På sjuttiotalet kunde Sverige mobilisera närmare 600 000 man i mark-, sjö- och flygstridskrafter. En civilförsvarsorganisation var utbyggd och landet kunde ledas både i krig och vid så kallade allvarliga påfrestningar.
Det mesta av allt detta är nu borta, nedlagt, omorganiserat. Vad finns kvar?
Förutom ett försvarsanslag på närmare 40 miljarder kronor per år finns inte mycket kvar av de stridskrafter som skulle kunna försvara landets oberoende.
Men vad är det som kostar?
Någon påstår att avvecklingen av personal kostar pengar, ja mer än om de varit kvar i tjänst? Att den "industrisatsning" som gjorts på stridsflygplanet JAS Gripen kan bli en samhällsekonomisk vinst förklarar inte den missledande "pedagogik" som använts i det sammanhanget.
Att använda uttryck som "insatsförsvar" utan definition leder bara till att var och en motiverar sina särintressen med uttrycket.
Vad är det för fel att uttrycka uppgiften som "Långsiktig beredskap" mot de "väpnade" hot som kan drabba landet, dess oberoende och konstitution.
Att långsiktig beredskap ställer krav på en organisation som kan vidmakthålla och utveckla kompetensen mot de "väpnade" hot som kan drabba landet i dag och i framtiden passar inte de egna särintressena.
I stället fortsätter man att flytta staber fram och tillbaka, varje gång blir de lite större för att motivera fler befattningar (på lite högre nivå). Vi har aldrig haft så många överstar, kommendörer, generaler och amiraler som vi har i dag. Och som någon sa redan för femton år sedan, syftande på marinens organisation "en något materiell underlägsenhet kompenseras av en överdimensionerad ledning".
Klarlägg uppgiften, fundera på vad den innebär och lös den.
Ett vidmakthållande och utvecklande av kompetensen görs inte genom att ofullständigt utbilda några tusen värnpliktiga varje år. Möjligen innebär detta att den pedagogiska förmågan kan vidmakthållas och utvecklas. Men hur många är engagerade i att utbilda de knappt 10 000 värnpliktiga och i vilket ålderläge är den personalen?
All personal inom Försvarsmakten måste vara professionell. Den menige soldaten professionell på sina uppgifter, gruppchefen på sina, plutonschefen på sina och så vidare.
Vad alla överstar och amiraler skall bli professionella på är svårare att klarlägga. Kanske behövs bara några få. Om en överste skall kunna vara brigadchef så blir det svårigheter att både öva och motivera mer än ett par stycken. Ändå svårare blir detta att åstadkomma med generalerna och amiralerna.
En yrkesmilitär måste kunna gå i täten på sitt förband. Även när risker och svårigheter blir stora. Det vi hittills sett är hur cheferna klättrat allt högre upp i masttopparna medan fartyget sjunkit allt djupare.
Varför avskedades inga högre officerare som tidigare avsagt sig sin fullmaktstjänst som villkor för sin befordran? Här förelåg, självklart, skäl som arbetsbrist.
Nej, herr Försvarsminister, låt dig inte luras av munviga generaler. Börja med att klara ut uppgiften som måste bli "Långsiktig beredskap". Internationella insatser, kan möjligen motiveras, ur försvarspolitisk synvinkel, som ett sätt att vidmakthålla och utveckla kompetens men knappast som ett sätt att säkerställa vårt oberoende. Risken för det motsatta är uppenbar. Då vi dras in i "andra nationers skapade problem".
Bestäm vilka system, ubåtar, mekförband, jaktflyg, m.m. som bedöms ha betydelse i framtiden. Kraftsamla på dessa system med personal, övningar och utveckling. Inför ett personalförsörjningssystem som låter var och en bli produktiv på den befattning han eller hon utbildas till. Låt ingen gå kvar i organisationen på en mer eller mindre onödig administrativ befattning till 60, 63 eller 65 år efter att man fullgjort sin tid i den befattning man utbildats till.
Anpassa ledningsorganisationen till behovet. Försök inte motivera behovet av både strategisk/operativ/taktisk ledning och försvarsgrensledning med förmågeskapande- och förmågenyttjande ledning. Två begrepp som, om än i ny formulering, aldrig gått att särskilja. Att försvarsgrenarna måste leva kvar som traditionsbevarare tyder enbart på dålig historiekunskap.
En ledningsorganisation med en funktionsstruktur, luftförsvar, indirekt understöd, markstrid, logistik, och så vidare har framtiden för sig och har tillämpats av den Amerikanska marinkåren sedan låg tid tillbaka.
Låt heller inte Försvarsmakten få utsättas för den mängd politiska och sociala experiment som var vardagsmat under sextio-, sjutti-, och åttitalet.
Om vi tror att alla frivilliga försvarsorganisationer har betydelse, för försvarets förmåga och som ett sätt att sprida försvarsupplysning och inte ett sätt att på olika sätt få subventioner till sina fritidsintressen och hobbies kanske någon sådan kan vara kvar.
Men folkförankringen görs, enligt min mening, bäst genom att alla värnpliktiga, under en till två veckor, kallas in till utbildning i självskydd, sjukvårdstjänst och samtidigt ges försvarsupplysning och kan umgås med de yrkesmilitärer som skall utgöra garanten för den långsiktiga beredskapen.
Dessa yrkesmilitärer på samtliga nivåer, från menig till general, måste kunna åläggas det största förtroendet att utgöra samhällets elit att kunna bruka våld. Det är därför oerhört viktigt att urvalet och rekryteringen av denna personal görs på ett noggrant sätt. Den frivillighet som förekommer i dag, huruvida du vill eller inte vill göra din grundläggande militära utbildning har sannolikt inneburit att alltför många så kallade "militärt överintresserade personer" rekryterats till yrkesofficerare.
Att detta är genomförbart skulle jag enklast vilja uttrycka på följande sätt, sagt av högre officer inom logistikbranschen; - "men om vi gör så här kan man ju minska försvarsanlaget med hur mycket som helst"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar