Bo Pellnäs skrev nedanstående artikel som publicerades den 18 januari 2009.
Sveriges trovärdighet är i fara
Folk och Försvars rikskonferens inleds idag. Hela Sverige kan inte försvaras. Tomma fraser gör Sverige till ett land vars säkerhetspolitik ingen tar på allvar. Vår trovärdighet kan inte återupprättas över en natt. Men vi kan formulera en ny och nödvändig försvarsdoktrin, skriver överste Bo Pellnäs och föreslår att sex brigader och ett Östersjökommando skapas.
Bara en villkorslös kapitulation efter ett förödande krig borde ha kunnat försätta vårt land i det läge där vi nu befinner oss. Men i Sverige har lokaliserings- och industripolitik visat sig kunna uppnå samma effekt.
Vilket annat land skulle frivilligt ställa sin huvudstad utan luftförsvar? Vilket land kunde tänka sig att lägga ner alla militära förband på en ö med så stor strategisk betydelse som Gotland?
När Sovjetväldet föll samman fruktade det svenska försvaret att det skulle förlora sitt existensberättigande. Det ledde till två åtgärder, som nu ter sig oöverlagda och som har fått allvarliga konsekvenser.
Den första var tillkomsten av Afghanistandoktrinen, som förkunnade att Sverige kunde försvaras överallt på jorden, bara inte i Sverige. Den andra var angreppet på allt som kunde knytas till det gamla invasionsförsvaret. Det ansågs föråldrat och löjeväckande. I det angreppet kastade man över bord vårt system för uppsättning av krigsförband. 40 års arbete med att skapa metoder att organisera och utrusta förband gick i graven.
Därför saknar försvaret nästan helt typförband från vilka personalbehov och kompletta utrustningslistor kan tas fram. Ett mödosamt reparationsarbete har nyss inletts.
Materielavvecklingen skedde lättsinnigt. Ny materiel avyttrades tillsammans med äldre. Stridsfordon, som borde ha dugt för insatser utomlands, skrotades.
Så gott som hela vårt artilleri avvecklades och med det nästan all kompetens.
En kommission bör tillsättas och klarlägga hur materiel avvecklades och om privata intressen fanns med i bilden.
Detta om den spillda mjölken, som vi nu inte hinner gråta över, eftersom skadorna snabbt måste repareras. Först måste vi formulera en ny försvarsdoktrin.
Problemet är att politikerna ryggar inför uppgiften att återskapa ett försvar av det svenska territoriet. Deras tvekan följer av spänningen mellan nödvändigheten att göra något och den politiska oviljan att agera.
Ingen vill erkänna att man under lång tid har stått bakom en orealistisk försvarsdoktrin. Denna prestigestyrda ovilja kan dessvärre söka skydd i den djupnande lågkonjunkturen och än en gång skjuta försvarsfrågan i bakgrunden.
I Georgienkrisens kölvatten har dock försvarsministern uppfattat att Afghani-standoktrinens efterlämnade tomrum måste fyllas med något. Han har, som svar på kraven att Gotland måste försvaras, genmält att hela Sverige ska försvaras.
Det är, sett mot försvarets resurser, en fras utan innehåll. Den som sysslat med problemet att samla förband till utsatta områden i ett land som är 150 mil långt och överallt skärs av av stora älvar och sjöar, vet vad det innebär att ”försvara hela Sverige”.
Kanske skulle försvarsministern ändå kunna börja med Gotland, där Putins Gazprom nu muddrar inloppet till Slite hamn och bygger om kajerna så att ryska ro-ro-fartyg kan lägga till?
Men regeringens utfästelser gäller inte bara hela Sverige – av och till påstår man rentav att vi ska komma till våra grannländers hjälp om de skulle bli angripna. Med våra resurser är det hjältemodigt och risken med sådana uttalanden är uppenbar.
Ord är inte oviktiga och tomma fraser har ett pris. Vi blir ett land vars säkerhetspolitik ingen tar på allvar och än mindre litar på i allvarliga situationer.
Vår trovärdighet kan inte återupprättas över en natt. Men vi kan formulera en ny försvarsdoktrin och beslutsamt påbörja en vandring i rätt riktning för att leva upp till den.
Flera av de åtgärder som nu aviseras förefaller välbetänkta. Förband som skickas utomlands och de som ska försvara Sverige sägs nu kunna vara desamma.
För förband på bataljonsnivå är detta möjligt, men bara om de behov som strid på svenskt territorium skapar får styra utformningen.
Med det sagt är det självklart att bataljoner aldrig kan sättas in i strid styckevis och delt. Agerar fler än en måste de ledas och samordnas. En bataljon i strid behöver underhåll, kvalificerad sjukvård, stöd med underrättelser, effektiva fältarbeten och olika former av eldunderstöd.
Kort sagt: utan brigadstaber och de stödförband som brukar ingå i en brigad får bataljonerna bara en begränsad effekt. I fredstid bör vi sätta upp tre brigadstaber: en i Övre Norrland, en i Stockholm och en i Götaland, därtill även tre kaderstaber.
Genom anställningar som omfattar ett år i ett stående förband efter full utbildning, sedan utlandstjänst och slutligen fyra-fem år i övade beredskapsförband, kan vi hålla sex brigader tillgängliga:
Två för Övre Norrland, tre i Mälardalen och en i Götaland. För Gotland bör vi omgående avdela ett stående förstärkt kompani och en kontrakterad beredskapsbataljon.
Ersättning till anställda soldater skulle kunna innefatta kostnader för civil utbildning den tid man tillhör beredskapsförbanden.
Nu finns tack och lov delar av den militära infrastrukturen ännu intakt. Det innebär att vi kan återföra Jas-flygplan till Uppsala utan större kostnader.
Flygflottiljen i Ronneby bör ständigt ha en beredskapsrote på Gotland.
Om vi utbildar minst 7000 värnpliktiga, villiga att skriva kontrakt (av vilka många inte kommer att hålla fast vid detta när de väl genomgått sin utbildning och en del visar sig inte hålla måttet) så skulle den organisation som här skissats, förutom de sex brigaderna, kunna avdela personal i ett åldersläge 25–35 år till nationella skyddsstyrkor om cirka 30000 man, väl utbildade och egentligen i den bästa åldern för att bemanna krigsförband.
De ”avhoppande” värnpliktiga krigsplaceras i hemvärnsförband med stridsuppgifter eller går till det frivilliga hemvärnet med uppgifter att även stödja det civila samhället.
De värnpliktiga bör ges en första utbildning om fem månader. Det ger en grund att stå på, om vi en dag behöver fler förband .
Betydelsefullt är att vi behåller ett antal stridsvagnsförband. Sex brigader behöver helst 180 stridsvagnar och runt 600 lättare stridsfordon.
Det är långt fler än vad som planeras . Men utan stridsvagnar saknar vi anfallsförmåga mot luftlandsättningar i alla delar av landet.
Nuvarande planer, nästan helt utan stridsvagnar, visar att det fortsatt är internationella uppgifter som styr planeringen, trots försäkringar att ”hela Sverige ska försvaras”.
Till sist vill jag än en gång föreslå att vi skapar ett Östersjökommando – i fredstid under en civil chef som för befäl över kustbevakningen, kustflottan, delar av tullen, sjöräddning och sjöpolis, och som har kapacitet att vid behov leda flygspaning över Östersjön.
Kommandot bör samarbeta med alla stater runt Östersjön och med dem ha en gemensam bild av läget på havsytan. Vi bör tillsammans kräva att fartyg som trafikerar Östersjön lätt kan identifieras på radarbilder och att de föranmäls till en gemensam trafikledning.
I detta samarbete bör Ryssland involveras. Detta skulle öka våra möjligheter att avstyra miljökatastrofer och korta insats-tiderna vid alla slags olyckor.
BO PELLNÄS
Carlsson som även i denna fråga tycker, blir närapå tårögd över denna enastående klarsynthet. Och visst hyser jag också misstanken att det var Försvarsmaktens egen ledning som, inför skräcken att inte längre ha något existensberättigande, "hittade på" idén om att internationella insatser skulle skapa säkerhet för nationen och dessutom sitta fint i munnen på politiker med internationella ambitioner.
Men Bo sluta upp med att likställa soldater med värnpliktiga. Värnpliktslagen med allt vad därtill kommer av kostnader kan vi låta vara vilande.
Personalförsörjningen måste istället göras på samma sätt som vi en gång försörjde världens fjärde största flygvapen, vårt svenska, med ett fältflygarsystem. En uttagnings- och anställningsform som kan tillämpas i hela Försvarsmakten.
Noggrant urval, bra utbildning, bra betalt och en kontraktstid på kanske 6-8 år. Och visst kan det vara lämpligt att tillämpa visstidsanställning på alla personalkategorier.
Militäryrket är och kan aldrig bli ett sju till fem jobb som man försökt göra det till!
Men allt detta strider mot det elfte budordet (så har vi aldrig gjort förut) och vilka karriärmöjligheter kommer inte det här att grusa.
Tyvärr verkar det som om ingen i ledande ställning inom Försvarsmakten eller inom den politiska ledningen (och som förväntar sig en fortsatt karriär vågar säga att kejsaren är naken) och därför kan detta bara sägas av ...........
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar