Medlemsskap i NATO är frågan!

Jag har tagit mig friheten att saxa åsikter för och emot ett svenskt NATO-medlemsskap

Argument för ett svenskt NATO-medlemskap

Huvudargumentet för svenskt medlemskap i Nato väger utomordentligt tungt. De argument som främst anförts mot medlemskap äger inte sådan tyngd att de, ens tillsammans, uppväger huvudargumentet. Huvudargumentet kan formuleras så här: Sverige kan inte försvara sig på egen hand. Ett medlemskap i Nato skulle innebära en stor trygghet för oss. Tryggheten ligger i att Natos styrka är så betydande, att den har en enorm avskräckningseffekt på den som smider anfallsplaner. Mot detta argument har främst anförts följande.

1. Vi riskerar att i ett tidigt skede bli indragna i ett krig.

Mot det kan invändas att vi med stor sannolikhet skulle bli indragna ändå. Vi skulle inte stå utanför ”spänningsfältet”. Hitler behövde inte ta Sverige, eftersom vi var omringade av tyskarna. I ett krigsläge i dag, däremot, är det av vitalt intresse för Ryssland att slå sig fram till atlantkusten. En variant av detta argument är att vi riskerar att bli indragna i ett USA-krig någonstans i världen. Denna farhåga är ogrundad. Sålunda deltog exempelvis inte några Natoförband i Vietnamkriget.

2. Sverige är i dag inte hotat av Ryssland.

Denna invändning är poänglös. Vad saken gäller är att Ryssland påbörjat en storskalig upprustning, som tänkes vara fullbordad år 2020. Därför kan Sverige hamna i ett militärt vakuum. Länder som utgör ett sådant vakuum lever alltid farligt därför att de skapar en säkerhetspolitisk osäkerhet hos omgivningen, vilket kan fresta till angrepp ”för säkerhets skull”. Därtill kommer att militärt svaga stater frestar till framtvingande av eftergifter genom påtryckningar, hot och utpressningspolitik.

3. Ryssland upplever Nato som en fara. Ryssland har legitima intressen i sitt närområde.

På detta kan först och främst svaras att Nato i verkligheten inte skulle drömma om att angripa Ryssland utan att först ha blivit angripen. Men, säger man, Rysslands paranoida ledning tror detta. Om så är fallet är ju detta i själva verket ett starkt argument för Natomedlemskap. Ingenting är väl farligare än en makthavare som styrs av irrationella bevekelsegrunder och därmed är oåtkomlig för argument. Vad beträffar talet om Rysslands legitima intressen i sitt närområde frågar man sig vilka dessa är. Rättfärdigar de angrepp på suveräna grannstater, kidnappningar på andra länders territorium och dylikt? Har inte de små grannarna också legitima intressen? Man får inte provocera Putin, heter det. Det sade man om Hitler också.

4. Om Sverige är medlem av Nato ökar risken för att vi blir utsatta för kärnvapenanfall.

Mot detta talar med betydande styrka den avskräckande effekt som ligger i Natos själva existens. Att mänskligheten under det kalla kriget undgick det nukleära krigets ohygglighet vilade på insikten att resultatet skulle bli förödande för båda parter. Och vad finns det för garantier att vi som neutrala skulle kunna undgå ett kärnvapenanfall, om angriparens syfte är att snabbt kunna utnyttja svenskt territorium och därför vill sätta skräck i befolkningen.

5. Neutraliteten har skänkt Sverige fred i nästan 200 år.

Detta är inte sant. Denna föreställning är en av det moderna Sveriges stora myter. Så förhöll det sig utan tvivel från Karl XIV Johans tid och fram till och med första världskriget. Men talet om att Sverige fick leva i fred under andra världskriget på grund av vår neutralitet är osant. Självfallet var neutraliteten ett värde för oss såtillvida som vi skulle ha blivit betraktade som krigförande om vi inte förklarat oss neutrala. Men neutraliteten i sig gav inget skydd. Vid andra världskrigets utbrott förklarade sig 20 europeiska stater neutrala. Av dessa undgick endast fem att dras in i kriget, nämligen Irland, Portugal, Spanien, Schweiz och Sverige – och att det inte var deras neutralitet som åstadkom detta förstår var och en. Inte heller levde vi särskilt tryggt under det kalla kriget på grund av vår neutralitet. Vi levde inte säkert, vi levde farligt.

6. Det ger oss större skydd att ha försvarspolitiskt samarbete med Danmark, Norge och Finland än att vara med i Nato.

Detta argument är utomordentligt svagt. Danmark och Norge vill säkerligen inte splittra enigheten inom Nato genom specialarrangemang med Sverige och Finland. Och att Sverige och Finland tillsammans skulle vara tillräckligt starka för att möta ett stormaktsanfall kan knappast på allvar hävdas.

7. Sverige kan inte bedriva fredspolitik som Nato medlem.

Jo, det kan Sverige visst det. Till stöd för nämnda invändning anförs ofta svenska fredsbevarande insatser av påstådd stor betydelse. Denna tro kombineras ofta med en alldeles obefogad tilltro till FN som fredsbevarare. Mera sällan får man dock veta vari dessa insatser närmare bestämt skulle bestå och än mindre om de varit lyckade eller inte. Detta är en annan av det moderna Sveriges stora myter. Ett tydligt exempel på att ett Natoland kan göra fredsbevarande insatser utgör Oslo-processen, där samtal på norskt initiativ kom till stånd mellan israeler och palestinier. (Att detta initiativ, liksom Palmes medling i Irak-Irankriget, misslyckades kan man inte klandra vare sig Norge eller Sverige för.) Än viktigare är dock följande synpunkt. Skall vi riskera vår egen säkerhet till förmån för eventuella, högst osäkra insatser av detta slag i framtiden?

Den ringa sannolikheten för ett storkrig just nu är i själva verket ett starkt argument för att ansluta sig till Nato just nu. Så är vi försäkrade, om det skulle smälla.

ÅKE FRÄNDBERG

professor emeritus i allmän rättslära, Uppsala universitet

Så till en mer nyanserad åsikt

BRÄNNPUNKT | NATO

Debatten om ett svenskt Natomedlemskap har ökat i skuggan av krisen i Ukraina. Frågan lyftes ett antal gånger under valrörelsen. De fyra allianspartiernas ledare skrev på DN Debatt 3/9 om ett ”alltmer hotfullt Ryssland” som ”ökar behovet av ett starkt och enat Europa.” Den senaste SOM-undersökningen visar på ett ökat stöd för ett svenskt medlemskap bland befolkningen även om motståndet fortfarande är större.

Samtidigt har senare opinionsmätningar i samband med krisen i Ukraina visat på att Natomotståndet ökar igen. På ledarsidan i SvD 17/9 skriver Tove Lifvendahl att ”hotbilden är reell, komplex och tilltagande”. Men samtidigt hänvisar hon till ValU där försvaret kom sist bland 19 undersökta frågor som hade betydelse för folks partival. Även SOM-undersökningarna ger utrikespolitiken en låg plats på dagordningen. Lifvendahl ger ett underbetyg till partierna att inte ha förklarat frågan för väljarna.

Samtidigt splittrar frågan om ett svenskt Natomedlemskap den tidigare alliansregeringen men också Socialdemokraterna. Den antagna svenska säkerhetspolitiska linjen kan förefalla tydlig men är överlag övergripande och innehåller tolkningsmöjligheter där det saknas mer djupgående detaljer.

Samtidigt har debatten om ett svenskt Natomedlemskap eller inte glömt frågan om vad ett medlemskap skulle innebära. Nato idag är inte vad Nato var under det kalla kriget. 2010 antog Nato ett nytt strategiskt koncept, ett koncept som pratar om utvidgning. Natostadgans artikel 5 om det kollektiva försvaret av medlemsstaternas territorium finns kvar, och var också ett viktigt argument för flera av de nya medlemsstaterna från Central- och Östeuropa att gå med. Men samtidigt har nya uppgifter lyfts fram och Nato är idag mest aktiv i så kallade ”out-of-area”-operationer, alltså insatser utanför medlemsstaternas territorium.

Vi har kunnat se detta bland annat i Serbien, Afghanistan, Irak och Libyen. I Serbien blev lösningen en splittring med ett självständigt Kosovo trots att FN som princip har att konflikter inte ska lösas genom delning av länder. I Afghanistan har svårigheterna att tillsätta en ny regering efter det senaste valet öppnat för fortsatt kamp från talibaner och andra regimkritiska grupper. I såväl Irak som Libyen har den tidigare statsapparaten slagits sönder och någon ny centralmakt har inte kunnat inrättas på grund av interna motsättningar. Därmed finns inte någon kontroll över det egna territoriet, vilket öppnat för fortsatta strider från oppositionsgrupper. IS möjligheter att verka i Irak kan till stor del tillskrivas avsaknaden av en centralmakt med kontroll över landet och vakuumet i Libyen bidrar till möjligheten för oseriösa aktörer att fortsätta med människosmugglingen till Europa, där framförallt Italiens resurser sätts på prov. Flyktingfrågan riskerar splittra EU.

En internationell insats i Syrien skulle mycket väl ha kunnat ge samma scenario där – en sönderslagen statsapparat där olika grupper fortsatt strider mot varandra och där civilbefolkningen fortsatt lider. Även IS hade förmodligen kunnat dra fördelar av detta och lagt större områden under sin kontroll. Erfarenheterna från Afghanistan, Irak och Libyen visar ju tydligt att striderna inte upphör eller att lidandet för civilbefolkningen tar slut i och med en internationell insats.

Ett svenskt medlemskap i Nato framhålls ofta som en garant för ökad säkerhet. Samtidigt lyfts bilden fram om att hoten från Ryssland ökar. Men vilket hot utgör egentligen Ryssland mot Sverige? Något militärt angrepp mot Sverige bedöms inte som troligt under överskådlig tid. Ryssland har sedan det kalla krigets slut varit involverade i konflikter i Georgien och Ukraina, men dessa är direkta grannländer där Ryssland har ett intresse av ekonomisk, befolkningsmässig eller militär art. Ryssland bedriver inte den form av ”out-of-area”-operationer som Nato gör. Något intresse från Ryssland att angripa Sverige finns inte idag.

Men ett svenskt (och finskt) medlemskap i Nato skulle innebära att Östersjön till största delen blir ett innanhav i Nato och att Nato därmed också får full kontroll över utloppet i Öresund. Den ryska Östersjöflottan skulle därmed effektivt blockeras och Ryssland se ännu ett närmande av Nato mot ryskt territorium. Ett Ryssland som ser Nato krypa ännu närmare kan av dem uppfattas som hotfullt och provokativt, med upprustningar och ökad övningsverksamhet i Sveriges närområde som följd. Sverige kan därmed uppfattas som en del av hotet mot Ryssland. Detta kan i sin tur bidra till att hotbilden mot Sverige ökar, där det ökade hotet inte utgörs av Sverige som stat utan av vårt medlemskap i ett expansivt Nato.

Utifrån Sveriges nuvarande säkerhetspolitiska linje bygger vi säkerhet tillsammans med andra. Den tidigare försvarsministern upprepade detta flera gånger när hon i SVT förklarade det svenska värdlandsavtalet med Nato som regeringen godkände i augusti. Men vad som sällan eller aldrig diskuteras i detta avseende är varför denna säkerhet oftast byggs västerut, men sällan österut. Det kan knappast vara det sätt som säkerhet byggs på. Här verkar Sverige ha övergett sin tidigare traditionella syn att involvera genom aktiv diplomati och medling, och istället sällat sig till en hårdare Nato- (och EU-) linje.

Så frågorna vi bör ställa oss initialt innan vi säger ja eller nej till ett medlemskap i Nato, och som också behöver föras i en saklig debatt, är hur detta skulle påverka den svenska hotbilden. Möjligen kan det vara så att ett svenskt medlemskap i Nato skulle innebära ett ökat hot mot Sverige.

Samtidigt kan man också fråga sig om ett ökat behov av ett starkt och enat Europa, som alliansledarna skrev, är ett steg mot en ny polarisering och en ökad risk för ett nytt kallt krig i Europa. De som höjer rösten för att hotbilden mot Sverige ökar borde alltså fundera på hur Sveriges eget agerande bidrar till detta. Är ett medlemskap i Nato bästa sättet att skydda sig? Men framförallt – vilket hot vill vi skydda oss emot?

KRISTER WEDIN

fil mag i statsvetenskap och officer

Carlsson tycker att;

alternativet till ett NATO-medlemsskap naturligtvis är att vi erinrar oss vad vi (våra politiker) sa då vi utnyttjade Sovjetunionens sammanbrott, upptäckte att Ryssland saknade militär förmåga för en kustinvasion och började nedrusta det svenska militära försvaret.

Vi sa då att vi omedelbart skulle återta vår förmåga att försvara landet om omvärldssituationen försämrades.

Nu har den gjort det. Ryssland har visat att man både har förmåga och politisk vilja till begränsade väpnade operationer i sitt "intresseområde".

Om och när vi får uppleva en rysk ockupation av Gotland, som sannolikt är nästa avgörande speldrag för Putin, avgörs hur stora "militära kostnader" i förhållande till vinsten det innebär.

För er som inte förstår värdet av att militärt behärska Gotland kan jag berätta att med ett ryskt (eller NATO) innehav av Gotland behärskar man militärt hela södra östersjöområdet.

En fråga som borde ha ställts för några år sedan är, varför avvecklades inte NATO samtidigt som WP upplöstes? Mitt försiktiga svar är att det ger USA möjlighet att fortsätta att påverka världspolitiken och underlätta handel med Europa.

Varför måste USA ha 800 militära baser, en marinkår och ett tiotal hangarfartyg för att skydda sitt territorium?

Att låta utreda ett NATO-medlemsskap är naturligtvis helt i sin ordning om den görs objektivt och med insikt (inte ett beställningsjobb där direktiven formuleras som en slutsats) är naturligtvis välkommen!