"To end all wars"

Efter första världskrigets slut beskrevs det just avslutade kriget som "kriget som skulle göra slut på alla krig".
Men fredsuppgörelsen upplevdes av förlorarna som oerhört förnedrande. Den demokratiskt valda regeringen i Tyskland lyckades inte få igång ekonomin vilket skapade stort missnöje. Ryssland skakades våldsamt av revolutionens stormar och efterdyningar. Storbritannien och Frankrike försökte samtidigt på alla sätt att "rädda vad som räddas kan" från den "ryska smittan" genom politiska garantier till bland annat Polen.
USA som påtagligt bidragit till utgången av första världskriget ägnade sig mest åt sina inrikespolitiska frågor blev nu alltmer isolationistiskt.

Freden efter "kriget som skulle göra slut på alla krig" hade skapat nya politiska spänningar som snart skulle vara en av de främsta orsakerna till att det värsta av alla krig skulle inledas.

Det föreligger ingen risk att Sverige inom överskådlig tid kan bli utsatt för ett militärt angrepp!?

Påståendet är inte ordagrant återgivet men betydelsen anser jag inte vara förvanskad. I några fall har påståendet populärt varit, "det blir aldrig mer något krig i Sverige!"

Någon mer eftertänksamt politiker har garderat sig med att påstå att "Sverige inte kommer att bli utsatt för ett isolerat angrepp som inte också kommer att beröra våra grannländer" och "vi kommer i så fall inte att stå ensamma!"

Politiskt önsketänkande, mänsklig dumhet eller ?

Har ingenting förändrats?

Det moderna kriget, betraktat efter slutskedet av andra världskriget, var mycket ett krig om logistik och folkopinion. Vid "The Battle of Brittain" var den tyska taktiken att nekämpa det brittiska luftförsvaret mycket tydlig. Först efter att en tysk bombplansbesättning flugit vilse och släppt sin bomblast över en skola i en av Londons förstäder såg britterna en anledning och möjlighet att provocera tyskarna. Ett mycket spektakulärt anfall genomfördes mot Berlin från baser i Skottland. Hitler och Göring blev ursinniga och inriktningen ändrades från flygbasbekämpning till terrorbomning av London. En politisk inblandning som fick avgörande betydelse för utgången av kriget. Londons befolkning fick ta förlusterna och britterna lyckades reparera sitt luftförsvar som fick en andhämtning.

Huruvida den av Joseph Goebbels ställda retoriska frågan till en noga utvald skara i Berlin Sportpalatz 1943; "Wollen Sie den totalen Krieg", hade någon betydelse är tveksamt, men frågan ställdes ändå vilket visar att tanken på vad det skulle innebära fanns.

Om Churchill ställde motsvarande fråga till det brittiska folket inför den "provokativa" bombningen av Berlin har historien inte lyft fram.

När sedan terrorbekämpningen av London fortsatte med V1 och V2 missilerna vållade detta stort bekymmer för de allierade ledarna. Men de amerikanska dag- och de brittiska nattbombningarna hade visserligen krigsmaterielproduktionen som främsta mål men bombningen av Dresden som helt ödelade en hel stad måste anses som diskutabel. Betydelsen för folkopinionen med dessa terrorhandlingar visade sig huvudsakligen ha fått motsatt effekt.

Det sätt den ryska krigsmakten bedrev sin krigsföring på, måste efter misslyckandet i Finland också betecknas som ett sätt att först med flyg och artilleri nedkämpa allt motstånd innan en framryckning gjordes. Den grymma behandlingen av civilbefolkning var också ett led i detta.

Den stora förändringen som skedde, främst under andra världskriget, där territoriet försvarades eller togs genom anfall med stora värnpliktsarméer, användning av bombflyg och andra trubbiga vapen, gjordes på civilbefolkningens och infrastrukturens oerhörda bekostnad.

Men att tro att vi kan lösa alla politiska konflikter utan militärt våld och att demokratins utbredning kommer att innebära att vi i dag under överskådlig tid inte behöver riskera att uppleva militära konflikter som inbegriper vårt land är inte bara okunnigt och dumt. Det är ansvarslöst och inbjuder till just det man tror sig kunna undvika.

I dag har vi anledning att ställa oss frågan vad vi skall försvara. Är det det svenska territoriet, är det den svenska konstitutionen, är det den svenska kulturen, är det den svenska välfärden, är det våra rikedomar i vår infrastruktur eller alltihop?

Men att försvara ett totalt förstört territorium till sista man känns inte särskilt meningsfullt på annat sätt än som en doktrin. Att en nation för att bevara sin suveränitet måste ha en militär förmåga (egen eller annans) som kan balansera de militära hot som omvärldsituationen innebär i dag och i den framtid som går att överskåda går inte att diskutera.

Om en nation inte kan uppvisa denna militära förmåga måste en diskussion föras huruvida denna nation är suverän eller ej!

Sveriges framtid och utforming av dess Försvarsmakt

I stort sett oavsett omvärldsituationen måste vi ha en egen nationell underrättelseorganisation som utgör en kontinuerlig väckarklocka för händelser i omvärlden och som ger underlag för anpassning av militär förmåga och beredskap.

Om det militära hotet inom den närmaste tiden bedöms som mycket lågt eller obefintligt måste Försvarsmaktens organisation vara av en sådan volym (den kritiska massan) att den kan vidmakthålla och utveckla kompetensen väpnad strid. Denna "kompetensorganisation" kommer också att utgöra en militär tröskel.

Om det militära hotet ökar måste den svenska Förvarsmakten ha en sådan dynamik att dess förmåga kan balanseras (öka) mot det förändrade hotet.

Att kunna försvara varje millimeter av vårt territorium eller om vår militära förmåga skall vara att kunna avvärja alla tänkbara angrepp eller slå varje tänkbar angripare har en mindre betydelse. Det viktiga är att vi sänder en tydlig signal till omvärlden att vi kan och kommer att försvara vårt land.

Återgår vi till ett territorialförsvar riskerar vi att vår dyrbara infrastruktur blir totalt förstörd. Effekten är diskutabel och trovärdigheten låg. I dagens informationssamhälle skulle sannolikt inte folkopinionen tillåta denna typ av försvarsstrid med allt vad detta innebär i förluster och förstörelse.

Om vi å andra sidan bara satsar på kvalitet utan tillräcklig volym kan inte rörlighet och hög förmåga kompensera denna brist.

Tyvärr verkar utformningen av det svenska försvaret huvudsakligen ägnas åt att vara anpassat för internationella insatser. Insatser som riskerar att Sverige förknippas med stormakter med helt andra mål och som gör att även vi kan bli potentiella mål för terroristattacker.


Visst är det bra att "en brandkår får öva med lite skarpare objekt då och då" men borde man inte i första hand arbeta med förebyggande verksamhet på lite närmare håll!