Målet med den svenska säkerhetspolitiken skall naturligtvis vara att bevara vårt internationella oberoende och status som självständig nation.
Medlen för detta kan variera med allt från diplomati, militär förmåga till olika former av säkerhetspolitiska allianser.
Men oavsett vilka medel vi använder så åligger det varje oberoende stat att kunna hävda sitt territorium. Rent folkrättsligt kränkte inte USA det Sovjetiska territoriet med sina U-2 flygplan förrän ryssarna lyckades skjuta ned ett.
Vi har och kommer alltfort att kunna lösa denna nödvändiga uppgift med hjälp av polis, tull, kustbevakning samt den alltmer integrerade civil/militära övervakningen av sjö och luft.
Den militära förmågan att med vapen försvara territoriet och statens intressen skall naturligtvis anpassas till det aktuella hotet men utan förmåga utgör vad som helst ett hot och vår förmåga att hävda vårt territorium kan inte upprätthållas. Vi åstadkommer ett vakuum som i sig skapar ett hot.
Det är emellertid en absolut missuppfattning att en stor mängd soldater utgör en ökad förmåga.
När Argentina gjort på samma sätt som engelsmännen (alltid gjort), invaderat Falklandsöarna och skickat hem den brittiska garnisonen med 1: a klassflyg, skeppade den argentinska militärledningen över mer än tio tusen unga rekryter till ön i tron att britterna skulle inse det omöjliga att ta tillbaka ön. Men soldaterna var nyligen inryckta, hade bristfällig utbildning, dålig utrustning och blev fort ett logistiskt bekymmer. Något som britterna tidigt förstått och lyckades med sina yrkessoldater återta öarna med bara en bråkdel av den argentinska numerären.
Den svenska Försvarsmakten borde redan samma år som Sovjetunionen föll samman ha påbörjat revalveringen av försvarsförmågan genom att minska volymen och höja kvaliteten.
Istället startade nedläggningskarusellen som drev upp kostnaderna. (på kort sikt trodde någon) Utbildningsvolymen minskade och anpassades till internationella insatser. Samtidigt togs begränsningarna av antalet överstelöjtnanter och kommendörkaptener bort. Överstar och kommendörer behövde inte längre utnämnas av regeringen, tror jag, och en ny generalsgrad infördes.
Ett till två år på varje befattning blev optimalt för att snabbt göra karriär. Och trots att det fanns mer än gott om erfarna officerare blev det de allra yngsta och mest oerfarna som fick ansvara för den, i fredstid, mest ansvarsfyllda uppgiften att utbilda värnpliktiga soldater.
Och visst är det märkligt att Försvarsmakten på sina hemsidor informerar om att man har 20 000 anställda men att man bara kan ställa upp med dryga 30 000 man till försvar av landet och det efter 3 års förberedelser.
Det är därför absolut nödvändigt att ersätta en stor del av den administrativa personalen med soldater på lägsta nivå, där jobbet utförs. Soldater som kan ges tillräcklig utbildning, som kan bli yrkesmän i detta det allra svåraste av alla yrken.
Möjligheterna att skapa allianser verkar just nu inte leda särskilt långt. Kanske finns det ett motstånd från NATO att låta medlemmar "vänstra" med en ickemedlem. Den misslyckade försäljningen av Gripen till Norge (och Finland) är tecken som tyder på detta?
Att Sverige uttalar förhoppningar till andra EU-medlemmar om militärt stöd innebär på intet sätt att andra medlemmar kommer att störta till vår hjälp.
Det naturliga hade varit en upplösning av NATO och ett bildande av ett europeiskt militärt säkerhetsorgan med militär insatsförmåga och där även Ryssland kunde få ett medlemskap.
Tyvärr börjar jag att alltmer hysa misstanken att införandet av yrkessoldater bara är ett sätt att underlätta rekrytering, utbildning och internationella insatser.
Om vi inte kan åstadkomma en förmåga som kan balanseras mot det aktuella hotet återstår för oss bara att kasta oss i famnen på USA genom ett NATO-medlemskap och bli ytterligare en i raden av europeiska gisslanstater.
Och Sten Tolgfors, kanske leder det till en skrotning av hela Gripenprojektet och köp av stridsflygplan från USA?
Tycker Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar