Erforderlig förmåga eller bevara jobben?

Nu är det åter dags för Folk & Försvarskonferensen i Sälen. Detta år kommer deltagandet, enligt många bedömare, att bli större än någonsin tidigare.
Björn von Sydow, tidigare socialdemokratisk försvarsminister (för de med sämre minne) ifrågasätter planerna på att gå ifrån värnpliktsförsvaret till ett nytt försvar med yrkessoldater.

Och visst har han rätt i att oppositionen är "överkörd" men om vi vill ha effekt för våra skattepengar är detta ett nödvändigt steg som borde ha tagits för många år sedan.

Och visst är det med både sorg och saknad som vi tvingas lämna värnpliktsutbildningen som hade så många många mervärden. En naturlig folkförankring skapades. Unga pojkar fick inte bara lära sig att bädda en säng, de fick också lära sig att hand om sig själva och sina kamrater. Ungdomar med sociala problem fick möjligheter att lära sig ordning och reda och kunde få struktur på sitt liv. I dag med våra invandrande ungdomar från andra kulturer hade värnpliktsutbildningen varit utomordentlig för att underlätta integrationen i det svenska samhället. De svenska militära utbildningsbefälen kunde mäta sig internationellt som de allra bästa militärpedagogerna i världen.
Men.....trots allt detta kunde inte ens den bästa av alla utbildningar nå ett mål där man kunde säga att utbildningen nått målet att soldaterna kunde användas i strid. Ett mål som blev mer och mer otydligt eftersom åren gick. Krigsförbanden skulle efter mobilisering vidareutbildas och så vidare.... Tyvärr blev detta fallet också med de militära cheferna. Duktiga utbildare men hur välövade var de i sina befattningar?
Inte ens när krigsförbanden gjorde repetionsutbildning vartannat år var utbildningen och rutinen tillräcklig. Och sedan vet vi ju hur det gick.

Jag har länge väntat på detta nödvändiga beslut men ser med stor oro på de vanliga urholkade kompromisser som ofta blir resultatet. Kommer man enbart att fokusera på att utbilda förband för fredsskapande och fredsfrämjande insatser eller?

Jag hörde Tolgfors mumla något om ineffektivitet med skapandet av utlandsstyrkor där KFÖ-systemet i stora drag tillämpas. Det enkla vore att upprätta förbanden på plats och göra en individvis rotation, på samma sätt som redan nu görs på våra staber och förband, men här med lite snabbare omsättning. (sex iställer för 18 månader)

Syftet med yrkessoldater måste vara att höja kompetensnivån så att soldater, befäl och förband skall vara användbara för att
- avskräcka och därmed neutralisera väpnade hot,
- försvara landet vid militära angrepp, och om det anses nödvändigt göra
- internationella insatser.

I dag spelar opinioner så stor roll i politik och väpnade strider att bara snabba begränsade insatser är möjliga. Insatser som måste göras snabbt och med välutbildade och välutrustade förband. De närmare 600 000 soldaterna med värnpliktiga soldater med varierande militär utbildning är ingen resurs för detta utan riskerar att utgöra
ett gigantiskt logistiskt problem.


Här är några högintressanta frågor som borde ställas i Sälen;

- hur säkerställes att lämpliga personer anställs och utbildas? (en uppenbar risk föreligger att "militärt överintresserade personer" blir uttagna)

- hur lång anställningstid kommer dessa yrkessoldater att ha. Om det är 61 år, kommer de att få administrativa befattningar efter fyllda 33 år?

- kommer denna personalkategori att innebära att antalet officerare kommer att minska och i så fall på vilken nivå och hur skall minskningen gå till?

- kommer utbildning och annan verksamhet ske på traditionellt sätt (jmf GB, US) eller skall vi uppfinna ett eget sätt att genomföra utbildning och fortsatt verifiering?

Och så några andra frågor!

- Officerare, sannolikt tjänstgörande på Militära Högkvarteret påstår att det
erfordras lika stor volym på ledningspersonalen för att leda tio bataljoner som
för att leda 200? I någon mån kan jag förstå att en viss förmåga inom exvis
underrättelsetjänst inte kan minska för att insatsorganisationen är mindre men alla andra funktioner. Det vore intressant att få redovisat varför man tillämpar
en ledningstruktur som verkar ha som mål att ingen skall kunna ha ett odelat
ansvar för någonting? I dessa dagar där behovet är minutoperativa beslut???

- Finns det överhuvudtaget några planer på att göra officersyrket till något som inte går att jämföra med andra, åtta till fem yrken?

- Finns det några tankar på att ha en flexibel pensionsålder och en flexibel
ersättningsnivå på samma sätt som tillämpas i de flesta andra länder eller skall våra yrkessoldater och deras chefer gå kvar till fyllda 72? Eller ändå värre,
skall administrationen svälla och sysselsätta alla yrkessoldater och officerare
över trettio år.

Carlsson tycker: att en flexibel pensionsålder med flexibel ersättningsnivå är önskvärt inom Försvarsmakten och skulle kunna förse samhället med välutbildad och "billig" arbetskraft både inom det privata näringslivet och inom den offentliga förvaltningen!