Senaste dygnen kring Ukraina har inneburit fortsatt spänning. Ryssland fortsätter att demonstrera militär makt i form av övningar och styrketillförsel. Vissa uppgifter gör gällande att ryskt flyg finns på vitryska baser, och då har konflikten krupit ytterligare lite närmare moder Svea.
Den ukrainske premiärministern har under dagen besökt Vita Huset och dessa ständiga ryssar verkar ha förvillat det diplomatiska livet genom att yttra något om att Sovjetunionens upplösning var olaglig. I Väst undrar man förstås vad det är frågan om, och avfärdar sedan detta generellt som någon slags dumhet. I själva verket försöker Kreml rättfärdiga sitt handlande och förbereda befolkningen på tuffare tider.
..........
Konflikten mellan Ryssland och Ukraina är inte bara en europeisk kris, den är en global kris och en våldsam huvudvärk för Sverige. På Strategiakuten ligger nämligen tre döende patienter, vars hälsotillstånd påverkar omgivningen starkt.
1. R2P - Med rötterna i Kosovokriget tog det "humanitära" kriget ett steg fram som koncept. Höjden hittills för konceptet nåddes under Libyenkriget, då främst Väst och Gulfstaterna med stöd av mandat i FN skred till verket. Intressant nog valde grannländer som Finland, Tyskland och Polen att inte delta, vilket jag då tolkade som en försiktighet att skapa några prejudikat som skulle kunna användas i närområdet.
De läsare som varit med F&S minns säkert att jag var kritisk till en del av tillämpningen av det mandat som var givet. Att mandatet tolkades för vitt och brett är fortfarande min uppfattning. Detta har slagit tillbaka på Väst som tappat lite i trovärdighet när det gäller R2P. Det finns länder som Brasilien som försökte få igång en diskussion om hur R2P skulle kunna utvecklas, men många västliga länder visade inget intresse.
Ej heller fanns det något intresse hos exempelvis NATO att en del handlingar skulle kunna utredas för brott mot de väpnade konflikternas lagar. Det allvarligaste tillfället, enligt min mening, var när fyra libyska örlogsfartyg anfölls av flyg. Dessa hade en längre tid legat vid kaj i Tripoli och besättningarna höll sig på fartygen med en klart deklarerad avsikt att inte löpa ut eller delta i krigshandlingar. De utgjorde inget hot mot civilbefolkningen med andra ord. Å andra sidan var de en del av diktatorns krigsmakt. Jag har inte sett någon siffra på antal stupade libyska sjömän, men med tanke på örlogsfartygens skador borde det varit närmare 100.
Den lösa rebellfronten vann till slut, men sedan dess har landet ännu inte funnit någon stabilitet och som parentes, så avsattes ju presidenten av parlamentet häromdagen, vilket ju ironiskt nog påminner om Ukraina.
Och just i fallet med Ukraina har Responsibility to Protect blivit perverterat, även om Ryssland inte tagit konceptets namn i sin mun. Budskapet är: Vi måste ta ansvaret att skydda den ryska befolkningen som förföljs så fruktansvärt i Ukraina i allmänhet och på Krim i synnerhet. Att sedan omvärlden inte sett några spår av förföljese fulländar hyckleriet.
Detta är den starkes lag, att böja reglerna så att det passar de egna målen. I vår närhet kan det inebära att vi kan få höra liknande tongångar på andra sidan Östersjön. Allt som krävs är destabilisering som skapar social oro.
2. Kärnvapennedrustningen - Även här går det att ta med Libyen som ju gav upp sitt kärnvapenprogram mot handel ett antal år före Libyenkriget. I Ukrainas fall finns Budapestöverenskommelsen från 1994, där USA, Storbritannien och Ryssland garanterade landets teritoriella integritet mot att Ukraina lämnade över sina kärnvapen från Sovjettiden.
Överenskommelsens exakta folkrättsliga status är jag lite oklar över just nu, men perceptionen hos kärnvapenintresserade ledare torde vara ganska klar. Det ligger nära till hands att de säger att det enda sättet att skydda sig är att skaffa sig dessa vapen. På så sätt kan man undgå väpnade interventioner från stormakterna, är det stor risk att slutsatsen blir.
Även om inga länder i Sveriges närområde övervägar att anskaffa kärnvapen, så ligger det generellt i vårt intresse att så få nya aktörer som möjligt bestämmer sig för en kärnvapenupprustning. Det skulle öka osäkerheten i världen på ett obehagligt sätt.
3. EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP). - Europas ambitioner på området har fått allt sämre prognos de senaste åren. Kanske inte när det gäller deklarationer och utkast av olika slag, utan mera när det gäller de lite mer hårda elementen i praktiskt genomförande.
Det är på flera sätt bra att EU inte eskalerar konflikten i Ukraina, men å andra sidan är det frågan om hur unionen skulle kunna göra det. Precis som EU fått problem kring Medelhavet, så är fallet med Ukraina att medlemstaterna inte kan samla sig till mer kraftfulla, diplomatiska åtgärder, än mindre militära.
Ryssland har skickligt de senaste åren bundit upp Tyskland i energihandel och Storbritannien med sina finansiella tillgångar. Det är inte så enkelt som att Ryssland dikterar, men beroendet är tillräckligt stort för fördröja reaktioner genom att olika intressen inom de större europeiska staterna konkurrerar med varandra. De ekonomiska intressena har sannolikt ett annat perspektiv på framtiden än vad de mer säkerhetspolitiska intressena inom staternas högsta diplomatiska och militära kretsar har.
Det är en uttalad premiss bakom den svenska strategin att länder som handlar med varandra inte går i krig med varandra. Förutom att emperin inte ger så mycket stöd till den hypotesen, så är kanske det mest intressanta att länder som handlar med varandra verkar inte genomföra sanktioner mot varandra. Åtminstone inte Väst.
En splittrad och svag europeisk hållning underblåses ständigt av Ryssland som föredrar att avhandla staternas affärer bilateralt. Ett svagare Europa underminerar solidaritetsklasulen som den nuvarande svenska säkerhetspolitiken sätter så stor tilltro till.
Sammantaget utgör dessa tre områden en försämring av småstaten Sveriges säkerhetspolitiska situation. Det är svårt att kvantifiera hur stor den är. Det viktigaste området är med största säkerhet EU, och där har inte nedbrytningen kanske inte skett lika långt än.
Problemet med Sveriges situation 2014 är att när utrikespoltiken möter externa motgångar som den inte rår över, så ska statens säkerhetspolitik kunna hämta kraft ur försvarspolitiken.
Men på Strategiakuten pågår tyvärr återupplivningsförsök av denna i rummet intill.