Det var stora löften som gavs av försvarsminister Tolgfors under riksdagsdebatten om försvarets utformning. Menade han, ett försvar som kan användas i dag för att värna nationen mot de militära hot som finns i dag och som kan anpassas till militära hot i framtiden? Ett försvar som kan användas i närområdet och även göra internationella insatser för fred och säkerhet?
Även om en formulering om att åtagandet att försvara nationen inte skulle göras utan stöd från andra länder och att förmågan att anpassas till framtida hot inte fanns med så fanns ändå en tendens till "folkförankring" i målbeskrivningen.
Det är alldeles tydligt att svenska folket inte anser att säkerhet skapas genom att den svenska försvarsmakten gör "internationella insatser" som många gånger innebär att vi tvingas röra om i oroshärdar som vi inte varit med om att skapa.
Så till frågan om "medlen" hur och på vilket sätt erforderlig militär förmåga skall åstadkommas.
Efter 2:a världskrigets slut avvecklades alla stora arméer i väst medan man i öst fortsatte att satsa på mekanisering (stridsvagnar) som skulle passa bra i en kombination av taktiska kärnvapen. USA fortsatte istället att utveckla sina hangarfartyg och marinkårsförband för att snabbt kunna bevaka och göra insatser i olika intresseområden i världen.
I Sverige fortsatte vi att reparera alla brister som funnits vid 2:a världskrigets utbrott. Alla värnpliktiga utbildades och huvuddelen krigsplacerades i förband som många gångar saknade utrustning och bara fanns på en personallista. Undantaget var flygvapnet som nu fick ta hand om den svenska flygplansindustrins produktion. Och under en kort period ansågs Sverige förfoga över världens fjärde största flygvapen.
Så började försvarsanlaget att skäras ned. Det började egentligen redan vid 1967 års beslut och fortsatte sedan med undantag av en period av borgerligt styre då dåvarande försvarsminister Anders Björck köpte upp så mycket som möjligt av splitterskyddade stridsfordon och då även en modern stridsvagn anskaffades.
Under en kort period hade den svenska Försvarsmakten både personellt innehåll (om än med tvivelaktig utbildningnivå mot de uppgifter som de skulle kunna ställas emot) och materiellt innehåll. Fast anställd personal utan krigsplacering riskerade dessutom sin anställningstrygghet.
Men den borgerliga regeringen avlöstes av en ny regering och anslagsminskningarna fortsatte. I tron att kunna bli mindre men vassare lades det ena, främst infanteriregementen och flygflottijer ned. Men kostnaderna blev kvar, tillfälligt trodde man i den högsta ledningen. Förklaringarna är många. Omställningar, nyinvesteringar (som inte utnyttjades på grund av nya nedläggningar) och fördyringar av materiel på grund av mindre serier och långa kontrakt och inte minst "hyreshöjningar".
En uppgift som jag inte kunnat få bekräftad uppger att hyrorna av Försvarsmaktens områden och lokaler 1999 var 2,1 mdr (i dagens penningvärde) och hade 2009 stigit till 2,4 mdr trots att antalet förband minskat med 80%.
Att man inom Försvarsmakten inte påtalat detta utan lojalt flyttar mellan det ena marknadsmässigt på tok för dyra området till det andra med nyinvesteringar som följd kan bara betyda att den ena handen inte vet vad den andra gör.
Att både debatt och åtgärder tycks vara förvirrade är i perspektivet inte så konstigt.
Men åter till medlen.
Att volym inte är liktydigt med förmåga utan istället snarare är ett latent logistiskt problem anser jag inte behöver bevisas mer utförligt, särskilt i dagens informationssamhälle.
Med det föreslagna personalförsörjngssystemet, om det genomförs rätt, kan den svenske soldaten få den erforderliga utbildning och övning som den svåraste av alla uppgifter kräver - väpnad strid.
Möjligheterna att rekrytera och göra ett bra urval är helt och hållet beroende på vilka incitament som erbjuds. Enligt uppgift har 10 000 anmält sig som sökande till nästa svenska insats i Afghanistan.
Den viktiga folkförankringen har aldrig varit något problem i vare sig USA eller Storbritannien som är länder med lång erfarenhet av yrkesförsvar.
Och skulle vi inte kunna ha soldater anställda skulle vi inte heller kunna ha fast anställda yrkesofficerare eller ens poliser som är den enda yrkesgrupp som får använda dödligt våld i sin yrkesutövning.
Ett folkförankrat försvar är ett försvar som utför de uppgifter, som svenska folket efterfrågar; skapar säkerhet för nationen Sverige!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar