Ompröva också medlen

Farlig konsensus i säkerhetspolitiken

DAGS FÖR OMPRÖVNING Säkerhetspolitik handlar om att kunna möta obehagliga förändringar och hushålla med resurser. Sverige behöver en omprioritering från det globala till det nordiska och en grundlig omprövning av säkerhetspolitiken, skriver överste 1 Einar Lyth och professor Kjell Kallenberg i dagens Svenska Dagblad.

Försvarets ekonomiska kris kräver neddragningar, som kommer att föra oss ett stycke vidare på den väg vi slog in på vid kalla krigets slut då invasionsförsvaret började ersättas av ett insatsförsvar.

Tanken var att världsfreden, Europafreden och Sveriges fred bäst säkrades genom att Sverige gemensamt med andra stater deltog i fredsbevarande och fredsframtvingande insatser i avlägsna länder.

Vi trodde oss se en ny värld med gemensamma värderingar på FN:s grund, vilande på principen demokrati, marknadsekonomi och mänskliga rättigheter. Det bipolära helvetet var överståndet.

En ny framväxande global kultur med gemensamma värderingar skulle stärka internationell rätt. Samarbete skulle ersätta maktkamp.

Europeiska unionen skulle visa vägen. En omfattande balanserad nedrustning inleddes. Öppenhet och insyn, blev nyckelord. Ryssland var på väg tillbaka till Europa. Vid förhandlingsborden i Wien talades om ”this window of opportunity”, och visst befann vi oss då vid ett sådant fönster.

Allt som varit omöjligt tycktes plötsligt möjligt. Men fönster, liksom dörrar, kan stängas så som de stängts efter 1815 (Wien) och 1919 (Versailles), när en skenbart ljus framtid gick förlorad.

Sverige tog mer än alla andra länder fasta på det nya. I rasande takt avvecklade vi vårt invasionsförsvar och körde ner arméns försvarsmateriel i smältugnarna med undantag för det vi skänkte till de baltiska länderna. Jas behölls av näringspolitiska skäl.

Samtidigt pekade vi finger åt Finland för att de inte gjorde som vi. Efter några år hade Sverige inte fler artilleripjäser än vi tidigare haft för försvar av Gotland eller Kalix.

Vi avstod till och med från att upprätthålla militärt systemkunnande. Idag finns det inga svenska officerare som kan föra brigad och inga som kan bringa infanteri, pansar, artilleri, luftvärn och flyg till samverkan på stridsfältet, ja inte ens på ­övningsfältet.

Däremot är vi duktiga på internationella insatser i Afrika och Asien och på Nato-stabstjänst. Allt det här vore utmärkt om det främjade vår framtida säkerhet, vår frihet och vårt oberoende. Men är det så?

Det svenska tunnelseendet har gjort oss blinda för att världen inte blev som vi trodde. De gemensamma värderingarna fick ingen växtkraft.

Demokratin hyllas visserligen nästan överallt, men dess former liknar knappt varandra: västerländska, ryska, kinesiska. Mänskliga rättigheter har blivit en komplikation i det internationella systemet.

Efterlevnad av internationell rätt avkrävs bara de små. Amerikanska, ryska, kinesiska, franska etcetera medborgare dras inte inför internationell domstol. Militära ingripanden görs utan FN-mandat.

Religion görs till politik inte bara i Iran, Indien och arabvärlden utan även i USA och Ryssland. Vi är på väg in i en multipolär värld där flera slags nynationalism smyger fram bakom en internationalism som har främst ekonomiska drivkrafter och där fattigare energiproducenter kan komma att ställas mot rikare energikonsumenter.

När vi ser framåt är det ett 1800-talsliknande multipolärt system med maktbalansfilosofi som vi måste vara beredda att anpassa oss till. Som väl är tar maktkampen sig tills vidare främst ekonomiska former.

Men vem vet vad konkurrens om energi, livsmedel och vatten samt massflykt undan plågor kan ta sig för framtida uttryck?

Sverige behöver en grundlig omprövning av sin säkerhetspolitik och sin försvarspolitik. Vågar vi hoppas att försvarets kris utlöser en sådan?

Eller har vi fastnat i ett inrikespolitiskt konsensusträsk där alla ifrågasättanden framstår som hot?

Vi måste hushålla med begränsade resurser. Därför måste det nu ske en svensk omprioritering från det globala till det nordiska.

Det närmast obefintliga skyddet av svenskt territorium har blivit ett problem för våra grannar, och detta märkligt nog redan innan det har blivit ett problem för oss själva.

Alltså: dags för omprövning!

Ompröva också medlen
Det är alldeles riktigt att en omprövning utgående från hot och behov måste göras men det svenska försvaret har under en 30-årsperiod förvandlats till en gigantisk byråkrati. Det råder ingen brist på officerare men hur är förmågan? Anställningsformer, utbildning, karriär, organisation, stödmyndigheter, mm, mm måste tillåtas att omprövas. Kanske är en fullständig nedläggning av Försvarsmakten för att upprätta Nya Försvarsmakten enda lösningen.