Försvarsberedningens skrivning innebär en gigantiskt omsvängning. Formuleringen återfinnas senast under kalla krigets sämsta dagar. Skillnaden var då att vi menade att det alliansfria Sverige aldrig ensamt skulle kunna utsättas för ett anfall av Sovjetunionens hundratals divisioner. Huvuddelen av Sovjets krigsmakt skulle vara inriktad mot NATO i Europa antingen som gard eller i en huvudanfallsriktning.
Hur var det då?
Sovjets militära förmåga - som vi bedömde den då !
I norr skulle ungefär tre till sex divisoner (600 -1200 stridsvagnar) nötas ned till grus i Kalixlinjen och sedan slås (förintas) i Luleälvdalen.
I mellersta Sverige skulle hela det sovjetiska landstigningstonnaget, som antogs kunna transportera några marininfanteribrigader, antingen göra en kustinvasion norr eller söder om Mälaren. Detta skulle sedan följas upp med ytterligare divisioner när man säkrat hamnar.
I söder skulle en liknande kustinvasion som i mellersta Sverige kunna göras. Men inte samtidigt.
Allt skulle naturligtvis föregås av en omfattande förbekämpning av bomb- och attackflyg. Invasiosnflottan skulle eskorteras och senare understödjas av marina enheter och flyg.
Allt skulle naturligtvis föregås av en omfattande förbekämpning av bomb- och attackflyg. Invasiosnflottan skulle eskorteras och senare understödjas av marina enheter och flyg.
Vår försvarsförmåga som vi ansåg oss ha då!
I norr skulle, förutom det finska försvaret, 48 svenska stridsvagnar utan torn möta dessa 600.
I mellersta Sverige skulle ett utbyggt kustartilleri, två pansarbrigader (144 stridsvagnar), mm, i tid ha fattat beslut om att avvärja anfallet norr eller söder om Mälaren. Ett felaktigt beslut hade inneburit ett svenskt misslyckande.
Förstärkningen av Gotland, som planlagts noggrant, skulle som alltid ha skett för sent!
I söder skulle ett stort antal infanteribrigader gräva ned sig på stränderna och snabbt bli nedkämpade av den sovjetiska marinens förbekämpning. Tre till fyra pansarbrigader skulle sedan avvärja landstigningen.
Alla dessa planlagda och förberedda försvarsförberedelser skulle understödjas av ubåtar som påpassligt kunde bekämpa invasionsflottan redan utanför utskeppningshamnarna. Ytstridsförbanden var redan då hopplöst underlägsna de sovjetiska motsvarigheterna avseende radarräckvidder och skjutavstånd och kunde möjligen störa Sovjetmarinen i skärgården.
Flygstridsförbanden hade en stor uppgift att hävda luftrummet med jaktflyg och att bekämpa invasionsflottan på havet och på stränderna, särskilt innan luftherraväldet antogs ha blivit förlorat.
Hur var den svenska förmågan avvägd mot den ryska militära förmågan?
En fråga som är omöjlig att besvara utan att ha facit. En facit som vi inte önskar oss. Jag anser nog att vi oavsett hur prioriterat krigsmål vi hade utgjort hade haft stora bekymmer. Men vi spelade redan då under täcket med USA och NATO. Sannolikt utgjorde "hangarfartyget" Gotland det pris Sverige fått betala för att få USA:s och NATO:s hjälp. Hur länge det svenska försvaret skulle kunna stå emot kustinvasioner i söder eller i mellersta Sverige diskuterades inte men om en angripare inte hade kunnat nå ett avgörande inom två veckor hade han nog misslyckats!
Om försvaret i norr hade klarat av mer än två veckor eller inte kan bara klarläggas med detaljerade spel.
Men i det informationssamhälle vi lever i idag är jag rädd för att de svenska förlustsiffror vi hade tvingats till under fördröjningsstriden skulle ha fått hemmafront och politiker att ge upp innan de mest kvalificerade svenska förbanden ens hade kommit till användning i den planerade avvärjningsstriden.
En fråga som är omöjlig att besvara utan att ha facit. En facit som vi inte önskar oss. Jag anser nog att vi oavsett hur prioriterat krigsmål vi hade utgjort hade haft stora bekymmer. Men vi spelade redan då under täcket med USA och NATO. Sannolikt utgjorde "hangarfartyget" Gotland det pris Sverige fått betala för att få USA:s och NATO:s hjälp. Hur länge det svenska försvaret skulle kunna stå emot kustinvasioner i söder eller i mellersta Sverige diskuterades inte men om en angripare inte hade kunnat nå ett avgörande inom två veckor hade han nog misslyckats!
Om försvaret i norr hade klarat av mer än två veckor eller inte kan bara klarläggas med detaljerade spel.
Men i det informationssamhälle vi lever i idag är jag rädd för att de svenska förlustsiffror vi hade tvingats till under fördröjningsstriden skulle ha fått hemmafront och politiker att ge upp innan de mest kvalificerade svenska förbanden ens hade kommit till användning i den planerade avvärjningsstriden.
Hur är det nu?
Rysslands krigsmakt har moderniserats. Övergången till ett yrkesförsvar har inneburit att volymen har reducerats påtagligt medan kvaliteten har höjts både på materiel och personal.
Ryska krigsmaktens förmåga i dag.
Ett anfall i norr där målet är de svenska gruvorna och i en förlängning möjligheter att nå Nordnorge genomförs inte längre med tre till sex divisioner som först skall marschera genom norra Finland och därefter med stor möda säkra en flank i Luleälvdalen.
Anfallet görs istället med luftlandsatta förband som snabbt besätter Luleå, Boden, Gällivare och Kiruna. Detta kan göras med tre till fem bataljoner.
Ett anfall mot Stockholmsområdet med syftet att överta den svenska statsledningen görs sannolikt bäst med en kombination av en massiv insats av "diversionsförband", marina enheter och slutligen trupp för att upprätthålla "ordningen"!
Ett anfall mot södra Sverige är lite svårare att genomföra med okonventionella metoder. Men å andra sidan uppnås all tänkbara syften med ett övertagande av statsledningen.
Hur kan då försvarsberedningen ha resonerat?
Att hävda territoriet görs bäst och effektivast med övervakning, radarsystem och jaktflyg. Satsningen på ytterligare 10 stycken JAS 39 Gripen med erforderliga vapen, personal och flygtid är därför bra.
Att detta samtidigt är ett stöd till den svenska försvarsindustrin gör inte saken sämre bara det inte blir huvudargumentet.
Ytterligare en ubåt, med personal, sjödygn och vapen förstärker vårt förvarningssystem vilket också är bra.
Nytt medelräckviddigt luftvärnssystem verkar vara en dålig kompromiss. Våra sjöstridskrafter måste utrustas med ett tillräckligt bra luftvärn både för eget skydd och för att kunna uppträda operativt. Ett markbaserat luftvärn med lång räckvidd måste finnas och i fredstid kunna förhandslagras på Gotland. Övriga åtgärder verkar också bra. Problemet är som alltid om det är tillräckligt finansierat. Kanske hade det varit bäst om Försvarsmakten fick köpa in och att räkningarna skickades till Försvarsdepartementet.
Ligger vi bättre till nu?
Svaret är återigen alltför svårt att besvara. Inte ens Försvarsberedningen med tillgång till rikets samlade resurser av analytiker, skrivkunniga akademiker, m.fl. har med ett enda ord berört frågan. Ytterligare tio nya JAS gör ingen skillnad, men 70 nya JAS med en beväpning som är "state of the art", luftvärn med erforderlig räckvidd, nya sjömålsrobotar, bataljonsartilleri, ekonomiska förutsättningar för rekrytering och anställning, mm, mm, kanske gör att vi kan balansera den ryska förmågan.
En helt annan fråga är den svenska polisens status. Efter en mycket kort diskussion lagstadgades att den svenska polisen ej skulle vara kombattanter (dvs stridande) I stället skulle polisen skydda civilbefolkningen och upprätthålla ordningen i samhället och stödja ockupationsmakten.
Är det inte dags att ompröva om inte våra 25 000 poliser också borde betraktas som kombattanter vid ett militärt angrepp?
En liten rad få observerat men som ger en pensionär lite hopp lyder ungefär så här; möjligheter till karriärväxling till civilt arbete skall ....... kan detta också gälla äldre yrkesofficerare som endast tynger administrationen och belastar ekonomin?
Och glöm inte!
Militär förmåga går fort att rasera men tar tid att bygga upp! Om överlägsen militär förmåga finns i vår närhet kan ett militärt hot uppstå över en natt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar