Nu vet vi vad politikerna vill göra med det svenska militära försvaret!?

Den svenska Törnrosasömnen

Gästinlägg av Johan Wiktorin

Skeendet i Ukraina är under förändring sedan den ukrainska armén har gått till offensiven senaste veckan och igår tagit Slovjansk och Kramatorsk. De pro-ryska separatisterna är under omgruppering för att framförallt befästa Donetsk. En av separatistledarna, Denis Pushilin, anklagade Vladimir Putin för att ha svikit separatisterna genom sin uppmuntran.

Parallellt med händelserna på marken går de strategiska turerna vidare. Utrikesministrarna från Ryssland, Ukraina, Tyskland och Frankrike ska ha någon form av förhandling de närmaste dagarna. Bara formatet är en framgång för den ryska ledningen som istället för ett samlat EU möter länder på bilateral basis. Ukrainska uppgifter gör gällande att Berlin pressar hårt för ett nytt eldupphör, vilket kan vara negativt för den nya ukrainska ledningen som riskerar att förlora initiativet på marken.

Läget är svårbedömt. Vad vill Kreml?

Många bedömare menar att den ryska ledningen är på väg att förlora. Ekonomiska förluster och bristande stöd i östra Ukraina framhålls ofta i den argumentationen. Putin kan vilja visa en beredvillighet att förhandla och peka på att han inte längre har mandatet att genomföra militära operationer i Ukraina.

Jag är dock inte lika säker. Det finns två saker som talar emot. Det ena är de militära förberedelserna. Ryssland har just avslutat en beredskapsövning i Centrala militärdistriktet, dragit igång en stor luftförsvarsövning i Västra militärdistriktet med tolv regementen och igår startade man en stor flottövning i Svarta havet. Stora förband finns i närheten av den ukrainska gränsen. Ryssland har alltså stor handlingsfrihet militärt att påbörja operationer i sin närhet med kort varsel, samtidigt som den militära kapaciteten används som påtryckningsmedel.

Det andra skälet är starkare och av psykologisk natur på två plan. En de-eskalering skulle minska rysk prestige i grannländerna. För att hålla ihop den nya tullunionen är det viktigt att upprätthålla den ryska dominansen i Kremls ögon. Vad värre är att det finns en inte obetydlig risk att Putins regim fått en Pandoras box runt halsen. Om vi betänker den svansföring, inte minst under det stora linjetalet, som ledningen haft och vilken nationalistisk yra som annekteringen av Krim utlöste i det ryska samhället, så kan fallet kännas för stort.

Det finns ingenting som skrämmer ryska ledare så mycket som en folklig resning i Ryssland. Om den ryske presidenten och hans regering upplevs ha svikit de sina i östra Ukraina kan detta utlösa negativa reaktioner. Kreml har inte råd att upplevas som svagt internt. Därför är den viktigaste faktorn hur den ryska ledningen upplever risken för öppet ifrågasättande av sitt auktoritära styre. Eftersom repressionen är stark, Putin har haft en stark ställning samtidigt som han är en pragmatiker, så borde det objektivt kunna gå att trappa ned utan större negativa reaktioner. Men som sagt, det går inte att bortse från att även den ryska regimen ibland drivs mest av sina rädslor.

Det går heller inte att utesluta att det hela är en krigslist. All krigföring är vilseledning och få behärskar den konsten bättre än den ryska eliten. Det går att regissera provokationer som presidenten måste svara på med militära medel. I ett sådant läge skulle han kunna peka på att Ryssland har trappat ned genom de öppna tillbakadragningarna som gjordes förra månaden, det tillbakalämnade tillståndet att använda militära medel och sin vilja att förhandla med Ukraina.

..........

Om det skulle komma till öppna militära sammandrabbningar mellan Ukraina och Ryssland, så kommer västvärlden att agera med ytterligare sanktioner. I det fallet finns det anledning att fundera på hur Ryssland skulle kunna svara.

Sannolikt kommer man fortsätta att öva sina kvalificerade konventionella förband liksom kärnvapentriaden (ubåtar/flyg/marksilo) som avskräckning mot militärt anfall. Det finns en uppsjö av mer offensiva aktioner som Ryssland i ett sådant läge kan göra. Jag har hittat tre särskilt intressanta och besvärliga områden för omvärlden.

Ryssland kan genom ombud genomföra cyberattacker mot ekonomiska intressen i väst. Detta innebär en viss risk, eftersom Nato häromveckan deklarerade att cyberattacker mot medlemsstaterna omfattas av artikel fem. Fjärrstyrda hackare erbjuder dock en hygglig förnekbarhet, i synnerhet om dessa verkar från andra länder än Ryssland.

Landet kan öppna andra fronter som i Moldavien, där man nu har förbjudit sändningar från den ryska TV-stationen Rossiya 24. Det finns tillräckligt med trupper i utbrytarrepubliken Transniester för att försvara denna mot Moldavien. Ett försök att destabilisera Georgien eller att manipulera relationern mellan Armenien och Azerbadijan är också möjligt. En mer avlägsen, men potentiell mycket besvärande åtgärd vore att stänga Nato:s utdragningsväg ur Afghanistan i nordlig/västlig riktning.

Givet de traditionellt goda relationerna med Tadjikistan skulle man kunna stänga gränsen förebärande lämpligt skäl. Detta skulle skapa stora logistiska problem för alliansen som tappa farten och i värsta fall få lägga om transporterna till Pakistan istället.

Det sista området är det ekonomiska området, framförallt energiområdet. Ryssland skulle kunna rikta egna sanktioner mot utvalda, enskilda länder genom stoppade/förminskade energileveranser. Smala energiattacker är svåra att stå emot, eftersom det drabbade landet skulle bli tvunget att gå emot sina vänner i Europa om beroendet är stort av rysk energi.

Bortom detta och fortfarande osannolikt skulle det vara med en rysk attack mot dollarn som reservvaluta i världen. Länder som Ryssland, Kina, Iran och i viss mån handlar allt mer i kontrakt i andra valutor som exempelvis Euro. En seriös attack mot dollarn skulle utlösa stora konvulsioner i världen och risken för ett större krig skulle öka markant vid en sådan utveckling.

............................

I vårt närområde har Rysslands agerande i och kring fått två stora konsekvenser. Dels har spänningen ökat med allt intensivare övningsverksamhet. Att Rysslands förmåga har stigit kraftigt står bortom debatt numera. Nato har ökat sin närvaro lika markant med amerikanska trupper i bland annat Estland och Polen liksom frambasering av framförallt flygstridskrafter.

Den andra förändringen är den finska regeringens öppna positiva hållning, där försvarsminister Carl Haglund och de två senaste statsministrarna tagit ställning för ett medlemskap i alliansen. Alexander Stubb lät sig intervjuas av DN och framförde att Finland kan komma att söka medlemskap utan att invänta Sverige. En sådan utveckling skulle vara ett misslyckande för Sverige, där de stora partierna gång på gång betonat vikten av samsyn med Finland avseende fundamenta inom säkerhetspolitiken.

Realiteten är att Finland egentligen bara är ett steg från en medlemsskapsansökan. På pappret är den finska befolkningen än mer avvaktande än den svenska när det gäller Nato. Men den politiska klassen har ett helt annat förtroende på området. Därför blir resultatet annorlunda när frågan ställs i perspektivet att statsledningen förordar ett medlemsskap. Då ändras attityden till frågan och en majoritet i Finland kan då tänka sig att gå med istället.

Finland har ökat sin handlingsfrihet genom att tala öppet om sin Nato-option. Genom sina uttalanden försöker den finska ledningen också att påverka den ryska och sannnolikt även vår egen, fast i motsatt riktning. Till Ryssland blir budskapet:
Er aggression kan driva oss in i Nato. Till Sverige är budskapet: Om det krävs kommer vi inte att vänta på er, så bestäm er hur ni vill ha det.

.............................

Så länge den ryska upprustningen och aggressionen i Ukraina kan fortsätta, så försämras det säkerhetspolitiska läget i vår omgivning. Där går egen militär förmåga och civilförsvar före alla andra frågor på området, även Nato. Även om det var glädjande att försvarsförmågan fick plats i hälften av partiledarnas tal (bedömer att Annie Lööf inte kommer att nämna det idag), så befinner sig det officiella Sverige i stor okunskap om hur mycket resurser som skulle behövas.

Egentligen håller vi på att genomföra det som Feministiskt Initiativ föreslog i veckan. Med utgången i Schweiz och Försvarsberedningens ambitionsökningar lagda till underfinansieringen summerar nu obalansen inom försvarsförmågan om några år till ≈10 Mdr årligen.

Beroende på hur omvärlden utvecklas den kommande tiden liksom samma omvärlds värdering av den svenska försvarsförmågan riskerar drömmarna om nedrustning att visa sig vara orealistiska och oansvariga.

Det är dags att vakna, inte att bli väckt.

Carlsson tycker vi borde kunna klara av att försvara oss själva utan att tvingas gå med i NATO. 

Det stora industristöd som beställningen av 70 nya Superjas innebär, skulle kunna ge mycket större försvarseffekt om man istället, med moderna vapen, beväpnade de flygplan man redan har och inte ens är färdiglevererade och satsade resten av de 90 miljarderna på bristerna i mark- och sjöstridskrafterna. 

En fortsatt rationalisering av en växande försvarsmaktsadministration måste fortsätta och ett anpassat pensionssystem liknande de man har i andra länder måste införas.