Populism eller reella insikter?

VÄXANDE RYSKT HOT.
Att det inte finns någon konventionell hotbild mot Sverige innebär inte att vi står fria från hotbilder. Ett växande hot från Ryssland bör inte nonchaleras. Politikerna måste bli tydligare med vad försvaret ska kunna lösa för uppgifter, skriver Isabella Jernbeck och Rolf K Nilsson, moderata ledamöter i riksdagens försvarsutskott.
Min kommentar till detta är att ett totalt vacuum vilket vi snart har åstadkommit skapar hotbilder. De fortsätter;

Budgetbeslut för försvaret måste vila på säkerhetspolitiska bedömningar. Den säkerhetspolitiska utvecklingen i vår omvärld ska utgöra grunden för vår försvarspolitik, och vi bör kontinuerligt analysera de potentiella hot som kan uppkomma.

Att det inte finns någon konventionell hotbild mot Sverige i närtid innebär inte att vi står fria från hotbilder.

En seriös analys måste se den nya tidens utveckling i Europa och våra grannländers ekonomiska och strategiska intressen.

I såväl vårt närområde som övriga världen finns starka krafter och ekonomiska intressen när det gäller till exempel framtidens energiförsörjning. Dessa intressen påverkar sannolikt den europeiska säkerhetspolitiken och kommer att visa på starka viljeyttringar från stater i vår närhet

Allt fler framhåller den säkerhetspolitiska utvecklingen i Ryssland. Det finns goda skäl att ta uppgifterna på allvar.

Vi kan inte lugnt konstatera att risken för en rysk invasion inte är trolig och därmed avfärda alla hotbilder mot Sverige. Ett växande hot från den nya tidens Ryssland bör varken nonchaleras eller ignoreras.

Sverige har mellan år 2000 och 2007 dragit ner på försvarets budget med 20 procent medan det omvända har skett i vår närhet, där upprustning och ytterligare satsningar har gjorts av ett flertal länder i Europa.

Deras säkerhetspolitiska bedömningar har uppenbarligen varit en annan än den svenska. Den politiska ledningen måste bli tydligare med vad försvaret ska kunna lösa för uppgifter.

Försvarsmaktens verksamhet håller god kvalitet. Den svenska militära förmågan och uppfyllelse av verksamhetsmål inger gott förtroende, ett förtroende som avspeglas inte minst i försvarets goda renommé i internationella insatser.

Konsekvenserna av den pågående omställningen från ett förrådsställt invasionsförsvar till ett modernt, flexibelt och insatt insatsförsvar är dock kostsamma.

Arvet från tidigare försvarsbeslut samt föråldrade personalförsörjnings- och kostnadshanteringssystem innebär ett läge med återkommande svarta hål i budgeten, där förbandsverksamheten blir lidande.

Detta måste åtgärdas, men försvarets ekonomi får inte ta överhand i försvarspolitikens inriktning.

Försvarsmakten måste bli bättre på planering, budgetuppföljning och ekonomistyrning. Men förbättringar krävs även inom Försvarsmaktens personalförsörjning.

För att lösa försvarets uppgifter ställs idag allt högre krav på soldaters förmågor, vilket visar nödvändigheten av en bra rekrytering.

Men det ställer också krav på att Försvarsmakten ska våga se över sin personalstruktur och även ta obekväma beslut för att göra effektiviseringar. Försvaret måste även vårda den personal som arbetar ute i organisationen och som nu möts av olika rykten och besked om den egna verksamheten.

Vi måste också bli medvetna om vad det vi beställer faktiskt kostar och kräver i kringorganisation och ledning: att 2000 svenska soldater i internationell tjänst också för med sig kostnader i Sverige.

Här hemma ställer våra uppsatta mål krav på utbildning, soldater i beredskap för rotation, övningar, materiel och ledningssystem. En soldat ute i dag innebär allt mer logistik, effektiv ledning, högteknologiska system, avancerade it-lösningar och sofistikerade vapensystem.

Allt detta måste med i beräkningarna när budgeten läggs så att den är realistisk och stämmer väl överens med de uppgifter försvaret är ålagda att utföra.

Förhållandet mellan inriktning och resursfördelning må vara svårbalanserat, men det krävs mer än spariver och en ekonomi i balans när vi ska göra bedömningar av hur mycket pengar som ska läggas på Sveriges försvar.


Det är så att man blir tårögd när jag läser denna artikel. Men ärade ledamoter har ni klart för er vilka svårigheter ni beskriver? Hur skall ett nödvändigt personalförsörjningssystem kunna införas utan att anställningstrygghetslagar bryts? Och varför pekar ni bara ut Försvarsmakten som ansvarig?