Har man glömt NATO efter Trump seger i presidentvalet?

Bara några dagar efter det amerikanska presidentvalet skrev Gunnar Hökmark (moderat EU-parlamentsledamot) en artikel om den allt större nödvändigheten av ett svenskt NATO medlemskap.

I dag, lördag, skriver samme Hökmark inte ett ord om nödvändigheten av ett medlemsskap utan vill att Sverige i stället tar upp lån för att finansiera en snabb och nödvändig upprustning av det svenska försvaret.

Det är mycket bra även om det kommer sent. Sannolikt kommer vi de närmaste åren att få se en upprepning av den svenska hållningen mot omvärlden under världskrigen då vi "skickligt" navigerade oss genom de sex krigsåren.
Moraliskt förkastligt, kanske, men den egna nationens överlevnad måste vara det främsta målet för varje regering.
Reaktionerna på Hökmarks utspel kom redan dagen efter och Allan Widman (L), Mikael Oscarsson (Kd) och Mikael Jansson (SD är positiva.  

Hökmark skriver;

Sverige är alltmer ensamt. Genom att tillföra ett engångsbelopp som motsvarar 3 miljarder per år sedan 2004 kan vi snabbt komma ikapp genom att låta befintlig materiel återföras förband, förnya fungerande vapensystem och tillföra materiel, ammunition och beväpning som saknas.

och fortsätter;

Sverige behöver genomföra en snabb förstärkning av försvarsförmåga med ökade anslag under de kommande åren. Samtidigt behöver vi i nuet återhämta konsekvenserna av en försvarspolitik som sedan 2004 har förts på felaktig grund. Vi behöver därför göra både en engångsinsats för att omedelbart stärka svensk försvarsförmåga, beredskap och närvaro i och ovanför Östersjön.

Ryssland har idag fler än 300 000 soldater väster om Moskva och de modernaste av landets fler än 20 000 stridsvagnar finns där. Nya förband för luftlandsättning och arktisk krigföring finns vid baltiska staternas gränser. Korvetter med nukleär förmåga har skickats till Östersjön och Iskander-missiler placerats i Kaliningrad. Ryska företrädare har gjort det till en vana att hota med styrkeöverlägsenhet och med kärnvapen. I den period av osäkerhet som nu är, fram till installationen av en ny president, och även därefter, är riskerna betydande att den ryska regimen vill testa gränser för vad man kan uppnå gentemot andra.

Sedan 2004 har vi nedrustat försvaret i föreställningen att väpnade angrepp kunde uteslutas och att Ryssland skulle gå en fredlig och demokratisk väg. Det var fel då och än mer uppenbart fel i dag.

Samtidigt har den transatlantiska länk som varit ett fundament för europeisk säkerhetsordning, och svensk säkerhet, nu blivit mer osäker än någonsin i modern tid. Valet av Donald Trump till president har skapat en osäkerhet om USA, den transatlantiska länken och Natos förmåga att vara en motkraft mot rysk aggression på olika nivåer. Vi står alla mer ensamma än tidigare men Sverige står ensammast. En fundamentalt ny säkerhetssituation kräver en ny försvars- och säkerhetspolitik.

Den bör ske i medvetenhet om att det inte finns andra orsaker till den ryska upprustningen än Putinregimens vilja till ökad makt och kontroll över sitt närområde. Den är inte ett svar på andras upprustning eftersom andra har nedrustat kraftigt under denna tid. Den är långsiktig och inte ett svar på de marginella förstärkningar som nu genomförs för att höja trösklar i de baltiska staterna och i Polen. Det finns ingen nedärvd rätt för Ryssland att med påtryckningar, hot och våld förneka sina grannländer suveränitet och frihet att forma sin egen väg med rättsstat och demokrati som grund.

Den långsiktiga upprustningen har försämrat vår säkerhet och osäkerheterna efter det amerikanska presidentvalet har gjort riskerna mer akuta. I svensk debatt är det som att denna utveckling sker i en parallell verklighet som inte annat än marginellt påverkar vår försvars- och säkerhetspolitik på längre sikt. Ryska statsföretaget Gazprom får disponera svenska hamnar. Tillskotten till försvaret lever inte ens upp till tidigare försvarsbeslut. Frågan om Nato är fortfarande tabu för den svenska regeringen trots den ökade osäkerheten om den transatlantiska länk som blivit en svensk förhoppning. Frågan om Sverige i Nato är fortfarande tabu för regeringen trots att vi nu med Trump kan tvingas inse att den transatlantiska länken är osäkrare än tidigare.

Sedan 2004 har vi nedrustat försvaret i föreställningen att väpnade angrepp kunde uteslutas och att Ryssland skulle gå en fredlig och demokratisk väg. Det var fel då och än mer uppenbart fel i dag. Anslagen ligger nu kring en procent av BNP, långt mindre än tidigare, mindre än vad andra lägger och mindre än det gemensamma europeiska målet.

Så länge vi inte ökar denna procentsats kommer försvaret fortsatt försvagas i förhållande till nuvarande förmåga och i förhållande till vår omvärld. Det är en matematisk sanning som följer av lönekostnader, materielkostnader och samhällets resursfördelning i stort. Allt färre enheter i en omvärld med allt fler enheter ger ett svagare försvar. Nu krävs därför både klarsynthet och handling.

För det första behöver vi göra en återtagning av den försvarspolitik som sedan 2004 förts på den felaktiga grunden att inga hot fanns. Vår förmåga i nutid måste snabbt komma ikapp verkligheten. Det kan göras genom en engångsfinansiering av den materielförnyelse som borde ha skett under dessa år och en återföring av befintlig och fungerande materiel som av kostnadsskäl fasats ut. Genom att tillföra ett engångsbelopp som motsvarar 3 miljarder per år sedan 2004 kan vi snabbt komma ikapp genom att låta befintlig materiell återföras förband, förnya fungerande vapensystem och tillföra materiell, ammunition och beväpning som saknas.

En engångsupplåning på 35 miljarder kronor påverkar inte de långsiktiga utgiftsramarna för försvaret men ger möjlighet att återföra till förbandsorganisationen samtliga befintliga exemplar av Stridsvagn 122 (Leopard), som är världens kanske bästa stridsvagn. Ett ökat antal av dessa kan placeras på Gotland. Moderna pansarskytte- och stridsfordon som i dag står i lager kan tillföras krigsorganisationen. Nuvarande Gripensystemet kan förlängas istället för att avvecklas och demonteras för att bidra med delar till en ny generation Gripenflygplan, som ligger längre fram i tiden och som ensam kommer innebära radikalt färre flygplan.

Gripensystemet kan tillföras fullständig beväpning med Meteor som ger det en unik förmåga med full potential och uthållighet. Vägbaser kan rustas upp så att stridsflyg kan spridas. Samtliga nu inköpta Archer artilleripjäser kan liksom moderna granatkastare tillföras krigsförband, bland annat på Gotland. Samtliga Visbykorvetter kan ges full luftvärnsförmåga och moderna anti-ubåtsgranater. Luftvärnsförband kan beväpnas med modernitet och uthållighet. Ett ubåtsprogram om fyra nya ubåtar kan genomföras. Helikopter 14 kan bestyckas med ubåtstorpeder. Även övriga krigsförband och system kan tillföras modern ammunition och planerad missilbeväpning.

Genom att tillföra försvaret en engångssumma nu urholkas inte förbandsverksamheten genom att ny eller befintlig materiell tränger undan kostnader för kängor, körmil, flygtimmar och förbandsövningar.

Genom ett engångsanslag för materiel i denna form köper vi oss tid för att över en tioårsperiod gå upp till de nivåer vår omvärld kräver. Sverige bör självfallet sträva efter den två-procentsnivå som är målet för Nato och EU. Det ger möjlighet att dubblera brigadförmåga, fullfölja nästa generation Gripen med ursprungligt antal och modern beväpning, modernisera hemvärnsförbanden samt dubblera uppsättningen av brigader.

Men detta kräver att vi inser att det som nu sker i vår omvärld är ett hot mot den rättsstat, demokrati och säkerhet som är grunden för vårt samhälle och som vi delar med Europa i sin helhet. Den osäkerhet som Putin och Trump skapar måste mötas med handling som stärker svensk säkerhet både i nutid och i framtid.

Carlsson tycker att det mesta i Hökmarks debattartikel är helt riktigt. Beskrivningen av Ryssland är inte helt korrekt. Putin har haft stor hjälp av ivriga EU-parlamentariker när man tagit över flera av Sovjetunionens randstater och införlivat dessa i den av västvärlden dominerade handelssfären. Trots löften om motsatsen har dessa länder också blivit NATO medlemmar. När Putin satte ned foten i kampen om Ukraina och Svarta Havsflottans baser i Sevastopol, reagerade hela västvärlden och målade ut Putin och Ryssland som ett hot.

Man kan till och med påstå att västvärlden hjälpt till att skapa ett "aggressivt" och revanschlystet Ryssland! Och visst har ryssarna "betett sig" men om det i världspolitiken vore så att den part som agerat mest illa (krigsbrott osv) finns det en nation som leder den ligan utan konkurrens!

Nu är vi där och det är dags att vi betalar vår säkerhetspolitiska försäkringspremie!