måndag 21 november 2016

Detta måste bara spridas! Men jag tar mig friheten att göra några kommentarer!

av Per Blomquist och Arvid Cronenberg
Carlssontycker med kommentarer i bold kursiv stil!
Med Sovjetunionens kollaps ansågs det kalla kriget som avslutat. USA och Nato med sina krigsinstrument var herre på täppan.
För Sveriges del var det gamla rysshotet för tillfället eliminerat och det något tilltufsade invasionsförsvaret ansågs kunna nedmonteras och ersättas av ett ”omprioriterat” och mer tidsenligt insatsförsvar, närmast avsett för internationella uppgifter i fredens tjänst. Omvandlingen motiverades med nonsensdeviser som att ”Sverige försvarades bäst i Afghanistan” och annat trams. (De 17 såg sig förskräckta om efter en ny fiende. Någon ropade internationella insatser - de andra ropade i kör - bra idé - den ska vi ha!)
Dödsstöten levererades slutligen av de 17 generaler, som i en artikel i Dagens Nyheter 2004 yrkade på övergång till yrkesförsvar: ett förslag som år 2009 biträddes av en splittrad riksdag.
(Utbildningen av värnpliktiga blev kortare och kortare, kvaliteten blev också därefter. Det enda som blev längre var hemresorna. Många var vi som ansåg att införandet av ett yrkesförsvar var nödvändigt för att höja kvaliteten på alla nivåer. Men införandet av ett "frivilligt försvar", som man kallade det i rädslan av att använda begreppet yrkesförsvar, syftade endast till att underlätta rekryteringen av insatsförband i utlandstjänst. Det var också en stundande utlandstjänstgöring som blev det främsta rekryteringskriteriet samtidigt som man kunde hålla ner löner och andra förmåner under utbildningstiden i Sverige).
Och där är vi nu, med ett försvar som närmast kan betecknas som ett skämt. Medan Sverige således militärt ”gått i väggen”, har Nato genom sin positionering i Baltikum och Polen gjutit nytt liv i det uppenbarligen endast skendöda kalla kriget. Rivaliteten mellan de båda ledande supermakterna har skjutit ny fart. Och en ledande grupp svenska militärer har vädrat morgonluft, hoppat på bandvagnen och tagit sig orådet att utnyttja akademiens auktoritet för en intensiv propaganda för Sveriges anslutning till Nato. Bland annat har tanken varit den att Sverige med stöd av en dubiös solidaritetsdeklaration aktivt skulle ingripa i Baltikum för att förekomma eventuella ryska invasionsförsök. Sverige skulle vidare få sitta med vid ”de storas” militära rådslag och i nationalhymnens anda få nya stolta minnen att trona på. Så har tongångarna gått och man har kunnat notera att det nya ohederliga ”rysshotet” fått nytt liv.
För drygt ett år sedan uppdrog regeringen åt ambassadör Krister Bringéus att utifrån ett fristående perspektiv utreda, analysera och redogöra för innebörden av Sveriges samarbete med sina närliggande länder samt diverse internationella organisationer. Den militära alliansfriheten skulle dock inte utredas. Utredningen, som kom ut för en tid sedan, är mycket professionellt gjord, men självfallet finns där också anledning till invändningar. För vår del har vi särskilt fäst oss vid vad Bringéus säger i sitt efterord på s 161:
”En konflikt i Sveriges närområde må vara mycket osannolik. Men konsekvenserna, om den likväl skulle bryta ut, riskerar att bli katastrofala. Den politiska ledstjärnan måste därför vara att ge det bidrag vi kan till att detta överhuvudtaget inte inträffar”.
Det är alltid freden vi bör satsa på – inte kriget, allt enligt Bringéus.
Men vad säger då våra krigslystna officerare som önskar en anslutning till Nato. Av allt att döma delar de inte Bringéus mening. En svensk anslutning till Nato kan väl knappast ses som en fredsinvit, snarare som ett klarläggande så till vida att ryssarna definitivt kommer att inrangera oss i ledet av potentiella fiender och vid ett krigsutbrott behandla oss därefter. Mot bakgrund av detta förefaller det föga välbetänkt att vi nu under djupaste fred i Nordeuropa skulle kasta oss i armarna på världens – alltjämt stridande – starkaste militärpakt. Just nu ter sig måhända en anslutning till Nato som tämligen harmlös. Men hur ser man på problemet om 50 år, då förhållandet har skorpat till sig och man kanske vill göra sig kvitt diverse för länge sedan ingångna krigsåtaganden. Det kan bli betydligt knepigare.
Vår socialdemokratiska regering har deklarerat att försvarssamarbetet med andra länder var en av de viktigaste faktorerna i säkerhetspolitiken. Vidare har Försvarsminister Peter Hultqvist framhållit att vi inte i förtid skulle låsa oss för visst handlande i möjliga men ovissa framtida konflikter. Visst är det så. Vi håller med. Det är en politisk linje vi med framgång följt i två hundra år. Varför inte fortsätta? Även om vi som tillhör ”fredslinjen” inte vill ansluta Sverige till Nato, vill vi ändå ha goda förhållanden till USA, men utan några gemensamma krigsplaner och krigsförberedelser. Vår nu så omtalade Natoanpassning i den svenska försvarsmakten bådar inte gott. Vi vill också ha förbindelser med Ryssland och andra grannländer. Även om Ryssland i händelse av en väpnad konflikt skulle lida nederlag kommer det med sina 150 miljoner invånare att förbli en stormakt av betydelse. Något för svenska säkerhetspolitiker att tänka på. Alltjämt hävdar vi som ledstjärna devisen:
”Ett litet lands säkerhet tillgodoses bäst genom goda relationer till närliggande stormakter.”

Men vi kan inte sitta stilla och bara se på hur de mörka molnen hopar sig - vi har inte betalt hela försäkringspremien. En underförsäkring kan bli mycket dyrbar. Ett ordentligt ekonomiskt tillskott som kan dubblera antalet markstridsförband, behålla våra "gamla" Gripenflygplan och utrusta våra fartyg med modernt luftvärn och samtidigt fylla de luckor som står tomma är en nödvändighet både för att bevara nationens oberoende och samtidigt medverka till fred i vårt närområde. Detta kommer att kosta pengar, mycket pengar men hur värderar vi fred och oberoende. Just nu verkar "etablissemanget" försöka tiga ihjäl Gunnar Hökmarks debattartikel!?

Vår försvarsmakt är inte till för att i första hand bekämpa en attackerande supermakt. Det klarar den inte. Men den kan effektivt användas för att i förening med klok politik och smidig diplomati trygga vår neutralitet.

Per Blomquist är f d överste 1 gr och ledamot av KKrVA. Arvid Cronenberg är f d  överstelöjtnant och ledamot av KKrVA.

lördag 19 november 2016

Har man glömt NATO efter Trump seger i presidentvalet?

Bara några dagar efter det amerikanska presidentvalet skrev Gunnar Hökmark (moderat EU-parlamentsledamot) en artikel om den allt större nödvändigheten av ett svenskt NATO medlemskap.

I dag, lördag, skriver samme Hökmark inte ett ord om nödvändigheten av ett medlemsskap utan vill att Sverige i stället tar upp lån för att finansiera en snabb och nödvändig upprustning av det svenska försvaret.

Det är mycket bra även om det kommer sent. Sannolikt kommer vi de närmaste åren att få se en upprepning av den svenska hållningen mot omvärlden under världskrigen då vi "skickligt" navigerade oss genom de sex krigsåren.
Moraliskt förkastligt, kanske, men den egna nationens överlevnad måste vara det främsta målet för varje regering.

Reaktionerna på Hökmarks utspel kom redan dagen efter och Allan Widman (L), Mikael Oscarsson (Kd) och Mikael Jansson (SD är positiva.  





Hökmark skriver;

Sverige är alltmer ensamt. Genom att tillföra ett engångsbelopp som motsvarar 3 miljarder per år sedan 2004 kan vi snabbt komma ikapp genom att låta befintlig materiel återföras förband, förnya fungerande vapensystem och tillföra materiel, ammunition och beväpning som saknas.





och fortsätter;

Sverige behöver genomföra en snabb förstärkning av försvarsförmåga med ökade anslag under de kommande åren. Samtidigt behöver vi i nuet återhämta konsekvenserna av en försvarspolitik som sedan 2004 har förts på felaktig grund. Vi behöver därför göra både en engångsinsats för att omedelbart stärka svensk försvarsförmåga, beredskap och närvaro i och ovanför Östersjön.

Ryssland har idag fler än 300000 soldater väster om Moskva och de modernaste av landets fler än 20 000 stridsvagnar finns där. Nya förband för luftlandsättning och arktisk krigföring finns vid baltiska staternas gränser. Korvetter med nukleär förmåga har skickats till Östersjön och Iskander-missiler placerats i Kaliningrad. Ryska företrädare har gjort det till en vana att hota med styrkeöverlägsenhet och med kärnvapen. I den period av osäkerhet som nu är, fram till installationen av en ny president, och även därefter, är riskerna betydande att den ryska regimen vill testa gränser för vad man kan uppnå gentemot andra.

Sedan 2004 har vi nedrustat försvaret i föreställningen att väpnade angrepp kunde uteslutas och att Ryssland skulle gå en fredlig och demokratisk väg. Det var fel då och än mer uppenbart fel i dag.

Samtidigt har den transatlantiska länk som varit ett fundament för europeisk säkerhetsordning, och svensk säkerhet, nu blivit mer osäker än någonsin i modern tid. Valet av Donald Trump till president har skapat en osäkerhet om USA, den transatlantiska länken och Natos förmåga att vara en motkraft mot rysk aggression på olika nivåer. Vi står alla mer ensamma än tidigare men Sverige står ensammast. En fundamentalt ny säkerhetssituation kräver en ny försvars- och säkerhetspolitik.

Den bör ske i medvetenhet om att det inte finns andra orsaker till den ryska upprustningen än Putinregimens vilja till ökad makt och kontroll över sitt närområde. Den är inte ett svar på andras upprustning eftersom andra har nedrustat kraftigt under denna tid. Den är långsiktig och inte ett svar på de marginella förstärkningar som nu genomförs för att höja trösklar i de baltiska staterna och i Polen. Det finns ingen nedärvd rätt för Ryssland att med påtryckningar, hot och våld förneka sina grannländer suveränitet och frihet att forma sin egen väg med rättsstat och demokrati som grund.
Den långsiktiga upprustningen har försämrat vår säkerhet och osäkerheterna efter det amerikanska presidentvalet har gjort riskerna mer akuta. I svensk debatt är det som att denna utveckling sker i en parallell verklighet som inte annat än marginellt påverkar vår försvars- och säkerhetspolitik på längre sikt. Ryska statsföretaget Gazprom får disponera svenska hamnar. Tillskotten till försvaret lever inte ens upp till tidigare försvarsbeslut. Frågan om Nato är fortfarande tabu för den svenska regeringen trots den ökade osäkerheten om den transatlantiska länk som blivit en svensk förhoppning. Frågan om Sverige i Nato är fortfarande tabu för regeringen trots att vi nu med Trump kan tvingas inse att den transatlantiska länken är osäkrare än tidigare.

Sedan 2004 har vi nedrustat försvaret i föreställningen att väpnade angrepp kunde uteslutas och att Ryssland skulle gå en fredlig och demokratisk väg. Det var fel då och än mer uppenbart fel i dag. Anslagen ligger nu kring en procent av BNP, långt mindre än tidigare, mindre än vad andra lägger och mindre än det gemensamma europeiska målet.
Så länge vi inte ökar denna procentsats kommer försvaret fortsatt försvagas i förhållande till nuvarande förmåga och i förhållande till vår omvärld. Det är en matematisk sanning som följer av lönekostnader, materielkostnader och samhällets resursfördelning i stort. Allt färre enheter i en omvärld med allt fler enheter ger ett svagare försvar. Nu krävs därför både klarsynthet och handling.
För det första behöver vi göra en återtagning av den försvarspolitik som sedan 2004 förts på den felaktiga grunden att inga hot fanns. Vår förmåga i nutid måste snabbt komma ikapp verkligheten. Det kan göras genom en engångsfinansiering av den materielförnyelse som borde ha skett under dessa år och en återföring av befintlig och fungerande materiel som av kostnadsskäl fasats ut. Genom att tillföra ett engångsbelopp som motsvarar 3 miljarder per år sedan 2004 kan vi snabbt komma ikapp genom att låta befintlig materiell återföras förband, förnya fungerande vapensystem och tillföra materiell, ammunition och beväpning som saknas.

En engångsupplåning på 35 miljarder kronor påverkar inte de långsiktiga utgiftsramarna för försvaret men ger möjlighet att återföra till förbandsorganisationen samtliga befintliga exemplar av Stridsvagn 122 (Leopard), som är världens kanske bästa stridsvagn. Ett ökat antal av dessa kan placeras på Gotland. Moderna pansarskytte- och stridsfordon som i dag står i lager kan tillföras krigsorganisationen. Nuvarande Gripensystemet kan förlängas istället för att avvecklas och demonteras för att bidra med delar till en ny generation Gripenflygplan, som ligger längre fram i tiden och som ensam kommer innebära radikalt färre flygplan.
Gripensystemet kan tillföras fullständig beväpning med Meteor som ger det en unik förmåga med full potential och uthållighet. Vägbaser kan rustas upp så att stridsflyg kan spridas. Samtliga nu inköpta Archer artilleripjäser kan liksom moderna granatkastare tillföras krigsförband, bland annat på Gotland. Samtliga Visbykorvetter kan ges full luftvärnsförmåga och moderna anti-ubåtsgranater. Luftvärnsförband kan beväpnas med modernitet och uthållighet. Ett ubåtsprogram om fyra nya ubåtar kan genomföras. Helikopter 14 kan bestyckas med ubåtstorpeder. Även övriga krigsförband och system kan tillföras modern ammunition och planerad missilbeväpning.

Genom att tillföra försvaret en engångssumma nu urholkas inte förbandsverksamheten genom att ny eller befintlig materiell tränger undan kostnader för kängor, körmil, flygtimmar och förbandsövningar.
Genom ett engångsanslag för materiel i denna form köper vi oss tid för att över en tioårsperiod gå upp till de nivåer vår omvärld kräver. Sverige bör självfallet sträva efter den två-procentsnivå som är målet för Nato och EU. Det ger möjlighet att dubblera brigadförmåga, fullfölja nästa generation Gripen med ursprungligt antal och modern beväpning, modernisera hemvärnsförbanden samt dubblera uppsättningen av brigader.

Men detta kräver att vi inser att det som nu sker i vår omvärld är ett hot mot den rättsstat, demokrati och säkerhet som är grunden för vårt samhälle och som vi delar med Europa i sin helhet. Den osäkerhet som Putin och Trump skapar måste mötas med handling som stärker svensk säkerhet både i nutid och i framtid.

Carlsson tycker att det mesta i Hökmarks debattartikel är helt riktigt. Beskrivningen av Ryssland är inte helt korrekt. Putin har haft stor hjälp av ivriga EU-parlamentariker när man tagit över flera av Sovjetunionens randstater och införlivat dessa i den av västvärlden dominerade handelssfären. Trots löften om motsatsen har dessa länder också blivit NATO medlemmar. När Putin satte ned foten i kampen om Ukraina och Svarta Havsflottans baser i Sevastopol, reagerade hela västvärlden och målade ut Putin och Ryssland som ett hot.
Man kan till och med påstå att västvärlden hjälpt till att skapa ett "aggressivt" och revanschlystet Ryssland! Och visst har ryssarna "betett sig" men om det i världspolitiken vore så att den part som agerat mest illa (krigsbrott osv) finns det en nation som leder den ligan utan konkurrens!
Nu är vi där och det är dags att vi betalar vår säkerhetspolitiska försäkringspremie!

tisdag 15 november 2016

Säkerhetspolitiken och marknadsandelarna.

För rätt många år sedan blev flera före detta östländer medlemmar i NATO trots löften om att så inte skulle ske. Warszawapakten upplöstes samtidigt med Sovjetunionens uppdelning på republikerna. Någon väntade nu på en världsomfattande nedrustning och en upplösning av NATO. Men nej. Nu framfördes argumenten att NATO var en viktig ledningsorganisation och skulle även i framtiden utgöra en viktig fredsorganisation.

Rysslands dåvarande president Boris Jeltsin blev intervjuad av en ung västerländsk journalist, en ung kvinna, tror jag. Intervjun gjordes med anledning att Polen skulle bli NATO medlem. Journalisten frågade Jeltsin, som hade en av sina bättre dagar just då, vad han ansåg om Polens medlemsskap. Boris svarade snabbt  att han tyckte att det var helt OK och tillade att även Ryssland ville bli medlem. Han fick inga fler frågor.

Nu oroar sig framförallt många "självutnämnda" säkerhetspolitiska experter huruvida USA under Trumps ledning är att lita på. Trump har ju sagt att de länder som inte nått upp till 2% av BNP i sina nationella försvarskostnader inte betalt "försäkringspremien" och måste betala sin del för att med säkerhet kunna få hjälp av de andra medlemmarna.

Den attitydförändring som Trump visat mot Putin och den utsträckta "famnen" som den ryske presidenten svarat med, oroar också experterna. Kan detta leda till att Trump och Putin "gör upp"?

Förvåning är inte ett tillräckligt uttryck i sammanhanget. Vad är nytt i detta? Alltsedan USA och Ryssland skaffade sig kärnvapen i sådan mängd och med sådant skydd (silos, ubåtar, bombflygplan) har dessa stater i praktiken haft taktpinnen i sin hand.
Dessa supermakters främsta intresse är den egna nationens välmående. I slutändan handlar det om marknadsandelar.

Sanktionerna och den försämrade retoriken från väst har skapat Putin och samlat det ryska folket bakom honom. Vad som hänt är att Trump tycker att man skall betala hela sin försäkringspremie för att få ut hela försäkringen. I övrigt försöker han att skapa bättre relationer med Ryssland. Vilka tror att dåliga relationer är ett bra sätt att undvika konflikter? Var inte dialogen vårt vassaste vapen? Och när det kommer till ett avgörande är det militär och industriell förmåga som avgör! Så betala även vår försäkringspremie!




Riktigt intressant blir det hur regeringen svarar på ryssarnas begäran att få hyra hamnar på Gotland. ÖB har i sitt yttrande på regeringens remiss svarat att ryssarnas närvaro på Gotland äventyrar rikets säkerhet och föreslår att gotlänningarna kompenseras ekonomiskt. I den roll han har, kan svaret inte gärna bli annorlunda. Nu läggs ansvaret på den politiska nivån. 
"Förbannat oförskämt" eller "så brukar vi inte göra" kanske tankarna går i huvudena på den politiska ledningen som mest ägnar sig åt en feministisk utrikespolitik! 
Sannolikt kommer regeringen att tillmötesgå ryssarnas begäran. Har man inte kraft bakom orden tvingas man backa. 
Nu menar jag att det yttersta målet måste vara att inte skapa konflikter genom ovilja till samarbete. Men eftersom den svenska regeringen svajar betänkligt i båda riktningarna är frågan både relevant och intressant. För att inte säga spännande!















lördag 12 november 2016

Vem kan man lita på?

Så gick det som det gick. Trots alla "grodor" påhopp, avslöjanden, och experternas "dissande" står Donald Trump som vinnare efter den kanske mest hätska valkampanjen i USA:s historia.

Experterna varnade för ett "illrött" börsras som kom av sig. Experterna varnar nu för hur den säkerhetspolitiska situationen, inte minst för Sverige, kommer att bli mycket mycket sämre. Våra ledande försvarspolitiker som vurmat för ett NATO-medlemsskap ändrar nu tonläget till att istället öka försvarsanslagen. Sanningens minut närmar sig försvarsminister Hultqvist.

Den största "omvändelsen under galgen" märks nog hos journalistkåren. Nu kritiserar man öppet sin partiskhet under valkampanjen. Kommentarer som "hur kunde man glömma bort en hel folkgrupp"? yttras i sammanhanget att valresultatet måste betraktas som en rejäl käftsmäll mot det politiska etablissemanget. Kopplingen till den svenska situationen ligger nära och Åkesson är den partiledare som mest av alla uppträder statsmannamässigt under partiledarintervjuerna efter att valresultatet presenterats.
Omsvängningen i den mest avgörande frågan, migrationen, har nu anammats av alla partier utom vänsterpartiet som håller tyst. Den ende som fortfarande vidhåller att sin "öppna hjärtan" inställning är Fredrik Reinfeldt. Men eftersom han samtidigt ger ut sin andra bok är detta nog mest ett sätt att lansera utgivningen.

Att Putin ser större möjligheter att normalisera förhållandet mellan USA och Ryssland kan inte vara något som ökar spänningarna, eller?

Och slutligen när det gäller vår försvarsförmåga. Allt är inte dåligt. Våra markstridsförband är visserligen för få men deras beredskap är, och kan bli den högsta någonsin, jämfört med de år då verksamheten bestod i att utbilda värnpliktiga och administration av detta. Marinen har fortfarande brister i många avseenden men kan också på mycket kort tid (utan mobilisering) ställa upp till rikets försvar.
Vårt luftförsvar har hög beredskap och äntligen fått vapen att räkna med.




Anm: Utbildningen av värnpliktiga genomfördes med huvuddelen under 7 månader. Utbildningen anpassades i huvudsak till skolterminerna. Dessa värnpliktiga ansågs inte användbara förrän den allra sista tiden av utbildningstiden. Detta innebar att under huvuddelen av året kunde bara "befälsförband" sättas upp med kort varsel (< 24 tim).

söndag 6 november 2016

Den farligaste av tider?

Donald Trump knappar in på Hilary Clintons försprång och i vissa swingstater påstås Trump leda. Oavsett hur utgången blir är ledarskapet i världens mäktigaste land mycket svagt under den tid mellan valet och den nya presidentens installation.
Den perioden kommer sannolikt också sammanfalla med slutstriderna i Mosul och Aleppo. Och som "lök på laxen" höjs spänningarna i NATO-landet Turkiet.

I vårt närområde säkrar ryssarna upp situationen i enklaven Kaliningrad.

Och hur bör vi i lilla landet Sverige förhålla oss för att undvika militära konfrontationer i och omkring Östersjön.

Rätt eller fel spelar ingen större roll men efter att flera "gamla" öststater snabbt både beviljats medlemskap i EU och trots löften om motsatsen även i NATO, är det inte svårt för ryska makthavare att få ryska folket att se ett yttre hot.

De sanktioner som USA och EU beslutat att införa mot Ryssland, efter den folkrättsliga olagliga ockupationen av Krim med efterföljd av en "nödvändig" ockupation av delar av Ukraina, verkar som så många gånger tidigare i historien, att vara kontraproduktiva. Stödet för den ryska ledningen har ökat och landets sammanhållning har blivit starkare. Det ryska folket vet att försörjningen av Krim sker genom Ukraina. Och dessutom vet de också att Krim, kom att tillhöra Ukraina, genom en gåva från Chrustjov.
Om världens ledare i väst inte förstår att sanktioner är en annan form av krigföring och vilken effekt de har, kan man inte sin historia eller så är man ute efter att öka sina marknadsandelar på någon annans bekostnad.

Samtidigt kan man läsa att "Sveriges vassaste vapen är dialogen" i S-märkt insändare. Om skribenten med det menar att allt annat är nedlagt eller att polisen skall avväpnas och istället tala buset tillrätta är oklart. Men samtidigt skräder inte, vare sig stats- eller utrikesminister orden, i sin kritik mot regimen i Ryssland.

Nåväl, den politiska falang, alliansen, som tidigare "tänkt bort" behovet av ett nationellt försvar och önskar ett svenskt NATO-medlemskap fortsätter att utelämna innebörden av artikel 5 i NATO-stadgan som innebär förpliktelser. Om man någon gång nämner detta påtalas att varje medlemslands regering äger att besluta i frågan. Om så är fallet är inte hjälpen från andra länder ovillkorlig.


  • Collective defence means that an attack against one Ally is considered as an attack against all Allies.
  • The principle of collective defence is enshrined in Article 5 of the Washington Treaty. 
  • NATO invoked Article 5 for the first time in its history after the 9/11 terrorist attacks against the United States. 
  • NATO has taken collective defence measures on several occasions, for instance in response to the situation in Syria and in the wake of the Russia-Ukraine crisis. 
  • NATO has standing forces on active duty that contribute to the Alliance’s collective defence efforts on a permanent basis.


Så låt oss med alla medel höja angreppströskeln mot vårt land. Anskaffa de vapensystem som saknas och på kort sikt kan fylla ut luckorna i vårt försvar. Påståendet att inte pengar finns är trams och visar både okunnighet och ovilja. Pengar kan och måste omfördelas och det finns dessutom en beredskapsbudget-post för situationer liknande detta.

Den idé för vår alliansfria säkerhetspolitik var och borde vara att "det skall kosta mer än det smakar" för den som angriper landet militärt, eller på annat sätt försöker påtvinga oss sin vilja och ifrågasätta våra demokratiska rättigheter, måste vara förutsättningen för dialog. Utan detta är dialogen bara tomt prat!

Och för allt i världen låt oss slippa ett NATO medlemskap, som med stor sannolikhet höjer spänningsnivån i vårt närområde och dessutom riskerar att svenska militära förband tvingas ut i ett fullt krig i Europa.