Att vår, på skånska, skönsjungande överbefälhavare, förklarade att det svenska försvaret bara kunde klara av en veckas motstånd mot en angripare väckte stort rabalder i den politiska ledningen, var sannolikt avsikten med detta oförståeliga uttalande. Det kom snabbt att kallas "en veckas försvaret" i journalisters och allmänhetens mun.
Oförståeligt eftersom angriparens angreppsförmåga inte definierades. Under de år Sverige förberedde sig för ett invasionsförsvar hade utgången av en kustinvasion mot Sverige avgjorts på mindre än en vecka. I norr hade möjligen avgörandet av en gränsinvasion kunnat ta lite längre tid.
Och visst fick det fart på försvarsdebatten. En av mina favoriter i journalistkåren, Lotta Gröning, lanserade en kampanj som kallades "en vecka till". Samtidigt visade Putins nya Ryssland prov på sin expansiva utrikespolitik. Ett svar på den amerikanska, möjligen, genom att annektera Krim i sitt gamla moderland.
Ett brott mot folkrätten, ja, förmodligen, men å andra sidan hade liknande brott, med betydligt större skador både utförts och stötts av USA.
Hur som helst så vaknade både politiker, de flesta åtminstone, och svenska folket upp. Försvarsdebatten tog fart. Försvarsberedningen gjorde ett snabbt arbete och ville ha ytterligare 10 JAS-flygplan, ytterligare en ubåt och lite till. Jodå, man skulle anskaffa moderna vapen till de JAS-flygplan som redan finns?
Men fortfarande skulle stora systembrister finnas kvar och försvarsförmågan skulle i jämförelse med den angreppsförmåga som utvecklats i vårt östra grannland vara otillräcklig.
Moderaternas tidigare hållning att ett NATO-medlemsskap endast skulle kunna vara aktuellt efter en folkomröstning tonades ned och med Folkpartiet i täten lanserades lämpligheten av ett svenskt NATO-medlemsskap. Lite försiktigt begärdes en utredning av för- och nackdelar av ett medlemsskap som totalt avisades av regeringen?!
Utan att ha tillgång till utredningens slutsatser (om det blir någon alls) är ett svenskt (och finskt) NATO-medlemskap ett kraftfullt argument för Wladimir Putin att säga "Vad var det jag sa!" till ryska folket. Sedan lång tid tillbaka har den svenska hållningen att i alla fall i fredstid inte tillåta att svenskt territorium används för att gruppera vapensystem från någon sida blivit någon form av garanti. Sverige har visserligen "spelat lite under täcket" med västmakterna, men det är ändå en stor skillnad på att vara supporter och att ingå i laget.
Försvarsmakten begärde 4 miljarder mer per år men får bara 2 och först nästa år! Finansieringen skall enligt Magdalena Andersson ske genom skattehöjningar som svenska folket gärna tar på sig när pengarna går till att öka försvarsförmågan. Man kan då undra vilka andra skattefinansierade kostnader som svenska folket inte gillar i konungariket där "det svenska folket har rätt att sig själva att beskatta"
Men vad betyder ÖB:s ord, fortfarande föreligger risker? Är det risken att Försvarsmakten inte kan uppnå de mål som försvarsberedningen angivit eller risken för att vår tröskeleffekt mot ett angrepp inte kan uppnås?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar