Inga militärpornografer i vår Försvarsmakt

Äntligen lägger nu Försvarsmaktens strategichef Jörgen Eriksson fram ett förslag om att inte utnyttja värnpliktslagen i fredstid. I stället skall 4500 unga män och kvinnor frivilligt få göra en 11 månaders militär utbildning för att sedan kunna anställas i fem år.

Denna förändring är efterlängtad och nödvändig men utformingen måste göras med stor försiktighet. Att systemet med automatik skulle ha folkförankring genom den korta anställningstiden och genom att soldaterna (och sjömännen, för Guds skull) på detta sätt skulle ges hög kunskapsnivå inom området väpnad strid håller inte. Å andra sidan är socialdemokraten Anders Karlssons ständiga gnäll om folkförankring inget att lyssna på. Om logiken skulle gälla så skulle vi inte kunna ha fast anställda poliser heller.
Det finns flera andra sätt att skapa folkförankring. Ett sätt är att utbilda alla ungdomar med syftet att skapa, just folkförankring. En sådan utbildning skulle kunna genomföras på en till två veckor och omfatta försvarsupplysning, självskydd (ABC) och lite överlevnad.

Men några farhågor finns och måste framföras. Hur skall rekrytering och urval göras? Hur säkerställer vi att de ungdomar som är intresserade inte tillhör kategorien överintresserade militära personer, något som redan nu visat sig förekomma i alltför stor omfattning med den "frivilliga" värnpliktstjänstgöringen. Lösningen är, betala bra, minst 20000 i månaden och gör en uttagningstest som "säkerställer" att rätt individer anställs. Pengarna till detta kan enkelt hämtas genom att administrationen minskas bl.a genom att hela försvarsgrensstrukturen "skrotas". Något som skulle gjorts för länge sedan. En struktur uppbyggd på gamla traditioner som bara kan ha ett enda syfte, att vidmakthålla socialgruppsindelningen och jobb för generaler och amiraler. Frågan är bara vilka soldater som i framtiden skall benämnas sjömän?

Varför gör så få lumpen i dag?

För många många år sedan gjorde jag "lumpen" eller min värnpliktstjänstgöring som det heter. Att den se´n kom att vara i hela sex år är en annan fråga. Att det kallades "lumpen" fick jag höra berodde på de lumpiga kläder de värnpliktiga tvingades gå i. Och visst såg vi lumpiga ut. Särskilt vid ett tillfälle under min utbildning till officer som jag måste berätta om. Under trupptjänstgöring hemma på regementet fick vi kadetter alltid ut nya fältuniformer och skräddaren sydde på truppslags- och gradbeteckningar. Stiligt skulle det vara, man var ju befäl.
Under det här tillfället när vi var som lumpigast hade vi just kommit till gamla P1 i Enköping där pansartruppernas kadett och aspirantskola fanns. Vi skulle nu gå något som kallades Aspirantskola II och vi hade precis hämtat ut vår utrustning som var allt annat än ny. Den gröna m/59 var mera grå än grön efter alltför många tvättar och trots att vi då var ganska smärta och vältränade, var kläderna alldeles för små.
Vår kurschef, en skåning, som inte hade haft med verkligheten att göra under lång tid hade den mycket dåliga smaken att vid vår första uppställning klaga på vår skoputs.
Det var väl första gången jag bröt samman. Men det här var alldeles för mycket för mig. Jag tog ett steg ur formeringen och anmälde formellt att jag hade något att säga och jag tror att jag sa något i den här stilen, - "hur i helvete kan majoren ha synpunkter på vår skoputs när vi i övrigt ser för jävliga ut"
Men åter till min fundering. På den tiden som vi gjorde lumpen hade alla soldater permissionuniform. Det fanns till och med regler för vilken mössa som skulle bäras vid vissa tider. Fältuniform fick bara bäras på regementsområdet och i dess omedelbara närhet som tex soldathemmet och kiosken bredvid. Om någon bröt mot dessa bestämmler tillrättavisades man omedelbart med flera dagars utegångsförbud.
Numera gör väldigt få "lumpen" och mycket få bär "daglig dräkt" (permissionuniform) utanför regementet. Man reser till och med med allmänna transportmedel i fältuniform, något som hade varit helt otänkbart för några år sedan. Till och med de lärare på Kungl. Krigskolan som bytte om till civila kläder när de åkte "kommunalt" till och från skolan hade haft svårigheter att tänka sig den klädseln.
Nu sitter till och med höga officerare, brigadgeneraler, och låter sig intervjuvas i TV iklädda just grönspräcklig eller beigespräcklig fältuniform. Att få i dag gör "lumpen" vet vi men varför måste höga militärer uttala sig så att inget man säger kan tas som intäckt på en klar uppfattning. Ju högre upp desto diffusare formulering - kanske ett säkert sätt att aldrig behöva ta ansvar för vad man sagt. Annat var det förr då alla gjorde "lumpen"

Apropå försvarsministerns öknamn "Tomhylsan"

Jag har inte följt den nye försvarsministerns arbete särskilt ingående men att så snabbt få ett öknamn, ger i alla fall mig indikationen att han försöker göra något och att han redan trampat på ömma fötter. Jag hörde i alla fall tydligt att han talade om två uppgifter för Försvarsmakten, att långsiktigt ha en beredskap mot väpnade angrepp mot Sverige och att kunna göra internationella fredsskapande eller fredsbevarande insatser.
Fortsätt att trampa på det finns gott om ömma fötter i din omgivning.

Att ha rätt är ingen merit!

En tragisk olycka med två militära helikoptrar där fyra besättningsmedlemmar omkom har inträffat. Alf Ingesson-Thoor, flygpsykolog och pilot som förresten borde ha gått i pension vid det här laget, säger i ett uttalande att man flyger för lite. Så är det nog men varför?
I mina tidigare inlägg har jag hävdat att Försvarsmakten i den säkerhetspolitiska situationen som statsmakten förlitar sig till borde ha uppgiften "långsiktig beredskap" och att verksamheten borde präglas av att vidmakthålla och utveckla kompetenserna, på alla nivåer, inom området väpnad strid.
För att kunna göra detta måste den kritiska massan hittas inom varje kompetensområde.

Om vi anser att vi i framtiden har behov av att kunna operera med ubåtar måste vi kanske ha tre, fyra eller fem stycken samt ett antal besättningar till dessa. Skall vi ha förmåga att uppträda i mekaniserad brigad måste det finnas minst en sådan med personal till alla befattningar. Skall vi ha transporthelikoptrar för att kunna understödja en luftburen bataljon måste man ha några stycken men alls inte det fulla antalet enligt den specifikation som framtagits för förbandet.

Det jag misstänker att man gjort hittills, är att alla materielinköp gjorts så att man köper så stor volym som möjligt och helst lite till, med den bistra konsekvensen att man inte har råd att använda prylarna. I fallet med militära piloter, är man alldeles för många, särskild de som inte flyger "stridsflygplan"och alla vill flyga.
I vanlig svensk demokratisk ordning får alla flyga lite grann. Det riktiga hade varit att man avskiljde det antal piloter som inte behövs. Många av dessa lyckades också förhandla sig till ett mycket gynnsamt löneavtal med hänsyn till den hårda konkurrensen från den civila marknaden.

Avtalet slöts också precis när den civila pilotmarknaden brakade ihop och mängder av civila piloter blev arbetslösa. I dag börjar efterfrågan på civila piloter sakta att öka och möjligen kan militära piloter kunna konkurera med de civilt utbildade. Visserligen är lönerna lägre och arbetet många gånger slitsamt men flyga får de göra.

Men den svenska Försvarsmakten har en lång och god tradition att alltid vara "ur fas".

Bra att du avgår Mikael Odenberg - men inte av skälet att försvarsanslaget skärs ner!

Det svenska försvaret har under många, många år varit föremål för våra politikers experimentlusta. Under sextiotalet började politiker att undergräva auktoriteten hos befälen med att ta bort hälsningsplikt och förändra möjligheterna till bestraffningar. (Hälsningsplikten kanske var ålderdomlig och hade bara betydelse för de befäl som möjligen inte var begåvade med de erforderliga ledaregenskaperna, förändringarna i bestraffningshänseende innebar att istället för "tre dar i buren" blev straffet en civil dom som följde individen för resten livet)

Under sjuttiotalet höjdes pensionsåldern för huvvudelen av den militära personalen från 50 till 60 år. För att kunna ta hand om detta "tillskott" av personal i åldersgruppen 50 till 60 år inrättades ett stort antal befattningar av administrativ karaktär. Något tillskott av äldre, erfarna befäl till utbildningsverksamheten märktes inte.

Samtidigt avskaffades underbefälskåren, en särskild instruktörskår som utvecklades efter 2:a världskriget. Överfuriren och Rustmästaren blev Fanjunkare, Sergeanten blev Fänrik, eller Löjtnant, Fanjunkaren och Förvaltaren blev Kaptener, Fänriken blev Löjtnant, Löjtnanten blev Kapten, Kaptenen blev efter några år Major, Majoren blev Överstelöjtnant och en särskild tjänsteställning infördes för de tidigare Överstelöjtnanterna som också blev förbannade.
Några år senare infördes ett helt nytt befälssystem som fick namnet NBO, Nya BefälsOrdningen. Här fanns inga underbefäl, underofficerare eller officerare. Nu benämndes alla fast anställda befäl, yrkesofficerare. Rekryteringen skulle kunna göras från alla värnpliktskategorier och den civila skolunderbyggnaden skulle vara högskolekompetens från gymnasieskolan. Behovet skulle styra vidareutbildningen vilket skulle betyda att de som inte gjorde karriär självmant skulle begära avsked. Det sista var aldrig uttalat men måste ha varit tanken.

Sedan följde ett antal organisatoriska experiment. Under en kort period, kortare än två år bestämdes att krigsförbandens organisation skulle styra både rekrytering, vidareutbildning och befattningar i fredsorganisationen. Under denna korta period blev ordningen närapå återställd.

Sovjetuniones sönderfall - möjligheter

Eftersom man gjort en bedömning att risken för väpnat angrepp mot Sverige under de närmaste tio till tjugo åren i det närmaste är obefintlig har utformningen av det svenska försvaret ifrågasatts. Möjligen kan bedömningen ifrågasättas med den snabba omvärlsdutveckling som vi ser i dag, men.....
Försvarsmakten svarade snabbt med en ominriktning från ett, vad man kallade, gammalmodigt invasionsförsvar till ett modernt insatsförsvar. Detta innebar att en stor mängd fasta befästningar revs, till stora kostnader samt att ett stort antal utbildningsregementen lades ned. Samtidigt infördes en ny generalsgrad och antalet överstar och generaler ökade trots stora avgångar.
Den besvärliga åldersstrukturen som pensionsålderhöjningen i allt väsentligt orsakat, försökte man komma tillrätta med genom att erbjuda olika åtgärder för att gå i pension vid 55 års ålder. Vid varje sådant genomfört åtgärdspaket pensionerades ett antal men de befattningar som lämnades fylldes fort av yngre kollegor som snabbt flydde den mer ansträngande och sämre betalda utbildningsverksamheten.

Men ominriktningen skulle kräva mycket större personalreduceringar än tidigare. Alla regementsnedläggningarna innebar naturligtvis att den lokalrekryterade personalen sökte sig andra yrken medan officerare i karriären "räddades" till nya befattningar i staber i Stockholmsområdet. Direktiv om personalreduceringar i olika enheter möttes med att officerare som slutat sin anställning med eller utan åtgärder anställdes som konsulter med i stort sett samma arbetsuppgifter med till avsevärt högre kostnader.

Försvarsindustrin ville inte acceptera minskade beställningar och lyckades med hjälp av Försvarets materielverks alla konsulter missuppfatta uppgiften.

Ingen kan förklara varför det svenska försvaret kostar (i stort sett) lika mycket som tidigare med bara en bråkdel av dess tidigare förmåga. Jämförelser med Finland har gjorts med samma nedslående resultat. Visserligen har Finland inga ubåtar men det kan knappast vara orsaken. Orsaken till att det svenska försvaret inte klarat av att minska sina kostnader står med all sannolikhet att finna i att alla förändringar som genomförts har åsatts en prislapp, oftast en hög sådan. Ingen har haft någon som helst anledning att försöka minska beloppet, med risk att bli ifrågasatt, således har alla eventuella överskott förbrukats. Att underbudgetera är, fortfarande enligt min mening, ett helt obekant uttryck.

Naturligtvis borde uppgiften ha formulerats först (med mätbara mål) och därefter hade anslagets storlek kunnat diskuterats - men hur stort tålamod kan man begära av en förtroendevald politiker med ansvar för hela landets väl och ve.

Bra att Du avgår Mikael Odenberg, men bara därför att Du blev ytterligare en i ledet av grundlurade politiker.

Försvarsmaktens nya inriktning måste vara "att vidmakthålla och utveckla kompetensen inom området väpnad strid" Detta innebär inte att vi skall försörja en gigantisk administrativ koloss som endast förmår att utreda sin egen framtid med alltför kända resultat. I stället måste Försvarsmakten utformas så att kompetensen inom de områden av komplexet väpnad strid som har en framtid kan vidmakthållas och utvecklas. Detta måste göras på alla nivåer, inte bara på de högsta nivåerna genom deltagande i seminarier och konferenser världen runt.

Att inte utnyttja värnpliktslagen utan istället tidsbegränsat anställa soldater med hög kvalitet, jämför vårt gamla fältflygarssystem, som kan vidmakthålla och utveckla kompetensen "väpnad strid" är medlet för att åstadkomma det självklara målet.

Men hur skall en yrkesofficerskår på ca 10 000 man kunna reduceras till ca 3000 och ersättas med ca 10 000 soldater med tidsbegränsad anställning med de medel som hittills funnits tillgängliga?

Citat av gammal överste, angående försvarets ekonomi;
"Att kunna göra av med alla dessa miljarder och inte åstadkomma mer, måste anses vara en administrativ bedrift"

Faran över med orkanen Dean? Men klimatförändringarna då?

Det verkar som om orkanen Dean bara orsakat mindre skadegörelse även om faran inte är över och 26 nya orkanungar väntar.
När börjar alla förståsigpåare att berätta för oss andra som inget begriper att allt detta beror på våra koldioxidutsläpp?
Varför bara koldioxidutsläpp? Är det för att vi blivit så mycket bättre på att inte förorena med andra avfallsprodukter? När får man upp ögonen för sjöfarten, som fortfarande bränner tjockolja och släpper ut mängder av svavel och annat?
Hur har begreppet "förnyelsebar" energi tillkommit. Förnyelsebar under hur lång tid?
Hur ren och oskadlig är vattenkraften? Är det bara vattennivåer som ändras och ystra fall som tämjs? Lägesenergi, vatten på en viss nivå som i ett fall (fallhöjd) förvandlas till rörelseenegi i ett yster fall, leds istället in mot en turbin som tar hand om den mesta rörelseenergin och förvandlar den till elektrisk energi som också kan transporteras till konsumenter långt bort. Låter bra! Och är väl i stort sett bra.
Rent utan alltför stora miljöstörningar annat än intrång på naturen, lite ojämna vattennivåer som på vintern kan göra isarna ofarbara och några tystade vattenfall. Märkligt att det statliga energibolaget heter "Vattenfall" när det är just vattenfall man eliminerar. Någon måste ha skrattat gott.
Men hur kan vi utnyttja vindkraften? Med tillräckligt många snurrande propellrar skulle vi rent av kunna styra hela cirkulationssystemet! Om vi visste hur det skulle styras och om vi hade kunskaperna om hur cirkulationssystemet verkar i alla avseenden. Tanken svindlar, tänk att kunna bromsa orkaner och tvinga vädersystem att ta andra banor än de naturliga för att få nederbörd över det ena eller det andra området! Tänk att ha makten över vädret?

Varför är det så tyst om det egentliga miljöproblemet! Jordens överbefolkning!

Skakig börs och hur går det se`n då?

Att låta en bank låna ut dina pengar och ta riskerna med utlåningen men också ta förtjänsten när risken är låg är ett sätt att förvalta sina pengar på.
Ett annat sätt är att själv "leka" bank och investera i verksamheter, alltså köpa aktier (bli delägare i aktiebolaget)
Det första sättet är säkert men ger bara banken vinster. Säkert är det för vi vet att om banken skulle ha satsat fel, dvs lånat ut pengar till verksamheter som går dåligt eller till låntagare som inte kan betala tillbaka så kommer staten att gå in och täcka förlusterna. Så har det i alla fall gått till förut.
Det andra sättet innebär risker men kan också ge stora vinster. Det borde vara så att ett företag som går bra och gör vinst skulle ge utdelning på sina aktier som också skulle stiga i värde. Men nej. Allt beror på vad man tror skall hända. Det ena påverkar det andra. Svängningarna blir jättestora. Och alla vill vara med. Man lånar pengar för att kunna köpa aktier och andra värdepapper. Dessa belånas och man kan köpa ytterligare värdepapper.
Allt är gott och väl. Värdet ökar på de värdepapper man köpt och inteckningsvärdet ökar. Mer pengar kan lånas upp och fler värdepapper kan köpas.
Så går börsen ned. Inteckningvärdet räcker inte till och värdepapper måste säljas till "reapriser". Så klart att det kommer att svänga.

Småspararna får betala och de stora investerarna tjänar pengar tillsammans med börsmäklarna.

Några tror att materiell rikedom är värt att satsa allt på, även om det tar tjugo år att uppnå. Andra blir religiösa och tror på ett liv efter detta bara man ........ och så vidare.

Är det inte nu och här som är betydelsefullt? Måste vi alltid ha mål att sträva mot?

Varför köper jag ibland två trisslotter? Jag vinner ju aldrig mer än femtio kronor!

Nu är det slut med modellera i handbagaget när vi flyger

Ännu en flygplanskapning, av kapare som sagt sig tillhöra Al Kaida?. Några tidiga uppgifter angav att de var obeväpnade? Som tur var slutade det hela lyckligt, med endast några benbrott när passagerare och besättning lyckades fly ur flygplanet när det landat för tankning.
Men vad skall hända nu. Vilka nya regler skall införas vid säkerhetskontrollerna? Det påstods att dessa kapare hade ett paket innehållande modellera som de påstod var sprängämnen. Således kan vi anta att modellera blir förbjudet att ha med i handbagaget. Men tänk om kaparna hade varit obeväpnade. Skulle då vi bli kontrollerade huruvida vi hade några "onda avsikter" med oss.
Tur för oss att det nu förmodligen bara slutar med att modelleran får lämnas hemma. Att komma tillrätta med alla terroristhandlingar i världen genom att bekämpa symtomen fortsätter för ingen vill väl försäöka komma tillrätta med orsakerna bakom detta.

Kan kompetens bli diskvalificerande?

Jag läste i morgonens tidning om de ekonomiska problem som ÖB står inför. Redan nu saknas pengar och Anders Borg hotar med att minska försvarsanslaget.

-"Vår största brist är officerare", säger ÖB Håkan Syrén. Lite ovarsamt med sanningen kan tyckas när det korrekta uttrycket borde vara -"Vår största brist är yngre officerare med ambition, vilja och förmåga att utbilda våra soldater". För visst finns det officerare i Försvarsmakten, ganska många till och med. Särskilt i en jämförelse med den storlek på organisation som man skall leda.
Problemet är att några går omkring med "tappade sugar" och väntar på att "få gå" i pension, andra alla går omkring och menar att inget har hänt eller förändrats. De går fortfarande och förväntar sig en karriär.

Hur blev det så här? Min förklaring är ganska enkel. Ett av de "experiment" som Försvarsmakten utsattes för var att ta bort kategorierna underofficer och underbefäl. I stället skulle alla benämnas yrkesofficer.
En av idéerna med detta system var att organisationens behov skulle styra vidareutbildningen. Men under alla år av neddragningar har elevantalet på de nivåhöjande utbildningarna inte påverkats nämnvärt. Var det något man glömt bort eller var det för att de nya yrkesofficerarna förväntade sig en utveckling och cheferna inte såg vad detta skulle innebära?

Resultatet är det vi ser i dag. En stor mängd nyutbildade officerare kommer tillbaka till sina förband men där finns inga befattningar som motsvarar den nyutbildade officerens nivå. Lösningen blir svällande administration, dubbleringar av befattningar och brist på rutinerad personal på de lägre nivåerna.

Det finns mer än tillräckligt många majorer, örlogskaptener, överstelöjtnanter, kommedörkaptener, överstar, kommendörer, generaler och amiraler som inte utnyttjas för att lösa de uppgifter "på lägre nivåer" där bristerna finns. Saknas kompetens hos dessa? Det är mycket möjligt att det är så, för något annat hinder vore för mig helt otänkbart.

Varför tror man att en värld med utvecklade demokratier skulle eliminera alla krig och terrorhandlingar

Jag skjutsade några vänner till flygplatsen här i närheten. Vi hade gott om tid och kunde köra lugnt och försiktigt. På flygplatsen säger jag, mest på skoj till en av vännerna, -"du har väl inga vätskor i handbagaget?" - "neeij", svarar han på sin skånska dialekt, -"jag har ju bara dissa småo" och visar upp två flaskor innehållande linsvätska.
OK, vi löste problemet genom att lägga flaskorna i det bagage som skulle checkas in men händelsen fick mig att börja fundera än mer, vad håller vi på med? Vad kommer att ske när den utbyggda tågtrafiken blir offer för ett stort "terrorattentat". Införs samma säkerhetskontroller där? Hur blir det med tunnelbanan och bussarna? Alla åtgärder för att motverka "terrorattentat" har varit åtgärder vidtagna efter att något har hänt. Det kan ju vara bra att samma sak inte händer igen men dessutom dröjer det ganska länge innan nya kontroller införs.

Att öka kontroller, höja säkerhetsnivåerna, eller sammanfattningsvis göra det svårare att utföra "terroristangrepp" innebär endast att vi bekämpar symptomen men inte bryr oss ett dugg om att komma tillrätta med orsakerna.
Att "tyckare" går omkring med en uppfattning att en värld bestående av utvecklade demokratier skulle leda till att alla krig och all terroristaktivitet skulle upphöra, har inte läst hela historieboken. Få krig har startats och utkämpats utan att en majoritet av befolkning har stått bakom de politiska besluten. Möjligen kan den amerikanska invasionen av Irak ha haft ett begränsat stöd av det amerikanska folket.

Om vi med demokrati menar att 51% bestämmer över 49% känns det lite konstigt, ja till och med lite orättvist om man får använda svenska tänkesätt. Men om vi låter världens befolkning delas upp i kulturella, möjligen religiösa men åtminstone grupper med samma värderingsnormer och låter dessa grupper utgöra den demokratiska enhet som skall utöva ett demokratiskt styre kanske vi närmar oss en lösning. Men som ni kanske märkte tog jag inte med de ekonomiska intressen som sällan går att förena med gemensamma värderingsnormer. Visserligen har de ekonomiska band som knutits inom Europa lett till en aldrig tidigare skådad stabilitet men hur mycket spelar de ekonomiska intressena in när det gäller viljan att låta homogena befolkningsrupper få sina efterlängtade självstyren?

Fastighetskatten och konsekvensen av att låta sin ettåriga dotter leka med bilnycklarna

Så var det fastighetsskatten. Att staten behöver driva in pengar på alla möjliga sätt är vi nog på det klara med. Att man gör det genom skatt på vår konsumtion vet vi, men vi vet också att den skatten den kan undvikas genom att vi inte konsumerar och då bromsas tillväxten.
Att beskatta inkomster, särskilt på arbete, har länge varit en metod. Den kan dessutom göras progressiv, dvs den som har de högsta inkomsterna betalar mer. Rättvist kan tyckas med risken är att det leder till en astronomisk löneutveckling för de allra högst betalda.
Att beskatta inkomster leder också till oönskade effekter som att det inte lönar sig att arbeta i alla fall om inte arbetet utförs "svart".

Men skatt på fasta tillgångar, som dessutom ökar i värde och står emot en aldrig så hög inflation måste ju vara nästa möjlighet. Fasta tillgångar kan heller inte gömmas eller föras utomlands.
Men vad blev det eller vad blir det. En avgift som i princip blir lika hög för alla kombinerad med en högre realisationsskatt? Eller blir det olika höga avgifter beroende på hur stort hus man har?

Vad vill man åstadkomma?

Vill man att det äldre paret skall ha råd att bo kvar i sitt hus som av olika skäl råkat ligga i ett attraktivt område?
Eller vill göra det ännu mer lönsamt att investera i fast egendom?

Att en högre realisationsvinst minskar benägenheten att realisera sin egendom (sälja och flytta) kanske är riktigt men å andra sidan blir det billigare att bo i det nya huset.

Jag hjälpte min yngste son att flytta och parkerade min bil på en parkeringsplats utanför ett dagis. Ut kommer en ung mamma med sin lilla knappt ettåriga dotter. Barnet placeras bakvänd i en barnstol i höger framstol. Mamman stänger dörren och jag får se dottern sitta med sina små händer fastklamrade vi en bilnyckel. Bilnyckeln stoppas i munnen och med ett "knäpp" är bilen låst, inifrån.
Mamman tittar på mig och säger -"hon låste bilen". -"Du har väl en reservnyckel", säger jag. "Jodå men den ligger i min väska i bilen"
En och en halv timme senare har bärgningsmannen med hjälp av två långa spröt och ett antal kilar lyckats fiska upp nyckeln och jag kan med hjälp av ett annat spröt trycka på nyckelns unlock-knapp.
Att mamman grät mer än sin dotter kommenterade bärgningsmannen med -"du är inte den första mamman jag sett gråta när man låst sitt barn inne".

Varför har alla neddragningar av Försvarsamkten inte lett till några besparingar (värt att tala om?)

På sjuttiotalet kunde Sverige mobilisera närmare 600 000 man i mark-, sjö- och flygstridskrafter. En civilförsvarsorganisation var utbyggd och landet kunde ledas både i krig och vid så kallade allvarliga påfrestningar.
Det mesta av allt detta är nu borta, nedlagt, omorganiserat. Vad finns kvar?

Förutom ett försvarsanslag på närmare 40 miljarder kronor per år finns inte mycket kvar av de stridskrafter som skulle kunna försvara landets oberoende.
Men vad är det som kostar?

Någon påstår att avvecklingen av personal kostar pengar, ja mer än om de varit kvar i tjänst? Att den "industrisatsning" som gjorts på stridsflygplanet JAS Gripen kan bli en samhällsekonomisk vinst förklarar inte den missledande "pedagogik" som använts i det sammanhanget.
Att använda uttryck som "insatsförsvar" utan definition leder bara till att var och en motiverar sina särintressen med uttrycket.

Vad är det för fel att uttrycka uppgiften som "Långsiktig beredskap" mot de "väpnade" hot som kan drabba landet, dess oberoende och konstitution.
Att långsiktig beredskap ställer krav på en organisation som kan vidmakthålla och utveckla kompetensen mot de "väpnade" hot som kan drabba landet i dag och i framtiden passar inte de egna särintressena.

I stället fortsätter man att flytta staber fram och tillbaka, varje gång blir de lite större för att motivera fler befattningar (på lite högre nivå). Vi har aldrig haft så många överstar, kommendörer, generaler och amiraler som vi har i dag. Och som någon sa redan för femton år sedan, syftande på marinens organisation "en något materiell underlägsenhet kompenseras av en överdimensionerad ledning".

Klarlägg uppgiften, fundera på vad den innebär och lös den.

Ett vidmakthållande och utvecklande av kompetensen görs inte genom att ofullständigt utbilda några tusen värnpliktiga varje år. Möjligen innebär detta att den pedagogiska förmågan kan vidmakthållas och utvecklas. Men hur många är engagerade i att utbilda de knappt 10 000 värnpliktiga och i vilket ålderläge är den personalen?

All personal inom Försvarsmakten måste vara professionell. Den menige soldaten professionell på sina uppgifter, gruppchefen på sina, plutonschefen på sina och så vidare.
Vad alla överstar och amiraler skall bli professionella på är svårare att klarlägga. Kanske behövs bara några få. Om en överste skall kunna vara brigadchef så blir det svårigheter att både öva och motivera mer än ett par stycken. Ändå svårare blir detta att åstadkomma med generalerna och amiralerna.
En yrkesmilitär måste kunna gå i täten på sitt förband. Även när risker och svårigheter blir stora. Det vi hittills sett är hur cheferna klättrat allt högre upp i masttopparna medan fartyget sjunkit allt djupare.

Varför avskedades inga högre officerare som tidigare avsagt sig sin fullmaktstjänst som villkor för sin befordran? Här förelåg, självklart, skäl som arbetsbrist.
Nej, herr Försvarsminister, låt dig inte luras av munviga generaler. Börja med att klara ut uppgiften som måste bli "Långsiktig beredskap". Internationella insatser, kan möjligen motiveras, ur försvarspolitisk synvinkel, som ett sätt att vidmakthålla och utveckla kompetens men knappast som ett sätt att säkerställa vårt oberoende. Risken för det motsatta är uppenbar. Då vi dras in i "andra nationers skapade problem".
Bestäm vilka system, ubåtar, mekförband, jaktflyg, m.m. som bedöms ha betydelse i framtiden. Kraftsamla på dessa system med personal, övningar och utveckling. Inför ett personalförsörjningssystem som låter var och en bli produktiv på den befattning han eller hon utbildas till. Låt ingen gå kvar i organisationen på en mer eller mindre onödig administrativ befattning till 60, 63 eller 65 år efter att man fullgjort sin tid i den befattning man utbildats till.

Anpassa ledningsorganisationen till behovet. Försök inte motivera behovet av både strategisk/operativ/taktisk ledning och försvarsgrensledning med förmågeskapande- och förmågenyttjande ledning. Två begrepp som, om än i ny formulering, aldrig gått att särskilja. Att försvarsgrenarna måste leva kvar som traditionsbevarare tyder enbart på dålig historiekunskap.
En ledningsorganisation med en funktionsstruktur, luftförsvar, indirekt understöd, markstrid, logistik, och så vidare har framtiden för sig och har tillämpats av den Amerikanska marinkåren sedan låg tid tillbaka.
Låt heller inte Försvarsmakten få utsättas för den mängd politiska och sociala experiment som var vardagsmat under sextio-, sjutti-, och åttitalet.
Om vi tror att alla frivilliga försvarsorganisationer har betydelse, för försvarets förmåga och som ett sätt att sprida försvarsupplysning och inte ett sätt att på olika sätt få subventioner till sina fritidsintressen och hobbies kanske någon sådan kan vara kvar.
Men folkförankringen görs, enligt min mening, bäst genom att alla värnpliktiga, under en till två veckor, kallas in till utbildning i självskydd, sjukvårdstjänst och samtidigt ges försvarsupplysning och kan umgås med de yrkesmilitärer som skall utgöra garanten för den långsiktiga beredskapen.

Dessa yrkesmilitärer på samtliga nivåer, från menig till general, måste kunna åläggas det största förtroendet att utgöra samhällets elit att kunna bruka våld. Det är därför oerhört viktigt att urvalet och rekryteringen av denna personal görs på ett noggrant sätt. Den frivillighet som förekommer i dag, huruvida du vill eller inte vill göra din grundläggande militära utbildning har sannolikt inneburit att alltför många så kallade "militärt överintresserade personer" rekryterats till yrkesofficerare.

Att detta är genomförbart skulle jag enklast vilja uttrycka på följande sätt, sagt av högre officer inom logistikbranschen; - "men om vi gör så här kan man ju minska försvarsanlaget med hur mycket som helst"