Ett svenskt NATO-medlemsskap (och finskt) utan att vi skapat en tillräcklig angreppströskel på Gotland ger felaktiga och farliga signaler!

Utan kärnvapen med förmåga att allvarligt hota mänsklighetens existens på jorden, hade heller inte den terrorbalans rått, som faktiskt avhållit de båda supermakterna* från att "bekriga" varandra.

Att en liten inträngd stat med supermaktsförmåga försöker att hävda sitt intresseområde är vare sig överraskande eller märkligt. Att de metoder man använt kan tyckas folkrättstridiga betyder inte att man tvekar att använda dessa.

Det enda som kan få Rysslands ledning att tveka på den inslagna vägen är om det ryska folket inte ställer upp. Den ryska ledningen har skickligt läst av och utnyttjar det ryska folkets frustration och behov av revansch. Ytterligare sanktioner stärker bara det landets sammanhållning och är en dålig metod för att minska den spända situationen.

Anledningen till att jag använder uttrycket liten stat om Ryssland beror på de stora skillnaderna i försvarsutgifterna mellan USA och Ryssland. USA har mer än 800 militära baser runt om i världen och dess försvarsbudget är nästan tio gånger högre (4.900 miljarder SEK) än den ryska (590 miljarder SEK). Räknar man samman hela NATO blir skillnaden avsevärt större (Frankrike 426 Miljarder SEK, Storbritannien 412 miljarder SEK).

Ett svenskt och finskt NATO-medlemsskap kommer med all sannolikhet att ge Ryssland anledning att  omedelbart ockupera Gotland eller någon annan del av Sverige som ger samma strategiska fördelar.

Utred gärna ett NATO-medlemsskap. Fortsätt med samarbete med Finland, Norge och Danmark och vidta de nödvändiga åtgärderna för att kunna försvara landet men låt oss stå utanför NATO!

En mycket viktig fråga för oss är med hur stor vilja svenska medborgare vill offra och riskera både liv och egendom för att försvara landet. När gjordes (och publicerades resultatet) av svensk försvarsvilja?

* supermakt = stat med kärnvapen i sådan mängd och i sådant skydd (silos,  ubåtar, flygplan eller annat) att även om man blivit utsatt för ett angrepp har en sådan mängd kvar att man kan vedergälla med betydande verkan.

Något att fundera över!

Klippt och klistrat ur Krigsvetenskapsakademiens blogg

Från Chefen för Generalstaben, generalöverste X.

av Lars Wedin

Inledning

Under de senaste åren har det blivit allt tydligare att en så kallad fredlig samlevnad inte är möjlig med Västmakterna, dominerade av det aggressiva USA, utan att ge avkall på vår ambition att återupprätta Rysslands storhet.

Samtidigt har befrielsen av östra Ukraina visat på splittring hos Västmakterna. Gamla slagord som ”det finns ingen militär lösning” återupprepas av dagens politiker och har ett betydande gensvar hos delar av befolkningen – som vanligt främst hos de så kallade intellektuella – men också i de ultranationalistiska partier som växer sig starka framför allt i Frankrike och Grekland. Här har vår propaganda betydande möjligheter att bidra till vår strategiska handlingsfrihet.

Våra framgångsrika operationer på Krim och i östra Ukraina har förbättrat det strategiska läget i denna sektor. Det är emellertid möjligt att ytterligare förbättra detta när ett tillfälle erbjuds. Målet bör vara att behärska kuststräckan fram till den rumänska gränsen och därmed få landförbindelse såväl till Krim som till Transnistrien. Ukraina blir därigenom avskuret från havet och blir sedan ett lätt offer.

Vår återupprustning ger resultat. Jag vill understryka vikten av att fortsätta denna trots de ekonomiska svårigheter som, säkert tillfälligtvis, har drabbat oss. Jag kan inte nog upprepa hur viktigt det är att säkerhetstjänsten inte tillåter någon opposition i denna fråga.

Den strategiska situationen i Östersjöområdet är däremot problematisk och utgör ämnet för denna promemoria.

Den strategiska situationen i Östersjöområdet

Förlusten av vårt imperium innebar att vi förlorade vår kust vid Östersjön. Idag har vi endast förbindelse med detta hav via området kring St. Petersburg och exklaven Kaliningrad. Detta är icke acceptabelt givet den vikt våra handelsförbindelser västerut har.

De tre baltiska staterna är emellertid medlemmar av såväl NATO som EU. Framför allt Estland och Lettland utgör därmed en potentiell inkörsport för aggression från NATOs sida. Men medlemskapet gör också att en aktion mot dessa stater måste ta hänsyn till reaktionen från särskilt NATO och därigenom från USA. Vi har emellertid, som påpekats ovan, en god grund för att med propaganda splittra européerna. Dessa är dessutom militärt svaga och pacifistiskt inställda. Annorlunda är det med USA. En aktion mot en eller fler av de baltiska staterna måste ta USA med i beräkningen.

Här kommer Finland och, framför allt, Sverige in i bilden.

Sverige i den strategiska ekvationen

Den svenska politiken är svår att förstå. Den nya regeringen har infört något som kallas feministisk utrikespolitik; denna har hittills endast resulterat i ovänskap med Arabförbundets medlemmar och förlust av viktiga marknader. Men den är också en fortsättning på den russofobi, som präglade den tidigare regeringen. Den svenska politiken kan sägas vara en rak motsats till den amerikanske presidenten T. Roosevelts tes om ”speak softly but carry a big stick”. Sverige däremot ”speaks loudly but carries a very little stick.” Sveriges inställning är ett problem eftersom våra medborgare inte helt kan isoleras från den svenska propagandan.

För att en insats mot Baltikum skall lyckas utan att leda till för stora spänningar med USA måste insatsen ske överraskande så att USA kommer i efterhand. Erfarenheten visar att framför allt européerna på lite sikt kommer att acceptera status quo. För att lyckas behöver vi kunna isolera Baltikum. Detta är relativt lätt givet våra stridskrafter i Kaliningrad och att USA inte i första taget kommer att angripa ryskt territorium med åtföljande risk för kärnvapenkrig. Svenskt territorium erbjuder dessvärre en bekväm kringgångsväg. Detta är det andra motivet för en insats mot Sverige.

Sverige är inte medlem av NATO och kommer inte heller att bli det enligt vår bedömning. De konservativa krafterna är alltför starka. Det finns också en relativt stark rörelse, som vill minska Sveriges idag starka samarbete med NATO. Nyligen har exempelvis 31 ”kulturarbetare” protesterat mot Sveriges värdskap för en NATO-övning. Vår propaganda har här en god grund för vidare arbete.

Sverige har emellertid deklarerat något som kallas för solidaritetsparagrafen. Denna innebär i korthet att Sverige förväntar sig hjälp från NATO om det blir angripet (av oss) och att Sverige avser hjälpa andra EU-länder om de blir angripna (d.v.s. om de baltiska staterna angrips av oss). Sveriges svaga försvarsmakt, mer härom senare, gör emellertid att dess enda egentliga handlingsmöjlighet är att göra sitt territorium tillgängligt för USA. En sådan utveckling måste ligga som ett antagande från vår sida i samband med vår strategiska planering.

Våra handlingsmöjligheter

Inledningsvis kan noteras att Sveriges försvar är i dåligt skick. Trots medvetenhet härom har landets politiker i samband med den nyligen ingångna försvarsöverenskommelsen endast gjort en mycket begränsad satsning. Sveriges försvar kommer alltså även att fortsättningsvis vara mycket svagt. Denna bedömning förstärks av att försvarsmaktens personal har arbetstidsregler som om de vore civila arbetare. Detta medför låg beredskap och låg effekt i utnyttjandet.

Vår huvudsakliga planering bör utgå från att utnyttja de krafter som vill minska och helst avsluta Sveriges samarbete med NATO. Detta måste dock ske med stor försiktighet så att inte russofobin förstärks.

Vidare bör fortsätta att genomföra ubåtsoperationer i svenska vatten samt flygövningar nära dess territorium. Vi kan härmed effektivt visa svenskarna att de inte är herrar i sitt hus. Risken för en verklig återupprustning är liten – jämför angående försvarsöverenskommelsen ovan – och skulle i vilket fall ta mycket lång tid. När det gäller ubåtsoperationer kan vi dessutom spela på en skeptisk opinion, som redan tidigare varit oss till stor nytta.

Vid lämpligt tillfälle bör vi på diplomatisk väg förklara för Sverige att vi vill ha en återgång till en verklig neutralitetspolitik. Vi bör sedan begära garantier för denna politik; exempelvis genom att ha observatörer i hamnar och vid flygfält. Vi bör självklart också ha en närvaro på Gotland. Om läget skulle innebära risk för en snabb eskalering av USAs aggressivitet i området bör vi snabbt skapa ett status quo på Gotland – detta skulle givetvis motiveras av självförsvarsskäl; vi kan inte tillåta att USA får fotfäste på denna strategiskt viktiga men oförsvarade (!) ö.

Med dessa åtgärder har vi skapat en god grund för en överraskande hybridkrigföring om så skulle behövas.

I ett vanskligt läge har vi också möjlighet att hota med kärnvapen – ett sådant hot skulle sannolikt leda till hysteri varefter vi relativt lätt skulle kunna få ett regeringsskifte till stånd.

Sammanfattningsvis är det viktigt att vi snarast påbörjar en planering i syfte att bli av med problemet Sverige och skapa oss en verklig strategisk handlingsfrihet i Östersjöområdet.

Författaren är kommendör, Directeur des études vid Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.

Det föreligger fortfarande risker?

Att vår, på skånska, skönsjungande överbefälhavare, förklarade att det svenska försvaret bara kunde klara av en veckas motstånd mot en angripare väckte stort rabalder i den politiska ledningen, var sannolikt avsikten med detta oförståeliga uttalande. Det kom snabbt att kallas "en veckas försvaret"  i journalisters och allmänhetens mun.
Oförståeligt eftersom angriparens angreppsförmåga inte definierades. Under de år Sverige förberedde sig för ett invasionsförsvar hade utgången av en kustinvasion mot Sverige avgjorts på mindre än en vecka. I norr hade möjligen avgörandet av en gränsinvasion kunnat ta lite längre tid.

Och visst fick det fart på försvarsdebatten. En av mina favoriter i journalistkåren, Lotta Gröning, lanserade en kampanj som kallades "en vecka till". Samtidigt visade Putins nya Ryssland prov på sin expansiva utrikespolitik. Ett svar på den amerikanska, möjligen, genom att annektera Krim i sitt gamla moderland.

Ett brott mot folkrätten, ja, förmodligen, men å andra sidan hade liknande brott, med betydligt större skador både utförts och stötts av USA.

Hur som helst så vaknade både politiker, de flesta åtminstone, och svenska folket upp. Försvarsdebatten tog fart. Försvarsberedningen gjorde  ett snabbt arbete och ville ha ytterligare 10 JAS-flygplan, ytterligare en ubåt och lite till. Jodå, man skulle anskaffa moderna vapen till de JAS-flygplan som redan finns?

Men fortfarande skulle stora systembrister finnas kvar och försvarsförmågan skulle i jämförelse med den angreppsförmåga som utvecklats i vårt östra grannland vara otillräcklig.

Moderaternas tidigare hållning att ett NATO-medlemsskap endast skulle kunna vara aktuellt efter en folkomröstning tonades ned och med Folkpartiet i täten lanserades lämpligheten av ett svenskt NATO-medlemsskap. Lite försiktigt begärdes en utredning av för- och nackdelar av ett medlemsskap som totalt avisades av regeringen?!

Utan att ha tillgång till utredningens slutsatser (om det blir någon alls) är ett svenskt (och finskt) NATO-medlemskap ett kraftfullt argument för Wladimir Putin att säga "Vad var det jag sa!" till ryska folket. Sedan lång tid tillbaka har den svenska hållningen att i alla fall i fredstid inte tillåta att svenskt territorium används för att gruppera vapensystem från någon sida blivit någon form av garanti. Sverige har visserligen "spelat lite under täcket" med västmakterna, men det är ändå en stor skillnad på att vara supporter och att ingå i laget.

Försvarsmakten begärde 4 miljarder mer per år men får bara 2 och först nästa år! Finansieringen skall enligt Magdalena Andersson ske genom skattehöjningar som svenska folket gärna tar på sig när pengarna går till att öka försvarsförmågan. Man kan då undra vilka andra skattefinansierade kostnader som svenska folket inte gillar i konungariket där "det svenska folket har rätt att sig själva att beskatta"

Men vad betyder ÖB:s ord, fortfarande föreligger risker? Är det risken att Försvarsmakten inte kan uppnå de mål som försvarsberedningen angivit eller risken för att vår tröskeleffekt mot ett angrepp inte kan uppnås?

Vi måste göra vår säkerhetspolitiska läxa!

Frågan om  ett eventuellt svenskt NATO-medlemsskap har varit en fråga för Folkpartiet sedan länge. Moderaterna har tidigare varit försiktiga och villkorat detta med att svenska folket i en folkomröstning eller på annat sätt visa sin önskan om medlemskapet.

Det kan tyckas enkelt att ett NATO-medlemsskap skulle garantera Sverige den nationella säkerhet som vi inte längre kan skapa på egen hand efter den ryska militära upprustningen.

Tyvärr är det inte så. Ett svenskt (och finskt) NATO-medlemsskap skulle omedelbart höja spänningen i Norra Europa. Det kan till och med finnas risk att en svensk ansökan "triggar" en rysk invasion av Gotland. (Jämför gärna kapplöpningen mellan Churchill och Hitler om att behärska utskeppningshamnen i Narvik under 2:a världskriget.)

Det märkliga i denna fråga är att S+Mp regeringen avvisar förslaget på en NATO-utredning men kan bara tänka sig att ge ÖB 20% av den ekonomiska ökning han begärt. Dessutom villkoras detta med anvisningar om en permanent militär närvaro på Gotland och satsningar på ubåtsskydd.

Dessutom säger Magdalena Andersson att detta kommer att betyda skattehöjningar. Skattehöjningar som hon tror att svenska folket villigt betalar.

Allianspartierna har ännu inte sagt sitt. Sannolikt kommer man att fortsätta att argumentera en NATO-anslutning.

Det finns mycket att tillägga i denna fråga. I dag spenderar vi 1,2% av BNP. Ett NATO-medlemsskap rekommenderar 2% plus en mindre medlemsavgift. Visserligen innebär medlemskapet att trångbodda officerare i det militära högkvarteret får fina befattningar i NATO-staber. Detta innebär naturligtvis att bygget av ett nytt större högkvarter i Stockholm kanske inte behövs men löne- och traktamentskostnaderna för vår representation i NATO-staber blir mångdubbelt större?

Nu måste vi lära läxan. Den läxa vi gav oss då vi utnyttjade situationen efter Sovjetunionens upplösning och sparade in mängder av försvarskostnader och samtidigt lovade oss att vi vid första tecken på militär upprustning i vårt närområde skulle återta den nödvändiga förmågan.

Jodå, det kommer att kosta pengar. Det kan till och med innebära skattehöjningar men nog finns det andra utgifter att dra in på.

Addendum. Moderaterna vill ha 8 extra miljarder till försvaret men också att ett NATO-medlemsskap utreds! (Inget sagt om skattehöjningar eller omfördelning av utgifter?!)

Spel för galleriet

"De skall ha all heder för uppgörelsen" säger statsminister Löfven i ett nytt försök att visa sig statsmannamässig.

Att det här bara är ett spel för galleriet (hemmafronten) av Merkel och Hollande verkar man inte ha förstått alls.
Samtidigt som förhandlingarna bedrevs förstärktes separatisterna med ett femtiotal stridsvagnar. I förhandlingarna släppte inte Putin kravet på att kontrollera gränsen mellan Ryssland och de områden som behärskas av separatisterna. Han ville dessutom skjuta på tidpunkten för ett eld upphör med flera dagar.

Risken är uppenbar att separatisterna nu gör allt för att utvidga de områden som de redan behärskar fram till tidpunkten då vapenvilan skall träda i kraft.

Putin framstår som en segrare. Han lyckades annektera Krim med stor militär skicklighet och visar nu att han även behärskar förhandlingsteknik.

Med stor sannolikhet kommer konflikten att "frysas". Ukrainas ekonomi är trots stödlån från väst så dålig att de kommer att göra en statsbankrutt.

Sanktionerna har bara svetsat samman det ryska folket och slagit hårt mot de länder som utvecklat handelsutbyte med Ryssland. Så länge vodkaproduktionen inte berörs uthärdar man.
Oljeprisfallet har däremot påverkat den ryska ekonomin i större grad.

Om några timmar kommer kanske 8000 ukrainska soldater att tvingas kapitulera. Kommer dessa människors liv att bli ytterligare en bricka i detta fruktansvärda spel?

Men heder till alla som förhandlat fram denna uppgörelse?

Vad händer i Minsk?

Enligt de allra senaste uppgifterna har Putin inte anlänt ännu. Han ställde krav på att hans fyrpunktsprogram skulle antas som ett villkor för att delta.


I Sverige har vi kunnat lyssna på en säkerhetspolitisk debatt i Riksdagen. Numera skall den svenska utrikespolitiken präglas av feminism???
Å andra sidan lämnas en öppning för ett svenskt NATO-medlemsskap i de formuleringar som presenteras.

Margot Wallström tillåter debatt om svenskt medlemsskap men inte en utredning.

Vi får hoppas att situationen desarmeras under mötet i Minsk men vi måste också inse att ett svenskt (och finskt) NATO medlemskap öppnar för ytterligare rysk aggression. Just nu rekommenderar jag inte mina vänner att köpa fastigheter på Gotland.

Måste vi vänta på ett visst datum för att börja återta de försummelser på vår försvarsförmåga som vi gjort under ett decennium!

Medlemsskap i NATO är frågan!

Jag har tagit mig friheten att saxa åsikter för och emot ett svenskt NATO-medlemsskap

Argument för ett svenskt NATO-medlemskap

Huvudargumentet för svenskt medlemskap i Nato väger utomordentligt tungt. De argument som främst anförts mot medlemskap äger inte sådan tyngd att de, ens tillsammans, uppväger huvudargumentet. Huvudargumentet kan formuleras så här: Sverige kan inte försvara sig på egen hand. Ett medlemskap i Nato skulle innebära en stor trygghet för oss. Tryggheten ligger i att Natos styrka är så betydande, att den har en enorm avskräckningseffekt på den som smider anfallsplaner. Mot detta argument har främst anförts följande.

1. Vi riskerar att i ett tidigt skede bli indragna i ett krig.

Mot det kan invändas att vi med stor sannolikhet skulle bli indragna ändå. Vi skulle inte stå utanför ”spänningsfältet”. Hitler behövde inte ta Sverige, eftersom vi var omringade av tyskarna. I ett krigsläge i dag, däremot, är det av vitalt intresse för Ryssland att slå sig fram till atlantkusten. En variant av detta argument är att vi riskerar att bli indragna i ett USA-krig någonstans i världen. Denna farhåga är ogrundad. Sålunda deltog exempelvis inte några Natoförband i Vietnamkriget.

2. Sverige är i dag inte hotat av Ryssland.

Denna invändning är poänglös. Vad saken gäller är att Ryssland påbörjat en storskalig upprustning, som tänkes vara fullbordad år 2020. Därför kan Sverige hamna i ett militärt vakuum. Länder som utgör ett sådant vakuum lever alltid farligt därför att de skapar en säkerhetspolitisk osäkerhet hos omgivningen, vilket kan fresta till angrepp ”för säkerhets skull”. Därtill kommer att militärt svaga stater frestar till framtvingande av eftergifter genom påtryckningar, hot och utpressningspolitik.

3. Ryssland upplever Nato som en fara. Ryssland har legitima intressen i sitt närområde.

På detta kan först och främst svaras att Nato i verkligheten inte skulle drömma om att angripa Ryssland utan att först ha blivit angripen. Men, säger man, Rysslands paranoida ledning tror detta. Om så är fallet är ju detta i själva verket ett starkt argument för Natomedlemskap. Ingenting är väl farligare än en makthavare som styrs av irrationella bevekelsegrunder och därmed är oåtkomlig för argument. Vad beträffar talet om Rysslands legitima intressen i sitt närområde frågar man sig vilka dessa är. Rättfärdigar de angrepp på suveräna grannstater, kidnappningar på andra länders territorium och dylikt? Har inte de små grannarna också legitima intressen? Man får inte provocera Putin, heter det. Det sade man om Hitler också.

4. Om Sverige är medlem av Nato ökar risken för att vi blir utsatta för kärnvapenanfall.

Mot detta talar med betydande styrka den avskräckande effekt som ligger i Natos själva existens. Att mänskligheten under det kalla kriget undgick det nukleära krigets ohygglighet vilade på insikten att resultatet skulle bli förödande för båda parter. Och vad finns det för garantier att vi som neutrala skulle kunna undgå ett kärnvapenanfall, om angriparens syfte är att snabbt kunna utnyttja svenskt territorium och därför vill sätta skräck i befolkningen.

5. Neutraliteten har skänkt Sverige fred i nästan 200 år.

Detta är inte sant. Denna föreställning är en av det moderna Sveriges stora myter. Så förhöll det sig utan tvivel från Karl XIV Johans tid och fram till och med första världskriget. Men talet om att Sverige fick leva i fred under andra världskriget på grund av vår neutralitet är osant. Självfallet var neutraliteten ett värde för oss såtillvida som vi skulle ha blivit betraktade som krigförande om vi inte förklarat oss neutrala. Men neutraliteten i sig gav inget skydd. Vid andra världskrigets utbrott förklarade sig 20 europeiska stater neutrala. Av dessa undgick endast fem att dras in i kriget, nämligen Irland, Portugal, Spanien, Schweiz och Sverige – och att det inte var deras neutralitet som åstadkom detta förstår var och en. Inte heller levde vi särskilt tryggt under det kalla kriget på grund av vår neutralitet. Vi levde inte säkert, vi levde farligt.

6. Det ger oss större skydd att ha försvarspolitiskt samarbete med Danmark, Norge och Finland än att vara med i Nato.

Detta argument är utomordentligt svagt. Danmark och Norge vill säkerligen inte splittra enigheten inom Nato genom specialarrangemang med Sverige och Finland. Och att Sverige och Finland tillsammans skulle vara tillräckligt starka för att möta ett stormaktsanfall kan knappast på allvar hävdas.

7. Sverige kan inte bedriva fredspolitik som Nato medlem.

Jo, det kan Sverige visst det. Till stöd för nämnda invändning anförs ofta svenska fredsbevarande insatser av påstådd stor betydelse. Denna tro kombineras ofta med en alldeles obefogad tilltro till FN som fredsbevarare. Mera sällan får man dock veta vari dessa insatser närmare bestämt skulle bestå och än mindre om de varit lyckade eller inte. Detta är en annan av det moderna Sveriges stora myter. Ett tydligt exempel på att ett Natoland kan göra fredsbevarande insatser utgör Oslo-processen, där samtal på norskt initiativ kom till stånd mellan israeler och palestinier. (Att detta initiativ, liksom Palmes medling i Irak-Irankriget, misslyckades kan man inte klandra vare sig Norge eller Sverige för.) Än viktigare är dock följande synpunkt. Skall vi riskera vår egen säkerhet till förmån för eventuella, högst osäkra insatser av detta slag i framtiden?

Den ringa sannolikheten för ett storkrig just nu är i själva verket ett starkt argument för att ansluta sig till Nato just nu. Så är vi försäkrade, om det skulle smälla.

ÅKE FRÄNDBERG

professor emeritus i allmän rättslära, Uppsala universitet

Så till en mer nyanserad åsikt

BRÄNNPUNKT | NATO

Debatten om ett svenskt Natomedlemskap har ökat i skuggan av krisen i Ukraina. Frågan lyftes ett antal gånger under valrörelsen. De fyra allianspartiernas ledare skrev på DN Debatt 3/9 om ett ”alltmer hotfullt Ryssland” som ”ökar behovet av ett starkt och enat Europa.” Den senaste SOM-undersökningen visar på ett ökat stöd för ett svenskt medlemskap bland befolkningen även om motståndet fortfarande är större.

Samtidigt har senare opinionsmätningar i samband med krisen i Ukraina visat på att Natomotståndet ökar igen. På ledarsidan i SvD 17/9 skriver Tove Lifvendahl att ”hotbilden är reell, komplex och tilltagande”. Men samtidigt hänvisar hon till ValU där försvaret kom sist bland 19 undersökta frågor som hade betydelse för folks partival. Även SOM-undersökningarna ger utrikespolitiken en låg plats på dagordningen. Lifvendahl ger ett underbetyg till partierna att inte ha förklarat frågan för väljarna.

Samtidigt splittrar frågan om ett svenskt Natomedlemskap den tidigare alliansregeringen men också Socialdemokraterna. Den antagna svenska säkerhetspolitiska linjen kan förefalla tydlig men är överlag övergripande och innehåller tolkningsmöjligheter där det saknas mer djupgående detaljer.

Samtidigt har debatten om ett svenskt Natomedlemskap eller inte glömt frågan om vad ett medlemskap skulle innebära. Nato idag är inte vad Nato var under det kalla kriget. 2010 antog Nato ett nytt strategiskt koncept, ett koncept som pratar om utvidgning. Natostadgans artikel 5 om det kollektiva försvaret av medlemsstaternas territorium finns kvar, och var också ett viktigt argument för flera av de nya medlemsstaterna från Central- och Östeuropa att gå med. Men samtidigt har nya uppgifter lyfts fram och Nato är idag mest aktiv i så kallade ”out-of-area”-operationer, alltså insatser utanför medlemsstaternas territorium.

Vi har kunnat se detta bland annat i Serbien, Afghanistan, Irak och Libyen. I Serbien blev lösningen en splittring med ett självständigt Kosovo trots att FN som princip har att konflikter inte ska lösas genom delning av länder. I Afghanistan har svårigheterna att tillsätta en ny regering efter det senaste valet öppnat för fortsatt kamp från talibaner och andra regimkritiska grupper. I såväl Irak som Libyen har den tidigare statsapparaten slagits sönder och någon ny centralmakt har inte kunnat inrättas på grund av interna motsättningar. Därmed finns inte någon kontroll över det egna territoriet, vilket öppnat för fortsatta strider från oppositionsgrupper. IS möjligheter att verka i Irak kan till stor del tillskrivas avsaknaden av en centralmakt med kontroll över landet och vakuumet i Libyen bidrar till möjligheten för oseriösa aktörer att fortsätta med människosmugglingen till Europa, där framförallt Italiens resurser sätts på prov. Flyktingfrågan riskerar splittra EU.

En internationell insats i Syrien skulle mycket väl ha kunnat ge samma scenario där – en sönderslagen statsapparat där olika grupper fortsatt strider mot varandra och där civilbefolkningen fortsatt lider. Även IS hade förmodligen kunnat dra fördelar av detta och lagt större områden under sin kontroll. Erfarenheterna från Afghanistan, Irak och Libyen visar ju tydligt att striderna inte upphör eller att lidandet för civilbefolkningen tar slut i och med en internationell insats.

Ett svenskt medlemskap i Nato framhålls ofta som en garant för ökad säkerhet. Samtidigt lyfts bilden fram om att hoten från Ryssland ökar. Men vilket hot utgör egentligen Ryssland mot Sverige? Något militärt angrepp mot Sverige bedöms inte som troligt under överskådlig tid. Ryssland har sedan det kalla krigets slut varit involverade i konflikter i Georgien och Ukraina, men dessa är direkta grannländer där Ryssland har ett intresse av ekonomisk, befolkningsmässig eller militär art. Ryssland bedriver inte den form av ”out-of-area”-operationer som Nato gör. Något intresse från Ryssland att angripa Sverige finns inte idag.

Men ett svenskt (och finskt) medlemskap i Nato skulle innebära att Östersjön till största delen blir ett innanhav i Nato och att Nato därmed också får full kontroll över utloppet i Öresund. Den ryska Östersjöflottan skulle därmed effektivt blockeras och Ryssland se ännu ett närmande av Nato mot ryskt territorium. Ett Ryssland som ser Nato krypa ännu närmare kan av dem uppfattas som hotfullt och provokativt, med upprustningar och ökad övningsverksamhet i Sveriges närområde som följd. Sverige kan därmed uppfattas som en del av hotet mot Ryssland. Detta kan i sin tur bidra till att hotbilden mot Sverige ökar, där det ökade hotet inte utgörs av Sverige som stat utan av vårt medlemskap i ett expansivt Nato.

Utifrån Sveriges nuvarande säkerhetspolitiska linje bygger vi säkerhet tillsammans med andra. Den tidigare försvarsministern upprepade detta flera gånger när hon i SVT förklarade det svenska värdlandsavtalet med Nato som regeringen godkände i augusti. Men vad som sällan eller aldrig diskuteras i detta avseende är varför denna säkerhet oftast byggs västerut, men sällan österut. Det kan knappast vara det sätt som säkerhet byggs på. Här verkar Sverige ha övergett sin tidigare traditionella syn att involvera genom aktiv diplomati och medling, och istället sällat sig till en hårdare Nato- (och EU-) linje.

Så frågorna vi bör ställa oss initialt innan vi säger ja eller nej till ett medlemskap i Nato, och som också behöver föras i en saklig debatt, är hur detta skulle påverka den svenska hotbilden. Möjligen kan det vara så att ett svenskt medlemskap i Nato skulle innebära ett ökat hot mot Sverige.

Samtidigt kan man också fråga sig om ett ökat behov av ett starkt och enat Europa, som alliansledarna skrev, är ett steg mot en ny polarisering och en ökad risk för ett nytt kallt krig i Europa. De som höjer rösten för att hotbilden mot Sverige ökar borde alltså fundera på hur Sveriges eget agerande bidrar till detta. Är ett medlemskap i Nato bästa sättet att skydda sig? Men framförallt – vilket hot vill vi skydda oss emot?

KRISTER WEDIN

fil mag i statsvetenskap och officer

Carlsson tycker att;

alternativet till ett NATO-medlemsskap naturligtvis är att vi erinrar oss vad vi (våra politiker) sa då vi utnyttjade Sovjetunionens sammanbrott, upptäckte att Ryssland saknade militär förmåga för en kustinvasion och började nedrusta det svenska militära försvaret.

Vi sa då att vi omedelbart skulle återta vår förmåga att försvara landet om omvärldssituationen försämrades.

Nu har den gjort det. Ryssland har visat att man både har förmåga och politisk vilja till begränsade väpnade operationer i sitt "intresseområde".

Om och när vi får uppleva en rysk ockupation av Gotland, som sannolikt är nästa avgörande speldrag för Putin, avgörs hur stora "militära kostnader" i förhållande till vinsten det innebär.

För er som inte förstår värdet av att militärt behärska Gotland kan jag berätta att med ett ryskt (eller NATO) innehav av Gotland behärskar man militärt hela södra östersjöområdet.

En fråga som borde ha ställts för några år sedan är, varför avvecklades inte NATO samtidigt som WP upplöstes? Mitt försiktiga svar är att det ger USA möjlighet att fortsätta att påverka världspolitiken och underlätta handel med Europa.

Varför måste USA ha 800 militära baser, en marinkår och ett tiotal hangarfartyg för att skydda sitt territorium?

Att låta utreda ett NATO-medlemsskap är naturligtvis helt i sin ordning om den görs objektivt och med insikt (inte ett beställningsjobb där direktiven formuleras som en slutsats) är naturligtvis välkommen!