerare och tidsbegränsad anställning av gruppchefer och meniga huvudsakligen motiverades av att man lättare skulle kunna klara av de internationella insatser som numera genomförs, är jag av uppfattningen att det främsta motivet är att på detta sätt kunna vidmakthålla och utveckla den nödvändiga kompetensen. Internationella insatser utgör en väsentlig del i detta.

De gigantiska värnpliktsarméerna som började användas i slutet av 1800-talet, fransk-tyska kriget 1870-71, första världskriget och senare det totala kriget under andra världskriget är gigantiska mänskliga katastrofer som aldrig hade varit möjliga utan värnpliktiga soldater och politiska "militära" ledare.

Krig är en alldeles för allvarlig företeelse för att kunna läggas i händerna på icke professionella soldater och ledare!

När det sedan gäller frågan om vilken försvarsförmåga vi skall ha i Sverige krävs en löpande utvärdering av omvärldssituationen för att ständigt att ha en försvarsförmåga som balanserar det aktuella hotet.
Men låt oss inte glömma att försvarsförmåga är en produkt av volym och kvalitet. En stor volym utan kvalitet utgör bara ett logistiskt problem.
Med införandet av ett yrkesförsvar från soldat och uppåt kan varje funktion (kompetensområde) ha en volym som inte tillåts underskrida den ”kritiska massan” medan kvalitén på utbildning och utrustning kan höjas avsevärt.
Att vi i det värnpliktsbaserade försvaret aldrig uppmärksammade dessa brister kan möjligen förklaras av en tvåhundraårig fred och att man utvärderade (betygsatte) sig själv.
Förmågan att ta politiskt ansvar menar jag att man visat när man vågat bryta mot det ”elfte budordet” (så har vi aldrig gjort förr) och vågat satsa på kvalitet istället för numerär.

Låt oss fortsätta på den inslagna vägen mot en professionell Försvarsmakt som ständigt kan ha en försvarsförmåga som är balanserad mot det aktuella hotet.

Tänkte inte på det eller "rasister äro vi alla"?

"Vi kommer inte att ta i dom med tång" får man tydligen säga både som oppositionsledare och som statsminister när man avser en grupp på cirka 400 000 röstberättigade svenska medborgare.
Hade någon sagt detta om en annan grupp människor, flyktingar från Iran, Somalia eller en grupp Romer hade det med säkerhet lett till åtal för racistiskt uttalande.

Man kan fråga sig hur det är ställt med demokratin i landet. Demokrati betyder folkstyre och i en vidare mening yttrandefrihet, rätt till politiska åsikter, rätt att bilda politiska partier och rätt att utan tvång uttrycka sin politiska åsikt i fria och hemliga val!

Att ett politiskt parti vars huvudfråga är att begränsa flyktingmottagning och invandring betecknas som främlingsfientligt kanske är korrekt. Möjligen finns andra icke så trevliga etiketter som passar. Men att hänga ut 400 000 väljare visar inte på någon större respekt för demokratin. Eller kan man rösta fel?

Det är svårt att förstå logiken i den flykting- och invandringspolitik som bedrivits under lång tid i Sverige. De förklaringar om att vi i landet har en demografisk kurva som visar på en åldrande befolkning som inte kommer att kunna klara sig utan ett tillskott på yngre, gärna välutbildade människor är påståenden som inte leds i bevis. Aldrig har en korrekt redovisning av samhällskostnaden redovisats.
Alla frågor om detta förhållande saknar svar från myndigheterna.

Att det skulle vara humanitära skäl som ligger bakom är svårt att förstå. Lättare är det att förstå att man genom denna flykting- och invandringspolitik försöker att skapa en väljarkår för sin egen politik eller för att kunna hålla sig kvar vid makten.

Någon har sagt att i Sverige räcker det inte med att byta politik - man måste också byta ut hela folket!?

När Fredrik Reinfeldt uppmanade svenska folket som ville värna om Sverige att inte rösta på Sverigedemokraterna borde han istället sagt att den som vill värna om Sverige bör rösta på moderaterna!

Slutligen: Jag kan aldrig hålla med dig eller förstå dina åsikter men jag skulle kunna offra mitt liv för din rätt att uttrycka dem!

Nya nedläggningar, överföring av medel (bantning av stödmyndigheter) eller en total översyn av Försvarsmaktens organisationstruktur?

Gästinlägg från Wiseman:

Försvarsdebatten pågår för fullt på alla möjliga håll.

För alla försvarsmaktsanställda är det nya ofullständiga avtalet utan preciserade villkor, som man nu tvingar in alla anställda i ett hett debattämne. Så här i valtider så kommer även diskussioner om förbandsnedläggningar upp till ytan igen. Det som ideligen slår mig att det näst intill aldrig förekommer något positivt inom eller runt Försvarsmakten i debatten.

Försvarsmaktens informationsdirektör Lagersten har på en något undangömd plats på Försvarsmaktens annars så ointressanta hemsida, en spalt som man kallar ”Försvarsmakten kommenterar”. Där har det helt plötsligt börjat komma lite inlägg igen. Det senaste inlägget, innan någon sannolikt fick en spark där bak, publicerades i juli….

Men ett av de nya inläggen på denna plats handlar om vad Generallöjtnant Jan Salestrand tydligen kommenterat på ett förbandschefsmöte rörande Officersförbundets debattartikel om vad de anställda anser om förmågan att klara av väpnad strid. Nu pratar vi om vår viktigaste uppgift mina damer och herrar. Resultatet blev som de flesta vet att 8 av 10 anställda inte tror sig reda ut sin egen huvuduppgift.

När man läser detta lilla inlägg så inser man ganska snart att Salestrand bildar dimma. För det är precis just ett uttalande som detta som gör att nästintill alla politiker inte reagerar över hur illa ställt det verkligen är med vår Försvarsmakt i många avseenden. Salestrand påvisar ju hur fantastiskt bra och efterfrågade FM är av allt och alla. Ett mycket smart och professionellt sätt att undanhålla de faktiska bristerna?

Salestrand skriver:

"Jag förstår att den enskilde medarbetaren kan känna sig otillfredsställd. Framför allt eftersom vi har höga krav på oss själva och vår professionalism. Jag ställer mig dock frågan om resultaten ger en rättvis bild av verkligheten.

Som en motvikt vill jag framhålla alla de olika utlandsuppdrag vi genomfört de senaste åren. Vi är och har varit i vitt skilda miljöer runtom i världen; Balkan, Liberia, Kongo, Tchad, Medelhavet, Adenviken och Afghanistan. Vi har ett odelat förtroende från de länder vi har samarbetat med, både mindre och större länder. Det är inte av politisk eller militär hövlighet utan svensk trupp är efterfrågad. Vi skulle inte klara dessa uppdrag gång efter annan och över tid om det vore det så illa ställt som resultaten i undersökningen anger.

Vi deltar i ca 750 internationella samarbetsområden, vilket är långt fler än något annat land av jämförbar storlek. Det gör vi inte för att vi bett om att få vara med. Tvärtom är vi efterfrågade för vår kunskap och professionalism.

Vi når våra uppställda mål enligt verksamhetsuppdragen. Värnpliktsrådets årliga undersökning om hur soldater och sjömän uppfattar tjänstgöringen visar att fler än någonsin har förtroende för befäl, egen och förbandets förmåga.

I sammanhanget vill jag också lyfta fram att en logisk förklaring till resultaten. Vi står mitt i en förändring där vi ska öka tillgängligheten. Insatsorganisationen har idag mycket få förband med hög beredskapsgrad och med direkta resurser knutna till denna förmåga.

Jag tror också att vi har överdriven grad av självkritik i Försvarsmakten, en kultur där vi klär oss i säck och aska. Självklart ska vi fortsatt uppmärksamma de brister och problem som finns, till exempel genom krigsförbandsvärderingen. Men det är viktigt att diskussionen sätts i ett större sammanhang."


Det Salestrand marknadsför som positivt och professionellt med FM är enbart de internationella insatserna. Detta får såklart många politiker, men även gemene man i Sverige att applådera och känna sig delaktiga. Det vill säga de som kanske inte alltid är så särskilt insatta i de viktiga detaljerna.

Nu vill jag inte på något sätt raljera över alla de som åker ut i världen i Svensk uniform och i vissa fall riskerar livet. Alla ni gör ett oerhört bra jobb, inget snack om den saken.

Men….

Det Salestrand verkar glömt (eller medvetet mörkar för politiker m.fl.) är att Försvarsmaktens i särklass viktigaste uppgift trots allt är väpnad strid och att försvara Sverige.

Denna kompetens och förmåga lyfter Salestrand inte fram. Nej, för då heter det ibland ”både och” samt några andra floskler som innebär att förbanden skall kunna göra samma saker på både hemma och bortaplan. Men reder FM verkligen ut det?

Det går inte ens att jämföra svårighetsgraden, och kravet på kompetensnivå och förmågor att jaga pirater i Adenviken med att genomföra strid till sjöss mot en jämlik angripare eller kvalificerad ubåtsjakt i ett skarpt läge.

Det går inte att jämföra att åka runt och patrullera på Balkan i en fredsfrämjande insats med att bygga upp kompetens och förmåga att möta en mekaniserad fiende i svår terräng, och kanske till och med i iskallt vinterklimat. Ja jämförelserna kan göras oändligt långa med de ställen och med den hotnivå och vilka krav på förmågor vi har på våra internationella insatser jämfört vad som kan hända i tider av oroligheter runt, och i vårt eget land. Undantaget är vår insats i Afghanistan.

Nu tänker många att dessa ”kalla kriget förhållanden” inte är relevanta. Men då måste man nog ställa sig motfrågan vilken typ av fiende man anser att FM skall vara kvalificerad att möta? Är det piraten i en fiskebåt och terroristen med hemmagjorda bomben, eller ska vi fortfarande ha förmåga att möta en jämlik, eller starkare fiende? För mig är svaret enkelt.

Försvarsmaktens egen hemsida är för övrigt en enda glädjekavalkad, där det enda verkar handla om att enbart försöka hitta det positiva i FM. Allt annat verkar ignoreras, alternativt göms på Lagerstens lilla dolda plats i små notiser.

Det är sannolikt också därför alla Försvarsbloggar som Wiseman och Chefsingenjören m.fl. lockar en så oerhört stor läsarskara. Dessa bloggar är det enda forum där alla missförhållanden, problem och förmågeglapp inom FM kan ventileras. Men där kommer en annan faktor in i bilden, nämligen sekretessen. Jag är nämligen övertygad att båda dessa bloggare och alla som kommenterar dessa bloggar sitter på ytterligare information, men som man av naturliga skäl aldrig kan yppa då det ofta berör faktiska förmågor (eller oftare brist på förmågor) och operativa förhållanden. Sådant ska självklart inte heller publiceras av olika anledningar, men den som sitter med vetskapen, blir då ännu mer förbannad och frustrerad när man läser uttalandes från FM ledning, och när de förmedlar ett budskap som ska framstå som om att allt i FM är så oerhört bra.

Även Försvarspolitikern Allan Widman lyfter fram detta på sin blogg. Men han understryker att debatten runt dessa missförhållanden är viktigare än något annat.

Försvarsmakten kör gärna en massa mantra som det numera klassiska ÖRA och annat. Men frågan är hur mycket ÖRA som verkligen råder. Bara det att alla försvarsbloggar och alla kommentarer är anonyma ger en helt annan bild av ÖRA. Det är till och med så att ÖRA har fått helt andra betydelser än vad som från början avsågs.


En helt annan sak som man i dessa dagar kan reflektera över är den senaste debatten om förbandsnedläggningar.

Klart är att det finns dokument (BU 2011 samt FM UP) där FM tydligt angivit att man tagit höjd i sin planering för en eventuell nedläggning av en flottilj, ett regemente och ytterligare några mindre enheter.

Detta har blossat upp en debatt mellan framförallt (M) och (S) företrädare där (S) lyfter fram detta som ett orosmoment som kan bli en verklighet efter valet om det nu visar sig att pengarna inte räcker till. Då går (M) till motangrepp och hävdar att man inte alls planerar för något sådant…

Men faktum är att den troliga anledningen till att FM tagit höjd för detta är (M) genomdrivna politiska projekt att avveckla värnpliktsförsvaret och införa ett yrkesförsvar. Detta medför sannolikt ökade kostnader samtidigt som Salestrand hävdar att man kommer få en överkapacitet p.g.a. att man inte längre ska utbilda några värnpliktiga.

Allt hänger ihop, frågan är hur (M) ställer sig till detta eventuella faktum att deras avveckling av värnpliktförsvaret direkt leder till överkapacitet av utbildningsplatser samt underskott i ekonomi, vilket kanske tvingar fram just…. förbandsnedläggningar…… trots att man i dagsläget inte verkar inse sambandet. För hur man än vrider och vänder på saker så hänger allt samman på ett eller annat sätt.


Tack för ordet.

Om detta tycker Carlsson!

- Att det är just behovet av kompetens (väpnad strid) som är det viktigaste skälet för införandet av ett yrkesförsvar!
- Att kostnaderna för detta är svåröverskådliga!
- Att stödorganisationer (myndigheter) som FMV, FOI, m.fl. inte på något sätt anpassat sina kostnader till behovet och att en överföring från dessa bedöms med råge kunna täcka eventuella kostnadsökningar för ett yrkesförsvar!
- Att inga traditioner eller andra "suspekta" svepskäl får hindra en utformning av en Försvarsmakt utan försvarsgrenar som utgör hinder för effektivitet, bara cementerar "socialgruppsindelningen" och är kostnadsdrivande!
- Att administrationen anpassas till behovet!

Jag tror och hoppas att den debatt som inletts i slutspurten av valrörelsen, de löften som avgivits och ett väl utfört arbete enligt ovan resulterar i att inga nya nedläggningar (med tveksamma besparingar som resultat) behöver göras!


Ett annat sätt att snabbt både åstadkomma kompetens och spara pengar är att hyra in RyanAir och lägga ner hela flygvapnet. Se Staffan Heimerssons artikel i Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/staffanheimerson/article7771543.ab

Att de rödgröna vill spara in 2 miljarder och återinföra värnplikten kan möjligen påverka arbetslöshetstalen men på intet sätt rätta till kompetensbristen!

Rätt eller möjlighet att arbeta till 69?

När jag fyller 65 har min arbetsgivare mycket liten nytta av mig men trots detta är man nu på väg att lagstifta om att jag skall ha rätt att fortsätta min anställning till den dag jag fyller 69!

Svenska folket har blivit friskare! En sextiåring har ofta en femtiårings fysik och hälsa. Äldre personers kompetens och inte minst erfarenhet måste tas tillvara och kan utgöra ett ovärderligt tillskott i arbetslivet. Men tyvärr finns det också motsatsen, särskilt inom den offentliga sektorn där effektivitet inte mäts med röda och svarta siffror. För att inte utgöra "bromsklossar" placeras ofta äldre "lågpresterande" på befattningar som inrättats just med syftet att ta hand om dessa.

Att lagstifta om en rättighet för arbetstagaren att kunna vara kvar på en anställning till fyllda 69 utan att arbetsgivaren har något som helst inflytande måste betyda att de som utformat förslaget inte har någon som helst arbetslivserfarenhet.

Håller med Sture Nordh!

Det är inte ofta jag sympatiserar med företrädare för fackföreningarna. I detta fall är jag helt överens med TCO-ordföranden. Möjliggör delpension från 60 eller tidigare. Låt pensionsåldern vara flexibel. I vissa fall kan pensionsåldern tillåtas vara 70 år men först efter arbetsgivarens medgivande.

Det är en katastrof för både arbetsgivare, arbetstagare och inte minst för samhället att ha människor anställda som inte är produktiva och som dessutom upplever sig så!

Kan vi lita på vårt luftförsvar?

Häromdagen ställdes all flygverksamhet in på en flygflottilj. Anledningen var det brev som alla försvarsmaktsanställda fått från sin arbetsgivare. I brevet skulle man med ett kryss i en ruta ange om man var beredd att acceptera internationell tjänstgöring eller ej. Om man inte accepterade skulle man ställas i en personalreserv och kunna avskedas med motivet arbetsbrist.

Att reaktionen blev en "vild strejk" även om arbetsgivaren inte vill kalla det så, beror sannolikt på en mängd orsaker.

Urvalssystemet

På sjuttiotalet infördes ett deltest i urvalssystemet för antagning av militära flygförare. Testet, kallades DMT som är en förkortning av Defence Mechanism Test. I testet kan man avgöra om en person är benägen att undertrycka (förtränga) farliga situationer på ett otillbörligt sätt. Man kan också säga att personer som är särskilt mycket uppgiftsinriktade gärna förminskar svårigheterna i att genomföra uppgiften.
Individer som är mycket objektiva och aldrig förtränger svårigheter ligger längst ut på vänsterskalan och kan kanske betecknas som obeslutsamma, ängsliga och improduktiva medan personer som ligger längst ut på högerskalan närmast kan betraktas som psykopater.
Var någonstans en militär pilot skall ligga har diskuterats men nog borde det vara så att en civil pilot med ansvar för flera hundra passagerare under varje flygning borde ligga till vänster om den militära piloten på skalan.
Att motivet flygsäkerhet används i sammanhang som många gånger blir skrattretande kan antingen vara en indikation på detta eller ett smart sätt att få fördelar.


Höga ersättningsnivåer

Under sextio- och sjuttiotalet hade det svenska Flygvapnet en mycket dålig flygsäkerhetsnivå. Vid införandet av J29 Tunnan och sedan A37 Viggen var haverierna många. Efter ett avsevärt flygsäkerhetsarbete förbättrades statistiken. Den särskilda ersättningen som kallades flygrisktillägg ersattes med andra ersättningar och blev år 2000 efter flera års diskussioner en ersättning baserad på vad en SAS-pilot hade i lön. Ersättningen började på 38 000 Kr och höjdes varje år med minst 600 Kr under femton år. Efter femton års flygtjänst eller tjänst i Försvarsmakten där kunskaper "om flygande förbands utveckling och verksamhet" krävs, får personen stå kvar i lönestegen och en premie betalas ut på femton basbelopp (15 x 42 300 Kr).
Lämnar personen Försvarsmakten för annan anställning innan dessa femton år blir denne återbetalningskyldig. Syftet med detta var att motverka en påstådd flykt till civila pilotyrken.
Att detta avtal slöts i ett konjunkturläge då inga piloter anställdes av flygbolagen, att lönerna för civila piloter har sänkts och att avtal slöts med piloter som var långt ifrån attraktiva för den civila marknaden brydde sig ingen om.

Att dessa kostnader som beräknades på ett fullkomligt felaktigt sätt och jämfördes med kostnader som redan var betalda fick dessutom, under några år, till följd att man inte hade pengar till flygövningar utan fick flyga simulator och spela innebandy, gjorde inte saken bättre.

Åtta till fem jobb

Det är inte bara på flygflottiljerna som militäryrket blivit ett välbetalt "sju till fem jobb" men få har klart för sig att officersyrket innebär att man valt att i en krigssituation kunna vara beredd att riskera sitt liv för den uppgift man utbildats, tränats och anställts för.
Att man använder argumentet att det kostat 40 miljoner att utbilda en stridsflygare och denne därför inte kan användas i internationella uppgifter gör att tveksamheten ökar huruvida dessa pengar är helt bortkastade - även när Sverige måste försvaras!

Hotet från dessa "välutbildade"

Hotet från dessa piloter att söka sig till den civila marknaden måste tas med ett leende. Visserligen borde de flesta ha råd att utan lån betala sin utbildning (250 000 Skr) på Airbus eller Boeing 737. Men när man upptäcker att man hamnat längst ned på senoritetslistan med en avtalsenlig lön på ca 25 000 Skr och ett framtidsperspektiv att kunna bli kapten efter femton år, lär nog krysset hamna i ja-rutan utan längre eftertanke!

Och alla dessa kryss

Snart, mycket snart är vi inne i september och valdagen 19 sept närmar sig. Nu skall vi väljare inte bara välja vilket block vi vill ska regera Sverige de kommande fyra åren, vi skall också välja vilket parti som skall ha det största inflytandet inom blocket. Och inte nog med det vi skall också, om vi så önskar, kryssa för den kandidat som vi önskar skall vara vår politiske representant.
Men hur mycket hjälper vårt kryssande när partierna styrs av en partiledning och vår inkryssade representant bara utgör "valboskap"?
Dilemmat handlar mycket om engagemang och tid. Kan man begära att en fritidspolitiker lägger ner erforderlig tid på att sätta sig in i ett ärende i sådan utsträckning att han eller hon verkligen kan vara vår politiske representant? Om svaret är nej borde antalet ledamöter i nämnder och styrelser kunna vara färre.

Ytterligare ett kryss för några!

Enligt uppgifter i en lokaltidning ställdes all verksamhet in under en hel dag för att låta personalen på en flygflottilj få tid till reflektion och eftertanke. Anledningen var ett brev från Försvarsmaktens högsta ledning där all personal, inte bara de som anställts efter 2004, tvingas ta ställning till internationell tjänstgöring. Brevet innehåller tydligen ett formulär där man kan sätta ett kryss i en ja eller nej-ruta.

Jag har tidigare framfört kritiska tankar om svenska internationella insatser som på intet sätt, snarare motverkat, svensk säkerhet. Men det finns ändå all anledning att höja på ögonbrynet när vissa "överbetalda" (läs bortskämda) kategorier "kinkar".

Det är en synnerlig tuff åtgärd från Försvarsmaktens högsta ledning om än imponerande. Och visst kan man ha viss förståelse för att inga villkor presenterats.

Å andra sidan varför skall det vara skillnad på personal som anställts före eller efter 2004?

Om och när det kan bli aktuellt med insatser kommer säkert olika villkor att finnas för personal från olika försvarsgrenar - så blir det när man fortsätter att tillåta en socialgruppsindelning = försvarsgrenstillhörighet inom Försvarsmakten.

Sommaren är kort, det mesta ......... bort.

Plötsligt blir det lite molnigare en dag och redan vid åttatiden måste jag tända belysningen inomhus. Var det inte midsommar alldeles nyligen? Snart inne i augusti?

Jodå precis som vi i detta landet väntar några år efter en folkomröstning som blivit fel (kan en folkomröstning bli fel?) väntar vi några år innan nästa försök görs.

I mitt fall har jag låtit det gå tio år innan jag inleder ett nytt projekt att köpa motorcykel. För tio år sedan misslyckades jag totalt genom att HSB (hon som bestämmer i frågor som denna) missa ett mail och efter den uteblivna och förväntade svaga protesten gick jag på med nästa steg och misslyckades totalt.
Dagen efter kunde vi läsa om en MC-olycka med dödlig utgång bara några hundra meter från vår bostad. Eftersom HSB arbetar med rehabilitering där många är just skadade i MC-olyckor var det bara att lägga ner.

Nu var det dags igen och ABS blev ett tekniskt nyckelord som jag hade tänkt använda. Visserligen skulle min ekonomiska situation (kontot för personliga leksaker) genom ett tråkigt brev från Statens Pensionsverk riskera att påtagligt reduceras, ja inte bara det utan bli ställd i skuld och därigenom inte vara fri men den dagen den sorgen och jag hade under en hel eftermiddag formulerat ett yttrande som jag tyckte skulle ge resultat.

Men vid det första försiktiga försöket, som jag kallar, vänjas vid tanken, blev det kalla handen direkt. Och när vi några timmar senare kommer förbi en olycksplats där en crossmotorcykel kolliderat med ett träd och föraren omkommit, känns det som om jag tvingas vänta ytterligare tio år. Kanske finns det då något som ersätter ABS!






Jag är i alla fall 20% delägare i min äldste sons lilla båt. Och nu har jag lärt mig att byxa aborre!

Medlemsskap i försvarets frivillighetsorganisationer - ett sätt att finansiera sina hobbies?

Med ett klubbslag blev plikten att utbilda sig till rikets försvar, i fredstid, endast frivillig.

Att detta beslut i hög grad påverkats av att internationella insatser numera blivit huvudnumret för det svenska försvaret är svårt att bortse ifrån.

Att utbilda värnpliktiga som man inte vet om de kommer att frivilligt anmäla sig till internationell tjänst och dessutom inte ens "krigsplacera" i förband var naturligtvis fullständigt bortkastat. De soldater som nu frivilligt anmäler sig till militär utbildning har, som jag uppfattat det, som ett villkor tvingats avge en avsiktsförklaring att man är beredd att göra internationell tjänstgöring.

Möjligen kan ett spår av försvarstänkande av det svenska territoriet skönjas i de planerade materielbeställningarna. Men det kanska bara är tanken på en möjlig export av tekniskt högstående ubåtar och nya generationer av JAS som ligger bakom?

Att utbilda sig och förbereda sig för att kunna avvärja ett angrepp mot det svenska territoriet blir mindre och mindre aktuellt.

Avskaffandet av värnplikten var nödvändigt men inte av skälet att trygga rekryteringen till internationella insatser utan för att skapa förutsättningar för att höja kvaliteten på det svenska soldaterna och sjömännen.

Territorialförsvaret och de frivilliga försvarsorganisationerna

Under perioden av eftertanke, dvs åren efter 2:a världskrigets slut, byggdes det svenska försvaret ut på ett tidigare aldrig skådat sätt. Under en period hade Sverige som exempel på detta, världens fjärde största flygvapen.
Lottakåren som tidigare varit den enda frivilliga försvarsorganisationen fick många efterföljare.
I dag finns Bilkåren, Frivilliga Automobilkåren, Frivilliga Flygkåren, Frivilliga Motorcykelkåren, Försvarets Personaltjänstförbund, Frivilliga Radioorganisationen, Flygvapenfrivilligas Riksförbund, Insatsingenjörernas Riksförbund, Svenska Brukshundsklubben, Svenska Blå Stjärnan, Sveriges Civilförsvarsförbund, Svenska Fallskärmsförbundet, Svenska Lottakåren, Svenska Pistolskytteförbundet, Sjövärnskåren, Svenska Sportskytteförbundet, Svenska Röda Korset och Försvarsutbildarna. Dessa 18 organisationer har tillsammans 580 000 medlemmar.

Vad som händer inom Röda Korset vet vi nu alla men vad som händer inom alla de andra organisationerna vet vi inte så mycket om. Att ungdomar som går med i Frivilliga Motorcykelkåren får lära sig att köra motorcykel och att man får tillgång till försvarets resurser är självklart. Att Blå Stjärnan skulle hjälpa till i jordbruk där bonden var inkallad fungerade bra. Att det senare blev en möjlighet för hästintresserade unga flickor att få tillgång till häst och andra resurser vid tävlingar var kanske inte syftet men användes för att stimulera rekryteringen.

Några av dessa organisationer var avsedda att stödja civilförsvaret men efter att civilförsvarsorganisationen succesivt avskaffats hitta man vägen in i den militära grenen.


En sådan är Frivilliga Flygkåren som inledningsvis var en organisation av civila piloter som gått ur värnpliktstiden eller lyckats få en krigsplacering i civilförsvaret. Dessa piloter skulle med inmönstrade småflygplan, privata och klubbägda, kunna utföra radiakindikeringar, rekognosera utrymningsvägar och utföra andra uppgifter för civilförsvaret.
När civilförsvarsorganisationen lades ned hade man lyckats övertyga företrädare för territorialförsvaret om nyttan med ett så kallat försvarsområdesflyg. Och vips hade man fått en ny uppdragsgivare.

I dag klagar man från Frivilliga Flygkårens sida över Transportstyrelsens ifrågasättande av den verksamhet som bedrivs. Transportstyrelsen ifrågasätter behovet av lågflygning, flygning med passagerare och en otillbörlig konkurens med kommersiella flygbolag om bl.a. skogsbrandbevakning. Det så kallade hjälpflyget bedrevs tidigare, och kan även i dag bedrivas av flygklubbar med hjälpflygtillstånd, men har övertagits succesivt av Frivilliga Flygkåren som dessutom lägger på 20% på flygtimpriset. Ett pålägg som går till den egna administrationen.

Att Frivilliga Flygkåren en gång organiserades som en frivillig civilförsvarsorganisation var väl vällovligt men borde inte också det militära flyg som skall stödja territorialförsvar och hemvärn vara militärt och operera under det militära regelverket?

Dessa 18 organisationer utgör med sina 580 000 medlemmar en imponerande numerär. Frågan är bara vad den kostar och vilka andra områden inom försvarsektorn som måste eftersättas för att betala detta`?

Hur kunde det hända? Kan det hända igen?

Grekland godkänner de hårda villkoren för att få låna 1000 miljarder kronor. I eftermiddag sammanträder euroländerna för att eventuellt godkänna lånen.
Kraftfulla protester väntas från fackföreningar och allmänhet! Anledningen till protesterna är att för att få lånen beviljade måste offentliganställda tvingas sänka sina löner med ca 30%, höja pensionsåldern från 50 till 65 och avsevärt försämra sina pensionsvillkor i övrigt. Vidare tvingas man att göra momshöjningar och bensin skattehöjningar som alla greker kommer att drabbas av.

Förskräckligt kan man tycka. Något sådant hade aldrig accepteras i vårt land. Verkligheten bakom detta är att man i Grekland unnat sig förmåner utan like utan tanke på att detta skall betalas. Offentliganställda har haft fantasilöner, fått tretton eller fjorton årslöner och andra otroliga förmåner som man inte förstått att man måste betala.

Redovisningen av statsbudget och resultat har varit missvisande och de (obefintliga) kontrollorganen inom Eu har under många år förts bakom ljuset. Grekerna har levt i "sus och dus" och låtit andra (främst euroländer) betala. Associationen till den nya benämningen "Toblerone ekonomi" ligger nära. Man tar kostnaden på någon annans kreditkort.

Sverige har haft tur som inte gick med i eurosamarbetet utan vilade på hanen och stod kvar utanför. Men i höst står vi åter inför ett val. Att välja en regering som skall skapa jobb genom att låta den offentliga sektorn svälla utan finansiering Eller att skapa riktiga jobb genom stimulans och att låta det löna sig att arbeta.

Riktiga jobb finns både inom näringsliv och den offentliga serviceverksamheten. Det viktiga att komma ihåg att nivån på all samhällsservice bestäms av hur bra vårt näringsliv går. Ett knäande näringsliv ger inget utrymme för vård, skola omsorg och pensioner. En dålig samhällsservice ger heller inga goda förutsättningar för ett väl fungerande näringsliv. Men man kan alltid göra som grekerna - låta någon annan betala!

Q x N = Erforderlig försvarsförmåga

Övergången från ett värnpliktsförsvar till ett yrkesförsvar är den största förändringen av det svenska försvaret på mer än hundra år.
Kritiska röster höjs mot förändringen. Bland de argument som framförts mot denna förändring är bland andra;
- att vi inte kan erhålla erforderlig försvarsförmåga,
- att vi förlorar folkförankringen,
- att erforderlig rekryteringen inte kan göras,
- att det blir för dyrt,
- att det inte är demokratiskt och
- att militären kan bli en inrikespolitiskt maktfaktor. Argumentet "så har vi aldrig gjort förut" har inte uttalats men ligger hela tiden i luften!

Visserligen är våra politiker och militära chefer undvikande när man kallar denna förändring en övergång till ett "frivilligförsvar" och med det menar att det skall vara frivilligt att delta i internationella insatser. Varför inte kalla saker för sitt rätta namn. Förändringen innebär att både soldater och befäl blir professionella yrkesmän. Inga värnpliktiga har någonsin beordrats tjänstgöra utanför landets gränser. Meniga soldater har på samma sätt som sina befäl efter en frivillig ansökan anställts i utlandsstyrkan.
Det verkliga och viktigaste skälet till förändringen är att både personell- och materiell kvalitet måste höjas vilket ett värnpliktsförsvar med sju till tolv månaders utbildning inte medger! Det är också ett nationellt moraliskt ansvar att de som med vapen skall försvara landets suveränitet skall ha de allra bästa förutsättningarna!

Erforderlig försvarsförmåga (förmåga att utöva militär väpnad strid)

Tyvärr har vi under lång tid varit lojala och blåögda när vi år efter år utbildat den ena åldersklassen efter den andra i användandet av kpist, automatkarbin och spade. Eldkraft, taktisk rörlighet och skydd betraktades dyrt och onödigt ända tills den första svenska insatsen gjordes i Bosnien då plötsligt splitterskyddade pansarbandvagnar med automatkanon ansågs nödvändiga. Något som försvarsledningen tydligen ansåg onödigt om och när supermaktens anfall med tusentals stridsvagnar skulle avvärjas.

Att under kort tid utbilda och utrusta en stor mängd soldater med enkla billiga vapen som vid varje tillfälle kommer att vara underlägsna, både lokalt och över ytan, i både eldkraft, taktisk rörlighet och skydd mot varje angripare kan aldrig utgöra något annat än ett långsamt "självmord". Om dessutom försvarsåtgärder vidtas i form av förstöringar och hinder kan sättet liknas med de djurarter som stinger sig själva med sitt eget gift hellre än låta sig bli uppätna.
Med underlägsen taktisk rörlighet (förmåga att förflytta sig under beskjutning av direkt eller indirekt eld), underlägsen eldkraft, (egen direkt- eller understödjande indirekt eld), har initiativet överlämnats till angriparen varvid all logistik avsevärt försvåras. Angriparen bestämmer när han skall anfalla, han bestämmer när han skall återhämta, han bestämmer när han skall omgruppera, han bestämmer sin beredskap och han bestämmer dessutom det mesta för försvararen.

Det går inte att påstå att inte folkförankringen i någon mån förloras. Men kanske denna folkförankring har övervärderats. Hur stor delaktighet och möjlighet till påverkan åstadkoms av genomförd plikttjänstgöring. Demokratiska uttryckssätt och transparensen i dagens samhälle kan sannolikt kompensera detta. Och varför skulle vi inte kunna ha professionella soldater när vi har professionella poliser.

De undersökningar som gjorts visar att rekryteringen inte kommer att utgöra något problem i dag. Att i en högkonjunktur då rekryteringen riskerar att försvåras tvingas förbättra incitamenten borde inte vara en omöjlighet.

Kostnaden för en professionell försvarsmakt borde inte bli dyrare än den typ av organisation som nu måste avvecklas. I dag utbildar en organisation på ca 20 000 personer (exklusive stödmyndigheter) ca 5000 soldater varje år. Av dessa sysselsätts ca 75% i åldersläget 33 till 63 år i administrativa befattningar. (Siffrorna är uppskattade tills dessa kunnat kontrolleras)
Normalläget för en yrkesofficer är att denne övergår till någon form av administrativ tjänst senast efter fyllda 35. De yrkessoldater som nu rekryteras och anställs kommer att ha en tidsbegränsad anställningstid (vilket borde kunna införas även för yrkesofficerarna) och kommer inte att erfordra inrättandet av ytterligare administrativa befattningar.
Med ett klokt och riktigt införande av yrkesförsvaret menar jag att betydligt högre förmåga att försvara landet kan erhållas för en lägre kostnad.

Att ett införande av ett yrkesförsvar på något sätt påverkar demokratin är helt felaktigt. Demokrati betyder folkstyre och inget annat. Begrepp som demokratiska värderingar och principer kan betyda nästan vad som helst.

Att militären skulle kunna bli en inrikespolitisk maktfaktor kan på lång sikt naturligtvis inte uteslutas. Men värnpliktsförsvar eller välutbildade soldater med en annan anställningsform påverkar troligen inte detta påtagligt.

Det finns en mängd stora samhällsfördelar med att utbilda alla unga svenska män (och varför inte kvinnor) till soldater. Många unga män har efter sin värnpliktstjänstgöring vuxit och fått självförtroende. Andra har lärt sig ordning och reda och fått lära sig att umgås med andra.
Detta kan inte utgöra grund för utformning av det svenska försvaret!
Tyvärr finns det också exempel på motsatsen, även om detta hör till ovanligheterna, där några ansett hela utbildningstiden bortkastad och omotiverade genomlidit utbildningstiden. Andra har fått sina onormala intressen för vapen och våld tillgodosedda.

Fotnot: Q betyder personlig och materiell kvalitet. N betyder personalstyrka. Erforderlig militär förmåga betyder den militära förmåga som kan uppvisas och som i förhållande till omvärldssituationen och hotbilder innebär att ett militärt angrepp kommer att kosta mer än det smakar.

"To end all wars"

Efter första världskrigets slut beskrevs det just avslutade kriget som "kriget som skulle göra slut på alla krig".
Men fredsuppgörelsen upplevdes av förlorarna som oerhört förnedrande. Den demokratiskt valda regeringen i Tyskland lyckades inte få igång ekonomin vilket skapade stort missnöje. Ryssland skakades våldsamt av revolutionens stormar och efterdyningar. Storbritannien och Frankrike försökte samtidigt på alla sätt att "rädda vad som räddas kan" från den "ryska smittan" genom politiska garantier till bland annat Polen.
USA som påtagligt bidragit till utgången av första världskriget ägnade sig mest åt sina inrikespolitiska frågor blev nu alltmer isolationistiskt.

Freden efter "kriget som skulle göra slut på alla krig" hade skapat nya politiska spänningar som snart skulle vara en av de främsta orsakerna till att det värsta av alla krig skulle inledas.

Det föreligger ingen risk att Sverige inom överskådlig tid kan bli utsatt för ett militärt angrepp!?

Påståendet är inte ordagrant återgivet men betydelsen anser jag inte vara förvanskad. I några fall har påståendet populärt varit, "det blir aldrig mer något krig i Sverige!"

Någon mer eftertänksamt politiker har garderat sig med att påstå att "Sverige inte kommer att bli utsatt för ett isolerat angrepp som inte också kommer att beröra våra grannländer" och "vi kommer i så fall inte att stå ensamma!"

Politiskt önsketänkande, mänsklig dumhet eller ?

Har ingenting förändrats?

Det moderna kriget, betraktat efter slutskedet av andra världskriget, var mycket ett krig om logistik och folkopinion. Vid "The Battle of Brittain" var den tyska taktiken att nekämpa det brittiska luftförsvaret mycket tydlig. Först efter att en tysk bombplansbesättning flugit vilse och släppt sin bomblast över en skola i en av Londons förstäder såg britterna en anledning och möjlighet att provocera tyskarna. Ett mycket spektakulärt anfall genomfördes mot Berlin från baser i Skottland. Hitler och Göring blev ursinniga och inriktningen ändrades från flygbasbekämpning till terrorbomning av London. En politisk inblandning som fick avgörande betydelse för utgången av kriget. Londons befolkning fick ta förlusterna och britterna lyckades reparera sitt luftförsvar som fick en andhämtning.

Huruvida den av Joseph Goebbels ställda retoriska frågan till en noga utvald skara i Berlin Sportpalatz 1943; "Wollen Sie den totalen Krieg", hade någon betydelse är tveksamt, men frågan ställdes ändå vilket visar att tanken på vad det skulle innebära fanns.

Om Churchill ställde motsvarande fråga till det brittiska folket inför den "provokativa" bombningen av Berlin har historien inte lyft fram.

När sedan terrorbekämpningen av London fortsatte med V1 och V2 missilerna vållade detta stort bekymmer för de allierade ledarna. Men de amerikanska dag- och de brittiska nattbombningarna hade visserligen krigsmaterielproduktionen som främsta mål men bombningen av Dresden som helt ödelade en hel stad måste anses som diskutabel. Betydelsen för folkopinionen med dessa terrorhandlingar visade sig huvudsakligen ha fått motsatt effekt.

Det sätt den ryska krigsmakten bedrev sin krigsföring på, måste efter misslyckandet i Finland också betecknas som ett sätt att först med flyg och artilleri nedkämpa allt motstånd innan en framryckning gjordes. Den grymma behandlingen av civilbefolkning var också ett led i detta.

Den stora förändringen som skedde, främst under andra världskriget, där territoriet försvarades eller togs genom anfall med stora värnpliktsarméer, användning av bombflyg och andra trubbiga vapen, gjordes på civilbefolkningens och infrastrukturens oerhörda bekostnad.

Men att tro att vi kan lösa alla politiska konflikter utan militärt våld och att demokratins utbredning kommer att innebära att vi i dag under överskådlig tid inte behöver riskera att uppleva militära konflikter som inbegriper vårt land är inte bara okunnigt och dumt. Det är ansvarslöst och inbjuder till just det man tror sig kunna undvika.

I dag har vi anledning att ställa oss frågan vad vi skall försvara. Är det det svenska territoriet, är det den svenska konstitutionen, är det den svenska kulturen, är det den svenska välfärden, är det våra rikedomar i vår infrastruktur eller alltihop?

Men att försvara ett totalt förstört territorium till sista man känns inte särskilt meningsfullt på annat sätt än som en doktrin. Att en nation för att bevara sin suveränitet måste ha en militär förmåga (egen eller annans) som kan balansera de militära hot som omvärldsituationen innebär i dag och i den framtid som går att överskåda går inte att diskutera.

Om en nation inte kan uppvisa denna militära förmåga måste en diskussion föras huruvida denna nation är suverän eller ej!

Sveriges framtid och utforming av dess Försvarsmakt

I stort sett oavsett omvärldsituationen måste vi ha en egen nationell underrättelseorganisation som utgör en kontinuerlig väckarklocka för händelser i omvärlden och som ger underlag för anpassning av militär förmåga och beredskap.

Om det militära hotet inom den närmaste tiden bedöms som mycket lågt eller obefintligt måste Försvarsmaktens organisation vara av en sådan volym (den kritiska massan) att den kan vidmakthålla och utveckla kompetensen väpnad strid. Denna "kompetensorganisation" kommer också att utgöra en militär tröskel.

Om det militära hotet ökar måste den svenska Förvarsmakten ha en sådan dynamik att dess förmåga kan balanseras (öka) mot det förändrade hotet.

Att kunna försvara varje millimeter av vårt territorium eller om vår militära förmåga skall vara att kunna avvärja alla tänkbara angrepp eller slå varje tänkbar angripare har en mindre betydelse. Det viktiga är att vi sänder en tydlig signal till omvärlden att vi kan och kommer att försvara vårt land.

Återgår vi till ett territorialförsvar riskerar vi att vår dyrbara infrastruktur blir totalt förstörd. Effekten är diskutabel och trovärdigheten låg. I dagens informationssamhälle skulle sannolikt inte folkopinionen tillåta denna typ av försvarsstrid med allt vad detta innebär i förluster och förstörelse.

Om vi å andra sidan bara satsar på kvalitet utan tillräcklig volym kan inte rörlighet och hög förmåga kompensera denna brist.

Tyvärr verkar utformningen av det svenska försvaret huvudsakligen ägnas åt att vara anpassat för internationella insatser. Insatser som riskerar att Sverige förknippas med stormakter med helt andra mål och som gör att även vi kan bli potentiella mål för terroristattacker.


Visst är det bra att "en brandkår får öva med lite skarpare objekt då och då" men borde man inte i första hand arbeta med förebyggande verksamhet på lite närmare håll!

Att få rätt är ingen merit

Nu har Sverigedemokraterna offentliggjort sina stora valfrågor (löften!)
- Mer pengar till pensionärerna,
- Begränsning av invandringen till en nivå liknande Danmark och Finland,
- Ingent kulturstöd till "invandrarföreningar", mm. mm.

Inget erbjuder någon överraskning men löftet till pensionärerna är ett saftigt valfläsk, helt i linje med Perssons löfte om maxtaxa som innebar att högavlönade familjer kunde avända sin valsedel som ett "uttagskvitto" på flera tusen kronor.

Pensionärerna har alltid varit en väljargrupp som "flörtats" med men vi får inte glömma att den så kallade "pensionsuppgörelsen" gjordes blocköverskridande och pensionsnivån "kopplades" till vad samhällsekonomin kunde klara av.

Att gruppen pensionärer nu får känna av både uteblivna skattesänkningar och en nedräkning av pensionen är naturligtvis trist för gruppen pensionärer som drabbats.

Men vi måste komma ihåg att alla former av stimulans som får fler att välja att arbeta och betala skatt i stället för att gå sysslolösa eller arbeta svart och leva på bidrag utgör förutsättningen för en bra pension!

Flykting- och invandringsfrågorna har behandlats med i huvudsak tystnad. Några politiker har framfört ogrundade påståenden om att flyktingar och invandrare är en nödvändig resurs för att landet skall fungera. Troligtvis är påståendet sant om man beräknar situationen från någon gång på 50-talet.
I stället förs en diskussion om huruvida man skall diskutera frågan med Sverigedemokraterna eller om man skall låta bli för att inte riskera att ge dem publicitet.

Hur vore det om man la alla siffrorna på bordet! Är dagens flyktingpolitik en nettokostnad för samhället? I så fall hur stor?

Ett klarläggande i denna fråga är inte minst en god och, tror jag, en efterlängtad gärning för alla de svenskar med utländsk härkomst som arbetar och förtjänstfullt bidrar till både välfärd och pensioner!


Eller är sanning inte längre politiskt korrekt?

För ganska länge sedan spådde jag att Sverigedemokraterna skulle komma in i Riksdagen och dessutom bli vågmästare. Den behandling av detta "enfrågeparti" tyder på att jag kommer att få rätt. Tyvärr verkar det som om jag kommer att få mer än rätt?

Höjda skatter skapar nya jobb - påstår socialdemokratisk tankesmedja!??

Vi föreställer oss ett "typsamhälle"

I det här samhället som också är ett lilliputtland bor Adam, Bertil, Cecilia, David, Elin, Felicia, Gustav, Hans, Ida och Jennifer.

Adam arbetar i en verksamhet som tillverkar stål. Stålet används för andra industrier i landet med exporteras också till andra länder.
Bertil arbetar i en bilfabrik som tillverkar lastbilar som säljs både inom landet men också exporteras.
Cecilia arbetar som lantbrukare och producerar både kött, fläsk och mjölk.
David är pensionär.
Elin är lärare.
Felicia jobbar inom vård och omsorg.
Gustav är arbetssökande.
Hans studerar.
Ida är snabbköpskassörska.
Jennifer är långtidssjukskriven.

Just i dag förhåller det sig så att Adam, Bertils och Cecilias arbete och skatter skapar ett mervärde som antas vara 1, 5 milj. Davids nettokostnad för sin pension antas vara 250 tusen. Elin och Felicia som jobbar med samhällsservice som betalas med skatteintäkter antas innebära en nettokostnad för samhället på 500 tusen.
Gustav som är arbetssökande antas utgöra en nettokostnad på 250 tusen. Hans som studerar antas kosta samhället 150 tusen.
Ida jobbar med en självbärande samhällsservice och antas bidra med 250 tusen netto. Jennifer som är långtidssjukskriven antas kosta samhället 150 tusen.

Räknar vi ihop alla siffrorna kommer vi att se att samhället går back på 100 tusen.

Nu prövar vi vad som händer om vi höjer skatterna

Vi höjer skatterna för att skapa fler jobb (i den skattefinansierade verksamheten) och nu finns det utrymme för att anställa Gustav som "resurslärare". Anställningen kommer att öka samhällets nettokostnad för David med 250 tusen och han kommer nu att kosta 500 tusen för skattebetalarna. Underskottet har nu ökat från 100 tusen till 350 tusen.

Nu prövar vi vad som händer om vi kan stimulera marknaden och Gustav så att ett behov uppstår att anställa Gustav och Gustav anstränger sig ytterligare för att få ett jobb.

Gustav arbetar inom en sektor där hans arbete skapar mervärde som vi antar motsvara 500 tusen. Gustav kommer nu att bidraga till samhällsekonomin med 750 tusen. Underskottet på 100 tusen har nu blivit ett överskott på 650 tusen.
Genom att Gustav arbetar frigörs nu ett utrymme som innebär att Jennifer kan få ett jobb (hel eller deltid) allt efter hennes eventuella arbetsförmåga och möjligheterna att kunna anställa Hans även inom den offentliga sektorn när han är klar med sina studier har skapats.

Att tre försörjer sju är vårt stora problem i dag. Om vi bara kunde förändra denna situation med bara några tiondelar skulle situationen väsentligt förbättras. Att vi sedan lång tid tillbaka kunnat luta oss tillbaka på ett utrikeshandelsöverskott på 10 miljarder i månaden (som nu minskat till bara 1,8) innebär inte att vi kan tro att någon annan betalar. Det är vi som genom vårt arbete, erforderlig samhällsservice med god kvalitet och arbete som skapar mervärde skapat situationen.

Borde då inte alla åtgärder tillvaratas och användas för att stimulera så många som möjligt att arbeta inom områden som just skapar mervärde och som ger oss råd att hålla oss med erforderlig samhällsservice!

Skattehöjningar som innebär att det inte längre lönar sig att arbeta är inte en sådan åtgärd!

Ohly har rätt?

Det som alla hoppats aldrig skulle inträffa har hänt. Inte som en överraskning utan i stället som ett konstaterande att turen är slumpartad.
Att journalisterna nu kastar sig över frågan om Sverige nu skall dra sig ur Afghanistan visar hur denna grupp av sensationslyssna karriärister tänker.

Att en militär operation medför risker går inte att undvika. Att minimera riskerna och att alltid göra bedömningar av risken gentemot vinsten (nyttan) är en del av militärens vardag.

Väldigt lite har framkommit om detaljer när de två svenska soldaterna, en inhemsk tolk stupade och ytterligare en svensk soldat blev sårad. Men tydligen blev de skjutna, på nära håll, av en person iklädd afghansk polisuniform.

Jag har tidigare uttryckt kritik mot att Sverige utan tillräcklig analys ställt upp på det amerikanska "kriget mot terrorismen". Att i en stund som denna förespråka ett svenskt tillbakadragande innebär ett svek mot de som offrat liv och lem för att åstadkomma en förändring i Afghanistan.

Att man tidigare gjort narkotikabeslag i samma område visar att den svenskarna inte tvekar att ta itu med det verkliga problemen, kriminaliteten och narkotikahanteringen även om detta innebär större risker. Men hur skall man med de mycket begränsade resurserna kunna förhindra kriminaliteten som dessutom är en nödvändig "näringsverksamhet" för hela landet.

Världssamfundet (FN) måste visa att man menar allvar med insatserna och ge de bönder som odlar narkotika av olika slag ett rejält alternativ och möjligheter att försörja sig. Någon föreslog införande av folkpension.

Det var skickligt av Lars Ohly att undvika att gå i den journalistiska fällan när han svarade att det var fel att dra ur de svenska insatserna men Ohlys motstånd till den svenska insatsen beror främst på att den leds av NATO och för honom betraktas som imperialistisk.

Tänk om världssamfundet skulle kunna samordna en tillräckligt stor insats som kunde få det afghanska folket att upphöra med att förse världen och Stureplan med narkotika och istället utvecklas till ett land med mänskliga rättigheter och goda veteskördar!

Om avundsjuka, egoism och girighet

Nu har valrörelsen tagit fart. Och nog hade det varit fantastiskt om Fredrik Reinfeldts påstående att 100 000 fler hade jobb i dag än i september 2006. Men även om ökningen bara är 10 000 så är det något som pekar på att alla åtgärder för att stimulera svenska folket att arbeta (vitt) i stället för att livnära sig på bidrag och svartarbete har fungerat.

Men visst är det tråkigt att dåliga resultat för det egna partiet skapar oro och gör att många tvekar att hålla sig till sin politiska linje. Jag tänker då främst på flörtande med olika väljargrupper.

Att Kristdemokraterna ligger dåligt till och nu försöker återfå pensionärer genom vaga löften om skattesänkningar är lika dåligt som förändringen av fastighetsskatten. En förändring som verkligen gynnade de som investerat i dyra hus i överhettade områden. Något som, tror jag, få politiker önskat.

När man å andra sidan lyssnar på Mona Sahlin ser jag henne gråtande under en presskonferens då hon efter bla Tobleroneaffären meddelade att hon skulle ta en "time out". Som ledare för det parti vars ideologi mest handlar om avundsjuka har hon ingen lätt uppgift. Som regeringschef kommer hon att ha det betydligt lättare eftersom de flesta nödvändiga åtgärderna redan vidtagits av den moderatledda regeringen.

Tyvärr får jag ofta en dålig smak i munnen när jag mer och mer ser politiker agera mest för sin egen sak. Att behålla jobbet och göra politiskt karriär och om det värsta skulle hända återförsäkra sig om ett bra pensionsavtal.

Men visst blir även jag irriterad över girigheten hos en liten skara som tillåter sig gigantiska löneökningar. Tyvärr återfinns i denna skara inte bara direktörer och finansmän utan också politiker av alla färger.

Överraskningar och närområde

Publicerad: 19 januari 2010 kl 13.31
Folk och Försvars rikskonferens 2010
Chefen för Must Stefan Kristiansson: Det är alltid lika intressant att delta i Rikskonferensen. Att lyssna till linjetal, tankar, idéer och att ha tid att reflektera över allt detta och diskutera.
Läste Hugemarks och Tunbergers "Trovärdig Solidaritet - försvaret och solidaritetsförklaringen" i bussen i söndags och fastnade för kapitlet med rubriken "Ett är säkert – vi blir överraskade".

Blotta rubriken indikerar att Must inte löser sin uppgift, nämligen att se till så att våra uppdragsgivare, regering/Regeringskansliet respektive ÖB, inte blir negativt överraskade. Alternativt att våra uppdragsgivare valt att göra andra bedömningar än de som vi presenterat. Men jag tror att författarna har rätt i att det är psykologiskt svårt att ta till sig oroande tendenser och obehagliga bedömningar som går stick i stäv med gällande politiska inriktning eller försvarets planering. Därför är det viktigt att de bedömningar som vi på Must gör är tydliga och att de levereras i så god tid att uppdragsgivarna har tid att vidta åtgärder. Det är också självklart att våra bedömningar görs med en hög grad av integritet – helt utan att snegla på vad uppdragsgivarna skulle vilja höra.

Kloka ord av C MUST. Tyvärr har jag den uppfattningen att alltför många hållit upp sitt blöta finger för att lättare se vartåt det blåser innan man yttrat sig i någon avgörande fråga. Ingen vill offra sin karriär och bli sittande med svarte Petter!

En tidigare C MUST yttrade sig dessvärre på följande sätt; "det viktigaste för oss är att behålla vår trovärdighet"

Utöver det som författarna tar upp sin skrift om risken för överraskning, finns det andra fallgropar. En av dessa har flera gånger berörts av talare under konferensen nämligen hur vi definierar vårt närområde och hur utvecklingen i detta närområde påverkar oss. Min uppfattning är att det finns en uppenbar risk i det att vi definierar vårt närområde alltför snävt och att vi därmed exkluderar sådant som är högst relevant för vår säkerhet. Flera talare har begränsat närområdet till Östersjön och dess strandstater inklusive Ryssland. Alltför snäv definition tycker jag. Risken är att vi blir överraskade av en negativ utveckling i till exempel Vitryssland eller Ukraina alternativt i området norr om oss i Barents/Arktis. Lyft blicken!

Vi gör nog också klokt i att fundera över om det finns en annan dimension av begreppet närområde än det gängse geografiska. I den globaliserade värld som vi nu lever i med ny teknik, nya flöden och nya kraftfält finns det också nya hot mot svenska intressen som inte känner några geografiska begränsningar. Närområdet är allt som kan hota våra intressen. Vi gör klokt i att inte begränsa oss geografiskt i våra tankar. Då minskar risken för att vi ska bli överraskade.

Också sant men kanske ändå mer imponerande att på detta sätt leda bort tankarna från Hugemarks och Thunbergers kritik. Tycker Carlsson

Den ensidiga solidaritetsförklaringen, orättvis beskattning av pensionärer, sänkta pensioner och orättfärdig strävan att komma tillbaka till jobb!

Nu börjar Folk & Försvars konferens i Sälen. Detta år kommer både Reinfeldt och Sahlin att delta. Det bör bli en intressant tillställning där Mona Sahlin säkert kommer att spela på den mest konservativa strängen, att återgå till ett värnpliktsssytem utan kvalitet, medan Fredrik Reinfeldt borde ägna sig åt att förklara hur Sveriges försvar kan byggas upp på en ensidig solidaritetsförklaring som innebär att Sverige lovar att komma våra grannländer till undsättning vid en militär konflikt medan våra grannländer inte lovat någonting.

Intressant lär det också bli att se hur Reinfeldt lyckas hålla linjen med att inte ta upp frågan om NATO-medlemskap.

Mona Sahlin har säkert med sig en räkneoperation som innebär att det svenska försvaret stärks samtidigt som budgeten skärs ned med 4 miljarder.

Så till frågan om orättvis beskattning av pensionärer och sänkta pensioner.

För att stimulera till vitt arbete som innebär att skatteintäkterna ökar som i sin tur innebär att förutsättningarna för att kunna anställa fler inom den offentliga sektorn som i sin tur ökar möjligheterna till bättre vård, skola och omsorg och mycket annan samhällsservice har skatten på förvärvsarbete sänkts i flera steg.

Att detta uppfattas som orättvist kan bara förstås om anser att definitionen av rättvist är att "alla skall stå sist i kön".
Det borde i så fall vara orättvist att den som lagt ner femton år på studier med stora studielån som resultat, jobbar heltid, helger och massor av övertid betalar över 50% i skatt medan den som jobbar deltid, aldrig på obekväm arbetstid eller övertid och inte har en krona i studieskulder bara betalar 33% i skatt.

Att dessutom pensionerna sänks eller höjs beroende på konjunktursituationen är en absolut nödvändighet som den socialdemokratiska regeringen tvingades till insikt om sedan man upptäckt det orimliga med det tidigare pensionssystemet där en pensionär kunde få ett större konsumtionsutrymme än när denne var förvärvsarbetande.

Att pensionärer är en viktig väljargrupp visar också oppositionens försök att ta tillvara på alla tillfällen att tala om orättvisor mot pensionärena.

Men hur skall vårt samhälle klara av att försörja en allt större skara av pensionärer som dessutom blir allt piggare och lever allt längre?

I det kuvert vars färg är orange som skickas ut varje år framgår att ju längre vi arbetar desto högre blir vår pension. Det är säkert mycket pedagogik bakom detta.
Men att arbeta innebär att man minst, genom sitt eget arbete, tjänar in både sin lön, arbetsgivaravgifter och andra omkostnader.

Om inte, blir en längre anställning och högre pensionsålder bara ytterligare en belastning för samhället.

Det kan således inte bli en rättighet för arbetstagaren att fortsätta en anställning om det visar sig att arbetstagaren av olika skäl inte är användbar!

Så till den orättfärdiga strävan att få så många som möjligt att återgå till arbete!


Med slagord som "alla skall med" löste man problemen med alla som var utanför arbetslivet med sjukpensionering på livstid. Och jag har träffat många som ordnat sin tillvaro på ett sådant sätt att ett arbete skulle vara en ren katastrof.
Visst är "pedagogiken" svår och någon kommer kanske i kläm men det finns fortfarande människor med hög utbildning som handlägger dessa ärenden så ....

Och vill vi ha ett fungerande samhälle så måste alla medverka till att bidra med det arbete som vi har förmåga till och det vill vi väl alla!