Populism eller reella insikter?

VÄXANDE RYSKT HOT.
Att det inte finns någon konventionell hotbild mot Sverige innebär inte att vi står fria från hotbilder. Ett växande hot från Ryssland bör inte nonchaleras. Politikerna måste bli tydligare med vad försvaret ska kunna lösa för uppgifter, skriver Isabella Jernbeck och Rolf K Nilsson, moderata ledamöter i riksdagens försvarsutskott.
Min kommentar till detta är att ett totalt vacuum vilket vi snart har åstadkommit skapar hotbilder. De fortsätter;

Budgetbeslut för försvaret måste vila på säkerhetspolitiska bedömningar. Den säkerhetspolitiska utvecklingen i vår omvärld ska utgöra grunden för vår försvarspolitik, och vi bör kontinuerligt analysera de potentiella hot som kan uppkomma.

Att det inte finns någon konventionell hotbild mot Sverige i närtid innebär inte att vi står fria från hotbilder.

En seriös analys måste se den nya tidens utveckling i Europa och våra grannländers ekonomiska och strategiska intressen.

I såväl vårt närområde som övriga världen finns starka krafter och ekonomiska intressen när det gäller till exempel framtidens energiförsörjning. Dessa intressen påverkar sannolikt den europeiska säkerhetspolitiken och kommer att visa på starka viljeyttringar från stater i vår närhet

Allt fler framhåller den säkerhetspolitiska utvecklingen i Ryssland. Det finns goda skäl att ta uppgifterna på allvar.

Vi kan inte lugnt konstatera att risken för en rysk invasion inte är trolig och därmed avfärda alla hotbilder mot Sverige. Ett växande hot från den nya tidens Ryssland bör varken nonchaleras eller ignoreras.

Sverige har mellan år 2000 och 2007 dragit ner på försvarets budget med 20 procent medan det omvända har skett i vår närhet, där upprustning och ytterligare satsningar har gjorts av ett flertal länder i Europa.

Deras säkerhetspolitiska bedömningar har uppenbarligen varit en annan än den svenska. Den politiska ledningen måste bli tydligare med vad försvaret ska kunna lösa för uppgifter.

Försvarsmaktens verksamhet håller god kvalitet. Den svenska militära förmågan och uppfyllelse av verksamhetsmål inger gott förtroende, ett förtroende som avspeglas inte minst i försvarets goda renommé i internationella insatser.

Konsekvenserna av den pågående omställningen från ett förrådsställt invasionsförsvar till ett modernt, flexibelt och insatt insatsförsvar är dock kostsamma.

Arvet från tidigare försvarsbeslut samt föråldrade personalförsörjnings- och kostnadshanteringssystem innebär ett läge med återkommande svarta hål i budgeten, där förbandsverksamheten blir lidande.

Detta måste åtgärdas, men försvarets ekonomi får inte ta överhand i försvarspolitikens inriktning.

Försvarsmakten måste bli bättre på planering, budgetuppföljning och ekonomistyrning. Men förbättringar krävs även inom Försvarsmaktens personalförsörjning.

För att lösa försvarets uppgifter ställs idag allt högre krav på soldaters förmågor, vilket visar nödvändigheten av en bra rekrytering.

Men det ställer också krav på att Försvarsmakten ska våga se över sin personalstruktur och även ta obekväma beslut för att göra effektiviseringar. Försvaret måste även vårda den personal som arbetar ute i organisationen och som nu möts av olika rykten och besked om den egna verksamheten.

Vi måste också bli medvetna om vad det vi beställer faktiskt kostar och kräver i kringorganisation och ledning: att 2000 svenska soldater i internationell tjänst också för med sig kostnader i Sverige.

Här hemma ställer våra uppsatta mål krav på utbildning, soldater i beredskap för rotation, övningar, materiel och ledningssystem. En soldat ute i dag innebär allt mer logistik, effektiv ledning, högteknologiska system, avancerade it-lösningar och sofistikerade vapensystem.

Allt detta måste med i beräkningarna när budgeten läggs så att den är realistisk och stämmer väl överens med de uppgifter försvaret är ålagda att utföra.

Förhållandet mellan inriktning och resursfördelning må vara svårbalanserat, men det krävs mer än spariver och en ekonomi i balans när vi ska göra bedömningar av hur mycket pengar som ska läggas på Sveriges försvar.


Det är så att man blir tårögd när jag läser denna artikel. Men ärade ledamoter har ni klart för er vilka svårigheter ni beskriver? Hur skall ett nödvändigt personalförsörjningssystem kunna införas utan att anställningstrygghetslagar bryts? Och varför pekar ni bara ut Försvarsmakten som ansvarig?

Lägg ner Försvarsmakten!

Ständiga budgetöverskridanden, inställda övningar, förkortad utbildning, nedläggningar, dyra materielprojekt och ständigt föremål för politiska experiment.

Det är beskrivningar som väl passar in på dagens svenska Försvarsmakt. En insatsorganisation vars numerär, enligt egna officiella uppgifter såg ut så här 2006 och 2007.

Arméförband 18000 man (2006), 21000 man (2007), ? (2008)
Marinförband 5000 man (2006), 5000 man (2007), ? (2008)
Flygvapenförband 10000 man (2006), 8000 man (2007), ? (2008)
Ledningsförband 32000 man (2006), 7500 man (2007), ? (2008)
Logistikförband - * (2006), 5000 man (2007), ? (2008)
Summa 65000 man (2006), 47000 man (2007), ? (2008)

Några siffror kan väcka förundran. Även om vi antar att 32000 man ledningsförband även omfattar ca 8000 man logistikförband så är siffran förbluffande hög. Kan det gamla marina uttrycket "en viss materiel underlägsenhet kompenseras av överdimensionerad ledning" vara anledningen.

I dessa siffror kan möjligen också ingå 11260 yrkesofficerare och 9732 civilanställda. Möjligen kan siffrorna reduceras med 1024 yrkesofficerare och 479 civilanställda som tjänstgör på Högkvarteret och som sannolikt inte är inräknade. Nu anges målet 2008 vara 16000 yrkesofficerare och civila. Men hur det skall uppnås med ytterligare höjd pensionsålder är för mig omöjligt att säga.

Lägg ner Försvarsmakten och sätt upp Nya Försvarsmakten.

Fördelarna är uppenbara. All personal som inte behövs kan avskedas då inga anställningslagar behöver följas. Försvarsgrensstrukturen kan tas bort och ersättas med en modern anpassad struktur som skulle kunna vara, Förvarnings- och underrättelse, markstrid, luftförsvar, indirekt och direkt (eld)understöd, sjöstrid och logistik. Exemplet på strukturen är ett snabbt utkast och saknar kanske element och kan förfinas. Ledning ingår självklart inom varje del och skall naturligtvis ha en operativ integration.
Att försöka skilja mellan förmågeskapande och förmågenyttjande ledning är och har alltid varit hopplöst.

I stället för 16000 yrkesofficerare och civila, som skulle vara personalmålet 2008, skulle vi kunna ha 15000 yrkessoldater anställda på fem-sju år och ytterligare ca 25000 i beredskap (efter avslutad kontraktsanställning)

För att leda detta proffesionella försvar skulle det erfordras 2500 yrkesofficerare med tidsbegränsad anställningtid.
Kraven på denna personalkategori måste kunna sättas mycket högt vilket innebär höga löner (jmf fältflygarsystemet) och goda pensionsvillkor efter avslutad tjänstgöring.

Men vad kostar inte den nuvarande situationen med en huvuddel av 10000 yrkesofficerare i åldern 35-61 år som inte användbara annat än till mer eller mindre onödiga administrativa uppgifter!

Mål, medel, syften, ansvar och hemlig prislapp för Tchad

Skall den svenska säkerhetspolitikens mål vara att Sverige inte skall bli inblandat i krig med andra länder och att hålla svenskarna utanför militära konflikter?
"Tänkte inte på det" sa väl någon hög militär eller politiker som vill att vi skall doppa fingrarna i ännu ett getingbo.
Nationsgränser suddas ut och ekonomier flätas samman även om vi behållit vår svenska krona med kungen på. Och naturligvis måste säkerhetspolitiken föras utanför landets gränser. Varför skulle vi annars betala vår avgift till EU. Men att tro att svensk säkerhetspolitik skapas genom att vi kastar oss över den ena (hopplösa) uppgiften efter den andra utan att säkerställa att vi har någon förmåga att skydda vår egen nation mot väpnat angrepp är helt fel. Nej, jag menar inte att vi skall ha en numerär på närmare miljonen soldater som vi en gång påstod oss kunna förse med uniformer och några portioner ärtsoppa. Nej, vi måste kunna ha en förmåga som balanserar mot omvärldens förmåga (och möjliga hot).
Och kanske kan den förmågan vara lika med eller ganska nära den "kritiska massan" för att vidmakthålla och utveckla de kompetenser (inom området väpnad strid) som har en framtid.
Internationella insatser måste vägas mot Sveriges säkerhetspolitiska intressen och kanske är möjligheten till kompetesnutveckling ett nog så gott skäl för de internationella insatserna även om detta inte kan uttalas av politiker.

Klart är att prislappen för Tchad blir gigantisk och hur får vi betalt av de andra nationerna för den infrastruktur vi bygger och lämnar kvar?

Jag tyckte mig höra att försvarsministern inte var nöjd med Försvarsmaktens överskridande av budget utan att ha fått någon ansvarig namngiven. -"Lycka till Sten", men det ekonomiska budgetsystemet är så inflätat med budgetmedel, internpriser, investeringar som bestämmer internpriserna att ingen någonsin kommer att kunna ställas till ansvar.

Men varför kan inte den ålderdomliga försvarsgrensstrukturen avskaffas. En helt förlegad struktur vars enda syfte måste vara att behålla socialgruppsindelningen inom Försvarsmakten. Naturligtvis innebär detta att en stor mängd generaler, amiraler, överstar, kommendörer, överstelöjtnanter, kommendörkaptener och någon major och örlogskapten blir utan arbete men organisationens trovärdighet räddas. Ett enkelt val - eller?