Och alla dessa kryss

Snart, mycket snart är vi inne i september och valdagen 19 sept närmar sig. Nu skall vi väljare inte bara välja vilket block vi vill ska regera Sverige de kommande fyra åren, vi skall också välja vilket parti som skall ha det största inflytandet inom blocket. Och inte nog med det vi skall också, om vi så önskar, kryssa för den kandidat som vi önskar skall vara vår politiske representant.
Men hur mycket hjälper vårt kryssande när partierna styrs av en partiledning och vår inkryssade representant bara utgör "valboskap"?
Dilemmat handlar mycket om engagemang och tid. Kan man begära att en fritidspolitiker lägger ner erforderlig tid på att sätta sig in i ett ärende i sådan utsträckning att han eller hon verkligen kan vara vår politiske representant? Om svaret är nej borde antalet ledamöter i nämnder och styrelser kunna vara färre.

Ytterligare ett kryss för några!

Enligt uppgifter i en lokaltidning ställdes all verksamhet in under en hel dag för att låta personalen på en flygflottilj få tid till reflektion och eftertanke. Anledningen var ett brev från Försvarsmaktens högsta ledning där all personal, inte bara de som anställts efter 2004, tvingas ta ställning till internationell tjänstgöring. Brevet innehåller tydligen ett formulär där man kan sätta ett kryss i en ja eller nej-ruta.

Jag har tidigare framfört kritiska tankar om svenska internationella insatser som på intet sätt, snarare motverkat, svensk säkerhet. Men det finns ändå all anledning att höja på ögonbrynet när vissa "överbetalda" (läs bortskämda) kategorier "kinkar".

Det är en synnerlig tuff åtgärd från Försvarsmaktens högsta ledning om än imponerande. Och visst kan man ha viss förståelse för att inga villkor presenterats.

Å andra sidan varför skall det vara skillnad på personal som anställts före eller efter 2004?

Om och när det kan bli aktuellt med insatser kommer säkert olika villkor att finnas för personal från olika försvarsgrenar - så blir det när man fortsätter att tillåta en socialgruppsindelning = försvarsgrenstillhörighet inom Försvarsmakten.

Sommaren är kort, det mesta ......... bort.

Plötsligt blir det lite molnigare en dag och redan vid åttatiden måste jag tända belysningen inomhus. Var det inte midsommar alldeles nyligen? Snart inne i augusti?

Jodå precis som vi i detta landet väntar några år efter en folkomröstning som blivit fel (kan en folkomröstning bli fel?) väntar vi några år innan nästa försök görs.

I mitt fall har jag låtit det gå tio år innan jag inleder ett nytt projekt att köpa motorcykel. För tio år sedan misslyckades jag totalt genom att HSB (hon som bestämmer i frågor som denna) missa ett mail och efter den uteblivna och förväntade svaga protesten gick jag på med nästa steg och misslyckades totalt.
Dagen efter kunde vi läsa om en MC-olycka med dödlig utgång bara några hundra meter från vår bostad. Eftersom HSB arbetar med rehabilitering där många är just skadade i MC-olyckor var det bara att lägga ner.

Nu var det dags igen och ABS blev ett tekniskt nyckelord som jag hade tänkt använda. Visserligen skulle min ekonomiska situation (kontot för personliga leksaker) genom ett tråkigt brev från Statens Pensionsverk riskera att påtagligt reduceras, ja inte bara det utan bli ställd i skuld och därigenom inte vara fri men den dagen den sorgen och jag hade under en hel eftermiddag formulerat ett yttrande som jag tyckte skulle ge resultat.

Men vid det första försiktiga försöket, som jag kallar, vänjas vid tanken, blev det kalla handen direkt. Och när vi några timmar senare kommer förbi en olycksplats där en crossmotorcykel kolliderat med ett träd och föraren omkommit, känns det som om jag tvingas vänta ytterligare tio år. Kanske finns det då något som ersätter ABS!






Jag är i alla fall 20% delägare i min äldste sons lilla båt. Och nu har jag lärt mig att byxa aborre!

Medlemsskap i försvarets frivillighetsorganisationer - ett sätt att finansiera sina hobbies?

Med ett klubbslag blev plikten att utbilda sig till rikets försvar, i fredstid, endast frivillig.

Att detta beslut i hög grad påverkats av att internationella insatser numera blivit huvudnumret för det svenska försvaret är svårt att bortse ifrån.

Att utbilda värnpliktiga som man inte vet om de kommer att frivilligt anmäla sig till internationell tjänst och dessutom inte ens "krigsplacera" i förband var naturligtvis fullständigt bortkastat. De soldater som nu frivilligt anmäler sig till militär utbildning har, som jag uppfattat det, som ett villkor tvingats avge en avsiktsförklaring att man är beredd att göra internationell tjänstgöring.

Möjligen kan ett spår av försvarstänkande av det svenska territoriet skönjas i de planerade materielbeställningarna. Men det kanska bara är tanken på en möjlig export av tekniskt högstående ubåtar och nya generationer av JAS som ligger bakom?

Att utbilda sig och förbereda sig för att kunna avvärja ett angrepp mot det svenska territoriet blir mindre och mindre aktuellt.

Avskaffandet av värnplikten var nödvändigt men inte av skälet att trygga rekryteringen till internationella insatser utan för att skapa förutsättningar för att höja kvaliteten på det svenska soldaterna och sjömännen.

Territorialförsvaret och de frivilliga försvarsorganisationerna

Under perioden av eftertanke, dvs åren efter 2:a världskrigets slut, byggdes det svenska försvaret ut på ett tidigare aldrig skådat sätt. Under en period hade Sverige som exempel på detta, världens fjärde största flygvapen.
Lottakåren som tidigare varit den enda frivilliga försvarsorganisationen fick många efterföljare.
I dag finns Bilkåren, Frivilliga Automobilkåren, Frivilliga Flygkåren, Frivilliga Motorcykelkåren, Försvarets Personaltjänstförbund, Frivilliga Radioorganisationen, Flygvapenfrivilligas Riksförbund, Insatsingenjörernas Riksförbund, Svenska Brukshundsklubben, Svenska Blå Stjärnan, Sveriges Civilförsvarsförbund, Svenska Fallskärmsförbundet, Svenska Lottakåren, Svenska Pistolskytteförbundet, Sjövärnskåren, Svenska Sportskytteförbundet, Svenska Röda Korset och Försvarsutbildarna. Dessa 18 organisationer har tillsammans 580 000 medlemmar.

Vad som händer inom Röda Korset vet vi nu alla men vad som händer inom alla de andra organisationerna vet vi inte så mycket om. Att ungdomar som går med i Frivilliga Motorcykelkåren får lära sig att köra motorcykel och att man får tillgång till försvarets resurser är självklart. Att Blå Stjärnan skulle hjälpa till i jordbruk där bonden var inkallad fungerade bra. Att det senare blev en möjlighet för hästintresserade unga flickor att få tillgång till häst och andra resurser vid tävlingar var kanske inte syftet men användes för att stimulera rekryteringen.

Några av dessa organisationer var avsedda att stödja civilförsvaret men efter att civilförsvarsorganisationen succesivt avskaffats hitta man vägen in i den militära grenen.


En sådan är Frivilliga Flygkåren som inledningsvis var en organisation av civila piloter som gått ur värnpliktstiden eller lyckats få en krigsplacering i civilförsvaret. Dessa piloter skulle med inmönstrade småflygplan, privata och klubbägda, kunna utföra radiakindikeringar, rekognosera utrymningsvägar och utföra andra uppgifter för civilförsvaret.
När civilförsvarsorganisationen lades ned hade man lyckats övertyga företrädare för territorialförsvaret om nyttan med ett så kallat försvarsområdesflyg. Och vips hade man fått en ny uppdragsgivare.

I dag klagar man från Frivilliga Flygkårens sida över Transportstyrelsens ifrågasättande av den verksamhet som bedrivs. Transportstyrelsen ifrågasätter behovet av lågflygning, flygning med passagerare och en otillbörlig konkurens med kommersiella flygbolag om bl.a. skogsbrandbevakning. Det så kallade hjälpflyget bedrevs tidigare, och kan även i dag bedrivas av flygklubbar med hjälpflygtillstånd, men har övertagits succesivt av Frivilliga Flygkåren som dessutom lägger på 20% på flygtimpriset. Ett pålägg som går till den egna administrationen.

Att Frivilliga Flygkåren en gång organiserades som en frivillig civilförsvarsorganisation var väl vällovligt men borde inte också det militära flyg som skall stödja territorialförsvar och hemvärn vara militärt och operera under det militära regelverket?

Dessa 18 organisationer utgör med sina 580 000 medlemmar en imponerande numerär. Frågan är bara vad den kostar och vilka andra områden inom försvarsektorn som måste eftersättas för att betala detta`?

Hur kunde det hända? Kan det hända igen?

Grekland godkänner de hårda villkoren för att få låna 1000 miljarder kronor. I eftermiddag sammanträder euroländerna för att eventuellt godkänna lånen.
Kraftfulla protester väntas från fackföreningar och allmänhet! Anledningen till protesterna är att för att få lånen beviljade måste offentliganställda tvingas sänka sina löner med ca 30%, höja pensionsåldern från 50 till 65 och avsevärt försämra sina pensionsvillkor i övrigt. Vidare tvingas man att göra momshöjningar och bensin skattehöjningar som alla greker kommer att drabbas av.

Förskräckligt kan man tycka. Något sådant hade aldrig accepteras i vårt land. Verkligheten bakom detta är att man i Grekland unnat sig förmåner utan like utan tanke på att detta skall betalas. Offentliganställda har haft fantasilöner, fått tretton eller fjorton årslöner och andra otroliga förmåner som man inte förstått att man måste betala.

Redovisningen av statsbudget och resultat har varit missvisande och de (obefintliga) kontrollorganen inom Eu har under många år förts bakom ljuset. Grekerna har levt i "sus och dus" och låtit andra (främst euroländer) betala. Associationen till den nya benämningen "Toblerone ekonomi" ligger nära. Man tar kostnaden på någon annans kreditkort.

Sverige har haft tur som inte gick med i eurosamarbetet utan vilade på hanen och stod kvar utanför. Men i höst står vi åter inför ett val. Att välja en regering som skall skapa jobb genom att låta den offentliga sektorn svälla utan finansiering Eller att skapa riktiga jobb genom stimulans och att låta det löna sig att arbeta.

Riktiga jobb finns både inom näringsliv och den offentliga serviceverksamheten. Det viktiga att komma ihåg att nivån på all samhällsservice bestäms av hur bra vårt näringsliv går. Ett knäande näringsliv ger inget utrymme för vård, skola omsorg och pensioner. En dålig samhällsservice ger heller inga goda förutsättningar för ett väl fungerande näringsliv. Men man kan alltid göra som grekerna - låta någon annan betala!

Q x N = Erforderlig försvarsförmåga

Övergången från ett värnpliktsförsvar till ett yrkesförsvar är den största förändringen av det svenska försvaret på mer än hundra år.
Kritiska röster höjs mot förändringen. Bland de argument som framförts mot denna förändring är bland andra;
- att vi inte kan erhålla erforderlig försvarsförmåga,
- att vi förlorar folkförankringen,
- att erforderlig rekryteringen inte kan göras,
- att det blir för dyrt,
- att det inte är demokratiskt och
- att militären kan bli en inrikespolitiskt maktfaktor. Argumentet "så har vi aldrig gjort förut" har inte uttalats men ligger hela tiden i luften!

Visserligen är våra politiker och militära chefer undvikande när man kallar denna förändring en övergång till ett "frivilligförsvar" och med det menar att det skall vara frivilligt att delta i internationella insatser. Varför inte kalla saker för sitt rätta namn. Förändringen innebär att både soldater och befäl blir professionella yrkesmän. Inga värnpliktiga har någonsin beordrats tjänstgöra utanför landets gränser. Meniga soldater har på samma sätt som sina befäl efter en frivillig ansökan anställts i utlandsstyrkan.
Det verkliga och viktigaste skälet till förändringen är att både personell- och materiell kvalitet måste höjas vilket ett värnpliktsförsvar med sju till tolv månaders utbildning inte medger! Det är också ett nationellt moraliskt ansvar att de som med vapen skall försvara landets suveränitet skall ha de allra bästa förutsättningarna!

Erforderlig försvarsförmåga (förmåga att utöva militär väpnad strid)

Tyvärr har vi under lång tid varit lojala och blåögda när vi år efter år utbildat den ena åldersklassen efter den andra i användandet av kpist, automatkarbin och spade. Eldkraft, taktisk rörlighet och skydd betraktades dyrt och onödigt ända tills den första svenska insatsen gjordes i Bosnien då plötsligt splitterskyddade pansarbandvagnar med automatkanon ansågs nödvändiga. Något som försvarsledningen tydligen ansåg onödigt om och när supermaktens anfall med tusentals stridsvagnar skulle avvärjas.

Att under kort tid utbilda och utrusta en stor mängd soldater med enkla billiga vapen som vid varje tillfälle kommer att vara underlägsna, både lokalt och över ytan, i både eldkraft, taktisk rörlighet och skydd mot varje angripare kan aldrig utgöra något annat än ett långsamt "självmord". Om dessutom försvarsåtgärder vidtas i form av förstöringar och hinder kan sättet liknas med de djurarter som stinger sig själva med sitt eget gift hellre än låta sig bli uppätna.
Med underlägsen taktisk rörlighet (förmåga att förflytta sig under beskjutning av direkt eller indirekt eld), underlägsen eldkraft, (egen direkt- eller understödjande indirekt eld), har initiativet överlämnats till angriparen varvid all logistik avsevärt försvåras. Angriparen bestämmer när han skall anfalla, han bestämmer när han skall återhämta, han bestämmer när han skall omgruppera, han bestämmer sin beredskap och han bestämmer dessutom det mesta för försvararen.

Det går inte att påstå att inte folkförankringen i någon mån förloras. Men kanske denna folkförankring har övervärderats. Hur stor delaktighet och möjlighet till påverkan åstadkoms av genomförd plikttjänstgöring. Demokratiska uttryckssätt och transparensen i dagens samhälle kan sannolikt kompensera detta. Och varför skulle vi inte kunna ha professionella soldater när vi har professionella poliser.

De undersökningar som gjorts visar att rekryteringen inte kommer att utgöra något problem i dag. Att i en högkonjunktur då rekryteringen riskerar att försvåras tvingas förbättra incitamenten borde inte vara en omöjlighet.

Kostnaden för en professionell försvarsmakt borde inte bli dyrare än den typ av organisation som nu måste avvecklas. I dag utbildar en organisation på ca 20 000 personer (exklusive stödmyndigheter) ca 5000 soldater varje år. Av dessa sysselsätts ca 75% i åldersläget 33 till 63 år i administrativa befattningar. (Siffrorna är uppskattade tills dessa kunnat kontrolleras)
Normalläget för en yrkesofficer är att denne övergår till någon form av administrativ tjänst senast efter fyllda 35. De yrkessoldater som nu rekryteras och anställs kommer att ha en tidsbegränsad anställningstid (vilket borde kunna införas även för yrkesofficerarna) och kommer inte att erfordra inrättandet av ytterligare administrativa befattningar.
Med ett klokt och riktigt införande av yrkesförsvaret menar jag att betydligt högre förmåga att försvara landet kan erhållas för en lägre kostnad.

Att ett införande av ett yrkesförsvar på något sätt påverkar demokratin är helt felaktigt. Demokrati betyder folkstyre och inget annat. Begrepp som demokratiska värderingar och principer kan betyda nästan vad som helst.

Att militären skulle kunna bli en inrikespolitisk maktfaktor kan på lång sikt naturligtvis inte uteslutas. Men värnpliktsförsvar eller välutbildade soldater med en annan anställningsform påverkar troligen inte detta påtagligt.

Det finns en mängd stora samhällsfördelar med att utbilda alla unga svenska män (och varför inte kvinnor) till soldater. Många unga män har efter sin värnpliktstjänstgöring vuxit och fått självförtroende. Andra har lärt sig ordning och reda och fått lära sig att umgås med andra.
Detta kan inte utgöra grund för utformning av det svenska försvaret!
Tyvärr finns det också exempel på motsatsen, även om detta hör till ovanligheterna, där några ansett hela utbildningstiden bortkastad och omotiverade genomlidit utbildningstiden. Andra har fått sina onormala intressen för vapen och våld tillgodosedda.

Fotnot: Q betyder personlig och materiell kvalitet. N betyder personalstyrka. Erforderlig militär förmåga betyder den militära förmåga som kan uppvisas och som i förhållande till omvärldssituationen och hotbilder innebär att ett militärt angrepp kommer att kosta mer än det smakar.

"To end all wars"

Efter första världskrigets slut beskrevs det just avslutade kriget som "kriget som skulle göra slut på alla krig".
Men fredsuppgörelsen upplevdes av förlorarna som oerhört förnedrande. Den demokratiskt valda regeringen i Tyskland lyckades inte få igång ekonomin vilket skapade stort missnöje. Ryssland skakades våldsamt av revolutionens stormar och efterdyningar. Storbritannien och Frankrike försökte samtidigt på alla sätt att "rädda vad som räddas kan" från den "ryska smittan" genom politiska garantier till bland annat Polen.
USA som påtagligt bidragit till utgången av första världskriget ägnade sig mest åt sina inrikespolitiska frågor blev nu alltmer isolationistiskt.

Freden efter "kriget som skulle göra slut på alla krig" hade skapat nya politiska spänningar som snart skulle vara en av de främsta orsakerna till att det värsta av alla krig skulle inledas.

Det föreligger ingen risk att Sverige inom överskådlig tid kan bli utsatt för ett militärt angrepp!?

Påståendet är inte ordagrant återgivet men betydelsen anser jag inte vara förvanskad. I några fall har påståendet populärt varit, "det blir aldrig mer något krig i Sverige!"

Någon mer eftertänksamt politiker har garderat sig med att påstå att "Sverige inte kommer att bli utsatt för ett isolerat angrepp som inte också kommer att beröra våra grannländer" och "vi kommer i så fall inte att stå ensamma!"

Politiskt önsketänkande, mänsklig dumhet eller ?

Har ingenting förändrats?

Det moderna kriget, betraktat efter slutskedet av andra världskriget, var mycket ett krig om logistik och folkopinion. Vid "The Battle of Brittain" var den tyska taktiken att nekämpa det brittiska luftförsvaret mycket tydlig. Först efter att en tysk bombplansbesättning flugit vilse och släppt sin bomblast över en skola i en av Londons förstäder såg britterna en anledning och möjlighet att provocera tyskarna. Ett mycket spektakulärt anfall genomfördes mot Berlin från baser i Skottland. Hitler och Göring blev ursinniga och inriktningen ändrades från flygbasbekämpning till terrorbomning av London. En politisk inblandning som fick avgörande betydelse för utgången av kriget. Londons befolkning fick ta förlusterna och britterna lyckades reparera sitt luftförsvar som fick en andhämtning.

Huruvida den av Joseph Goebbels ställda retoriska frågan till en noga utvald skara i Berlin Sportpalatz 1943; "Wollen Sie den totalen Krieg", hade någon betydelse är tveksamt, men frågan ställdes ändå vilket visar att tanken på vad det skulle innebära fanns.

Om Churchill ställde motsvarande fråga till det brittiska folket inför den "provokativa" bombningen av Berlin har historien inte lyft fram.

När sedan terrorbekämpningen av London fortsatte med V1 och V2 missilerna vållade detta stort bekymmer för de allierade ledarna. Men de amerikanska dag- och de brittiska nattbombningarna hade visserligen krigsmaterielproduktionen som främsta mål men bombningen av Dresden som helt ödelade en hel stad måste anses som diskutabel. Betydelsen för folkopinionen med dessa terrorhandlingar visade sig huvudsakligen ha fått motsatt effekt.

Det sätt den ryska krigsmakten bedrev sin krigsföring på, måste efter misslyckandet i Finland också betecknas som ett sätt att först med flyg och artilleri nedkämpa allt motstånd innan en framryckning gjordes. Den grymma behandlingen av civilbefolkning var också ett led i detta.

Den stora förändringen som skedde, främst under andra världskriget, där territoriet försvarades eller togs genom anfall med stora värnpliktsarméer, användning av bombflyg och andra trubbiga vapen, gjordes på civilbefolkningens och infrastrukturens oerhörda bekostnad.

Men att tro att vi kan lösa alla politiska konflikter utan militärt våld och att demokratins utbredning kommer att innebära att vi i dag under överskådlig tid inte behöver riskera att uppleva militära konflikter som inbegriper vårt land är inte bara okunnigt och dumt. Det är ansvarslöst och inbjuder till just det man tror sig kunna undvika.

I dag har vi anledning att ställa oss frågan vad vi skall försvara. Är det det svenska territoriet, är det den svenska konstitutionen, är det den svenska kulturen, är det den svenska välfärden, är det våra rikedomar i vår infrastruktur eller alltihop?

Men att försvara ett totalt förstört territorium till sista man känns inte särskilt meningsfullt på annat sätt än som en doktrin. Att en nation för att bevara sin suveränitet måste ha en militär förmåga (egen eller annans) som kan balansera de militära hot som omvärldsituationen innebär i dag och i den framtid som går att överskåda går inte att diskutera.

Om en nation inte kan uppvisa denna militära förmåga måste en diskussion föras huruvida denna nation är suverän eller ej!

Sveriges framtid och utforming av dess Försvarsmakt

I stort sett oavsett omvärldsituationen måste vi ha en egen nationell underrättelseorganisation som utgör en kontinuerlig väckarklocka för händelser i omvärlden och som ger underlag för anpassning av militär förmåga och beredskap.

Om det militära hotet inom den närmaste tiden bedöms som mycket lågt eller obefintligt måste Försvarsmaktens organisation vara av en sådan volym (den kritiska massan) att den kan vidmakthålla och utveckla kompetensen väpnad strid. Denna "kompetensorganisation" kommer också att utgöra en militär tröskel.

Om det militära hotet ökar måste den svenska Förvarsmakten ha en sådan dynamik att dess förmåga kan balanseras (öka) mot det förändrade hotet.

Att kunna försvara varje millimeter av vårt territorium eller om vår militära förmåga skall vara att kunna avvärja alla tänkbara angrepp eller slå varje tänkbar angripare har en mindre betydelse. Det viktiga är att vi sänder en tydlig signal till omvärlden att vi kan och kommer att försvara vårt land.

Återgår vi till ett territorialförsvar riskerar vi att vår dyrbara infrastruktur blir totalt förstörd. Effekten är diskutabel och trovärdigheten låg. I dagens informationssamhälle skulle sannolikt inte folkopinionen tillåta denna typ av försvarsstrid med allt vad detta innebär i förluster och förstörelse.

Om vi å andra sidan bara satsar på kvalitet utan tillräcklig volym kan inte rörlighet och hög förmåga kompensera denna brist.

Tyvärr verkar utformningen av det svenska försvaret huvudsakligen ägnas åt att vara anpassat för internationella insatser. Insatser som riskerar att Sverige förknippas med stormakter med helt andra mål och som gör att även vi kan bli potentiella mål för terroristattacker.


Visst är det bra att "en brandkår får öva med lite skarpare objekt då och då" men borde man inte i första hand arbeta med förebyggande verksamhet på lite närmare håll!

Att få rätt är ingen merit

Nu har Sverigedemokraterna offentliggjort sina stora valfrågor (löften!)
- Mer pengar till pensionärerna,
- Begränsning av invandringen till en nivå liknande Danmark och Finland,
- Ingent kulturstöd till "invandrarföreningar", mm. mm.

Inget erbjuder någon överraskning men löftet till pensionärerna är ett saftigt valfläsk, helt i linje med Perssons löfte om maxtaxa som innebar att högavlönade familjer kunde avända sin valsedel som ett "uttagskvitto" på flera tusen kronor.

Pensionärerna har alltid varit en väljargrupp som "flörtats" med men vi får inte glömma att den så kallade "pensionsuppgörelsen" gjordes blocköverskridande och pensionsnivån "kopplades" till vad samhällsekonomin kunde klara av.

Att gruppen pensionärer nu får känna av både uteblivna skattesänkningar och en nedräkning av pensionen är naturligtvis trist för gruppen pensionärer som drabbats.

Men vi måste komma ihåg att alla former av stimulans som får fler att välja att arbeta och betala skatt i stället för att gå sysslolösa eller arbeta svart och leva på bidrag utgör förutsättningen för en bra pension!

Flykting- och invandringsfrågorna har behandlats med i huvudsak tystnad. Några politiker har framfört ogrundade påståenden om att flyktingar och invandrare är en nödvändig resurs för att landet skall fungera. Troligtvis är påståendet sant om man beräknar situationen från någon gång på 50-talet.
I stället förs en diskussion om huruvida man skall diskutera frågan med Sverigedemokraterna eller om man skall låta bli för att inte riskera att ge dem publicitet.

Hur vore det om man la alla siffrorna på bordet! Är dagens flyktingpolitik en nettokostnad för samhället? I så fall hur stor?

Ett klarläggande i denna fråga är inte minst en god och, tror jag, en efterlängtad gärning för alla de svenskar med utländsk härkomst som arbetar och förtjänstfullt bidrar till både välfärd och pensioner!


Eller är sanning inte längre politiskt korrekt?

För ganska länge sedan spådde jag att Sverigedemokraterna skulle komma in i Riksdagen och dessutom bli vågmästare. Den behandling av detta "enfrågeparti" tyder på att jag kommer att få rätt. Tyvärr verkar det som om jag kommer att få mer än rätt?