En tråkig historia (Hela berättelsen)

En tråkig historia

av Åke Carlsson            © 2013-02-13 Kan beställas som ljudbok till självkostnadspris genom att skicka beställning till;  genavs@hotmail.se

En liten berättelse, fritt hopkokad om hur det kan bli om vi fortsätter att vara naiva och ägnar oss åt fel saker.

 Visste ni att den svenska polisen, som utgörs av ca 20 000 män och kvinnor i händelse av krig och ockupation är tvingad att stödja ockupationsmakten. Polisen är enligt svensk lag icke kombattanter!

Läs den spännande berättelsen om hur polischefen på Gotland blir uppringd av någon som påstår sig vara chef över en ockupationsstyrka och nu vill samordna resurserna.

Ett populariserat inlägg i försvarsdebatten om hur det kan bli när något så viktigt som ett lands försvar under flera decennier utsätts för politikernas experimentlusta! 

Eventuella likheter med personer eller avslöjanden av hemligheter är rena tillfälligheter.                                           

  

E

n svag summerton hördes. Nummerpresentatörens display visade ett långt nummer som började på 7, följt av siffrorna 495 och sedan ytterligare nio siffror!

          ”Gotlandspolisen, vad kan vi hjälpa till med”?  

”Good morning”, hördes en tung stämma i luren. En stämma som visserligen uttalade hälsningen med god artikulation men med en omisskännlig brytning på ett öststatsspråk. Rösten fortsatte utan att invänta något svar på hälsningen.

”This is admiral Gusjef Gushin, commander of the russian ocupation force on the island Gotland. I want to speak with the chief of police”!

Polisassistent Maria Wennström, som hade bytt pass med en äldre kollega som efter 27 års tjänst tröttnat på att vänta på en befordran som aldrig tycktes komma och trivdes utmärkt med att sitta i växeln och ta emot alla samtal som ringdes in på det speciella numret 11414, hade inte alls samma erfarenhet. Hon kände hur blodet rusade runt i kroppen med hjälp av adrenalinutsöndringen. Exakt samma känsla hon då och då upplevt då hon kört bil en vinterdag och plötsligt fått en sladd som hon precis kunnat häva (med hjälp av stabiliseringsprogrammet).

Vad var detta? En busringning? Men telefonnumret på displayen tydde inte på det! Hade Löfven kommit? Skulle hon bara koppla över samtalet eller parkera det för att kunna förvarna Löfven och kanske starta en inspelning av samtalet. Bara hon visste hur man gjorde det. Inspelning av samtal var visserligen olagliga om inte den inringande blev informerad om detta men …

”Mats Löfven”, hördes det i luren.

”Det är någon amiral Gusjef Gushin som vill tala med chefen. Det verkar vara

äkta med tanke på att numret på displayen visar ett långt utlandsnummer”.

                      ”Jag tar det”, sa polischefen, ”koppla in mig”.

Maria Wennström kopplade in polischefen men låg kvar på avlyssning. Någon inspelning hade hon inte kommit ihåg att aktivera.

”This is chief of police, chief superintendent Löfven”, hördes polischefen säga som nu anlade en något myndigare röst.

”Hello, comissioner” hördes i andra ändan. ”This is admiral Gusjef Gushin,

commander of the russian ocupation force on the island Gotland”.

”Yes”, svarade polischefen med en något osäkrare röst. ”With what can the

Swedish police assist you with”.

”With everything, my friend. You are responsible to keep law, russian law of

course and order on the island and you are responsible to me. I want to meet with you at nine o´clock at Slite to coordinate the work. Bring your deputy! Good bye for now”!

Vad ända in i helvete var detta? Mats kom mycket väl ihåg diskussionerna om polisens status i händelse av krig. Diskussionen hade slutat med att polisen inte skulle ha status som kombattanter utan istället fortsätta arbetet med att upprätthålla lag och ordning. Mats tänkte på några inlägg under mötet när några äldre poliser (fackföreträdare) muttrat något om att när inte vi dög till militärer när vi ville bli militärer i vår ungdom, så skall vi inte bli det när militären misslyckats med att försvara landet.

Nu fanns det visserligen ungefär 20 000 poliser i landet och bara på Gotland 108 stycken. Det var dubbelt så stor numerär som hela den svenska Försvarsmakten kunde ställa upp med och då hade även de nästan 1500 i den högsta ledningen räknats in. Några militärer fanns inte alls på Gotland. Eller fanns det några hemvärnsgubbar? Visst hade en riksdagsman en gång begärt att ett stridsvagnskompani skulle baseras på Gotland. Visserligen bara prylarna men ändå?

Numerär var inte liktydigt med förmåga. Det visste Mats som en erfarenhet från sina poliser. Några orkade knappt lämna sina skrivbord. Och nu skulle dessa 108 poliser dessutom assistera en främmande ockupationsmakt!?

Visst var det ett skämt!? Skulle han bli befordrad och nu ville hans personal spela honom ett spratt? Men ändå, någon gång hade han blivit informerad om att en beredskapsrote jaktflyg hade varit baserat i Visby men det var inte aktuellt nu.

Mats erinrade sig de krigsspel som hade deltagit i när han gick den så omhuldade kursen på Försvarshögskolan. Då hade Gotland varit nyckeln till hela Östersjön. Och nu bara försvarat av 100 poliser, nej inte ens det. Polisen var inte kombattanter och fick således inte göra motstånd mot en militär angripare. Hade det verkligen hänt? Måste väl åka då, vart faan är Bengtsson?

Kreml - några veckor tidigare

Rummet var stort, det var gigantiskt i en närmare rektangulär form, golvet skinande blankt men möbleringen mycket sparsam. I kortändan stod ett stort skrivbord där en generalöverste sakta sänkte en tjock lunta papper, tryckte på en knapp och med en lugn och behärskad röst kallade in en person.

Med ett ryck öppnades dörren och de närmare 20 metrarna fram till skrivbordet avverkades med självsäkra steg.

”Du kallade på mig”.

”Ja, jag har läst och undrar om ni inte läser någon historia i dag”?

Den inkallade personen öppnade munnen i ett försök att kommentera frågan men tystades snabbt med en avvärjande gest.

”Vad hände då Argentina på ett mycket gentlemannamässigt sätt ockuperade

Islas Malvinas, jag menar naturligtvis Falklandsöarna? Trots att inte ett skott avfyrades och den brittiska garnisonen på 60 man skickades hem med första klass flyg startade den tokiga käringen i London ett fullskaligt krig. För vad? För demokratin? Vad kostade det? I pengar? I människoliv? Dessutom motiverade hon sitt beslut med orden; ”violence must never gain”. Och ändå gjorde Argentinas regering precis det som britterna gjorde när man skapade sitt välde”.

”Jag tror inte på det här. Jag har full förståelse för din beskrivning av hur vi på

detta sätt enkelt och billigt tar tillbaka initiativet över hela Östersjön. Finland kommer som icke NATO-medlem att mer stå vår sida i praktiken. Men balansen risk vinst är inte tillräckligt bra för oss”!

”Jussi, de glädjer mig verkligen att du trängt in i materialet men jämförelsen

med Storbritannien och Thatcher är inte relevant”.

”För det första, hon var en kvinna som till varje pris ville vinna valet. Att ena

nationen genom att dra igång ett lagom stort krig på andra sidan jordklotet med begränsade möjligheter för brittiska folket att få en direkt insyn är lika effektivt som att hela nationen deltar i en fotbollsmatch”.

”För det andra. Du vet att engelsmännen är galna när det finns en möjlighet att

vinna. Att förlora känner man inte till. Vet du att man till och med anser att Dunquerke var en seger. Namnet står i vart fall på de deltagande regementenas fanor som en seger.”

”För det tredje. I Sverige finns några JAS-flygplan. Kanske man har fyra

divisioner tillgängliga. Det är 32 flygplan. Under helgerna har man ingen beredskap med mer än en, högst två beredskapsrotar. I sämsta fall står en sådan på Visby flygplats. Beväpningen är förmodligen en jaktrobot och den är inte användbar mot fartyg. Kanonen är sannolikt inte laddad. Och de skall upptäcka oss”!

”Har man inte sjöbevakningscentraler överallt längs kusten”, avbröt

generalöversten. ”Bemannade dygnet runt och räknar varenda båt som går in och ut genom Ålandsförträngningen? Gör man inte identifieringar med små flygplan när radarekon upptäcks som inte följer den angivna kursen eller farten”?

”Det var länge sedan”, replikerade den inkallade besökaren, ”nu har den svenska

kustbevakningen och marinens interna revirpinkeri gjort att samarbetet i stort sett upphört. Bara i norr verkar det fungera men där bor visst helt andra människor. För att inte tala om Sjöfartsverket som nu riskerar att förlora ansvaret för sjöräddningen.

Efter Estonias förlisning, ja, du känner väl till mer om det som jag inte behöver nämna, upptäckte man i Sverige att sjöräddningen bestod av en frivillig organisation som fick bidrag från försäkringsbolag och båtägare och for omkring med små sjöräddningskryssare och på sin höjd kunde rädda några sjömän innan de frusit ihjäl, om man var i närheten. Mest ägnade man sig åt att bogsera hem havererade fritidsbåtar under sommarsäsongen.

De räddningshelikoptrar som deltog under Estoniakatostrofen hade ingen beredskap. De var avsedda för militär flygräddning och hade ingen beredskap då ingen flygövning pågick. De var heller inte utrustade för att klara dåligt väder med isbildning eftersom man då kunde ställa in flygövningarna.

Vid de utvärderingsseminarier som följde på katastrofen blev de svenska representanterna i stort sett utskrattade av de finska representanterna som menade att i Finland var en finne lika mycket värd som en annan finne”!     

”Arton år senare hade sjöfartsverket ”sjösatt” en räddningsorganisation med

helikoptrar baserade i Umeå, Visby, Norrtälje, Ronneby och Göteborg. Visserligen små helikoptrar utan avvisning men med 15 minuters beredskap dygnet runt.

Precis då man beställt nya helikoptrar för närmare en miljard svenska kronor motioneras i den svenska riksdagen om att sjöräddningen skall övertas av Kustbevakningen som i sin tur skall ingå i Marinen. I denna soppa finns ingen samordning och jag är övertygad om att interna bråk kommer att innebära att information inte sprids till den som behöver den”. Besökaren slutade leende att prata.

Avdelningsdirektör Olle Bengtsson FRA

Olle Bengtsson närmade sig pension. Han hade till för bara några veckor sedan levt ett stilla ungkarlsliv.

Han hade stått helt ensam i den gemytliga trängseln på Stampen, en gammal jazzklubb i Gamla Stan, och smuttat på en öl när en tjej smög upp intill honom och med en blick frågade om hon fick ställa sitt vinglas intill hans öl. Olle nickade med ett försiktigt leende. Hon såg trevlig ut. Bandet, Jump For Joy hette de visst, hade precis avslutat en låt och nu frågade pianisten om publiken ville ha mer.

”Jaa”, skrek publiken. –

”Det här är en sång som handlar om en man”, fortsatte pianisten, ”som lever ett liv långt ut på östkusten, han är rädd för att flyga och älskar att älska kvinnor. Nu har han hört att kvinnor som verkligen vet hur an älskar bor långt bort i väst. Han måste bara fara till Kansas City”. Med ett tungt ackord drar man igång låten. ”I´m going to Kansas City, Kansas City here I come, I´m going to Kansas City, Kansas City here I come” Olle kände armen om sin något fylliga midja och vände sig om. Han hade mötts av ett leende som formade ordet, dansa? Dansa, här? Hur skulle det gå till? Här stod alla som packade sillar. Olle hade nickat och plötsligt hade han hållit henne hårt och dansat som aldrig förr i trängseln. ”I might take a train, I might take a plane but if I have to walk I´m going just the same”

Olle hade berättat om sitt liv. Hur han startat en karriär som officer på nedlagda I14 i Gävle. Hur han blivit signalofficer och nu arbetade i Stockholm sedan många år. Under en kort period hade han varit chef på ett ställe utanför Piteå. Men när diskussionerna om nedläggning startade även där hade han snabbt sett om sitt hus och lyckats få ett jobb i Stockholm.

Hon var sjuksköterska, hette Birgitta och var frånskild med två tonårsbarn. Hon var lättpratad och bara hennes närhet gjorde honom glad.

Han hade visat henne sin modelljärnväg och försökte förklara hur varje lok hade en digital signatur som gjorde att han från en och samma kontrollenhet kunde bestämma vilket lok som skulle manövreras. Birgitta hade suttit med fingrarna i munnen och skrikit när Olle hade satt igång hela järnvägsnätet med fyra tåg som korsade varandras vägar. Stannade vid mötesspår och hållplatser utan att krocka och höll sina tidtabeller på sekunden när. Något för SJ, Banverket och alla andra tågoperatörer att ta efter.  

De hade umgåtts mer än en månad genom att träffas då och då, när hon började intressera sig för Olles arbetsplats. Nu, så här efteråt, erkände Olle att han låtit sig förledas. Men det var så oerhört skickligt. Vilken människa vill inte veta vad dennes partner jobbar med. Och Olle hade inte avslöjat något om förmågan. Inte direkt, men om hon kunde lägga pussel och satt inne med några pusselbitar skulle hon komma över rätt mycket känslig information om inriktningen, begränsningar och ”döda vinklar”. Hon verkade ju vara intresserad av försvarsfrågor mer än ”fjollret” om integritet som länge hade varit ett stort problem för Olles arbetsplats.  

Militära Högkvarteret på Lidingövägen

Han hade besökt Högkvarteret så många gånger att han försetts med ett personligt inpasseringskort. Det var en lagom lång morgonpromenad från hotell Tapto till Lidingövägen.

Normalt började militär tjänstgöringstid kl 0730 men här i huvudstaden kom inte många förrän klockan med god marginal hade passerat 0800. Strömmen ut på eftermiddagen började strax efter kl 1400 och få, mycket få stannade till kl 1700. Ändå hade personal sprängt alla rekord avseende övertid. Men man arbetade förstås hemma hela natten.

Det så kallade kallortstilläget som utgick med 4 % av lönen till anställda i Norrland och 8 % till de som valt att arbeta i Kiruna, hade för många år sedan ”bakats in” i den ordinarie lönen. I stället hade löneförhandlingarna drivits med inriktning att anställda i Storstockholmsområdet kompenserades för högre levnadskostnader.

Nu var klockan strax efter åtta och till inpasseringsspärrarna var det nu fyra långa köer. Man drog sitt inpasseringskort i en läsare i en spärr. Sedan fick man kliva in i en bur där någon form av ”scanning” utfördes. Om och när man var ”godkänd” öppnades två dörrar med en smäll och man kunde passera in.

Majoren, som till skillnad från de flesta av sina kolleger hade ett förflutet i pansartrupperna och inte i kavalleriet, marinen eller flygvapnet, var civilklädd vilket var vanligt inom underrättelsetjänsten, klev in i hissen och tryckte på våning 6.   

Sjöcentralen i polishuset i Visby

Det hade varit en hel del protester när marinens sjöbevakningscentraler skulle slås samman med kustbevakningens sjöcentraler. Nu skulle i alla fall den nya gemensamma sjöcentralen invigas. Efter många turer hade det visat sig att en lämplig lokal fanns tillgänglig i polishuset i Visby. Här kunde man få radarpresentation av ytläget men bara ca 40 distansminuter ut från kusten. Löftet om att kunna koppla upp hela radarkedjan hade heller inte uppfyllts. I stället skulle det nya systemet för identifiering, AIS, en typ av transponder som både förstärkte radarekot och gav identitet ge så mycket mer. Men alla fartyg var inte utrustade med AIS och möjligheterna att plötsligt byta kod och identitet var en enkel operation för fartygets besättning.

Men det var klart att uppgifterna skilde sig en hel del mellan den militära uppgiften som mer och mer hade kommit att kallas ”sjöövervakning” till skillnad från den civila uppgiften ”sjöbevakning”.

Den civila uppgiften var främst gränskontroll, t.ex. att utländska statsfartyg icke utan tillstånd utnyttjade våra vatten. Att de civila fartygen efterlevde tull- och inreseförordningar, Schengenavtal m.m.

Förhindra brottslig verksamhet, t.ex. smuggling av såväl tobak, narkotika som människor eller brott mot miljölagar, olaga fiske, misstanke om terrordåd, m.m.

Kontrollera att sjösäkerhetskraven uppfylldes, t.ex. bestämmelser inom trafiksepareringszoner, transport av farligt gods och att fartygen var säkra.
Ett annat viktigt användningsområde för sjölägesinformationen var naturligtvis att ta fram underlag vid sjöräddningsinsatser.

Uppgifterna för den militära sjöövervakningen var för det första att förse den operativa militära insatsledningen med sjölägesinformation som sedan skulle kunna sammanställas i en, för riket, gemensam, lägesbild. Denna lägesbild skulle sedan bli en del i beslutsunderlaget för hur rikets, få stridskrafter skulle användas.

För det andra att ständigt kunna kontrollera svenskt territorium och att kunna ingripa när territoriet kränkts såväl i fred som i ofred.

Polishuset i Visby

Mats Löfven tittade upp på Göran Bengtsson som just kom in i rummet. Mats tittade på klockan. Den var redan kvart över åtta.

”Jag tror att vi måste åka ut till Slite hamn på en gång. Vi förväntas vara där

klockan nio. Du kör, jag informerar dig på vägen. Vi tar med vapen, eller inte? Inga vapen men några mobiltelefoner”!

Göran Bengtsson, polisintendent, närmare 50 och utan hopp om någon större karriär, gnuggade hakan eftertänksamt med höger hand samtidigt som han vant körde den ”omålade” polisbilen mot Slite hamn.

”Vi kan inte bara åka dit”, inledde Bengtsson, ”om det nu inte är ett skämt

förstås, utan att informera någon. Vi har inte ens sagt till växeln vart vi ska. Jag föreslår att vi stannar till och funderar en sekund. Vi hinner ändå. Jag kör in på parkeringsplatsen här”.

”Ohmm”, lät Mats undslippa sig i ett försök att återta initiativet. ”Vad faan ska vi göra då”?

”Vad sägs om att ringa till närmaste militära enhet? Så som vi lärde oss att göra

när någon ringde och sa att de sett en främmande ubåt”!

”Om vi ringer till Gotlandsgruppen, till den där jägaren som är chef, som alltid

går omkring med stora knivar och tror att han är Rambos brorsa så kommer han direkt att ringa runt till alla hemvärnsmän på ön, samla ihop dem med sina enkla vapen och likt värsta Al Qaida gänget komma skjutande mot Slite hamn. Han kommer att starta tredje världskriget här på ön. Blunda och föreställ dig förödelsen. Om inte de här ryssarna, vilket förmodligen är ett skämt alltsammans, inte visar fientlig avsikt dvs. skjuter på oss tvingas vi ingripa mot hemvärnsmännen. Nej låt oss inte blanda in militärerna i det här”.

Mats öppnade ögonen igen. Han kände att han visat både klokhet och omdöme.

”OK”, svarade Bengtsson, ”men vi måste i alla fall berätta för vakthavande på stationen vad som pågår!

Vakthavande polis tog emot informationen som lämnades av Bengtsson. Polischefen kompletterade då och då med fakta när Bengtsson med en frågande blick ställde frågor till sin passagerare.

Informationen skrevs direkt in på en skärm, försågs med ett ärendenummer och när alla kontrollfrågor var ställda sparades allt i den gemensamma servern.

En skugga lade sig över vakthavande polisens arbetsplats och när hon tittade upp möttes hon av en mycket allvarligt blick från en stor vältränad gestalt iförd grön basker försedd med en förgylld treudd.

Det var chefen för Gotlandsgruppen, överstelöjtnant Andersson, som böjde sig över bildskärmen och läste med stort allvar vad som stod.

Hans första infall var att gallskrika ”larm”, men han läste alltihop ytterligare en gång. Hans nästa tanke var att hitta någon eller något att skylla på.

Så kom han ihåg den där majoren från Norrland, med glasögon, begynnande flint, ölmage och klart överviktig. De hade träffats under en övning då de gång på gång utsattes för överraskande och oväntade händelser.

Majoren hade berättat hur en lärare på vad som då benämndes truppslagsskolan hade lärt ut att när ni som stridsvagnskompanichefer går fram och tillbaka på förläggningsslingan mellan alla era stridsvagnar och pansarbandvagnar, just nås av meddelandet att en luftlandsättning ägt rum och fått order att bekämpa den. Ska ni som första åtgärd, ge order om marschfärdiga och ”cheferna till mig”. Sedan skall ni lugnt och stilla gå fram till närmaste tall plocka fram er lilla snorre och oavsett behov, lugnt och stilla låta ert vatten och samtidigt fundera igenom situationen. Ni förlorar ingen tid utan undviker mängder av misstag. 

Rätt så klokt hade Andersson tyckt den gången men hur i helvete kunde man missköta sin kropp på det visat.

Men det var då det. Nu stod han här och visst hade någon klantat till det! Vem skulle han skälla på? Hade kriget kommit till Gotland? Här fanns för faan ingen tall!?

Kreml operationsplanering

”Välkomna!  Ni utgör alla en mycket noggrant utvald grupp som från och med nu alla är belagda med absolut tystnadsplikt.

Ni är här för att planera ockupationen av Gotland. Den strategiska/ekonomiska vinsten är att vi därigenom rättmätigt återtar kontrollen över Östersjön. Historien styrker juridiskt vår gamla äganderätt. Operationen kommer att genomföras med ett fåtal resurser och vår förhoppning är att den skall kunna genomföras utan att ett enda skott skall behöva avlossas.

För det första skall planeringen präglas av att utnyttja så få resurser, främst personella, som möjligt. För det andra skall operationen genomföras så att risken för att vi skall behöva använda våld minimeras!

För det tredje skall vi på säkraste sätt undvika upptäckt innan vi landstigit på ön?

Och slutligen skall ni fundera över vilka understödjande resurser, jag menar inom alla dimensioner vi behöver”?

Amiral Gusjef Gushin talade med lugn och avspänd röst. Uppmärksamheten hos de tolv officerarna som satt samlade vid långsidorna på det polerade mahognybordet var fullständig. Skulle de få vara med och skriva nutidshistoria.

Gushin fortsatte,

”jag anser att vi skall kunna klara det här med en personell styrka på mindre än 500 – 800 man. Var finns dessa? Hur gör vi urvalet? Hur maskerar vi förberedelserna? Vilka 500 ryssar sitter inte och hänger på nätet och gläfser över porrsajter varje dag. Om detta plötsligt upphör under låt säga två veckor eller om surfandet sker från nya IP-adresser slår alla ”underrättelsetriggers” larm i hela västvärlden.

Varifrån och på vilket sätt skall utskeppning ske. Från många hamnar är eftersträvansvärt! Omlastning till färre enheter till sjöss!? Svårt men kanske nödvändigt!? En bra vilseledande plan för transporterna? Kan id-systemet AIS vara till någon hjälp?  En tidig etablering av kvalificerat luftvärn på låt säga Enholmen måste utgöra grundbulten för hela operationen! När hur och av vem?

Hur stor reserv måste vi ha? Skall en luftburen brigad utgöra vår reserv? Hur skall den förberedas? När kan den användas? Vilka förutsättningar måste gälla. Kan vi flyga in attackhelikoptrar från Kaliningrad? En sträcka på ca 100 sjömil. Hur görs detta dolt? Måste några svenska eller finska radarstationer vara ur drift? Hur etablerar vi understöd med indirekt eld och underhåll? När? Var? Hur?

Strategiska åtgärder med våra ubåtar och andra avskräckningsvapen såväl som politiska åtgärder behöver ni inte fundera över”.

Insatsledningen på militära högkvarteret

”Vet någon av herrarna vad det kostar i omplaneringstillägg och uppkommen övertid för klargöringspersonalen att flytta beredskapsroten från Ronneby till Uppsala? Och nu diskuterar ni t-basering på Visby? Ni kan inte sitta här och ge order hit och dit utan att betala eller som det heter anvisa medel”!

Brigadgeneraler kallade de sig, tänkte överstelöjtnant Anders Andersson, förmodligen hade man känt sig obekväm gentemot Frälsningsarmén som länge hade haft den tjänstegraden och därför infört den. Det lät ju mycket bättre med brigadgeneral än överste oavsett tre eller fyra stjärnor på axelklaffen. Dessutom hade man höjt sin lön avsevärt. Nu hade en brigadgeneral, som ofta utförde ett jobb vars kompetenskrav ofta motsvarade en överstelöjtnants, en lön som motsvarade två överstelöjtnanters.

Nåväl Andersson hade inte så mycket att klaga över. Som ung flygintresserad pojke hade han sökt till Flygvapnet. Han hade hört talas om de svåra antagningstesterna på UTK, Uttagningskommissionen, på Kommendörsgatan i Stockholm. Han hade fått biljett (tåg) och hotellvoucher hemsänt tillsammans med en liten skrift som beskrev hur det hela skulle gå till. Anders hade anlänt i god tid, blivit väl mottagen och anvisad en plats i en lektionssal. En bunt papper låg framför honom med den vita baksidan vänd uppåt. På höger sida av pappersbunten låg en penna.

Det första provet var något slags ”intelligenstest” som skulle göras på tid. Anders jobbade på och förstod efter ett tag att ingen skulle hinna igenom hela provet på den korta tid som var angiven. Han hade inte låtit sig stressas över det, utan jobbat på i lugn och avspänd takt. Proven hade samlats ihop och de fick gå över till ett annat rum. Nu blev de kallade en och en till mer praktiska prov. Han kom särskilt ihåg hur han sittande i en speciell stol, en slags cockpit inramad av stålrör, med pedaler och styrspak, skulle styra tre vita lampor på en skärm framför anordningen att stå exakt i linje mot tre röda lampor som direkt flyttade sig till nya lägen så fort han lyckades. Det hela gjordes på tid.

Då och då samlades hela provgruppen och resultat meddelades. Ena gången ropades ett antal namn upp som fick beskedet att de misslyckats och fick åka hem. Nästa gång ropades ett antal namn upp och fick beskedet att de fick fortsätta.

Testerna hade pågått i tre dagar och det var påtagligt att den första sållningen hade gjorts de första två dagarna. Gruppen som till en början hade varit stor, de hade varit över fyrtio stycken, hade nu minskat till tio. På förmiddagen den tredje dagen hade Anders genomfört DMT, Defence Mecanisme Test. Han hade fått titta in i ett tittskåp där en bild visades under mycket kort tid. Han skulle därefter rita och berätta vad han sett. En av de som testades hade bara sett bilder med älskande par i olika ställningar. Han blev inte godkänd visade det sig senare, möjligen lyckades han bra i andra sammanhang.

Senare samma dag hade Anders och två till blivit anvisade att inställa sig på Gymnastik och Idrottshögskolan där en person i vit rock hade nypt och klämt på skinnet. Vägt och mätt dem på alla sätt och slutligen hade de en och en fått ställa sig på en pall helt nakna. Anders hade först inte upptäckt kameran som fanns i en liten lucka i väggen. Men nu var det för sent att protestera. Undrar var bilderna finns i dag.

Flygutbildningen på Ljungbyhed hade gått som en dans och flygtjänsten på division hade varit de bästa åren i hans liv. Visserligen hade de återkommande ekonomiska problemen för Försvarsmakten inneburit att han flyga mindre och mindre. Någon ekonom trodde att man på det viset skulle spara pengar. Visst sparade man pengar genom att man förbrukade mindre drivmedel men underhållet var upphandlat med fasta volymer så att någon större besparing gjorde man inte. Däremot minskade man flygförbandens förmåga väsentligt. Några piloter valde att söka över till civila bolag för att få flyga mer och höja sina löner.

Detta användes som motiv att omförhandla förmånerna för piloterna och ungefär samtidigt som den civila flygmarknaden totalt säckat ihop överenskoms om ett helt nytt förmånssystem för alla piloter i Försvarsmakten.

Här gjordes ingen skillnad på piloter som för länge sedan lämnat en krigsbefattning i flygtjänst och piloter placerade på krigsdivisioner. Rättvist och nödvändigt – kanske inte men de var ju inte så många!

Nu kunde Anders utan vidare acceptera några år i Stockholm, med en fin bostad som bara steg i värde. Och hans fru Annika kunde komma närmare sina föräldrar i Södertälje. Vad hade han att klaga på? Just ingenting annat än att hans jobb mer och mer kom att likna ett springpojksjobb. Han tvingades gång på gång att förmå sina gamla kolleger ute på divisionerna att acceptera mer eller mindre märkliga beslut.

Nu hade en gammal pensionerad överste i Uppsala, han hade visst gift om sig igen och flyttat ner till Österlen, i en radiointervju påtalat det oegentliga att huvudstaden inte hade något som helst luftförsvar och nu hade man på Försvarsdepartementet tagit intryck av detta och ville basera incidentberedskapen i Uppsala. Hans artikel var ju införd i Svenska Dagbladet.

Våning 6 på Högkvarteret

Med ett pling stannade hissen på våning 6. Hissdörrarna öppnades och bland de åkande i hissen utbyttes frågande blickar tills majoren med en försiktig rörelse trängde sig fram mot hissdörren. Bakom honom stängdes hissdörren med ett väsande och hissen fortsatte uppåt.

Någon kom ut genom de låsta dörrarna in till MUST (Militära Underrättelsetjänsten) korridorer och gav majoren en igenkännande nick. Majoren nickade tillbaka men gjorde ingen ansats att försöka utnyttja den öppna dörren för att gå in. I stället gick han bort till telefonen och ringde till den person han kommit att besöka. Majoren fick vänta en stund och under väntetiden passerade personal in och ut genom den låsta dörren som öppnades genom en kod och ett passerkort.

Han roade sig en stund med att räkna och komma ihåg hur många som kunde vara militär personal (med eller utan uniform) och hur många som var civila.

På den tiden ledningen var strukturerad i lägre regional, (försvarsområdesstab, motsv.) högre regional (milostab) och central ledning (högkvarteret) var personalomsättningen så hög att det utformades ett talesätt där man sa att på lägre regional stab personifierades kompetens och kontinuitet av en överstelöjtnant, på högre regional stab av en major och på högkvarteret av en assistent.

Han erinrade sig också att han under en ledningsövning på högkvarteret hade accepterat att delta under några dagar. Sceneriet hade varit intressant och spännande och det var främst bearbetnings- och analysmetoderna med hjälp av olika datasystem som han skulle bevaka. 

Redan andra dagen började intresset hos deltagarna från MUST att dala. Man hade som man sa, viktigare saker att göra. Majoren tänkte inte mer på det men efter lunch får han reda på att han skulle föredra beslutsunderlaget avseende främmande makts ”läge och stridsvärde”, ”handlingsmöjligheter” och ”sannolikaste händelseutveckling”.

”Så jag skall representera rikets främsta underrättelsefunktion för insatsledningen”? Frågade majoren, i ett försök att få någon att tveka att släppa iväg honom.

”Ja”, blev svaret. 

Väl förberedd, iförd sin m/87 med både gyllene vingar över höger bröstficka och brinnande fackla i guld på den vänstra fickan, som dels utgjorde utbildningstecken på arméflygförarutbildning och dels fackutbildning inom underrättelse- och säkerhetstjänsten, stegade majoren upp till insatsledningen. Över den vänstra fickan satt tre rader av släpspännen. Uniformen satt perfekt på den då vältränade majorskroppen.

Han hade blivit väl mottagen och började sin föredragning. Han kände sig nöjd då han såg hur operationsledaren, en flygöverste (utan gyllene vingar) uppmärksamt tog emot budskapet. Naturligtvis innebar hans budskap, det var ju ett övningsscenario, att översten kom att hamna ”mellan två hötappar”. Han var tvungen att fatta ett beslut men tvekade. Översten vandrade omkring i rummet medan han eftertänksamt strök sig om hakan.

”Och i morgon kan det vara för sent”!?

Plötsligt hade han sagt;

”Böj dig framåt så jag ser vad du har på axelklaffarna”! Majoren trodde först inte att han hört rätt. Aldrig tidigare hade han blivit så förolämpad. Han stod blickstilla ett ögonblick, vände sig därefter om och gick därifrån. Aldrig tidigare hade hans ord och kunskap relaterats till hans tjänstegrad. Nästa dag stod han där igen, men nu i civila kläder.

Nu hade han blivit insläppt. De gick förbi chefen MUST som i sitt rum innanför sin sekreterare nickade igenkännande mot majoren som artigt besvarade hälsningen.

Korridorerna var långa och smala och påminde lite grann om att vandra genom en ubåt. Här och där var dörrarna öppna och i dörröppningen stod man och diskuterade men orkade höja blicken och nicka en hälsning till de passerande. Så kom man in i en öppning där man samlats för en kopp kaffe. Här hälsade majoren på alla med handskakningar och då och då med en kram till de som tillhörde det kvinnliga könet. På frågan om han ville närvara vid morgongenomgången svarade han nickande.

Militärer har en särskild förkärlek till föreställningar i alla former. Snygga uniformer, parader och exercis påminner lite om balett.

Ett språkbruk fyllt av begrepp och mening utan betydelse kunde användas när man talade till ”trupperna” och behövde tänka ut nästa mening. Särkilt lustigt kunde det här te sig när en militär använde en radioapparat och denne, oftast lite äldre officer, inte hade tänkt igenom vad han skulle säga. Det kunde låta så här;

”AQ, AQ”.

”AQ, AQ kom”.

”Från QJ, har ni fått, kom”.

”Kom”.

”någon begäran, kom”.

”Kom”.

”om fler, kom”.

”Kom”.

”broelement, kom”.

”Svar, nej, kom”.

”QJ, uppfattat, kom”

”Kom”.

”Slut. Klart slut”.

Att sambandsinstruktionen inleddes med att klart och tydligt ange att dessa regler syftade till att kunna överföra så stora mängder information som möjligt under så kort tid som möjligt på ett säkert sätt hade tydligen undgått många.

Särskilda uttryck och benämningar blev snabbt omhuldade och gavs en särskild betydelse. Militärer skiljer på materiel, som är färdigtillverkade ”prylar” och material som de tillverkas av.

En lustig benämning är ”terränglådan” som någon gång missuppfattades och av de flesta fick betydelsen ”avgränsning av terrängen i ett särskilt avsnitt”. Den ursprungliga betydelsen var precis som ordet lyder en låda med terräng. Vid något tillfälle försågs alla regementen med en låda fylld med sand där en terrängminiatyr kunde byggas upp och man kunde diskutera olika stridstekniker. Men något gick fel och betydelsen blev något helt annat.

Militärer använde ordet samverka i betydelsen samordna verksamhet genom dialog. Samverkan var en metod som skulle undvikas. En bättre samordning gjordes ”genom befäl” dvs. en chef utsågs över hela organisationen. Detta var inte möjligt då militär skulle samordna verksamhet med civila myndigheter eller likställda organisationer. Då tvingades man samordna genom samverkan. I dag har det civila språkbruket anammat uttrycket samverkan i betydelsen samarbeta. 

Morgongenomgången inleddes exakt på den angivna tiden med en kort hälsning och kontroll av de närvarandes behörigheter och en kort summering av händelser i det svenska närområdet under det senaste dygnet. Övningsverksamhet utanför Kaliningrad hade pågått med normal intensitet, flygövningar hade noterats men allt bedömdes följa normalbilden.

Verksamheten i det svenska närområdet förväntades också vara normal för årstiden även kommande dygn.

En mängd stölder av främst dieseldrivmedel hade inträffat runt om i landet. Några händelser där hemvärnsmän inte hade förvarat vapnen enligt bestämmelserna beskrevs. Några hemvärnsmän hade avskilts då de hade rapporterats för olämpligt uppträdande. Den säkerhetshotande verksamheten bedömdes måttlig.

På en fråga från en av åhörarna diskuterades ordvalen. Man kunde väl inte bedöma säkerhetshotet på grundval av några dieselstölder, felaktigt förvarade vapen och en berusad hemvärnsman som viftat med sin ak 4!

”Jag förstår om ni använder uttrycket antalet inrapporterade ”säkhändelser” som låg, måttlig eller hög, men bedömningen av säkerhetshotet måste kunna göras på ett helt annat underlag. Eller förlitar vi oss enbart på bedömningar som SÄPO gör och ni på säk bara försöker hålla rätt på våra prylar? Med tveksamt resultat”! Den uppsluppna stämningen blev plötsligt ”stel och tråkig”. Avdelningschefen försökte rädda situationen genom orden;

”Genomgången slut”!                                               

Gästerna släntrade ut men i ett hörn samlades några representanter från säkerhetsavdelningen som muttrade missnöjt över det påpekande som gjorts.

”Var hade den där ont någonstans? Så här har vi alltid gjort”! Muttrandet kom från en av säkerhetsavdelningens representanter.

Vid den stora kartan dröjde en kvinnlig assistent sig kvar tillsammans med en civilklädd major. De pekade på kartan och slog på ett tangentbord.

”John, kan du komma”, sade assistenten och riktade frågan till den besökande majoren.

”Kan du titta på det här. Det är något som inte stämmer”!

”När vi kontrollerade saldot på ryska fartyg får vi sex fartyg i resultatkolumnen. Jag har haft kollen på fyra professorsfartyg, som är statsfartyg och skall ha tillstånd från oss för att få passera in på svenskt vatten. Normalt brukar dessa gå väster om Åland och de får tillstånd utan vidare men vi registrerar, sätter på en tagg och följer, men nu finns de inte kvar”, fortsatte assistenten som hette Annika .

”Jag har försökt att påtala det här men ingen är intresserad”, avslutade hon.

”Du menar att de här två tappades ungefär här”, sade majoren som nu också hade tilltalats med sitt förnamn.

”Varför användes inte något flyg för att identifiera? Brukar inte FFK (Frivilliga Flygkåren) användas för sådana här uppdrag”?

”Vi försökte men vädret var för dåligt och något intresse från någon av divisionerna fanns inte. Inte ens en SK 60 kunde gå ut”.

Och vad skyllde man på nu?

”Vi fick bara ett nej, det var i fredags”.

”Vad hette den där ombyggda båten, Suvorovs Prospect någonting, som

användes av ryssarna nere i … Kan vi ta fram var den befinner sig? Vi kör en historik på Professorerna och den här båten så kommer vi nog att kunna fylla i glappen”!

”Herregud, de kan redan vara utanför Slite”!

Ombord på ryska Mi-35 Super Hind

Vattnet rusade fram under den lågflygande helikoptern. Vattnet såg grönt och lugnt ut i piloternas ”night vision goggles” trots att våghöjden var mer än en meter. De flög i gles formation på mellan fem och tio meters höjd nu. Boris Miskin som höll i spakarna på den främsta helikoptern var major och chef för denna helikoptergrupp. Han hade varit kritisk till att dra igång denna operation men hade kommit fram till att den var välplanerad och kunde genomföras med stor säkerhet.

Och visst skulle det bli en bättre värld med lite konkurrens även på den högsta politiska nivån. Var det inte så marknadsekonomi skulle fungera.

Diskussionen om hur de skulle undgå upptäckt hade under en lång tid kretsat kring idén att de skulle genomföra flygningar enligt en bestämd rutt och tidtabell regelbundet under tio dygn. Detta skulle invagga svenskarna, om de var vakna och inte bara hade startat en videoinspelning av råradarbilden, i en trygghet och inte upptäcka dem den gången när de plötsligt avvek mot Slite.

Själv hade han intresserat sig för en helt annan teknik. Med hjälp av precisionsnavigering skulle två Professorsfartyg lägga sig och ”skapa radarskugga” för de två radarstationer som möjligen hade förmåga att se de lågflygande helikoptrarna.

Trots att denna Mi-35 Super Hind var bland det bästa och modernaste som fanns i dag var grundkonstruktionen gammal, närmare trettio år. Men den hade uppgraderats av företaget ATE,  Advanced Technologies & Engineering. Det var främst vapensystemen som bytts ut och trots allt så fick man fortfarande stå ut med den typiska blågröna färgen på all instrumentering och avionik. Men det var inte många västerländska helikoptrar som kom upp i de farter som denna 12 ton tunga krigsmaskin kunde prestera. Nu flög man med en indikerad fart på 300 km/tim och fortfarande fanns det lite till att ta ut.

I två Mi-26 Halo helikoptrar hade man lastat materiel och soldater. De flög lite långsammare men skulle ansluta till attackhelikoptrarna strax öster om Slite genom att de startat lite tidigare och flög en annan väg.  

Nu började Boris se ljusen från Slite. Han blev nästan bländad av stora gröna blaffor i sina goggles.

Ubåten HMS Gotland öster om Gotland

Förste sergeant Sara Rydell var radaroperatör på HMS Gotland. Hon hade gått ut som etta på kursen för specialistofficerare i Karlskrona. Specialistofficer var numera benämningen på vad som för länge, länge sedan hade kallats för underofficer.

I den era av jämlikhetssträvanden som socialdemokratin hade ägnat sig åt hade man under början på sjuttiotalet gett sig på Försvarsmakten, där officerarna hade blivit en illa omtyckt symbol för överklassen.

Det är möjligt att några SSU ungdomar som inte upplevt att man särbehandlats tillräckligt positivt under sin värnplikt nu ville visa sin makt.

Att man inom Försvarsmakten sedan lång tid tillbaka möjliggjort karriärsneddningar för duktiga underbefäl och underofficerare som fick möjligheten att på två eller tre år komplettera sin civila kompetens med både real- och studentexamen genom studier på Försvarets Läroverk i Uppsala var inte tillräckligt. Alla medgavs inte möjligheten till sneddning, så problemet kvarstod.

Som ett första steg avskaffades underbefälsgraderna. Överfurirerna blev sergeanter och fanjunkare beroende på tjänsteår. Rustmästarna blev alla fanjunkare. Sergeanterna blev fänrikar. Fanjunkarna och förvaltarna blev kaptener. Fänrikarna blev löjtnanter och löjtnanterna blev kaptener. Kaptenerna blev majorer. Majorerna blev överstelöjtnanter och överstelöjtnanterna blev ”förbannade”.

Några år senare infördes ett helt nytt system som kom att kallas nya befälsordningen, NBO. I detta system infördes ett helt nytt skolsystem. Fanjunkarna skickades på en treveckors kurs för att efter kursen bli löjtnanter som blev den lägsta graden för fast anställda. Nu hade alla blivit ”fina” herrar och mängden administrativa befattningar ökade.

Som på ett brev på posten bestämdes också att pensionsåldern skulle höjas från 50 för alla under majors grad till 60 år. Majorer och överstelöjtnanter som tidigare haft 55 år fick sin pensionsålder också höjd till 60. Resultatet av detta blev att ytterligare administrativa befattningar skapades.

När nedläggningarna började infördes olika möjligheter till tidigare pension för de som var över 55 år. Som vanligt försvann de man haft nytta av medan de andra stannade kvar.

Nu hade någon insett problemet och införde ett krav att officerare som skulle utnämnas till överste (officer nivå 1) tvingades avsäga sig sin fullmaktstjänst något som alla äldre officerare hade.

När så bestämmelser för den sista omgången till förtida pension för officerare med fullmakt som fyllt 55 presenterades, hade man varit noga med att påpeka att denna möjlighet även omfattade överstar som avsagt sig fullmaktstjänsten. Dessa hade man kunnat avskeda med motiveringen arbetsbrist.

I den nya befälsordningen skulle rekryteringen huvudsakligen göras på teoretiska meriter. Gymnasiekompetens erfordrades för antagning, men nu hade kraven sänkts i den svenska skolan så att nivån knappast motsvarade den gamla realexamen. Många ansåg att detta sätt att göra urvalet på, snart skulle leda till att många förväntade sig en generalskarriär men verkligheten skulle i stället bli en underofficerskarriär eller i sämsta fall för förväntningarna en underbefälskarriär. Detta riskerade att leda till tidiga avhopp (vilket kanske var meningen) eller besvikelse utan arbetsglädje och stolthet för vad man representerade. Alla försök till protester avvisades från Stockholm.

Vidareutbildning och befordran skulle göras i relation till behoven. Detta glömdes genast bort och när hela nedläggningskarusellen tog ny fart, resulterande i övertalighet och ”tappade sugar” klarade det militära ledarskapet inte av att säga nej till vidareutbildning och befordran även om behoven inte fanns.

Aldrig tidigare hade Försvarsmakten haft så många generaler, överstar, överstelöjtnanter och majorer.

Nu hade i alla fall några insett behovet av att kunna få jobbet gjort, var viktigare än att alla skulle kunna gå runt och kalla sig officer. Men man kunde inte kalla den nya kategorin för underofficerare lika lite som man kunde benämna de nyinrättade regionala staberna för militärdistrikt vilket de nedlagda staberna hade benämnts. Man hade då erkänt att det man tidigare gjort hade varit fel. Vidareutbildning och befordran kunde nu åter bara komma i fråga när en befattning var ledig.

Sara var specialistofficer. Hon hade en specialutbildning mot just befattningen som radaroperatör som hon bemannade. Men eftersom radarsystemet bara fungerade med antennen ovanför vattenytan och dessutom lätt kunde röja deras närvaro så hade Sara också en utbildning som hydrofonoperatör. Det påstods att det krävdes många års erfarenhet och träning för att bli en bra hydrofonist. Den erfarenheten hade inte Förste sergeanten, men där fanns också en gammal kapten, kvarglömd från det förra gradsystemet, som var hennes mentor.

Buster som han kallades, ansågs ha absolut gehör trots att han var helt omusikalisk som han sa. Ubåten HMS Gotland var bland de tystaste ubåtar, kanske den tystaste, som fanns och kunde mycket väl kallas Östersjöns vakthund! Ubåten kunde ligga ute en månad i sträck och bara lyssna. Problemet var kanske den traditionella ubåtsmaten som brukade åstadkomma en viktökning på ett kilo eller två när uppdraget var utfört.

Sara hade precis uppfattat ett avvikande ljud. Det var ett vibrerande ljud som hon inte kunde identifiera.

Luftbevakningen StriC Kobran klockan 0310 svensk normaltid

”Jag har tre långsamtgående ekon på nordvästlig kurs mellan Visby och Stockholm men jag hittar inga färdplaner. Kan det vara Medicopter”?

”Vad säger transpondern”?

”7000”!

”Ring Visby tornet”!

”Inget svar”!

”Sweden Control”!

”Ok, de säger att det är en ambulanshelikopter som startat med egen uppföljning. Det står DFL5910 på transponderekot nu”.

”Är det dom där som flyger IFR med goggles”?

”Ja, och över 2000 fot blir dom tydligen höjdrädda”!

”Men allt det dåliga vädret ligger ju på dom höjderna väl?

”Ja, med isbildning och alla andra eländen och då får man motiv för att inte kunna flyga. Istället skickar man ambulansflygplan ända från Umeå för att hämta en patient från Visby till Stockholm”.

”Men är inte flygplanen utsatta för samma väder?

”Jodå, men de har avvisningsanordningar och så flyger de på högre höjder och kan undvika isbildning”.  

”Kan inte helikoptrarna flyga högt och undvika dåligt väder”?

”De har visserligen ingen tryckkabin, men utan vidare kan de flyga på 10 000 fot (3000 m) och på vintern är molnöversidan mycket sällan över 5000 fot men då flyger man förstås i kontrollerat luftrum och måste lämna in en ATS-färdplan”.

”Och inte har man någon nytta av sina goggles heller, va”?

Ombord ryska Mi-35 Super Hind

Major Miskin belyste öns jämna yta med den kraftiga IR-strålkastaren och landade helikoptern. Till vänster och till höger landade redan resten av gruppen med Super Hind helikoptrarna. Nu väntades de stora Mi-26 helikoptrarna landa med hjälp av piloter från hans grupp som med små lampor hjälpte de stora helikoptrarna att undvika gropar och andra hinder.

Miskin hörde väsandet av kuperade gasturbiner och snart spreds lukten av flygfotogen över hela ön. Klockan var några minuter i fyra svensk tid och gryningen började några minuter i sex. Då skulle grupperingen av deras luftvärnssystem av typen Pantsir S-1 eller SA-22 Greyhound vara klart och det skulle bli en tråkig historia för de JAS-flygplan som eventuellt skulle komma att anfalla ockupationsstyrkan.

Ombord Suvorovsky Prospect

Nu var vinden nordvästlig och nära 12 meter per sekund ute på den öppna sjön. Hur situationen skulle se ut i Slite hamn som låg i lä hade kaptenen på det 250 m långa och 44 meter breda fartyget önskat att han visste.

Suvorosky Prospect var ett modernt tankfartyg. Det var flaggat i Liberia och gick normalt i handelsfart och gjorde en god förtjänst för sina ägare. Genom Liberiaflaggningen, fartyget var registrerat i Liberia under så kallad bekvämlighetsflagg och att ägaren var ett internationellt konsortium, kunde det omöjligt spåras till Kreml. Om inte förläggningen för 400 man i fartygets inre hade minskat lastkapaciteten så mycket, skulle inkomsterna ha varit riktigt bra men bidragen från Kreml var ett gott bidrag till kostnadstäckning.

Skulle han bli tvungen att ankra och låta marinsoldaterna använda gummibåtar eller skulle han försöka lägga till.

Två fartyg låg för ankar på redden och två fartyg låg vid kaj. Ett av fartygen vid kaj var M/S Resolute på 2600 ton som anlänt tidigare. Hela besättningen på Resolute ingick i operationen och nu funderade kaptenen på Suvorosky Prospect att förtöja långsides med Resolute om vinden var gynnsam. Om inte tvingades han ankra utanför Resolute. Finska Carisma låg också vid kaj och det gällde att inte väcka dess nyfikenhet. Lotsbåten Pilot 776 SE låg tryggt förtöjd i den inre hamnen och besättningen låg sannolikt hos sina fruar.

Sakta, sakta närmade sig den stora tankern kajen. Det var nu inte mer än 50 meter från fören på tankern till mitten av skrovet på 2000 tonnaren. Nu visade sig däcksmanskapet på Resolute. Man väntade på en tross. 40 meter, 30 meter.  Med en fart på ½ knop närmade sig fören på jättefartyget den känsliga midjan på det förtöjda fartyget. Nu låg vinden på styrbords låring men långsamt vände tankern upp mot vindriktningen. En kastlina for iväg i en vid båge och togs snabbt om hand av grova sjömansnävar. En tjockare lina drogs över som i sin tur var fastsatt i en tross. Den drogs snabbt fram till fören av springande matroser. Ytterligare kastlinor svingades över och nu startade en hydraulvinsch arbetet med sakta dra båten långsides.

Allt hade gått bra och den enda uppmärksamheten som hela angöringen hade väckt, var från vaktmannen på det finska fartyget. Han hade länge stått och beundrat hur den stora båten lagt till i blåsten. Nu hade han försvunnit in i båten.

Belysningen minskades på den stora tankern och nu gled grupp efter grupp av marinsoldater över landgångarna till Resolute för att sedan snabbt springa över det upplysta hamnområdet för att gruppera sig i en halvcirkel runt hamnen.

  

Nu var klockan några minuter i sex på morgonen den 8 februari och gryningen började synas i öster. Marininfanteribataljonen behärskade nu ett brohuvud några hundra meter väster om Storgatan med en bredd från norra hamnsidan och i söder den utomordentligt lämpliga stugbyn som ”intagits”.

Amiral Gusjef Gushin hade förlagt sig på hotell Kolhögen med sin stab och hade precis avslutat sitt samtal med polischefen i Visby.

Basstationen i Slite och även några andra basstationer som möjliggjorde användningen av mobiltelefoner i området hade slutat att fungera redan vid tretiden på natten.

Även det markbundna telenätet var satt ur funktion men det var väl ingen som hade kommit på iden att försöka ringa på det viset.

                                          Slite hamn

Försvarets Radioanstalt på Lovön

Generaldirektören på FRA Ingvar Åkerstig hade meriterat sig till jobbet genom att bland annat vara rättschef på Försvarsdepartementet. Ingvar var jurist och domare i grunden. Han hade nu blivit 66 år men trots att hans tjänst hade varit utannonserad hade han fått sitt förordnande förlängt med ett år.

Hans stora intresse för datateknik innebar att han vid flera tillfällen var den som i praktiken stoppade och lade ner stora datasystem som kostat Försvarsmakten massor med pengar att utveckla. Försvarsmakten startade genast nya projekt till ändå högre kostnader.

Någon likhet med Edgar Hoover, den legendariske chefen för FBI som satt på befattningen i 48 år fanns inte, men FRA hade under Åkerstigs ledning genomgått flera omorganisationer och även bytt delar av personalen på grund av den snabba utvecklingen inom it och telekom. Möjligen kan hans personlighet ha danats under den tid han gjorde sin värnpliktstjänstgöring på ett norrländskt infanteriregemente. Han var under den tiden placerad på samma avdelning som en annan värnpliktig som senare skulle bli en av rikets skickligaste underrättelseofficerare.                                                                                 Myndigheten hade de senaste åren fått ökande anslag varje år. Inte minst på grund av att man fått möjlighet att börja signalspana i tråd.

Olle Bengtsson stod utanför GD tjänsterum. Han var lite nervös och visste inte hur han skulle framställa sitt ärende.

Inspelningen av kommunikationen på RAKEL, den nya polisradion som Åkerstig hade kritiserat, hade startat automatiskt genom att flera ”triggers” hade fått träffar. 

”God morgon, jag har en inspelning av kommunikation mellan en polisbil på väg till Slite och polishuset i Visby. Jag tror att det är bäst att GD själv får lyssna”.

Olle tog fram en liten bandspelare av märket Nagra, tryckte på en liten knapp och samtalet spelades upp. Åkerstig hade lagt ner sin penna och plötsligt stannat i sin rörelse och såg nu mycket allvarlig ut.

”Vi måste informera regeringskansliet”, konstaterade generaldirektören.

”Hur gör vi med MUST och insatsledningen”? Frågade Olle som genom sin bakgrund som officer genast hade märkt hur Åkerstig, sin vana trogen, nu igen, ville använda möjligheten att göra selektiv information till maktmedel.

”Skit i militären”!

”Hur döljer vi att vi avlyssnat Rakel”?

”Gör en utskrift! Vi säger att det var mobiltelefon om frågan ställs”!

Hemvärnet på Gotland

Överstelöjtnant Nils Bult, var lillebror till utrikesministern. Han hade en lång reservofficerskarriär bakom sig. Som för alla reservofficerare skulle hans karriär ha stannat vid kapten. Men för Nils kändes det inte värdigt och efter en KFÖ, där han tidigt avslöjat att hans namn också innebar släktskap med en tidigare statsminister hade han lyckats imponera på sin avdelningschef. 

Det hade inte varit någon större konst att få en rekommendation att få gå den kurs för reservofficerare på Militärhögskolan som skulle leda till befordran till major. Några år senare lyckades också Nils hitta de rätta trådarna och nu kunde han titulera sig överstelöjtnant. I alla fall som författare till en artikel i tidskriften Militär Historia där han mycket pedagogiskt förklarat i text och bild hur norra Sverige var tänkt att försvaras mot en rysk invasion.

Nils försörjde sig som verkställande direktör för ett företag som sålde teleoptimeringstjänster. Det behövde ingen större tillsyn och efter att ha hittat drömstället flyttade hela familjen ut till ön.

Efter att ha fått ett brev som informerade honom om att hans krigsbefattning inte längre fanns och att han placerats i personalreserven, anmälde han sig till hemvärnsgruppen på Gotland.

Chefen för hemvärns- och frivilliggruppen, överstelöjtnant Andersson, hade inte imponerat på Bult. Om beskrivningen ”fort och dumt” som brukade användas på pansarofficerare, Nils tillhörde ursprungligen Södra Skånska Pansarregementet, numera nedlagt, inte var särskilt väl valt, så var beskrivningen ganska relevant på Andersson, tyckte Nils. Pansarofficeren Bult hade brukat kontra med ”bättre än sent och fel” till eventuella belackare.    

Han hade denna tidiga morgon blivit väckt av ett bultande på dörren. Det var hemvärnsmannen Anders Sundström som på en knattrande HD åkte omkring och larmade hemvärnsmännen.

”God morgon, hemvärnslarm, detta är ingen övning, hemvärnslarm. Ryska enheter har landstigit i Slite! Omedelbar samling till polishuset i Visby! Repetera”!

Med ett härligt leende på läpparna och ett härligt adrenalinrus knattrade Anders i väg till nästa adress!                  

Nils Bult hade blivit mycket förolämpad om han kallats för militärt överintresserad person, en så kallad MÖP. Hans överintresse fanns där men på ett högre plan. Hur många timmar hade han inte ägnat åt att studera tänkbara anfallsplaner mot Sverige.  Han kunde därför ganska enkelt föreställa sig omfattningen av denna korta orientering och gick in i sitt arbetsrum. Efter ett par minuters knappande hade han hittat en telefonledning till fastlandet och ringde sin bror. 

Hemma hos familjen Carl Bult

”Vakthavande befäl, insats, god morgon”!

”Detta är utrikesminister Carl Bult, god morgon, eller dålig morgon skulle jag kanske säga”! Bults överdrivna halländska skorrade fram.

”Vad händer på östra Gotland? Jag har fått ett meddelande om att så gott som alla telefonförbindelser sedan tidigt i morse inte fungerar och att ryska trupper

landstigit i Slite hamn. Att ryssarna vill förhandla med polisen om samarbete! Vad vet VB om detta”? Bult tog ett nytt andetag.

”Orientera omedelbart UD om läget när ni har rett ut detta”! Avslutade utrikesministern.

Var det ett skämt? Låg Anna-Maria fortfarande och sov? Nu, fanns allt att vinna – eller att förlora! Han provade att ringa Nils på mobilen.                                                                  

”Numret kan för närvarande ej nås”! Lät det från hans Iphone 5. Det stämde i alla fall men för att kommunikationen var nere behövde inte hela Gotland vara ockuperat. Nu måste han tänka. Men först frukost.

”Anna-Maria, ryssarna anfaller, vi måste ha frukost, larm”! Carl hade höjt rösten.

”Men kära Carl vad har hänt”, sade han hustru. ”Har gruvan i Pajala begärt sig i konkurs? Eller”?

Vakthavande befäl INS

Överstelöjtnant Sverker Erlandsson tillhörde flygvapnet. Hans bakgrund var STRIL, stridsledning och luftbevakning. Nu tjänstgjorde han återigen som vakthavande befäl. Det var ett enkelt sätt att dryga ut lönen på. Sverker hade för några år sedan börjat sällskapa med en yngre dam, en frivillig lutfbevakningslotta, och han hade sett fram emot ett skönt liv med massor av kärlek. Nu hade den unga damen andra mål i livet än att bara vara älskarinna. Hennes önskemål om barn och familj hade inneburit att hon plötsligt hade stått framför Sverker och med ett strålande leende berättat att han skulle bli pappa. Efter det hade livet återigen bestått av blöjbyten och vakna nätter.

Ok, visst var han lite lat. Och visst tänkte han lite mycket på sig själv men han ansågs rätt klok. Hur han fått detta omdöme var han själv lite osäker på. Kanske någon tvingats motivera alltför höga vitsord någon gång. Dessutom ansåg man inom flygvapnet att det var mycket bättre att vara lat och klok än ambitiös och korkad!

Nu hade utrikesministern ringt och sagt att Gotland var invaderat! Tankarna snurrade i Sverkers huvud, till och med fortare än han själv lyckades snurra sin mustasch. Han erinrade sig krigsförbandsövningen med dåvarande Mellersta Militärområdesstaben. Han hade tjänstgjort som ”undsäkledare”, en slags ”verkmästare” som skulle övervaka bearbetning och analys.

Aldrig tidigare hade en övningsledning klarat av att åstadkomma ett realistiskt underrättelsespel med de gigantiska mängder underrättelser som kunde förväntas i dagens informationssamhälle. Sverker visste dessutom att det handlade om att göra en bedömning om landstigningen skulle ske norr eller söder om Mälaren.

Nu hade ett gäng på Norra Militärområdesstaben, där Sverker tidigare arbetat som chef underrättelseavdelningen, fått uppgiften att skapa underlaget för underrättelsespelet.

Deras chef överste Christer Larsson hade kommit åter efter en kurs på Försvarshögskolan och lite ödmjukt meddelat att han efter ett par glas whisky lovat att han skulle svara för spelet. Det var kanske lite dumt och det är er det drabbar, hade han sagt, men blivit överraskad av reaktionerna. En av hans avdelningschefer, en major, hade med ett leende sagt att under förutsättning att man kunde disponera en övningsdatabas redan nu, drygt två år innan övningens genomförande och med lite förändringar i behörighetssystemet samt en ”fördröjningsnippel” skulle det gå alldeles utmärkt. Dessa små förändringar möjliggjorde att händelser eller underrättelser som registrerades i förväg fick en aktualitetstid som motsvarade den tidpunkt då de blev tillgängliga. Nu kunde några få personer i förväg och i lugn och ro skapa de mängder underrättelser som var realistiska. Underrättelserna kunde också ”märkas i delmängder” för att kunna skapa alternativa händelseutvecklingar.

Som brukligt startade övningen drygt ett halvår innan krigsförbandsövningskedet, den period då hela förbandet eller staben i detta fall var samlad och utrustad, med inspel och en eller två dagars stabsarbete. Inspelet bestod av en order från Högkvarteret som alla funktioner orienterades om och därefter startade arbetet för att summeras vid en stor stabsorientering nästa dag.

Förvåningen blev stor då undsäkfunktionen redan då, kontinuerligt följde en händelseutveckling på en avsevärt större upplösning än den sammanfattande orientering som inspelet beskrev. Någon tjänstegren protesterade vilt och menade att de saknade handlingar. Nejdå svarade chefen undsäksektionen. Vi följer, bearbetar och analyserar händelseutvecklingen i övningen sedan några veckor med hjälp av en övningsdatabas i vårt underrättelsesystem. Plötsligt hade underrättelse- och säkerhetsfunktionen fått sin riktiga roll.

Övningen blev en succé. Aldrig tidigare hade underrättelse- och säkerhetsunderrättelse funktionen fått arbeta på ett sådant realistiskt sätt.

Nu hade tiden för den avgörande bedömningen närmat sig. Sverker hade sin vana trogen inte brytt sig särkilt mycket om arbetet. Det sköttes ju bra ändå. Nu meddelade emellertid hans sektionschef, en överste från amfibieförbanden, (tidigare kustartilleriet) att han tvingats in till Strängnäs för ett viktigt arbete.

Kvar stod Sverker. Och nu skulle han redogöra för sin bedömning. Sverker var inte främmande för situationen utan föredrog sin bedömning som naturligtvis var att landstigningen skulle ske söder om Mälaren, för så brukade det vara. Bedömningen godtogs men problemen kom när han tvingades motivera sin bedömning. Sverker hade i alla fall räddats av sin gamle chef från Norrland, som med en improviserad rapport styrde den något pressade undsäkledaren rätt.

Nu fanns inte tid till drömmar om en gången tid. Nu måste han agera! Han ringde till chefen insatsledningen generalmajor Tomas Wärme!  

”Wärme”, svarade Tomas vänligt.

”VB, jag har något viktigt att orientera om”!

”Kom direkt”!

Generalen hade just fått besök av sin gamle ”flygarkompis” från Norrland. Det var den civilklädde majoren som efter att ha klarlagt de bortappade fartygsekona nu i ett helt annat ärende, segelflyg och Tomas radiotelefonicertifikat, besökte generalen. Tomas var en mycket skicklig segelflygare och hade börjat sin segelflygarbana redan som femtonåring. Efter en kortare sejour som landslagsback i ishockey och med främsta merit som det årets mest utvisade back, lagt skridskorna på hyllan och nu ägnade sig åt arbete och segelflyg.

Under många år hade han tjänstgjort som militärattaché i Frankrike där han också fortsatt att segelflyga. Tomas var inte bara militär och general han hade under åren i Frankrike förvärvat stor diplomatiskt kunnande och skicklighet.

Plötsligt stod Sverker i dörröppningen. Han nickade igenkännande till majoren. Tittade på Wärme med en blick som frågade om han kunde framföra sitt ärende i den besökandes närvaro. Generalen nickade och Sverker berättade vad han fått höra av Bult.

”Hmm”, muttrade generalen, ”är detta möjligt”?

”Jag kommer precis från MUST. Det finns ett fartyg Suvorosky Prospect som är en rysk tanker, under liberiaflagg som vi har anledning att misstänka för att vara ett maskerat trupptransportfartyg. Det skulle kunna vara i Slite nu”, fyllde majoren i.

”Hmm, och nu vill de att den gotländska polisen skall stödja ockupationen”?

Telefonen ringde, det var chefen MUST, som meddelade det som majoren precis hade sagt.

”Tack för det, något har inträffat, jag återkommer”. Generalen avslutade samtalet.

”Ok, vi måste sammanfatta läget nu. En misstänkt trojansk häst i form av en

tanker har lagt till i Slite! Teleförbindelserna på Gotland har slutat fungera! Ett samtal till polisen från någon som uppger sig vara chef för en rysk ockupationsstyrka har skett strax innan de fasta förbindelserna bröts. Samtalet innebär att man begär att polisen skall samarbeta”. Wärme tittade på de andra två under tystnad.

”Luftvärn! De måste ha säkerställt ett luftskydd”, utropade generalen. ”Var, vad hur mycket? Har vi då inga andra rapporter från området”?

N 57° 42¢ 03² O 018° 57¢ 05²  (havet utanför Enholmen Slite)

Båten låg svävande, perfekt avvägd. Hade de haft en snorkel ovanför vattenytan hade de kunnat känna lukten av oförbränd flygfotogen från helikoptrarna som trots den starka vinden spreds i hög koncentration över havet.

Sakta, sakta höjde fartygschefen periskopet. Den höga sjön skulle göra det svårt att upptäcka periskopet men samtidigt var det svårt att observera. Nu var periskopet nästan över vågtopparna och med 18 gångers förstoring kunde han observera springande soldater som monterade upp någonting som måste vara luftvärnsrobotar. Han vred periskopet och såg tydligt helikoptrarna. Två stora Mi-26 Halo och tre som tycktes vara den mycket kända Mi-24 Hind. Visserligen hade utseendet ändrats lite, men visst var helikoptrarna ryska. Och visst var det ryska soldater. Var det en filminspelning han såg, med massor av statister? Men varför härute? I detta väder.

”Periskop ner! Förbered radioboj för satellitsändning”! Fartygschefen gned sitt numera grånande skägg. Vad hade han sett?

Rapporten gick inte att missförstå på MTS marintaktiska staben och vidarebefordrades genast till chefen INS.

”Gotland ligger utanför Slite och observerar! De har sett luftvärn monteras upp på Enholmen”!

”Nej, general! Slite ligger på Gotland”! Kommenterade chefen FTS, flygtaktiska staben som kallats in till Wärme. Han verkade både förvirrad och nyvaken.

”Gotland är en ubåt och vår chans att komma ur detta på fötterna”, muttrade Wärme.

”Hur är hon beväpnad”? Fortsatte chefen INS med blicken på C MTS som nu

såg sin chans att visa Marinens betydelse.

”Hon är beväpnad med torpeder och minor”, svarade amiralen.

”Jag vill ha minst två rotar jakt i spärrbana utanför portén på Enholmen. Dessa skall kunna avlösas kontinuerligt. Jag vill dessutom ha upp luftburen radar för att bevaka hela området. Förbered detta och anmäl när första roten kan starta.

När kan vi ha ytterligare ubåtar i området? Vilken gångberedskap kan vi åstadkomma med ytattackflottiljerna?  Vilka markstridskrafter har vi handlingsberedskap med nu”? Frågan ställdes till chefen ATS. ”Endast högvakten, general”! ”Behåll den då där den är, kommenterade chefen INS! Nu gäller högsta sekretess på alla nivåer.  Hitta på vad som helst utom sanningen. Syftet med denna operation, mina herrar, är att inte ett enda skott skall behöva avlossas och vi skall tvinga hem ryssarna mot löftet om att lägga locket på! Utarbeta en operationsplan med det syftet! Nu måste jag tala med regeringen och orientera ÖB”

Regeringskansliet Fredrik Ränsfeldt

Tomas blev omedelbart insläppt till statsministern. Där satt redan utrikesministern. Försvarsministern hade inte kunnat komma ännu eftersom dagis inte kunde ta emot barn med förkylning. Hon hade lovat att komma så snart hon ordnat barnpassningen.

Där satt också GD för FRA Ingvar Åkerstig som tydligen åtföljdes av en medarbetare.

”Vem skall börja” inledde statsminister Ränsfeldt?

”Jag kan börja hördes en skorrande stämma. Jag tycker att vi omedelbart sätter in våra JAS-divisioner och bombar dom till månen, inledde utrikesministern”.

”Vad har chefen INS att säga”? Frågade Statsministern lugnt.

”Vårt flyg kommer inte åt dem utan betydande förluster av både flygplan, svenska poliser och civila i Slite men vi har en ubåt utanför Slite som har deras tanker och även deras övriga flytetyg på kornet. Och de är just nu inte ens medvetna om detta. Vi borde kunna hitta ett förhandlingsläge” avslutade Tomas Wärme.

”Skall jag sköta förhandlingarna direkt med Moskva”, frågade Bult.

”Nej inte du, jag, skall ringa Moskva men först måste vi gå igenom detta mycket noga”.

Slite hotell Kolhögen

De hade tagit en ”omålad” bil, dvs. en bil utan den typiska polismålningen men bilen hade all polisutrustning som alla andra polisbilar hade. Blåljus åstadkoms visserligen genom en mobil ”saftblandare” som fästes på taket med en sugpropp.

Nu närmade man sig Slite hamn. De körde skolgatan förbi Cementa och redan i vägkorset mot Skolgatan dök en post upp vid vägen och stoppade bilen med ett halttecken. En officer kom springande och när poliserna visat upp sina legitimationer uppmanades de att fortsätta vägen till vänster mot hotell Kolhögen. Officeren satte sig efter lite besvär med den låsta dörren i baksätet.

Mycket artigt blev de inbjudna till amiral Gushins ”högkvarter” och inbjudna att sätta sig ner vid ett stort bord.

”Gentlemen, you are very welcome”! Inledde amiralen.

”Thank you, svarade polischefen”. Nu uppenbarade sig några unga vackra flickor med vodka som serverades laget runt.

”Skool”, utropade amiralen.

Poliserna tittade på varandra. Ingen skulle kunna köra efter det här. Hur skulle de göra? Att vägra dricka var detsamma som att vägra samarbeta. Och nog hade lite vodka lugnat nerverna i den situation de befann sig i nu.

”Skål”, utropade Mats Löfven och kände hur karriären rann ner genom strupen.

”Skool” svarade amiralen.

”Ssskål”,viskade Bengtsson.

Genast blev deras snapsglas påfyllda.

Gotlandsgruppen i polishuset i Visby

Här var det. Han hade hittat den gamla skriften från 1986. IKFN hette den. I 9 § stod det tydligt, vapenmakt skall utan föregående varning tillgripas. Nu skulle de förbannade ryssarna få se!

Ingripanden mot utländsk militär personal

9 § Om utländsk militär personal under omständigheter som tyder på fientlig avsikt överskrider gränsen till svenskt territorium eller landsätts inom territoriet från fartyg eller luftfartyg skall vapenmakt utan föregående varning tillgripas.

Mikael Andersson gnuggade händerna. Han skulle vara den som med stöd av IKFN-förordningen, skulle skjuta första skottet i detta krig mot Ryssland.

Nu hade 26 mannar samlats utanför polishuset. Ammunition och annan utrustning hade delats ut. Hemvärnsplutonschefen Stefan Persson, som på demokratisk väg utsetts genom medlemmarnas val, till plutonchef och givits tjänstegraden löjtnant, kontrollerade att all utrustning var i ordning, kommenderade ”giv akt” och lämnade av till hemvärnsbataljonschefen. För Mikael Andersson var det nu dags att hålla ett motiverande ”tal till trupperna”.

Han inledde, ”orientering!”

”Enligt de rapporter som vi via polisen har mottagit har en rysk ockupationsstyrka landstigit i Slite nu på morgonen. Styrka okänd. Deras chef har begärt

förhandlingar med polisen.

Enligt IKFN-förordningen har vi som kombattanter skyldighet att agera enligt 9 § som lyder, jag läser;

Ingripanden mot utländsk militär personal

9 § Om utländsk militär personal under omständigheter som tyder på fientlig avsikt överskrider gränsen till svenskt territorium eller landsätts inom territoriet från fartyg eller luftfartyg skall vapenmakt utan föregående varning tillgripas.

Order!

 Första hemvärnsplutonen går med del väg 148 över Tingstäde mot Slite, tar vägkorset väg 148/Othemsvägen, beredd ta korsningen Solklintsvägen/Lännavägen, beredd understödja anfallet mot hamnområdet. Med del går väg 147 mot Slite, tar vägskälet väg 146/147, beredd ta hamnområdet. Slut. Frågor. Verkställ”!  

Känslorna hos de 26 mannarna var minst sagt blandade. Några hade redan känt adrenalinruset och hoppade med spänstiga steg upp i den gamla terrängbil 20 som en gång skulle ha blivit det moderna infanteriets sätt att förflytta sig. Men så hade muren fallit och därefter Sovjetunionen. En moderat försvarsminister hade passat på tillfället och köpt en stor mängd ryska pansarbandvagnar från Östtyskland till reapris, bara för att något år senare lägga ner allt infanteri förutom livgardet i Kungsängen. Men här på ön dög den bra.

De lite äldre hemvärnsmännen hade mer eftertänksamma miner där de nu satt på träbänkarna och skumpade fram mot Slite. Några hade gått med i hemvärnet för att de trodde på nödvändigheten av ett svenskt försvar. Många, kanske de flesta, var med i hemvärnet därför att det var häftigt att få ha ett automatvapen hemma, eller för att utrustningen kunde komma till användning i många sammanhang, eller för att här kunde man få träffa kompisar.

Anders Sundström knattrade belåtet fram längs vägen på sin HD. Han utgjorde den spaningsstyrka som skulle förvarna huvudstyrkan så fort han såg något fientligt. I bältet hade han en signalpistol instoppad. Med den skulle han skjuta ett signalskott i luften och snabbt vända tillbaka om han observerade något fientligt.

Nu närmade han sig förstahandsmålet. Han stannade till vid vägskälet för att invänta terrängbilarna.

Där kom de och körde av vägen och soldaterna gjorde avsittning och formerade sig i någon form av eldställningar med eld längs vägen.

Mikael Andersson verkade upprörd. Han diskuterade upprört med Nils Bult. Tydligen var man inte överens.

Regeringskansliet

”This is the prime minister of Sweden, I am sorry to inform you that you have Russian soldiers straying on the island of Gotland. According to our law we are obligated to use deadly force without warning the moment your soldiers are using their weapons”. Statsministern gjorde en konstpaus. Den ryske presidenten hade nu hämtat sig lite och svarade;

”With what will you use deadly weapons without warning”? ”I am asking only because I am curious”! Presidenten fortsatte, ”if you are thinking about your jetfighters I have a responsibility to inform you that these straying soldiers probably took some sophisticated antiaircraft missiles with them. They are missing since this morning anyway. I think you call them Pantsir S2 or Greyhound”

                      ”It took your soldiers less than two hours to disembark. I will give you two hours to embark and sail back.  Otherwise we will sink your ships, and I am not talking about an airstrike” Statsminister Ränsfelt lade på luren och tittade på Bult. Bult sänkte blicken.

Några minuter över klockan ett anslöt Anders Sundström till huvudstyrkan. Han rapporterade;

”Hamnområdet intet fientligt”!

Mikael Andersson såg villrådig ut. Vad i helvete var detta? Ett skämt?

                      ”Vi fortsätter”

Från kajkanten kunde hemvärnsgruppen lite senare se aktern av ett stort fartyg som nu började få upp farten på sin färd österut. Ett annat lite mindre fartyg syntes vid horisonten med samma kurs. På Enholmen låg en tjock vit rök, en slags dimma, som började tunnas ut i den friska nordvästliga vinden.

Mobiltelefonerna började nu ge ifrån sig olika pipanden som varslade om inkommande SMS.

Orientering inför stabsarbete

Nu var de äntligen samlade.

Meningen var att samla representanter från insatsledningen – INS, med insatsledningsstaben – INSS, armétaktiska staben - ATS, marintaktiska staben – MTS och militära underrättelsetjänsten – MUST.

Men när kallelsen gått hade genast chefen informationsstaben – INFOS, en misslyckad journalist som lyckats göra av med ett antal miljoner i ett försök att popularisera Försvarsmakten ringt. Chefen INFOS meddelade kort nödvändigheten att de deltog i denna orientering redan från början.

Det dröjde inte länge förrän Personalstaben – PERSS hörde av sig i samma ärende. Det kunde ju bli förluster av människoliv. Motivet från internrevisionen – REV var lite annorlunda. Hur än detta gick så skulle det bli ett antal ”hearingar” efteråt.

Säkerhetsinspektionen – SÄKINSP meddelade att säkerhetsinstruktionen SÄKI gällde både i fred och krig.

Generalläkaren – GL, Anne-Marie Gunnarsson, stod redan i ingången i full generalsuniform. På bred Kristianstadsdialekt, som hon för övrigt också delade med ÖB Sverker Gunnarsson, förklarade hon att hon minsann skulle närvara och banne den som försökte utesluta henne i fortsättningen.

Högkvartersavdelningen – HKV AVD fanns redan på plats. De skulle ordna med lokalen och fikat och dessutom var det bara de som hade nyckel till den stora samlingssalen.

ÖB Sverker Gunnarsson ansåg sig nu frisk trots sjukskrivning till mitten av mars och satte sig längst fram.

Så trädde chefen INS in i lokalen. Han gick först fram till ÖB och viskade något i hans öra och fick en gillande nick tillbaka.

   

”Mina damer och herrar! Det jag nu kommer att orientera er om är kvalificerat hemligt. Närvaron kommer att registreras och er tystnadsförbindelse kommer att förnyas efter att denna orientering har avslutats”.

”Under den tidiga morgonen drabbades Gotland av ett totalt kommunikationsavbrott. Kommunikationsavbrottet åstadkoms av den kraftiga stormen och under stormen tvingades två ryska fartyg söka nödhamn i Slite”.

”Stormen har nu bedarrat och kommunikationerna är återupprättade och de ryska fartygen har lämnat hamnen”.

”Något annat än det jag nu meddelat är fria fantasier och den som på något sätt för ut annan information om händelserna på Gotland än detta som nu sagts kommer att åläggas straffansvar”!

Epilog

Numera kan man ofta se en beredskapsrote stå startberedd i den norra delen av landningsbanan i Visby. I banändan står en skylt ”military apron”.

Dessutom finns en mekaniserad bataljon med kvalificerat luftvärn någonstans på ön. Förbandet har hög beredskap.

På hotell Kolhögen låg två kraftigt berusade poliser, som när de vaknade upp, skulle undra vad de hade varit med om.

På polisstationen i Visby tryckte polisassistent Maria Wennström käckt på knappen märkt Delete.

Slut!

Efter att denna "Tråkiga historia" skrevs har det framkommit att lagen ändrats för något år sedan så att den svenska polisen ca 25000 alls inte kan tvingas att hjälpa en ockupationsmakt. Polisen kan istället underställas (lyda under) Försvarsmakten och få status som kombattanter. Det svenska försvarets numerär (ej att förväxlas med förmåga) ökat med 100%  /Förf kommentar.