Nödvändigheten av uppdragstaktik och hur tokigt det kan bli!

Under fyrtio- och femti- och sextitalet genomgick det svenska försvaret en omfattande "självkritisk" granskning. Stora förändringar genomfördes.

I alla filmsalar byggdes en "terränglåda" där stridsteknik skulle kunna prövas och utvecklas i en skala. Hur missuppfattningen att begreppet terränglådan betydde ett avgränsat terrängområde i det fria har jag inte kunnat förstå. Men uttrycket lät fint och adapterades blixtsnabbt av alla utom någon ensam själ som, efter att ha hört någon säga, -"nu skall vi se hur det här ser ut i terränglådan" kanske fortfarande sitter ensam i filmsalen och väntar. Men militära uttryck har också övertagits av de civila (främst politiker) om de låter bra.
Uttrycket samverkan användes av militärer som en samordningsform då befälsförhållandena inte var klarlagda. En militär chef tvingades som regel att samverka med sin civila motsvarighet därför att militären (och för all del även den civila befattningshavaren) ej kunde ge order. I militära reglementen skrev man på den tiden att samordning företrädesvis skulle ske genom befäl (order) och i undantagsfall genom samverkan.
Nu sker vare sig det ena eller det andra, verkar det som och uttrycket samverkan har i civila sammanhang fått betydelsen "samarbeta"

Oavsett terränglåda och samverkan medförde den svenska "självkritiken" att man insåg att det ledningssystem och de ledningsmetoder man tillämpade var så långsamma att våra styrkor riskerade att "stå för fot gevär" medan "kriget passerade förbi"!

Man formulerade då några deviser, bland annat;

- chef skall alltid agera inom högre chefs beslut i stort,
- chef får aldrig delegera beslut för vilka han själv har att ta ansvar,

Dessa två motsägelsefulla satser blev så småningom tillslipade och tillämpades i fredsdriften sålunda.

- chef formulerar uppdrag med mål och tilldelar medel. Val av medel åligger den som genomför uppdraget!

Denna så kallade "uppdragstaktik" innebar också att medelsäskanden gjordes av den som skulle genomföra uppdraget. Och efter några år genomfördes omfattande dialoger om uppdragens utformning och målens utformning. Tyvärr tillämpades också dessa metoder under övningar vilket i sin tur medförde krav på större och större staber särskilt på lägre nivåer.

"Med närapå svartsjuk inställning till högre chef bevakade varje förbandschef sitt revir"

De gigantiskt förbättrade förutsättningarna för att skapa ledningssystem som både kan klara av minutoperativ ledning från högsta till lägsta nivå och samtidigt klara av långsiktig ledning innebär att behovet av uppdragstaktik minskat men att också möjligheterna för lägre chef att agera inom högre chefs beslut i stort utan att avhända den högre chefen handlingsfrihet också ökat.

Risken för att våra styrkor skall bli "stående för fot gevär" medan kriget passerar borde inte finnas längre.

Stora resurser har under åren lagts ned på tekniska ledningssystem. Självklart har utveklingen bedrivits inom försvarsgrenarna, inom tjänstegrenarna och inom ledningsnivåerna och resultatet har blivit en ytterligare cementering av den i dag helt omoderna "uppdragstaktiken"