fredag 30 januari 2009

Och så fortsatte Försvarsmaktens ledning att såga på grenen man sitter på!?

ÖB har i dag presenterat sitt förslag för hur Försvarsmakten skall utformas under perioden 2009 - 2014.

Trots att elefanterna dansat och rivit upp så mycket damm verkar resultatet bli ganska magert och föga förvånande föreslås fortsatta förbandsnedläggningar.

Omställningen till yrkesförsvar verkar bara innebära att man går ifrån KFÖ-systemet när man på frivillig väg rekryterar, utbildar och under sex månader gör "internationell insats".

Nu skall sex till åtta förband på bataljonsnivå, utrustade som "lätta mekaniserade förband" vara stående och skall kunna användas direkt för "internationell insats".

Och visst är det så att det erfordras en särskild proposition och ett riksdagbeslut för att besluta om ett nytt personalförsörjningssystem men borde man inte för "pedagogikens" skull nämna det i svaret.

Och skall vi fortsätta ......... nej det arbetet skall ju utredas av förre ställföreträdande chefen för Förvarsmakten, Gendir Havström och kommer därför att redovisas i särskild ordning.

Så kvar blir i huvudsak bara en gigantisk administration som kan fortsätta att leverera svar på nya planeringsanvisningar!

Ett beskt piller levererat av Försvarsmaktens kanoner till "tomhylsan" med enda syfte att höja anslaget inte att med de resurser man har visa hur en nationell säkerhet kan skapas.

Och kommer man nu att kunna köpa en begagnad Leopard II med plomberat eldrör till ett bra pris eller blir det som med så mycket annan materiel att den dumpas till utländska entreprenörer eller skrotas till höga kostnader. En JAS Gripen skulle vara roligt att ha, där är problemet med vapnen inte särskilt stora. Det lär visst inte finnas så många?

onsdag 28 januari 2009

Pliktutbildning under en vecka med syfte att skapa folkförankring - kan det vara något för Björn von Sydow

Nu är frågan om utbildning av värnpliktiga uppe igen. Det låter så enkelt att säga att när "det skorpar till sig" kan man börja utbilda igen. Vilka skall utbilda? Till vilken nivå skall utbildningen ske? Vilka utbildningsanordningar finns? Och så vidare!

Jag har i mina tidigare inlägg föreslagit att alla värnpliktiga skall utbildas med syfte att ge försvarsinformation och skapa folkförankring.
Men utbildningen kan göras under fem till tio dagar, utan uniformer, utan vapen och utan givakt. Omfattningen skall vara självskydd, överlevnad, sjukvårdstjänst (första hjälpen) samt information om Försvarsmakten, dess organisation och uppgifter.

Den här utbildningen kan genomföras med yrkesförsvarsorganisationen som också måste få och bibehålla en pedagogisk färdighet.

Åtta "insatsförband" (ush vad jag tycker illa om benämningen) kan under fem dagar utbilda fem omgångar om 500 elever under den studielediga perioden vilket skulle ge en utbildning av 40 000 varje år.

Självklart strider detta mot elfte budordet (så har vi aldrig gjort förut) men känn på idén och jämför med andra utbildningar som du själv eller din arbetsgivare bekostar och hur de förbereds, genomförs och vad de resulterar i.

Det brukar vara svårt att både äta och behålla kakan. Men kanske har vi under lång tid tummat sönder kakan till smulor som vare sig går att behålla eller äta!

tisdag 27 januari 2009

Ett räkneexempel utan excelark

Det påstås att av de 40 miljarder kronor som försvarsanslaget utgör i dag går ca 1/3 till löner. Med en medellön på 30 000 Kr kan ungefär 16 000 personal vara anställd. Det är också väldigt nära den siffra som redovisas av Försvarsmakten.

Om vi rekryterar, utbildar och visstidsanställer yrkessoldater på sex år med en medellön på 30 000 Kr skulle vi med oförändrad lönekostnad kunna ha ca 12 000 man anställda under förutsättning att dagens 16 000 minskas till 3000 med en medellön på 40 000 Kr.

Om vi undantar alla civila, där många skulle kunna ersättas med yrkessoldater skulle en yrkesofficer behöva leda 4-6 soldater. Den högre siffran tar hänsyn till behovet att bemanna ett militärt Högkvarter med 1000 man. En siffra som personal i Högvarteret påstår är nödvändig? På lägre ledningsnivåer kommer också ett behov att uppstå vilket innebär att siffran kanske måste ökas till 8.

Efter sex års tjänst övergår dessa yrkessoldater till "reservister" med en beredskapstid på ytterligare sex år vilket innebär att siffran 12 000 man på kort tid kan fördubblas till 24 000 man. Efter sex år som reservist kan överföring ske till nationella skyddsstyrkor till låg kostnad.

Visst går det, men några frågor återstår;

- vilka andra kostnader utgör de återstående 2/3 delarna?

- vilka möjligheter finns att avveckla 13 000 försvarsanställda annat än att lägga ned hela myndigheten (med stödmyndigheter) och skapa en ny eller att rekrytera, utbilda och visstidsanställa allihop som yrkessoldater?

Så kan vi hålla på att räkna......


Eller så kan vi fortsätta att lägga ned ytterligare enheter som producerar försvarsförmåga, till höga kostnader. Personalen omplacerar vi, med omstationeringskostnader som följd, till ett nytt skrivbord med tveksamma uppgifter.

Kostnaderna blir kvar och FortV höjer hyrorna på det bestånd som finns kvar.

Kanske är detta ett inlägg värdigt den nivå som försvarsdebatten förs på?

Tyvärr tror jag att hela denna cirkus bara kommer att leda till ytterligare nedläggningar och svällande administration. Möjligen kommer 7-8 bataljonsförband att organiseras, skräddarsydda med Galtar och CIMIC-enheter, beredda att göra globala insatser medan det säkerhetspolitiska vakuum som skapats inbjuder den som vill och har ambitioner att lägga beslag på hela eller delar av vårt territorium.

Att vi inte ser hur man ler åt oss i våra grannländer beror på att de bugar så djupt.

Vem leder Försvarsdepartemetet

Försvarsmakten lämnar sitt planeringsunderlag till Försvarsdepartementet på fredag i denna vecka. Innan dess finns inget förslag att ta ställning till. Planeringsunderlaget blir ett i raden av underlag som departementet kommer att jobba med i arbetet med att ta fram inriktningspropositionen.


Regeringens linje, att det inte blir några förändringar i grundorganisationen under mandatperioden, står fast. Inriktningspropositionen kommer inte att ge förslag på förändringar i grundorganisationen utan presentera inriktningen för det nya insatsberedda och gripbara insatsförsvaret. Därtill kommer att behövas en särskild proposition om personalförsörjningen i Försvarsmakten. Till inriktningspropositionen skall också läggas det ordinarie budgetarbetet som fortgår.

Skriver i dag Per Schlingman

Carlsson tycker att det är märkligt att inte Sten Tolgfors på ett bättre sätt kunnat redogöra för processen. Men vilka andra förslag skall departementet ta ställning till? Vilka andra instanser lämnar genomarbetade förslag i likhet med Försvarsmakten?

Och så fortsatte nedläggningarna av försvarsförmågan!

Den 30 januari skall ÖB redovisa sitt förslag på hur regeringens uppdrag skall lösas. I Svenska Dagbladet kan man redan i dag läsa vad de allra flesta redan gissat. Stora delar av marktridskrafterna läggs ned, materiel (som är lite svårare att använda vid internationella insatser) avvecklas.

Frågan är hur allt vackert tal om erforderlig försvarsförmåga och tillgänglighet skall uppnås?

Hur blir det med alla stödmyndigheter som "KÖR PÅ LÖPANDE RÄKNING" och vad görs för att anpassa administrationen till behovet.

KANSKE ÄR EN NY PENSIONSÅLDERSHÖJNING PÅ GÅNG?

måndag 26 januari 2009

Att lyssna på det som inte sägs!

Efter att ha lyssnat på debattprogrammet i Kunskapskanalen blir man beklämd av nivån som debatten förts på. Undantagen kan möjligen vara Bo Pellnäs och Urban Ahlin som visar någorlunda insikt.

Men efter en stunds lyssnande inser jag att det inte är det som sägs som är det intressanta utan det som inte sägs.

För mig framstår det som alldeles klart att vi sakta men säkert är på väg in i en internationalisering av det svenska militära försvaret.

Men kan vi verkligen tro att våra insatser i Afghanistan och Kosovo kommer att innebära att vi får hjälp av NATO, EU och USA om vi blir angripna militärt, även lokalt.

Nu förstår jag vilken katastrof det måste ha varit för Tolgfors att Gripenförsäljningen till Norge inte blev av.

Utan egen militär förmåga räcker inte internationella domstolar, folkrätt och ett FN vars resolutioner ständigt blockeras.

Beklämmande - och inte blev det bättre!

Just nu har jag bara lyssnat en knapp timme på debattprogrammet i Kunskapskanalen.

Där medverkade Sten Tolgfors (m) försvarsminister, Håkan Syrén Överbefälhavare, Karin Enström (m) riksdagsledamot, ordförande Försvarsberedningen, Bo Pellnäs Överste 1:a graden, Urban Ahlin (s) riksdagsledamot, Mats Johansson (m) riksdagsledamot, Anna Ek Ordförande Svenska Freds, Ida Gabrielsson Ung Vänster, Björn von Sydow (s) riksdagsledamot och Annika Nordgen Christensen.



Debattnivån har hittills, med undantag för Bo Pellnäs och Urban Ahlin, hållits på den nivå man kunnat förvänta sig av en gymnasieklass.

Var finns den nödvändiga kunskapen? Hur uppstår en krigsrisk?

Krig är en fortsättning på politiken men med andra medel

Var det Platon som sa; Min son om du visste med hur ringa vishet riket styrs!

fredag 23 januari 2009

Bo Pellnäs - Klart som korvspad men vari ligger hindren?

Bo Pellnäs skrev nedanstående artikel som publicerades den 18 januari 2009.

Sveriges trovärdighet är i fara

Folk och Försvars rikskonferens inleds idag. Hela Sverige kan inte försvaras. Tomma fraser gör Sverige till ett land vars säkerhetspolitik ingen tar på allvar. Vår trovärdighet kan inte återupprättas över en natt. Men vi kan formulera en ny och nödvändig försvarsdoktrin, skriver överste Bo Pellnäs och föreslår att sex brigader och ett Östersjökommando skapas.

Bara en villkorslös kapitulation efter ett förödande krig borde ha kunnat försätta vårt land i det läge där vi nu befinner oss. Men i Sverige har lokaliserings- och industripolitik visat sig kunna uppnå samma effekt.

Vilket annat land skulle frivilligt ställa sin huvudstad utan luftförsvar? Vilket land kunde tänka sig att lägga ner alla militära förband på en ö med så stor strategisk betydelse som Gotland?

När Sovjetväldet föll samman fruktade det svenska försvaret att det skulle förlora sitt existensberättigande. Det ledde till två åtgärder, som nu ter sig oöverlagda och som har fått allvarliga konsekvenser.

Den första var tillkomsten av Afghanistandoktrinen, som förkunnade att Sverige kunde försvaras överallt på jorden, bara inte i Sverige. Den andra var angreppet på allt som kunde knytas till det gamla invasionsförsvaret. Det ansågs föråldrat och löjeväckande. I det angreppet kastade man över bord vårt system för uppsättning av krigsförband. 40 års arbete med att skapa metoder att organisera och utrusta förband gick i graven.

Därför saknar försvaret nästan helt typförband från vilka personalbehov och kompletta utrustningslistor kan tas fram. Ett mödosamt reparationsarbete har nyss inletts.

Materielavvecklingen skedde lättsinnigt. Ny materiel avyttrades tillsammans med äldre. Stridsfordon, som borde ha dugt för insatser utomlands, skrotades.

Så gott som hela vårt artilleri avvecklades och med det nästan all kompetens.

En kommission bör tillsättas och klarlägga hur materiel avvecklades och om privata intressen fanns med i bilden.

Detta om den spillda mjölken, som vi nu inte hinner gråta över, eftersom skadorna snabbt måste repareras. Först måste vi formulera en ny försvarsdoktrin.

Problemet är att politikerna ryggar inför uppgiften att återskapa ett försvar av det svenska territoriet. Deras tvekan följer av spänningen mellan nödvändigheten att göra något och den politiska oviljan att agera.

Ingen vill erkänna att man under lång tid har stått bakom en orealistisk försvarsdoktrin. Denna prestigestyrda ovilja kan dessvärre söka skydd i den djupnande lågkonjunkturen och än en gång skjuta försvarsfrågan i bakgrunden.

I Georgienkrisens kölvatten har dock försvarsministern uppfattat att Afghani-standoktrinens efterlämnade tomrum måste fyllas med något. Han har, som svar på kraven att Gotland måste försvaras, genmält att hela Sverige ska försvaras.

Det är, sett mot försvarets resurser, en fras utan innehåll. Den som sysslat med problemet att samla förband till utsatta områden i ett land som är 150 mil långt och överallt skärs av av stora älvar och sjöar, vet vad det innebär att ”försvara hela Sverige”.

Kanske skulle försvarsministern ändå kunna börja med Gotland, där Putins Gazprom nu muddrar inloppet till Slite hamn och bygger om kajerna så att ryska ro-ro-fartyg kan lägga till?

Men regeringens utfästelser gäller inte bara hela Sverige – av och till påstår man rentav att vi ska komma till våra grannländers hjälp om de skulle bli angripna. Med våra resurser är det hjältemodigt och risken med sådana uttalanden är uppenbar.

Ord är inte oviktiga och tomma fraser har ett pris. Vi blir ett land vars säkerhetspolitik ingen tar på allvar och än mindre litar på i allvarliga situationer.

Vår trovärdighet kan inte återupprättas över en natt. Men vi kan formulera en ny försvarsdoktrin och beslutsamt påbörja en vandring i rätt riktning för att leva upp till den.

Flera av de åtgärder som nu aviseras förefaller välbetänkta. Förband som skickas utomlands och de som ska försvara Sverige sägs nu kunna vara desamma.

För förband på bataljonsnivå är detta möjligt, men bara om de behov som strid på svenskt territorium skapar får styra utformningen.

Med det sagt är det självklart att bataljoner aldrig kan sättas in i strid styckevis och delt. Agerar fler än en måste de ledas och samordnas. En bataljon i strid behöver underhåll, kvalificerad sjukvård, stöd med underrättelser, effektiva fältarbeten och olika former av eldunderstöd.

Kort sagt: utan brigadstaber och de stödförband som brukar ingå i en brigad får bataljonerna bara en begränsad effekt. I fredstid bör vi sätta upp tre brigadstaber: en i Övre Norrland, en i Stockholm och en i Götaland, därtill även tre kaderstaber.

Genom anställningar som omfattar ett år i ett stående förband efter full utbildning, sedan utlandstjänst och slutligen fyra-fem år i övade beredskapsförband, kan vi hålla sex brigader tillgängliga:

Två för Övre Norrland, tre i Mälardalen och en i Götaland. För Gotland bör vi omgående avdela ett stående förstärkt kompani och en kontrakterad beredskapsbataljon.

Ersättning till anställda soldater skulle kunna innefatta kostnader för civil utbildning den tid man tillhör beredskapsförbanden.

Nu finns tack och lov delar av den militära infrastrukturen ännu intakt. Det innebär att vi kan återföra Jas-flygplan till Uppsala utan större kostnader.

Flygflottiljen i Ronneby bör ständigt ha en beredskapsrote på Gotland.

Om vi utbildar minst 7000 värnpliktiga, villiga att skriva kontrakt (av vilka många inte kommer att hålla fast vid detta när de väl genomgått sin utbildning och en del visar sig inte hålla måttet) så skulle den organisation som här skissats, förutom de sex brigaderna, kunna avdela personal i ett åldersläge 25–35 år till nationella skyddsstyrkor om cirka 30000 man, väl utbildade och egentligen i den bästa åldern för att bemanna krigsförband.

De ”avhoppande” värnpliktiga krigsplaceras i hemvärnsförband med stridsuppgifter eller går till det frivilliga hemvärnet med uppgifter att även stödja det civila samhället.

De värnpliktiga bör ges en första utbildning om fem månader. Det ger en grund att stå på, om vi en dag behöver fler förband .

Betydelsefullt är att vi behåller ett antal stridsvagnsförband. Sex brigader behöver helst 180 stridsvagnar och runt 600 lättare stridsfordon.

Det är långt fler än vad som planeras . Men utan stridsvagnar saknar vi anfallsförmåga mot luftlandsättningar i alla delar av landet.

Nuvarande planer, nästan helt utan stridsvagnar, visar att det fortsatt är internationella uppgifter som styr planeringen, trots försäkringar att ”hela Sverige ska försvaras”.

Till sist vill jag än en gång föreslå att vi skapar ett Östersjökommando – i fredstid under en civil chef som för befäl över kustbevakningen, kustflottan, delar av tullen, sjöräddning och sjöpolis, och som har kapacitet att vid behov leda flygspaning över Östersjön.

Kommandot bör samarbeta med alla stater runt Östersjön och med dem ha en gemensam bild av läget på havsytan. Vi bör tillsammans kräva att fartyg som trafikerar Östersjön lätt kan identifieras på radarbilder och att de föranmäls till en gemensam trafikledning.

I detta samarbete bör Ryssland involveras. Detta skulle öka våra möjligheter att avstyra miljökatastrofer och korta insats-tiderna vid alla slags olyckor.

BO PELLNÄS


Carlsson som även i denna fråga tycker, blir närapå tårögd över denna enastående klarsynthet. Och visst hyser jag också misstanken att det var Försvarsmaktens egen ledning som, inför skräcken att inte längre ha något existensberättigande, "hittade på" idén om att internationella insatser skulle skapa säkerhet för nationen och dessutom sitta fint i munnen på politiker med internationella ambitioner.

Men Bo sluta upp med att likställa soldater med värnpliktiga. Värnpliktslagen med allt vad därtill kommer av kostnader kan vi låta vara vilande.

Personalförsörjningen måste istället göras på samma sätt som vi en gång försörjde världens fjärde största flygvapen, vårt svenska, med ett fältflygarsystem. En uttagnings- och anställningsform som kan tillämpas i hela Försvarsmakten.

Noggrant urval, bra utbildning, bra betalt och en kontraktstid på kanske 6-8 år. Och visst kan det vara lämpligt att tillämpa visstidsanställning på alla personalkategorier.

Militäryrket är och kan aldrig bli ett sju till fem jobb som man försökt göra det till!

Men allt detta strider mot det elfte budordet (så har vi aldrig gjort förut) och vilka karriärmöjligheter kommer inte det här att grusa.

Tyvärr verkar det som om ingen i ledande ställning inom Försvarsmakten eller inom den politiska ledningen (och som förväntar sig en fortsatt karriär vågar säga att kejsaren är naken) och därför kan detta bara sägas av ...........

torsdag 22 januari 2009

Tips till Björklund

Kanske var det lite sent av Folkpartiledaren att i elfte timmen komma med ett eget förslag om att förstärka försvaret av "hemlandet" genom återinförandet av brigadstrukturen och militär närvaro på Gotland.
Även om jag till fullo håller med om denna nödvändighet borde förslaget ha integrerats i alliansregeringens uppdrag "regleringsbrev" till Försvarsmakten.

Sannolikt blir detta bara ett slag i luften men hade förslaget utformats så att det erfordras brigader för att befordra officerare till överstar hade kanske det blivit annat ljud i skällan!

söndag 18 januari 2009

Erforderlig förmåga eller bevara jobben?

Nu är det åter dags för Folk & Försvarskonferensen i Sälen. Detta år kommer deltagandet, enligt många bedömare, att bli större än någonsin tidigare.
Björn von Sydow, tidigare socialdemokratisk försvarsminister (för de med sämre minne) ifrågasätter planerna på att gå ifrån värnpliktsförsvaret till ett nytt försvar med yrkessoldater.

Och visst har han rätt i att oppositionen är "överkörd" men om vi vill ha effekt för våra skattepengar är detta ett nödvändigt steg som borde ha tagits för många år sedan.

Och visst är det med både sorg och saknad som vi tvingas lämna värnpliktsutbildningen som hade så många många mervärden. En naturlig folkförankring skapades. Unga pojkar fick inte bara lära sig att bädda en säng, de fick också lära sig att hand om sig själva och sina kamrater. Ungdomar med sociala problem fick möjligheter att lära sig ordning och reda och kunde få struktur på sitt liv. I dag med våra invandrande ungdomar från andra kulturer hade värnpliktsutbildningen varit utomordentlig för att underlätta integrationen i det svenska samhället. De svenska militära utbildningsbefälen kunde mäta sig internationellt som de allra bästa militärpedagogerna i världen.
Men.....trots allt detta kunde inte ens den bästa av alla utbildningar nå ett mål där man kunde säga att utbildningen nått målet att soldaterna kunde användas i strid. Ett mål som blev mer och mer otydligt eftersom åren gick. Krigsförbanden skulle efter mobilisering vidareutbildas och så vidare.... Tyvärr blev detta fallet också med de militära cheferna. Duktiga utbildare men hur välövade var de i sina befattningar?
Inte ens när krigsförbanden gjorde repetionsutbildning vartannat år var utbildningen och rutinen tillräcklig. Och sedan vet vi ju hur det gick.

Jag har länge väntat på detta nödvändiga beslut men ser med stor oro på de vanliga urholkade kompromisser som ofta blir resultatet. Kommer man enbart att fokusera på att utbilda förband för fredsskapande och fredsfrämjande insatser eller?

Jag hörde Tolgfors mumla något om ineffektivitet med skapandet av utlandsstyrkor där KFÖ-systemet i stora drag tillämpas. Det enkla vore att upprätta förbanden på plats och göra en individvis rotation, på samma sätt som redan nu görs på våra staber och förband, men här med lite snabbare omsättning. (sex iställer för 18 månader)

Syftet med yrkessoldater måste vara att höja kompetensnivån så att soldater, befäl och förband skall vara användbara för att
- avskräcka och därmed neutralisera väpnade hot,
- försvara landet vid militära angrepp, och om det anses nödvändigt göra
- internationella insatser.

I dag spelar opinioner så stor roll i politik och väpnade strider att bara snabba begränsade insatser är möjliga. Insatser som måste göras snabbt och med välutbildade och välutrustade förband. De närmare 600 000 soldaterna med värnpliktiga soldater med varierande militär utbildning är ingen resurs för detta utan riskerar att utgöra
ett gigantiskt logistiskt problem.


Här är några högintressanta frågor som borde ställas i Sälen;

- hur säkerställes att lämpliga personer anställs och utbildas? (en uppenbar risk föreligger att "militärt överintresserade personer" blir uttagna)

- hur lång anställningstid kommer dessa yrkessoldater att ha. Om det är 61 år, kommer de att få administrativa befattningar efter fyllda 33 år?

- kommer denna personalkategori att innebära att antalet officerare kommer att minska och i så fall på vilken nivå och hur skall minskningen gå till?

- kommer utbildning och annan verksamhet ske på traditionellt sätt (jmf GB, US) eller skall vi uppfinna ett eget sätt att genomföra utbildning och fortsatt verifiering?

Och så några andra frågor!

- Officerare, sannolikt tjänstgörande på Militära Högkvarteret påstår att det
erfordras lika stor volym på ledningspersonalen för att leda tio bataljoner som
för att leda 200? I någon mån kan jag förstå att en viss förmåga inom exvis
underrättelsetjänst inte kan minska för att insatsorganisationen är mindre men alla andra funktioner. Det vore intressant att få redovisat varför man tillämpar
en ledningstruktur som verkar ha som mål att ingen skall kunna ha ett odelat
ansvar för någonting? I dessa dagar där behovet är minutoperativa beslut???

- Finns det överhuvudtaget några planer på att göra officersyrket till något som inte går att jämföra med andra, åtta till fem yrken?

- Finns det några tankar på att ha en flexibel pensionsålder och en flexibel
ersättningsnivå på samma sätt som tillämpas i de flesta andra länder eller skall våra yrkessoldater och deras chefer gå kvar till fyllda 72? Eller ändå värre,
skall administrationen svälla och sysselsätta alla yrkessoldater och officerare
över trettio år.

Carlsson tycker: att en flexibel pensionsålder med flexibel ersättningsnivå är önskvärt inom Försvarsmakten och skulle kunna förse samhället med välutbildad och "billig" arbetskraft både inom det privata näringslivet och inom den offentliga förvaltningen!

lördag 17 januari 2009

Elitklasser, friskolor och vuxenutbildning

Så har då Björklund lyckats jämställa teoretisk begåvning med sportslig begåvning. Något att gratulera.
Mer märkligt är vänsterledaren Ohlis, sannolikt förberedda, svar på frågan om inte elitskolor i idrott skulle kunna jämföras med elitskolor för teoretisk utbildning.

Hans svar; att det inte går att jämföra dessa två saker eftersom alla inte behöver kunna kämpa om världsmästerskap i skidor men att alla har behov av goda matematikkunskaper. Det är nog riktig Lars, men alla har inte behov av de särskilda matematikkunskaper som bara de med särskild fallenhet kan uppnå! Att vi har utbildning som ger oss förutsättningar att skapa en världsledande ställning inom forskning och vetenskap är vitalt och förutsättningen för att vår industriproduktion även i fortsättningen skall vara efterfrågad. Eller tänkte Du Lars, att morgondagens industriledare och forskare skall vara arbetskraftsinvandrade japaner, indier och kineser?

Och tyvärr har den breda (misslyckade) satsning på teoretisk utbildning på omotiverade och icke teoretiskt begåvade elever skett på bekostnad av de mest begåvade!

Dessa elitskolor innebär att alla kan stimuleras efter sina respektive behov. Men tycker man att teoretisk begåvning är finare och mera värt i samhället än praktisk begåvning får man problem. (Men det anser väl inte du Lars Ohly?)

Det är naturligtvis önskvärt att man i ett samhälle kan höja bildningsnivån i alla avseenden och på så stor bredd som möjligt. Men att tvinga omotiverade och hormonstinna elever med koncentrationssvårigheter att störa utbildningen som enda sätt att profilera sig, är ett dåligt sätt att skapa jämlikhet.

Låt istället den elev som väljer att börja jobba, som lärling eller på annat sätt redan efter nio års grundskola få ha kostnaden sina tre gymnasieår insatta på ett utbildningskonto som han (eller hon) kan utnyttja som vuxenstudier när motivationen infunnit sig och den värsta hormonrusningen lagt sig.

Friskolor är ett nytt fenomen som möjligen kan skapa en nyttig konkurrens men tillsynen måste ske minitiöst och det kommer sannolikt att ta några år innan nyheten har satt sig.

Världsekonomin, mellanöstern och Obama

Förväntningarna är stora på den nya Nordamerikanska presidenten. Redan har uppgifter kommit ut om de gigantiska stimulanspaketen som Obama har utlovat. Men som vanligt bekämpar man symptomen och inte de bakomliggande orsakerna. Dessa stimulanspaket som är ett sätt att mildra symptomen är bara ett "våtvarmt omslag" (eller för att uttrycka sig lite mer folkligt; som att "kissa i byxorna". Först värmer det sedan blir det kallt och fuktigt.)
De amerikanska sedelpressarna accelererar redan. De gigantiska utlandslånen kommer att kunna betalas, med nytryckta dollar vars värde rasar. Och där står kineser, japaner och alla vi andra som låtit den amerikanska kreditkonsumptionen fortsätta med lång näsa.
Resultatet av allt detta är att den stora frihandelsnationen får klara sig själv.
Den amerikanska konsumtionen kommer att bli inhemsk. Frihandel kommer så småningom att vara ett minne blott .

Förlorarna blir de mindre industriländerna vars ekonomi baserats på högteknologi och export.

Kanske är en konkurs att föredra för de 50 Förenta Staterna.

För den 51:a staten är situationen inte bättre. En konkurs hjälper inte situationen för landet Israel. Fred med sina grannländer och en självständig Palestinsk stat verkar inte vara önskvärt och kommer sannolikt att öka de inre spänningarna till en nivå som lätt kan leda till inbördeskrig.

Ett krig som kan starta utan tillstånd från USA som de tidigare krigen krävt.

Den ensidiga vapenvila från Israeliskt håll som nu verkar proklameras betyder inte annat än att angreppet på Gazaremsan var mycket väl planerat i förhållande till installationen av den nya amerikanska presidenten och inget annat.

Carlsson tycker att: man skall kalla ett spett för ett spett och en grep för en grep.

lördag 3 januari 2009

Vad betyder stjärnorna och galonerna?

I dag har vi kunnat lyssna på nyhetsinslag baserat på Karl Ydéns doktorsavhandling om officersyrkets karriärsystem.

Enligt Karl Ydén som doktorerat på försvarets karriärsystem byter officerare uppgifter snabbt för att få högre grad och högre lön. Det har lett till att Sverige har fått allt fler administrativa skrivbordsofficerare, som inte alltid är bra på sina uppgifter.

– Karriärtrappan i sig verkar viktigare än att uppgifterna löses på ett bra sätt.

Då kan bra möjligheter till karriär för officerare spela stor roll, när man egentligen borde tänka mer på Sveriges försvarsförmåga?

– Ja, det finns en uppenbar risk att man blandar samman vad som är det egna intresset och vad som är landets och uppgiftens intresse.

Reservofficersförbundet håller i stort sett med om Ydéns kritik. Ordförande Wictor Phalén pekar på att det slagits fast att en orsak till de senaste årens allvarliga helikopterolyckor har varit bristande erfarenhet bland officerarna.

Sten Tolgfors hoppas att ett nytt tvåbefälssystem, där en grupp officerare enbart ska hålla på med soldatutbildning, ska förbättra situationen, i kombination med regeringens krav att försvaret snabbt ska kunna sättas in och vara användbart. Då måste officerarna ha rätt kompetens.

– Det är Försvarsmaktens ansvar som arbetsgivare och som myndighet, att se till att rätt personer är anställda och också att använda de anställda man har på ett korrekt sätt.

Även Försvarsmakten vet att karriärkarusellen snurrat fort. Överste Johan Fölstad vid personalstaben på högkvarteret tror att ett nytt utnämningssystem ska göra att folk blir kvar längre på sina poster, men visst finns risken för snabba byten kvar.

– Den risken kvarstår, men då gäller det också att skapa vissa andra system som vi då nu inför.

Exempelvis ska i fortsättningen fler tjänster kunna sökas öppet och det ska finnas tydliga krav på kompetensen. Det tror Fölstad ska leda till en bättre ordning.

Jag har på min blogg vid flera tillfällen påpekat just detta. Men man kan betrakta fenomenet i en helt annan dimension och ställa frågan vad betyder stjärnorna och galonerna?

Återigen speglar hela fenomenet vårt märkliga betraktelsesätt på varandra. Är vi som människor lika värda? Eller inte?

Är gradbeteckningen en spegling på vilken lön befattningshavaren uppbär. Eller är gradbeteckningen en spegling på kompetens? Eller är gradbeteckningen bara ett uttryck för status. Är kaptenen utbildad och kompetent att leda förband på kompaninivå? Är majoren utbildad och kompetent att leda förband på bataljonsnivå? Är översten utbildad och kompetent att leda förband på brigadnivå? Är brigadgeneralen m.fl. högre tjänstegrader överhuvudtaget utbildade eller ett resultat av att de innehaft ett antal administrativa befattningar under kort tid och inte gjort något fel (det säkraste sättet är inte uträttat något alls) och haft turen att hamna på rätt sida vid befordringsberedningarna.

Karriär är inget man gör utan något som blir sa en gång en general efter en befordringsberedning.

Borde det inte vara så att tjänstegraden speglade kompetensnivån. Men det är klart vilket bekymmer skulle det inte skapa vid alla internationella kontakter då den svenske överbefälhavaren skulle ligga på nivån generallöjtnant eller kanske generalmajor? Tänkte inte på det som någon sa!

En svensk överste som aldrig fått tillfälle att öva sig i befattningen brigadchef (motsv) på många år kan knappeligen inneha en kompetens som motsvarar hans tjänstegrad!

Kanske kan införandet av vita gradbeteckningar (utan befälsrätt) vara lösningen på problemet för officerare som inte kunnat vidmakthålla sin "behörighet".

När man själv skapar organisationen, vars syfte verkar vara att skapa plats för alla, helst med så många pyramider som möjligt (medger fler galoner och stjärnor - och högre lön) är det inte så konstigt att denna gigantiska administration och kan svälja alla stabsofficerare.

Att Försvarsmakten hamnat i detta bekymmer beror sannolikt på att man inte kunnat skilja på det ena och det andra.

För mycket länge sedan kunde en officer göra karriär enbart på goda truppmeriter (ett bra utfört jobb under lång tid) ända till den absoluta toppen utan vare sig högre stabskurser eller stabstjänst. För detta satte dagen stabsofficerare ett totalt stopp för att måna om sin fortsatta karriär.

Carlsson tycker: att behovet skall styra urval och befordran, och nog ser det märkligt ut med femton kaptener på en båt och inga styrmän och matroser!