Samarbete med Norge eller bara reklam för JAS?

"Gemensamma förband med Norge en lösning"

Försvarsminister Sten Tolgfors: Vi kan slå ihop vår militära förmåga i norra delarna av våra länder utan att Sverige behöver gå med i Nato.

För det svenska försvaret finns möjligheten att slå ihop förband och flygbaser i norr med Nato-landet Norge. Vi kan göra detta utan att själva behöva gå in i denna militärallians. Förutsättningen är bara att vi ser till att bryta samarbetet i händelse av en försämrad säkerhetspolitisk situation. Det skriver försvars­minister Sten Tolgfors inför Förvarsberedningens rapport på fredag.

Enligt Tolgfors utgår den säkerhetspolitiska kalkylen ifrån att vi inte står ensamma vid ett hot mot vårt land: Vi utgår från att våra nordiska grannar ställer upp.

I dagarna kommer Försvarsberedningens andra rapport om inriktningen av försvaret, liksom svar från genomförandegruppen för materielfrågor. I december kom Försvarsberedningens omvärlds- och säkerhetspolitiska analys.

Tidigt i höst väntas principiella ställningstaganden från pliktutredningen och utredningen om de frivilliga försvarsorganisationerna. Tillsammans med Försvarsmaktens perspektivplanering ger detta god grund för ställningstaganden om försvarets framtida uppgifter, inriktning och dimensionering, som kommer att läggas fast i den försvarsproposition vi avser lägga i slutet av året. Den nya inriktningen för försvaret ska träda i kraft 2010.

Försvarsmakten är i omställning från ett förrådsställt invasionsförsvar, avsett att efter mobilisering försvara Sverige mot en fullskalig invasion i ett delat Europa, till ett flexibelt insatsförsvar, avsett att värna svenska intressen både hemma och borta. Tillgänglighet, snabbhet och flexibilitet är nyckelorden för att möta hot mot svenska intressen globalt, i vårt närområde och i Sverige.

Det tidigare hotet från en militär supermakt i vårt närområde är dock borta. Östersjön kantas i dag främst av Nato- och EU-länder, vilket gör att den fysiska förutsättningen för ett hot av den gamla typen är borta. Ryssland har förvisso höjt den utrikespolitiska tonen men har varken ambition eller militär förmåga att utgöra den gamla tidens hot. Ambitioner kan förändras, men militär förmåga tar tid att bygga upp och det sker svårligen i det fördolda. Det betyder inte att vi kan utesluta risken för militära kriser och incidenter i vårt närområde på längre sikt.

Där finns risk för olyckor och intressekonflikter i Östersjön. Detta behöver mötas med bland annat nya system för Östersjö­övervakning, inom ramen för ett fördjupat nordiskt samarbete och i samarbete med övriga östersjöstater.

Det går dock inte att se hot eller stora katastrofer i vårt närområde som Sverige skulle behöva eller vilja möta ensamt. Försvarsberedningen har slagit fast att Sverige inte kommer att stå passivt om ett nordiskt grannland eller annat EU-land utsätts för angrepp. Vi utgår från att de inte skulle stå passiva om Sverige hotades.

Förnyelsen av försvaret måste fortsätta. Sveriges försvarsförmåga styrs inte av antalet kaserner, utan av den militära förmåga och de insatsförband som byggs på dem. En fortsatt teknik- och förmågeutveckling gör successivt en mer rationell produktion av försvarsförmåga möjlig. Vi behöver då inte samma produktionsplattformar för att bygga samma förmåga. Den nya så kallade E/F-versionen av Gripen har en aktionsradie på 400 mil. Den kan flyga 200 mil med full vapenlast och därefter utföra uppgifter i 30 minuter. Gripens räckvidd skulle därmed kunna täcka hela Norden med operativ förmåga. Ett eventuellt framtida beslut om att anskaffa denna version av Gripen skulle därför kunna skapa nya utgångspunkter för diskussionen om antal flottiljer.

Men effekten av tilldelade resurser behöver öka jämfört med i dag. Det visar inte minst dagens anslag för förbandsverksamhet. Närmare 65 procent utgörs av så kallade fasta kostnader som hyror och personalkostnader, ungefär 20 procent är trögrörliga kostnader såsom verkstads- och underhållskostnader - och bara 15 procent är rörliga verksamhetskostnader som utbildning och övning.

Skulle halt slås i omvandlingen av försvaret skulle kringkostnaderna relativt sett komma att öka och en gradvis allt ineffektivare resursanvändning innebära att försvarsförmågan successivt skulle minska.

Danmark har gjort en genomgripande förändring till ett modernt insatsförsvar. För mindre pengar än i Sverige lyckas man producera en potentiellt dubbelt så stor numerär som Sverige för internationella insatser och dessutom ha kapacitet att kortsiktigt dubblera den.

Danmark har tydligt valt vilka förmågor landet ska ha men också vilka det inte ska ha. Danmark är Natomedlem och fäster inte samma vikt vid Östersjön som Sverige, så flera faktorer är särskiljande, men Danmarks högre effektivitet är intressant att studera.

Sverige bör liksom Danmark diskutera vilka förmågor vi ska ha och vilka som svarar mot en tidigare hotbild och bör tas bort. Vi måste också ha öppenhet för nya förmågor, motiverade av den nya tidens hot. Att hålla fast vid en äldre försvarsstruktur och bredd ger successiv uttunning av förmågedjupet.

2010 ska försvarets nya inriktning och dimensionering träda i kraft. Följande utgångspunkter kommer att vara centrala i det arbete som nu tar vid.
1. Försvaret ska vara användbart i världen, i vårt närområde och i Sverige. Det är samma grundläggande uppgift som ska lösas, att värna och försvara svenska värden och intressen. Samma förband som verkar på hemmaplan ska vara tillgängliga för internationella insatser.

2. Vi ska gå ifrån dagens uppdelning i en särskild utlandsstyrka och en nationell insatsorganisation. Denna uppdelning kostar pengar och leder till olika kravställningar, olika anställningsförhållanden, otydliga befäls- och ansvarsförhållanden och en alltför bristande planerbarhet.

3. Vi går mot ett försvar som inte bara bygger på övning, utan på reella insatser i riktiga situationer. Genom insatserna utvecklar vi den nödvändiga förmågan att samverka med andra länder. Kunskapen vi får i internationella insatser stärker förmågan och kvaliteten i försvaret även här hemma.

4. Framtidens personalförsörjning är en central fråga. I uppgiften för personalen i Försvarsmakten ingår internationell tjänstgöring. Detta ska vara meriterande. Under försommaren ska ett tvåbefälssystem komma på plats. Försvaret behöver fler officerare som är specialister och som leder och utbildar trupp. Pliktutredningens pågående arbete är centralt för insatsförsvaret. De unga människor som genomgår grundutbildning ska ha perspektivet av internationella insatser redan från början.

5. Soldater och sjömän ska utbildas och motiveras för både nationell och internationell tjänst. Försvarsmakten bör genomgående uppmuntra och tillse att de grupper som utbildas och övar på hemmaplan även deltar enhetsvis i en insats. På så vis skapas väl samtränade enheter. Rotationerna bör förlängas för ökad effektivitet.

6. Framtida svenskt deltagande i EU:s
snabbinsatsstyrka ska formas av existerande förband.

7. Ett fördjupat nordiskt samarbete ger förutsättningar för bättre ekonomi och breddad försvarsförmåga. Det kan handla om alltifrån gemensam utveckling och anskaffning av försvarsmateriel eller gemensam utbildning och övning av soldater och befäl till delade kostnader för logistik, underhåll, modifieringar och vidmakthållande av existerande materiel.

8. En utgångspunkt är att internationella insatser ska göras gemensamt. Gemensam nordisk anskaffning av materiel handlar därför också om att möjliggöra gemensamt agerande i internationella insatser, där ländernas förmåga annars blir för tunn. Ett talande exempel är helikoptrar där ländernas val av olika system medför brist på lämpliga helikoptrar och ibland besättningsbrist för existerande helikoptrar.

9. Ytterst finns möjlighet till gemensam produktion av förband och fredstida basering av flyg till exempel i norra Sverige-Norge. En sådan lösning skulle kunna brytas med användande av egen rullbana i händelse av en försämrad säkerhetspolitisk situation och förutsätter därför inte svensk Nato-medlemskap.

Senare i år kommer besked om försvarets framtida inriktning och dimensionering, gärna och om möjligt med mycket bred förankring i riksdagen. Inför detta välkomnar jag en pånyttfödd försvarsdebatt om framtidens behov av förmågor och uppgifter.

Sten Tolgfors

Carlsson tycker att:

- samarbete i fredstid går an men i krigstid .........
- personalförsörjning är mer än införande av tvåbefälssystem och att utlandstjänstgöring skall vara meriterande. Varför nämns inte anställningsformer och pensionsålder.
- att Sten Tolgfors kommit lite längre än sin företrädare Tage G. Pettersson när det gäller ekonomiska frågor är beundransvärt. Men att komma tillrätta med dessa strukturfel begågna under ett halvt sekel kräver mer än svepande formuleringar.

Nu har du och regeringen chansen att visa svenska folket och våra grannländer att vi menar allvar med att få ett försvar som är användbart, i första hand på hemmaplan och först i andra hand i andra världsdelar som en del av det globala ansvar för fred och säkerhet som Sverige ställt upp på.

Och nog är det lustigt när fackuttryck används av de som inte har en aning. Att Sten Tolgfors plötsligt använder uttrycket rullbana istället för flygbas kan bara tyda på att han också låtit sig imponeras av föredragande officer som bemästrat PowerPoint!