När jag var en liten buspojke i kortbyxor gjorde jag allt för att slippa mina föräldrars övervakning. Min frihetslängtan verkade kunna spränga alla vallar. En viskning till mina buspojkskamrater väckte omedelbart min mors misstänksamhet. Så visst var det skönt när banden till föräldrarna sträcktes ut och blev tunnare.
Men andra former av övervakning ersatte mina föräldrars omtänksamma och välvilliga tillsyn.
Nu måste jag själv ta det fulla ansvaret för att följa samhällets regler. Jag övervakas av min arbetsgivare som kräver att företaget kan följa internationella kvalitetsnormer, ISO 9000, heter det visst. Jag åläggs ett ansvar för egenkontroll och avvikelser skall rapporteras. Och inte nog med det, en särskild myndighet uttövar tillsyn med återkommande "Audits".
När jag deklarerar min inkomst granskas jag på de mest sofistikierade sätt. I trafiken måste jag snällt och tålmodigt följa trafikreglerna som ibland ter sig absurda som när jag, mitt i natten, tvingas vänta på grönt ljus i en korsning med fri sikt och ingen annan bil syns så långt ögat kan nå.
Nu har riksdagen beslutat om en ny lag som regelerar FRA (Försvarets Radio Anstalt) möjligheter att avlyssna datatrafik på kabel. Lagen som förbereddes av den tidigare socialdemokratiska regeringen har kritiserats hårt särskilt av unga väljare och politiker. Man kan naurligtvis ha synpunkter på lagen och nödvändigheten att avlyssna vår datatrafik. Men med vilken lag kan vi reglera omvärldens rätt att avlyssna vår datatrafik.
Valet mellan pest och kolera blir därför ganska enkelt, bättre att "avlyssna sig själv" och kunna visa att vi tar vårt ansvar än att bjuda in någon annan som utan lag och reglering gör det vi inte önskar.
söndag 29 juni 2008
söndag 15 juni 2008
Svenskt NATO-medlemskap - ytterligare en europeisk gisslan
Att Allan Vidman inte kunde "hålla sig" när försvarsberedningen färdigställde sin rapport "Försvar i användning" är tråkigt, omdömeslöst, motverkande sitt eget syfte, en dålig tröst för försvarsvänner men inte överraskande.
Vid tiden efter Sovjetunionens fall började samtal om NATO-utvidning österut. Det var främst Polen som då stod i tur. En västjournalist hade lyckats få en kort intervju med Boris Jeltsin som hade en av sin bättre dagar just då. På frågan om vad han ansåg om NATO-utvidningen och Polens medlemskap svarade Jeltsin snabbt, -"jag tycker det är bra och jag vill att Ryssland också skall bli medlem"! Intervjun fick ett snabbt slut.
NATO är en kvarleva av kalla kriget och i dag ett sätt för USA att hålla Europa som gisslan.
Visst har NATO en fungerande lednings- och logistikstruktur och kan på kort tid sätta in förband var som helst i världen. Något som varit till stor nytta vid fredsfrämjande insatser.
Men USA har också stora möjligheter att underlätta sin vapenexport till NATO-länder och NATO-insatser har också gjorts utan FN-mandat.
I stället för ett svenskt medlemskap i NATO borde en motsvarande säkerhetsorganisation kunna utformas inom EU. Ett ryskt medlemskap i en sådan organisation borde också vara önskvärt.
Det är tråkigt med partipolitiska utspel som dessutom visar på starkt tunnelseende. Folkpartiet har alltid stått USA närmast och även stött de israeliska statsterrorismen. Om Allan Vidman anser att ett svenskt NATO-medlemskap är aktuellt och kan ge partipolitiska poäng, nu när försvarsdebatten har tagit, fart borde han i stället inte ivra så hårt för fler svenska internationella insatser.
Insatser som fort kan bli uppstädningsoperationer efter stora NATO-insatser med för oss europeer tveksamma mål.
Vid tiden efter Sovjetunionens fall började samtal om NATO-utvidning österut. Det var främst Polen som då stod i tur. En västjournalist hade lyckats få en kort intervju med Boris Jeltsin som hade en av sin bättre dagar just då. På frågan om vad han ansåg om NATO-utvidningen och Polens medlemskap svarade Jeltsin snabbt, -"jag tycker det är bra och jag vill att Ryssland också skall bli medlem"! Intervjun fick ett snabbt slut.
NATO är en kvarleva av kalla kriget och i dag ett sätt för USA att hålla Europa som gisslan.
Visst har NATO en fungerande lednings- och logistikstruktur och kan på kort tid sätta in förband var som helst i världen. Något som varit till stor nytta vid fredsfrämjande insatser.
Men USA har också stora möjligheter att underlätta sin vapenexport till NATO-länder och NATO-insatser har också gjorts utan FN-mandat.
I stället för ett svenskt medlemskap i NATO borde en motsvarande säkerhetsorganisation kunna utformas inom EU. Ett ryskt medlemskap i en sådan organisation borde också vara önskvärt.
Det är tråkigt med partipolitiska utspel som dessutom visar på starkt tunnelseende. Folkpartiet har alltid stått USA närmast och även stött de israeliska statsterrorismen. Om Allan Vidman anser att ett svenskt NATO-medlemskap är aktuellt och kan ge partipolitiska poäng, nu när försvarsdebatten har tagit, fart borde han i stället inte ivra så hårt för fler svenska internationella insatser.
Insatser som fort kan bli uppstädningsoperationer efter stora NATO-insatser med för oss europeer tveksamma mål.
fredag 13 juni 2008
Inger visst hopp - men varför har det dröjt så länge?
Rapporten "Försvar i användning" (Ds 2008:48) har idag överlämnats till försvarsminister Sten Tolgfors.
Sammanfattning av rapporten
Transformeringen av det svenska försvaret fortsätter. Det övergripande syftet med Försvarsberedningens förslag är att skapa ett mer användbart försvar med ökad operativ effekt. Detta skall skapas genom omfördelning av resurser från stöd och förvaltningsverksamhet inom Försvarsmakten och övriga försvarsmyndigheter till den operativa verksamheten.
Målet för det militära försvaret ska vara att tillsammans med andra, inom och utom landet, aktivt värna våra grundläggande värden och intressen genom att:
förebygga och hantera konflikter och krig;
säkerställa landets suveränitet och
skydda samhället och dess funktionalitet.
Förmågan till väpnad strid utgör bevekelsegrunden för att upprätthålla och utveckla ett militärt försvar, oavsett om det ska användas utanför eller på vårt eget territorium.
Försvarsmakten ska bidra till de övergripande målen för vår säkerhet och till målen för försvaret genom att tillsammans med andra, lösa följande uppgifter:
Försvara Sverige och upprätthålla våra grundläggande värden och intressen. Detta sker genom insatser globalt, i Europa, i närområdet och på vårt eget territorium;
Upptäcka och avvisa kränkningar av det svenska territoriet och
Med befintliga förmågor och resurser kunna bistå det övriga samhället och andra myndigheter vid behov.
Insatsorganisationen ska bestå av insatsförband samt nationella skyddsstyrkor utvecklade ur dagens Hemvärn. Insatsförbanden ska i princip vara tillgängliga för Försvarsmaktens samtliga uppgifter globalt, i Europa, i närområdet och på vårt eget territorium.
Insatsorganisationen ska med stöd av frivilligorganisationer och efter förmåga, stödja andra myndigheter och det övriga samhället vid kriser, katastrofer och andra händelser.
En modern insatsorganisation måste bestå av användbara insatsförband. Insatsorganisationen ska i första hand vara tillgänglig för att kunna möta utmaningar här och nu. Det är också det bästa sättet att möta utmaningar i framtiden. Att de prövas i insatser blir ett viktigt kvitto på förbandens förmåga. En insatsberedd och rörlig insatsorganisation är den bästa försäkringen för att kunna hantera ett försämrat säkerhetspolitiskt läge i vår del av världen. Detta ställer nya krav på Sveriges militära förmåga som skiljer sig från de krav som mobiliseringsförsvaret hanterade.
Den framtida insatsorganisationen ska bestå av insatsförband med stående förband och kontraktsförband samt ett kvalificerat Hemvärn i form av nationella skyddsstyrkor. Insatsorganisationen ska utformas med en personalförsörjning baserad på frivillighet. Ingen pliktpersonal ska finnas kvar i insatsorganisationen.
För de mest krävande uppgifterna skapas de stående förbanden. Dessa bemannas i huvudsak med heltidsanställd personal. De stående förbanden kan användas både till snabbinsatser och rotationsinsatser - internationellt och nationellt.
De stående förbanden är mycket kostsamma. För att möjliggöra en tillräcklig förbandsvolym, och därmed erforderlig förmågebredd, uthållighet och handlingsfrihet, måste det finnas förband med lägre tillgänglighet i form av kontraktsförband. Kontraktsförbanden bemannas i huvudsak av soldater och officerare med en kompletterande civil kompetens. Detta är en form av anställning liknande den som gäller för dagens reservofficerare. Personalen i kontraktsförbanden har tjänstgöringsskyldighet för övningsverksamhet och skyldighet att tjänstgöra vid beslut om insats.
Marin- och flygstridskrafterna bemannas av rationalitetsskäl i stor utsträckning med heltidsanställd personal, bland annat beroende på de stora krav på teknisk specialistkompetens som krävs i dessa förband och uppgifterna kopplade till incidenter och kränkningar. En mindre del av markstridskrafterna ska bemannas med heltidsanställda soldater.
De nationella skyddsstyrkorna utvecklas ur dagens Hemvärn och delar av frivilligorganisationerna. De ska bestå av förband byggda på frivillighet och med stor spridning över landet. De kan endast användas för nationella uppgifter men individer kan förstärka insatsförbanden vid behov. Liksom resten av det militära försvaret ska förmågan till väpnad strid vara det som konstituerar de nationella skyddsstyrkornas förmåga.
Försvarsberedningen föreslår att de nationella skyddsstyrkorna ska säkerställa viss förmågebredd specifikt kopplad till de nationella uppgifterna.
En insatsorganisation med fler tillgängliga heltids- och kontrakterade personer samt de nationella skyddsstyrkorna medger en ökad förmåga att stödja andra myndigheter och samhället i övrigt.
Försvarsmakten ska på sikt och efter genomförda reformer öka insatsförmågan. Insatsorganisationen kommer att bestå av ett stort antal tillgängliga förband. Med dessa ska Sverige ha förmåga att:
över tid kunna hålla upp till 2000 personer ur markstridskrafterna insatta internationellt och nationellt
över tid kunna göra snabba evakuerings- eller förstärkningsinsatser med upp till 300 personer.
Periodvis kunna upprätthålla en planerad snabbinsatsberedskap motsvarande ramnationsansvaret i EU:s stridsgruppkoncept.
hålla relevanta delar av flyg- och marinstridskrafterna tillgängliga för insatser och snabbinsatsberedskap.
Om det skulle krävas, i händelse av till exempel en större nationell kris, kan i princip hela insatsorganisationen med stående förband, kontraktsförband och de nationella skyddsstyrkorna ställas till förfogande.
Användbarhet här och nu är ett grundkrav för de förmågor som ska finnas i framtiden. Det ska inte finnas förband som kräver återtagning och komplettering under längre tid för att bli användbara. Detsamma gäller förmågor och förband som inte kan användas i den moderna insatsmiljön eller som inte har en viktig roll för hävdandet av den svenska suveräniteten. Genom att avveckla förmågor och förband som inte är efterfrågade frigörs nödvändiga resurser för att höja användbarheten på de övriga förmågorna.
Försvarsberedningen konstaterar att förmågebredd som är modulärt uppbyggd med allt från lätt till tung materiel, vilka kan sättas samman till insatsstyrkor vid behov, är viktig för att skapa ett flexibelt försvar. Den modulära principen bör dock inte drivas så långt att behovet av samövning och förbandsanda inte kan tillgodoses.
Försvarsberedningen har inte haft möjlighet att analysera samtliga förmågor och delförmågor samt utforma detaljerade och heltäckande förslag. Som bidrag till en mer omfattande översyn lämnas dock ett antal förslag till reduceringar av dagens förmågor. Dessa innebär att:
antalet typförband ska begränsas,
delar av dagens markbaserade luftvärn avvecklas,
antalet stridsvagnar och tunga stridsfordon reduceras samt att
antalet stridsflygplan reduceras i väsentlig grad.
Förmågor som i första hand har en nationell inriktning, och som bedöms relevanta i ett längre perspektiv, bör särskilt granskas utifrån möjligheten att finna lösningar som leder till att de kan upprätthållas med ett begränsat antal system och förband.
Försvarsberedningen föreslår också en ny civil sjöverkande myndighet vilken bör överta ansvaret för Försvarsmaktens nuvarande sjöbevakningsverksamhet. Sjöbevakningsförmågan, i form av sjöinformationsförbanden, ska i så fall avvecklas inom Försvarsmakten. Beredningen betonar också vikten av att vissa förmågor bibehålls respektive utvecklas. Dit hör:
kompetensen och förmågan att leda och genomföra insatser i brigadstridsgrupp.
möjligheten att förstärka insatsförbanden med helikoptrar ska förbättras. En särskild översyn bör genomföras.
tillgången till kvalificerad sjukvård och en fungerande sjukvårdskedja i insatser.
den unika amfibiska förmågan som ska utvecklas mot att verka i kustnära storstadsmiljö och i hamnområden. Amfibiefunktionen bör integreras med markstridskrafterna.
att internationella insatser bör beredas i en integrerad civil-militär planeringsprocess från policyskapande, planering, övning, utbildning, genomförande av insats, utvärdering till kunskapsåterföring.
Det finns i Sverige en bred politisk vilja för en vidare utveckling av ett bilateralt och multilateralt nordiskt militärt samarbete. Det har en positiv påverkan på säkerhetsutvecklingen i vårt närområde och ska ses som ett komplement till och en naturlig utveckling av de europeiska och euroatlantiska samarbetena, framförallt inom EU och Nato.
Samarbetet ska också ses i ljuset av förslaget till solidaritetsförklaring från Försvarsberedningens förra rapport (Ds 2007:46):
"Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas".
Det innebär att Sverige kan bidra med militärt stöd vid kris- och konfliktsituationer. Vi ska kunna och vilja hjälpa varandra i händelse av olyckor, kriser eller konflikter och med relevanta förmågor. Sverige ska mot denna bakgrund både ha förmåga att ta emot och ge militärt stöd.
I rapporten anges ett antal principer för ett fördjupat bilateralt och multilateralt samarbete och ett antal områden där Försvarsberedningen anser att Sverige har intresse av ett nordiskt militärt samarbete. Förslagen är uppdelade i områden operativa frågor, utbildning och övning, materiel- och logistik samt försvars- och säkerhetspolitisk forskning.
En mer användbar och flexibel Försvarsmakt ställer förändrade krav på de grundläggande strukturerna.
Grundorganisationen och stödmyndigheterna måste rationaliseras, omorganiseras eller avvecklas för att kunna omfördela resurser från stödverksamhet till operativ verksamhet med syfte att öka den operativa effekten. Inte minst måste det frigöras resurser till lönemedel för anställda soldater och till en ökad övnings- och insatsverksamhet. Det krävs bland annat en tyngdpunktsförskjutning från materiel- och logistikförsörjningen till den operativa verksamheten.
Givet de rationaliseringar som Försvarsberedningen föreslår ifråga om personal, materiel-, logistikförsörjning och stödverksamhet samt i förmågebredd och i delar förmågevolym, kan det framtida försvaret rymmas inom den treåriga ekonomiska ram som Riksdagen fastställt. I takt med att resurser frigörs, ska det nya mer användbara försvaret successivt skapas, där kostnads- och ambitionshöjningar i den operativa verksamheten balanseras mot rationaliseringar och ambitionssänkningar.
I rapporten anges ett antal principer för hur materielanskaffning bör ske.
Försvarsberedningen anser att det mot bakgrund av ovan är ett övergripande mål att utveckling som andel av anskaffningen minskar.
Som en konsekvens av den omfattande omstruktureringen av Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk, Försvarets forskningsinstitut och Totalförsvarets pliktverk som föreslås i denna rapport, bör kvarvarande och relevant verksamhet, på några års sikt, kunna integreras i en ny samlad myndighet. I samband med detta bör också en separat avvecklingsorganisation bildas.
Carlsson tycker:
- att i huvudsak är rapporten bra
- att det är tveksamt att minska stridsvagnssystemet
- att det är bra att byråkratin avvecklas, men varför behålla försvarsgrensstrukturen
- att det avgörande nu är genomförandet
Sammanfattning av rapporten
Transformeringen av det svenska försvaret fortsätter. Det övergripande syftet med Försvarsberedningens förslag är att skapa ett mer användbart försvar med ökad operativ effekt. Detta skall skapas genom omfördelning av resurser från stöd och förvaltningsverksamhet inom Försvarsmakten och övriga försvarsmyndigheter till den operativa verksamheten.
Målet för det militära försvaret ska vara att tillsammans med andra, inom och utom landet, aktivt värna våra grundläggande värden och intressen genom att:
förebygga och hantera konflikter och krig;
säkerställa landets suveränitet och
skydda samhället och dess funktionalitet.
Förmågan till väpnad strid utgör bevekelsegrunden för att upprätthålla och utveckla ett militärt försvar, oavsett om det ska användas utanför eller på vårt eget territorium.
Försvarsmakten ska bidra till de övergripande målen för vår säkerhet och till målen för försvaret genom att tillsammans med andra, lösa följande uppgifter:
Försvara Sverige och upprätthålla våra grundläggande värden och intressen. Detta sker genom insatser globalt, i Europa, i närområdet och på vårt eget territorium;
Upptäcka och avvisa kränkningar av det svenska territoriet och
Med befintliga förmågor och resurser kunna bistå det övriga samhället och andra myndigheter vid behov.
Insatsorganisationen ska bestå av insatsförband samt nationella skyddsstyrkor utvecklade ur dagens Hemvärn. Insatsförbanden ska i princip vara tillgängliga för Försvarsmaktens samtliga uppgifter globalt, i Europa, i närområdet och på vårt eget territorium.
Insatsorganisationen ska med stöd av frivilligorganisationer och efter förmåga, stödja andra myndigheter och det övriga samhället vid kriser, katastrofer och andra händelser.
En modern insatsorganisation måste bestå av användbara insatsförband. Insatsorganisationen ska i första hand vara tillgänglig för att kunna möta utmaningar här och nu. Det är också det bästa sättet att möta utmaningar i framtiden. Att de prövas i insatser blir ett viktigt kvitto på förbandens förmåga. En insatsberedd och rörlig insatsorganisation är den bästa försäkringen för att kunna hantera ett försämrat säkerhetspolitiskt läge i vår del av världen. Detta ställer nya krav på Sveriges militära förmåga som skiljer sig från de krav som mobiliseringsförsvaret hanterade.
Den framtida insatsorganisationen ska bestå av insatsförband med stående förband och kontraktsförband samt ett kvalificerat Hemvärn i form av nationella skyddsstyrkor. Insatsorganisationen ska utformas med en personalförsörjning baserad på frivillighet. Ingen pliktpersonal ska finnas kvar i insatsorganisationen.
För de mest krävande uppgifterna skapas de stående förbanden. Dessa bemannas i huvudsak med heltidsanställd personal. De stående förbanden kan användas både till snabbinsatser och rotationsinsatser - internationellt och nationellt.
De stående förbanden är mycket kostsamma. För att möjliggöra en tillräcklig förbandsvolym, och därmed erforderlig förmågebredd, uthållighet och handlingsfrihet, måste det finnas förband med lägre tillgänglighet i form av kontraktsförband. Kontraktsförbanden bemannas i huvudsak av soldater och officerare med en kompletterande civil kompetens. Detta är en form av anställning liknande den som gäller för dagens reservofficerare. Personalen i kontraktsförbanden har tjänstgöringsskyldighet för övningsverksamhet och skyldighet att tjänstgöra vid beslut om insats.
Marin- och flygstridskrafterna bemannas av rationalitetsskäl i stor utsträckning med heltidsanställd personal, bland annat beroende på de stora krav på teknisk specialistkompetens som krävs i dessa förband och uppgifterna kopplade till incidenter och kränkningar. En mindre del av markstridskrafterna ska bemannas med heltidsanställda soldater.
De nationella skyddsstyrkorna utvecklas ur dagens Hemvärn och delar av frivilligorganisationerna. De ska bestå av förband byggda på frivillighet och med stor spridning över landet. De kan endast användas för nationella uppgifter men individer kan förstärka insatsförbanden vid behov. Liksom resten av det militära försvaret ska förmågan till väpnad strid vara det som konstituerar de nationella skyddsstyrkornas förmåga.
Försvarsberedningen föreslår att de nationella skyddsstyrkorna ska säkerställa viss förmågebredd specifikt kopplad till de nationella uppgifterna.
En insatsorganisation med fler tillgängliga heltids- och kontrakterade personer samt de nationella skyddsstyrkorna medger en ökad förmåga att stödja andra myndigheter och samhället i övrigt.
Försvarsmakten ska på sikt och efter genomförda reformer öka insatsförmågan. Insatsorganisationen kommer att bestå av ett stort antal tillgängliga förband. Med dessa ska Sverige ha förmåga att:
över tid kunna hålla upp till 2000 personer ur markstridskrafterna insatta internationellt och nationellt
över tid kunna göra snabba evakuerings- eller förstärkningsinsatser med upp till 300 personer.
Periodvis kunna upprätthålla en planerad snabbinsatsberedskap motsvarande ramnationsansvaret i EU:s stridsgruppkoncept.
hålla relevanta delar av flyg- och marinstridskrafterna tillgängliga för insatser och snabbinsatsberedskap.
Om det skulle krävas, i händelse av till exempel en större nationell kris, kan i princip hela insatsorganisationen med stående förband, kontraktsförband och de nationella skyddsstyrkorna ställas till förfogande.
Användbarhet här och nu är ett grundkrav för de förmågor som ska finnas i framtiden. Det ska inte finnas förband som kräver återtagning och komplettering under längre tid för att bli användbara. Detsamma gäller förmågor och förband som inte kan användas i den moderna insatsmiljön eller som inte har en viktig roll för hävdandet av den svenska suveräniteten. Genom att avveckla förmågor och förband som inte är efterfrågade frigörs nödvändiga resurser för att höja användbarheten på de övriga förmågorna.
Försvarsberedningen konstaterar att förmågebredd som är modulärt uppbyggd med allt från lätt till tung materiel, vilka kan sättas samman till insatsstyrkor vid behov, är viktig för att skapa ett flexibelt försvar. Den modulära principen bör dock inte drivas så långt att behovet av samövning och förbandsanda inte kan tillgodoses.
Försvarsberedningen har inte haft möjlighet att analysera samtliga förmågor och delförmågor samt utforma detaljerade och heltäckande förslag. Som bidrag till en mer omfattande översyn lämnas dock ett antal förslag till reduceringar av dagens förmågor. Dessa innebär att:
antalet typförband ska begränsas,
delar av dagens markbaserade luftvärn avvecklas,
antalet stridsvagnar och tunga stridsfordon reduceras samt att
antalet stridsflygplan reduceras i väsentlig grad.
Förmågor som i första hand har en nationell inriktning, och som bedöms relevanta i ett längre perspektiv, bör särskilt granskas utifrån möjligheten att finna lösningar som leder till att de kan upprätthållas med ett begränsat antal system och förband.
Försvarsberedningen föreslår också en ny civil sjöverkande myndighet vilken bör överta ansvaret för Försvarsmaktens nuvarande sjöbevakningsverksamhet. Sjöbevakningsförmågan, i form av sjöinformationsförbanden, ska i så fall avvecklas inom Försvarsmakten. Beredningen betonar också vikten av att vissa förmågor bibehålls respektive utvecklas. Dit hör:
kompetensen och förmågan att leda och genomföra insatser i brigadstridsgrupp.
möjligheten att förstärka insatsförbanden med helikoptrar ska förbättras. En särskild översyn bör genomföras.
tillgången till kvalificerad sjukvård och en fungerande sjukvårdskedja i insatser.
den unika amfibiska förmågan som ska utvecklas mot att verka i kustnära storstadsmiljö och i hamnområden. Amfibiefunktionen bör integreras med markstridskrafterna.
att internationella insatser bör beredas i en integrerad civil-militär planeringsprocess från policyskapande, planering, övning, utbildning, genomförande av insats, utvärdering till kunskapsåterföring.
Det finns i Sverige en bred politisk vilja för en vidare utveckling av ett bilateralt och multilateralt nordiskt militärt samarbete. Det har en positiv påverkan på säkerhetsutvecklingen i vårt närområde och ska ses som ett komplement till och en naturlig utveckling av de europeiska och euroatlantiska samarbetena, framförallt inom EU och Nato.
Samarbetet ska också ses i ljuset av förslaget till solidaritetsförklaring från Försvarsberedningens förra rapport (Ds 2007:46):
"Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas".
Det innebär att Sverige kan bidra med militärt stöd vid kris- och konfliktsituationer. Vi ska kunna och vilja hjälpa varandra i händelse av olyckor, kriser eller konflikter och med relevanta förmågor. Sverige ska mot denna bakgrund både ha förmåga att ta emot och ge militärt stöd.
I rapporten anges ett antal principer för ett fördjupat bilateralt och multilateralt samarbete och ett antal områden där Försvarsberedningen anser att Sverige har intresse av ett nordiskt militärt samarbete. Förslagen är uppdelade i områden operativa frågor, utbildning och övning, materiel- och logistik samt försvars- och säkerhetspolitisk forskning.
En mer användbar och flexibel Försvarsmakt ställer förändrade krav på de grundläggande strukturerna.
Grundorganisationen och stödmyndigheterna måste rationaliseras, omorganiseras eller avvecklas för att kunna omfördela resurser från stödverksamhet till operativ verksamhet med syfte att öka den operativa effekten. Inte minst måste det frigöras resurser till lönemedel för anställda soldater och till en ökad övnings- och insatsverksamhet. Det krävs bland annat en tyngdpunktsförskjutning från materiel- och logistikförsörjningen till den operativa verksamheten.
Givet de rationaliseringar som Försvarsberedningen föreslår ifråga om personal, materiel-, logistikförsörjning och stödverksamhet samt i förmågebredd och i delar förmågevolym, kan det framtida försvaret rymmas inom den treåriga ekonomiska ram som Riksdagen fastställt. I takt med att resurser frigörs, ska det nya mer användbara försvaret successivt skapas, där kostnads- och ambitionshöjningar i den operativa verksamheten balanseras mot rationaliseringar och ambitionssänkningar.
I rapporten anges ett antal principer för hur materielanskaffning bör ske.
Försvarsberedningen anser att det mot bakgrund av ovan är ett övergripande mål att utveckling som andel av anskaffningen minskar.
Som en konsekvens av den omfattande omstruktureringen av Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk, Försvarets forskningsinstitut och Totalförsvarets pliktverk som föreslås i denna rapport, bör kvarvarande och relevant verksamhet, på några års sikt, kunna integreras i en ny samlad myndighet. I samband med detta bör också en separat avvecklingsorganisation bildas.
Carlsson tycker:
- att i huvudsak är rapporten bra
- att det är tveksamt att minska stridsvagnssystemet
- att det är bra att byråkratin avvecklas, men varför behålla försvarsgrensstrukturen
- att det avgörande nu är genomförandet
Men hur kommer Juholts rapport att användas
”Vår beredskap är fortsatt god”
Överste Bo Pellnäs för en spelteoretisk diskussion som är ointressant.
Det skriver försvarsminister Sten Tolgfors och moderaternas partisekreterare Per Schlingmann. De menar att medierna gett en djupt felaktig bild av försvarets kvalitet och kapacitet. Försvarsberedningens rapport, som kommer idag, ger belägg för att läget är gott, hävdar de.
Sverige ska ha ett modernt och flexibelt insatsförsvar som kan verka både i Sverige och utomlands. Detta avspeglas både i den politik regeringen för och i det moderata handlingsprogram som antogs i höstas.
Den senaste tiden har vi i en rad artiklar, till exempel SvD 13 maj och 16 februari, DN 10 juni och 23 maj och GP 2 maj, gett besked om försvarspolitikens framtid. Försvarsfrågan intresserar i sak många människor, inte minst inom moderaterna.
Den helt och hållet spelteoretiska diskussion som Bo Pellnäs ägnar sig åt (SvD Brännpunkt 11/6) ser vi däremot som mindre intressant. Svensk försvarspolitik ska fortsätta att formas av övertygelse och fakta, inte av politisk spelteori.
Sverige har under 10–15 års tid saknat debatt om säkerhets- och försvarspolitiken. En konsekvens av det är att försvarets omvandling från invasionsförsvar till flexibelt insatsförsvar delvis gått förbi svenska folket.
Det är tydligt att den diskussion som nu pågår kring försvarets framtid bakas ihop med hela den försvarspolitiska omvandling som pågått under mer än ett decennium – men som inte tillräckligt beskrivits eller förankrats av riksdag och regering.
Under våren har det publicerats ett antal lösryckta tidningsuppgifter som sammantaget ger bilden av att försvaret ska halveras. Naturligtvis är det inte fråga om det.
De uppgifter som förekommit synes härstamma från Försvarsmaktens underlagsarbete och är inte ens färdiga förslag som presenterats för regeringen.
Det visar dock vikten att råda bot på några av de återkommande missuppfattningar vi sett de senaste veckorna.
För det första beror Försvarsmaktens ekonomiska situation varken på att nya ofinansierade uppgifter tillförts av regeringen eller på att besparingar skulle ha gjorts på förbandsanslaget.
Från att ha redovisat en budget i balans – där försvarets uppdrag och kostnader mötte varandra – har det på mindre än ett år utvecklats ett underskott inom förbandsverksamheten med 1,5 miljarder kronor.
Försvarsmakten har samma ansvar som alla myndigheter att nå verksamhetsmålen och hålla budget. I syfte att värna ett starkt svenskt försvar måste varje skattekrona användas så effektivt som möjligt.
Ekonomistyrningsverkets rapport om Försvarsmaktens ekonomihantering pekade på att det saknas tillräcklig finansiell styrning.
Regeringen arbetar därför tillsammans med Försvarsmakten med att genomföra nödvändiga åtgärder för att stärka ekonomihanteringen. Med denna pusselbit på plats tas ett mycket viktigt steg mot ett användbart och effektivt försvar.
För det andra har det i medierna getts en djupt felaktig bild av försvarets kvalitet och kapacitet. Försvarets operativa förmåga, bland annat att värna Sveriges territoriella integritet, ökade 2006-2007 enligt Försvarsmaktens egen utvärdering, byggd på internationell standard.
Försvarsmakten når verksamhetsmålen och har hög kvalitet enligt riksdagens egen utvärdering. De problem som finns är inom ekonomihanteringen.
Dessutom får Försvarsmakten mycket internationellt beröm. Den nordiska stridsgruppen anses av omvärlden vara EU:s kanske bästa snabbinsatsstyrka hittills.
Sverige beskrivs av Natos generalsekreterare som organisationens viktigaste partnerland tack vare kvalitet och förmåga i internationella insatser.
För det tredje är det fel att bygga en motsättning mellan Försvarsmaktens nationella och internationella uppdrag. Konflikter och händelser långt borta påverkar säkerheten även här hemma.
Balkankrigen visade att konflikter på andra sidan Europa får konsekvenser också här i form av flyktingströmmar och oro. Amerikanerna lärde sig att terrorhot kan komma från fallerande stater på andra kontinenter och att gränsen mellan civila och militära hot suddats ut.
Av Rwanda lärde vi oss att Europa måste bygga snabbinsatsförmåga för att kunna stoppa humanitära kriser.
De erfarenheter vi skaffar oss utomlands kommer dessutom till användning här hemma. Vi har inte bara ett övat försvar utan ett använt och insatt försvar, vilket stärker kvalitet och förmåga på hemmaplan.
För det fjärde har det i medierna beskrivits en gammal hotbild mot Sverige. Sveriges säkerhetspolitiska miljö har förändrats fundamentalt, inte minst i och med utvidgningen av EU och Nato kring Östersjöns stränder.
Ryssland satsar på sina strategiska styrkor och vissa utvalda förband som övas och tillförs ny materiel, men samtidigt bedöms 80 procent av landets materielstock vara föråldrad.
Rysslands försvarsbudget växer men från låga nivåer. Jämfört med USA är försvarsanslagen endast cirka en tjugondel. Det är lägre än till exempel Tysklands och bara hälften av Kinas.
Detta är också den analys som låg till grund för försvarsberedningens bedömning i december 2007 och som därmed också har bred förankring i Sverige.
Idag kommer försvarsberedningens nya rapport, om försvarets uppgifter och inriktning, och ett fördjupat nordiskt försvarspolitiskt samarbete.
Senare i höst kommer regeringen att lämna en proposition till riksdagen där försvarets framtida inriktning och dimensionering slås fast. Inriktningen kommer att vara att öka försvarets tillgänglighet, användbarhet och flexibilitet, för att värna om Sverige och svenska intressen.
För både moderaterna och alliansregeringen är det viktigt med ett starkt och användbart svenskt försvar. Det märks i den politik regeringen för. Ökade anslag ges till förvarsbandsverksamheten och en tydlig satsning sker på de internationella insatserna.
Samtidigt ska all offentlig verksamhet bedrivas effektivt och varje skattekrona hålla för prövning. Försvarets modernisering och anpassning till nya uppgifter ska fullföljas, där en genomgripande modernisering av materielförsörjningsprocessen är en del.
Vi tar ansvar för försvarspolitiken - och för skattebetalarnas pengar.
STEN TOLGFORS
försvarsminister (m)
PER SCHLINGMANN
partisekreterare (m)
Carlsson tycker
- att en organisation (medlen) vars främsta uppgift (målet) är att kunna vidmakthålla och utveckla kompetensen väpnad strid skall skapas. Den skapas inte genom att för varje år, under kortare och kortare tid utbilda värnpliktiga (jag vet att en förändring skett) utan sker genom att soldater och officerare anställs under en tidsbegränsad period och får möjligheter att bli professionella på sin nivå.
- med en sådan organisation skapas också en förmåga att hävda territoriet som på alla sätt uppfyller folkrättens krav.
- om vi anser att detta äventyrar folkförankringen skulle vi kunna låta dessa "samhällets beskyddare" eller yrkessoldater varje år under en vecka utbilda alla ungdomar som uppnått värnpliktsåldern hur försvaret är uppbyggt, hur man skyddar sig själv och hur man hjälper andra.
- att internationella "insatser" utgör ett led i kompetensvidmakthållandet utgör för mig det främsta skälet till varför vi skall fortsätta med internationella insatser som ofta ökar inte minskar hotet mot svenskar i Sverige.
Och visst måste man gratulera till politisk smartness när ni fått självaste Juholt att medverka till en återställare av Försvarsmakten!
Överste Bo Pellnäs för en spelteoretisk diskussion som är ointressant.
Det skriver försvarsminister Sten Tolgfors och moderaternas partisekreterare Per Schlingmann. De menar att medierna gett en djupt felaktig bild av försvarets kvalitet och kapacitet. Försvarsberedningens rapport, som kommer idag, ger belägg för att läget är gott, hävdar de.
Sverige ska ha ett modernt och flexibelt insatsförsvar som kan verka både i Sverige och utomlands. Detta avspeglas både i den politik regeringen för och i det moderata handlingsprogram som antogs i höstas.
Den senaste tiden har vi i en rad artiklar, till exempel SvD 13 maj och 16 februari, DN 10 juni och 23 maj och GP 2 maj, gett besked om försvarspolitikens framtid. Försvarsfrågan intresserar i sak många människor, inte minst inom moderaterna.
Den helt och hållet spelteoretiska diskussion som Bo Pellnäs ägnar sig åt (SvD Brännpunkt 11/6) ser vi däremot som mindre intressant. Svensk försvarspolitik ska fortsätta att formas av övertygelse och fakta, inte av politisk spelteori.
Sverige har under 10–15 års tid saknat debatt om säkerhets- och försvarspolitiken. En konsekvens av det är att försvarets omvandling från invasionsförsvar till flexibelt insatsförsvar delvis gått förbi svenska folket.
Det är tydligt att den diskussion som nu pågår kring försvarets framtid bakas ihop med hela den försvarspolitiska omvandling som pågått under mer än ett decennium – men som inte tillräckligt beskrivits eller förankrats av riksdag och regering.
Under våren har det publicerats ett antal lösryckta tidningsuppgifter som sammantaget ger bilden av att försvaret ska halveras. Naturligtvis är det inte fråga om det.
De uppgifter som förekommit synes härstamma från Försvarsmaktens underlagsarbete och är inte ens färdiga förslag som presenterats för regeringen.
Det visar dock vikten att råda bot på några av de återkommande missuppfattningar vi sett de senaste veckorna.
För det första beror Försvarsmaktens ekonomiska situation varken på att nya ofinansierade uppgifter tillförts av regeringen eller på att besparingar skulle ha gjorts på förbandsanslaget.
Från att ha redovisat en budget i balans – där försvarets uppdrag och kostnader mötte varandra – har det på mindre än ett år utvecklats ett underskott inom förbandsverksamheten med 1,5 miljarder kronor.
Försvarsmakten har samma ansvar som alla myndigheter att nå verksamhetsmålen och hålla budget. I syfte att värna ett starkt svenskt försvar måste varje skattekrona användas så effektivt som möjligt.
Ekonomistyrningsverkets rapport om Försvarsmaktens ekonomihantering pekade på att det saknas tillräcklig finansiell styrning.
Regeringen arbetar därför tillsammans med Försvarsmakten med att genomföra nödvändiga åtgärder för att stärka ekonomihanteringen. Med denna pusselbit på plats tas ett mycket viktigt steg mot ett användbart och effektivt försvar.
För det andra har det i medierna getts en djupt felaktig bild av försvarets kvalitet och kapacitet. Försvarets operativa förmåga, bland annat att värna Sveriges territoriella integritet, ökade 2006-2007 enligt Försvarsmaktens egen utvärdering, byggd på internationell standard.
Försvarsmakten når verksamhetsmålen och har hög kvalitet enligt riksdagens egen utvärdering. De problem som finns är inom ekonomihanteringen.
Dessutom får Försvarsmakten mycket internationellt beröm. Den nordiska stridsgruppen anses av omvärlden vara EU:s kanske bästa snabbinsatsstyrka hittills.
Sverige beskrivs av Natos generalsekreterare som organisationens viktigaste partnerland tack vare kvalitet och förmåga i internationella insatser.
För det tredje är det fel att bygga en motsättning mellan Försvarsmaktens nationella och internationella uppdrag. Konflikter och händelser långt borta påverkar säkerheten även här hemma.
Balkankrigen visade att konflikter på andra sidan Europa får konsekvenser också här i form av flyktingströmmar och oro. Amerikanerna lärde sig att terrorhot kan komma från fallerande stater på andra kontinenter och att gränsen mellan civila och militära hot suddats ut.
Av Rwanda lärde vi oss att Europa måste bygga snabbinsatsförmåga för att kunna stoppa humanitära kriser.
De erfarenheter vi skaffar oss utomlands kommer dessutom till användning här hemma. Vi har inte bara ett övat försvar utan ett använt och insatt försvar, vilket stärker kvalitet och förmåga på hemmaplan.
För det fjärde har det i medierna beskrivits en gammal hotbild mot Sverige. Sveriges säkerhetspolitiska miljö har förändrats fundamentalt, inte minst i och med utvidgningen av EU och Nato kring Östersjöns stränder.
Ryssland satsar på sina strategiska styrkor och vissa utvalda förband som övas och tillförs ny materiel, men samtidigt bedöms 80 procent av landets materielstock vara föråldrad.
Rysslands försvarsbudget växer men från låga nivåer. Jämfört med USA är försvarsanslagen endast cirka en tjugondel. Det är lägre än till exempel Tysklands och bara hälften av Kinas.
Detta är också den analys som låg till grund för försvarsberedningens bedömning i december 2007 och som därmed också har bred förankring i Sverige.
Idag kommer försvarsberedningens nya rapport, om försvarets uppgifter och inriktning, och ett fördjupat nordiskt försvarspolitiskt samarbete.
Senare i höst kommer regeringen att lämna en proposition till riksdagen där försvarets framtida inriktning och dimensionering slås fast. Inriktningen kommer att vara att öka försvarets tillgänglighet, användbarhet och flexibilitet, för att värna om Sverige och svenska intressen.
För både moderaterna och alliansregeringen är det viktigt med ett starkt och användbart svenskt försvar. Det märks i den politik regeringen för. Ökade anslag ges till förvarsbandsverksamheten och en tydlig satsning sker på de internationella insatserna.
Samtidigt ska all offentlig verksamhet bedrivas effektivt och varje skattekrona hålla för prövning. Försvarets modernisering och anpassning till nya uppgifter ska fullföljas, där en genomgripande modernisering av materielförsörjningsprocessen är en del.
Vi tar ansvar för försvarspolitiken - och för skattebetalarnas pengar.
STEN TOLGFORS
försvarsminister (m)
PER SCHLINGMANN
partisekreterare (m)
Carlsson tycker
- att en organisation (medlen) vars främsta uppgift (målet) är att kunna vidmakthålla och utveckla kompetensen väpnad strid skall skapas. Den skapas inte genom att för varje år, under kortare och kortare tid utbilda värnpliktiga (jag vet att en förändring skett) utan sker genom att soldater och officerare anställs under en tidsbegränsad period och får möjligheter att bli professionella på sin nivå.
- med en sådan organisation skapas också en förmåga att hävda territoriet som på alla sätt uppfyller folkrättens krav.
- om vi anser att detta äventyrar folkförankringen skulle vi kunna låta dessa "samhällets beskyddare" eller yrkessoldater varje år under en vecka utbilda alla ungdomar som uppnått värnpliktsåldern hur försvaret är uppbyggt, hur man skyddar sig själv och hur man hjälper andra.
- att internationella "insatser" utgör ett led i kompetensvidmakthållandet utgör för mig det främsta skälet till varför vi skall fortsätta med internationella insatser som ofta ökar inte minskar hotet mot svenskar i Sverige.
Och visst måste man gratulera till politisk smartness när ni fått självaste Juholt att medverka till en återställare av Försvarsmakten!
torsdag 12 juni 2008
Spännande väntan på försvarsberedningens rapport
- Vi föreslår omfattande åtgärder för att komma till rätta med den överdimensionerade byråkratin och vi är väldigt tydliga när det gäller att få ut mer av varje skattekrona, säger Håkan Juholt (s).
I morgon skall försvarsberedningen överlämna sin rapport till försvarsministern. Det skall bli mycket spännande att läsa hur den överdimensionerade byråkratin skall minskas (eller hur man skall komma tillrätta med den) för det är allt Juholt lovar. Vi måste vara försiktiga med våra förväntningar. Sannolikt blir det några namnbyten, sammanslagningar och förändrade uppgifter. Någon nedläggning av tex Pliktverket med avskedanden och en friställd GD (med långt och högt avgångsvederlag) törs vi nog inte hoppas på.
I morgon skall försvarsberedningen överlämna sin rapport till försvarsministern. Det skall bli mycket spännande att läsa hur den överdimensionerade byråkratin skall minskas (eller hur man skall komma tillrätta med den) för det är allt Juholt lovar. Vi måste vara försiktiga med våra förväntningar. Sannolikt blir det några namnbyten, sammanslagningar och förändrade uppgifter. Någon nedläggning av tex Pliktverket med avskedanden och en friställd GD (med långt och högt avgångsvederlag) törs vi nog inte hoppas på.
Samarbete med Norge eller bara reklam för JAS?
"Gemensamma förband med Norge en lösning"
Försvarsminister Sten Tolgfors: Vi kan slå ihop vår militära förmåga i norra delarna av våra länder utan att Sverige behöver gå med i Nato.
För det svenska försvaret finns möjligheten att slå ihop förband och flygbaser i norr med Nato-landet Norge. Vi kan göra detta utan att själva behöva gå in i denna militärallians. Förutsättningen är bara att vi ser till att bryta samarbetet i händelse av en försämrad säkerhetspolitisk situation. Det skriver försvarsminister Sten Tolgfors inför Förvarsberedningens rapport på fredag.
Enligt Tolgfors utgår den säkerhetspolitiska kalkylen ifrån att vi inte står ensamma vid ett hot mot vårt land: Vi utgår från att våra nordiska grannar ställer upp.
I dagarna kommer Försvarsberedningens andra rapport om inriktningen av försvaret, liksom svar från genomförandegruppen för materielfrågor. I december kom Försvarsberedningens omvärlds- och säkerhetspolitiska analys.
Tidigt i höst väntas principiella ställningstaganden från pliktutredningen och utredningen om de frivilliga försvarsorganisationerna. Tillsammans med Försvarsmaktens perspektivplanering ger detta god grund för ställningstaganden om försvarets framtida uppgifter, inriktning och dimensionering, som kommer att läggas fast i den försvarsproposition vi avser lägga i slutet av året. Den nya inriktningen för försvaret ska träda i kraft 2010.
Försvarsmakten är i omställning från ett förrådsställt invasionsförsvar, avsett att efter mobilisering försvara Sverige mot en fullskalig invasion i ett delat Europa, till ett flexibelt insatsförsvar, avsett att värna svenska intressen både hemma och borta. Tillgänglighet, snabbhet och flexibilitet är nyckelorden för att möta hot mot svenska intressen globalt, i vårt närområde och i Sverige.
Det tidigare hotet från en militär supermakt i vårt närområde är dock borta. Östersjön kantas i dag främst av Nato- och EU-länder, vilket gör att den fysiska förutsättningen för ett hot av den gamla typen är borta. Ryssland har förvisso höjt den utrikespolitiska tonen men har varken ambition eller militär förmåga att utgöra den gamla tidens hot. Ambitioner kan förändras, men militär förmåga tar tid att bygga upp och det sker svårligen i det fördolda. Det betyder inte att vi kan utesluta risken för militära kriser och incidenter i vårt närområde på längre sikt.
Där finns risk för olyckor och intressekonflikter i Östersjön. Detta behöver mötas med bland annat nya system för Östersjöövervakning, inom ramen för ett fördjupat nordiskt samarbete och i samarbete med övriga östersjöstater.
Det går dock inte att se hot eller stora katastrofer i vårt närområde som Sverige skulle behöva eller vilja möta ensamt. Försvarsberedningen har slagit fast att Sverige inte kommer att stå passivt om ett nordiskt grannland eller annat EU-land utsätts för angrepp. Vi utgår från att de inte skulle stå passiva om Sverige hotades.
Förnyelsen av försvaret måste fortsätta. Sveriges försvarsförmåga styrs inte av antalet kaserner, utan av den militära förmåga och de insatsförband som byggs på dem. En fortsatt teknik- och förmågeutveckling gör successivt en mer rationell produktion av försvarsförmåga möjlig. Vi behöver då inte samma produktionsplattformar för att bygga samma förmåga. Den nya så kallade E/F-versionen av Gripen har en aktionsradie på 400 mil. Den kan flyga 200 mil med full vapenlast och därefter utföra uppgifter i 30 minuter. Gripens räckvidd skulle därmed kunna täcka hela Norden med operativ förmåga. Ett eventuellt framtida beslut om att anskaffa denna version av Gripen skulle därför kunna skapa nya utgångspunkter för diskussionen om antal flottiljer.
Men effekten av tilldelade resurser behöver öka jämfört med i dag. Det visar inte minst dagens anslag för förbandsverksamhet. Närmare 65 procent utgörs av så kallade fasta kostnader som hyror och personalkostnader, ungefär 20 procent är trögrörliga kostnader såsom verkstads- och underhållskostnader - och bara 15 procent är rörliga verksamhetskostnader som utbildning och övning.
Skulle halt slås i omvandlingen av försvaret skulle kringkostnaderna relativt sett komma att öka och en gradvis allt ineffektivare resursanvändning innebära att försvarsförmågan successivt skulle minska.
Danmark har gjort en genomgripande förändring till ett modernt insatsförsvar. För mindre pengar än i Sverige lyckas man producera en potentiellt dubbelt så stor numerär som Sverige för internationella insatser och dessutom ha kapacitet att kortsiktigt dubblera den.
Danmark har tydligt valt vilka förmågor landet ska ha men också vilka det inte ska ha. Danmark är Natomedlem och fäster inte samma vikt vid Östersjön som Sverige, så flera faktorer är särskiljande, men Danmarks högre effektivitet är intressant att studera.
Sverige bör liksom Danmark diskutera vilka förmågor vi ska ha och vilka som svarar mot en tidigare hotbild och bör tas bort. Vi måste också ha öppenhet för nya förmågor, motiverade av den nya tidens hot. Att hålla fast vid en äldre försvarsstruktur och bredd ger successiv uttunning av förmågedjupet.
2010 ska försvarets nya inriktning och dimensionering träda i kraft. Följande utgångspunkter kommer att vara centrala i det arbete som nu tar vid.
1. Försvaret ska vara användbart i världen, i vårt närområde och i Sverige. Det är samma grundläggande uppgift som ska lösas, att värna och försvara svenska värden och intressen. Samma förband som verkar på hemmaplan ska vara tillgängliga för internationella insatser.
2. Vi ska gå ifrån dagens uppdelning i en särskild utlandsstyrka och en nationell insatsorganisation. Denna uppdelning kostar pengar och leder till olika kravställningar, olika anställningsförhållanden, otydliga befäls- och ansvarsförhållanden och en alltför bristande planerbarhet.
3. Vi går mot ett försvar som inte bara bygger på övning, utan på reella insatser i riktiga situationer. Genom insatserna utvecklar vi den nödvändiga förmågan att samverka med andra länder. Kunskapen vi får i internationella insatser stärker förmågan och kvaliteten i försvaret även här hemma.
4. Framtidens personalförsörjning är en central fråga. I uppgiften för personalen i Försvarsmakten ingår internationell tjänstgöring. Detta ska vara meriterande. Under försommaren ska ett tvåbefälssystem komma på plats. Försvaret behöver fler officerare som är specialister och som leder och utbildar trupp. Pliktutredningens pågående arbete är centralt för insatsförsvaret. De unga människor som genomgår grundutbildning ska ha perspektivet av internationella insatser redan från början.
5. Soldater och sjömän ska utbildas och motiveras för både nationell och internationell tjänst. Försvarsmakten bör genomgående uppmuntra och tillse att de grupper som utbildas och övar på hemmaplan även deltar enhetsvis i en insats. På så vis skapas väl samtränade enheter. Rotationerna bör förlängas för ökad effektivitet.
6. Framtida svenskt deltagande i EU:s
snabbinsatsstyrka ska formas av existerande förband.
7. Ett fördjupat nordiskt samarbete ger förutsättningar för bättre ekonomi och breddad försvarsförmåga. Det kan handla om alltifrån gemensam utveckling och anskaffning av försvarsmateriel eller gemensam utbildning och övning av soldater och befäl till delade kostnader för logistik, underhåll, modifieringar och vidmakthållande av existerande materiel.
8. En utgångspunkt är att internationella insatser ska göras gemensamt. Gemensam nordisk anskaffning av materiel handlar därför också om att möjliggöra gemensamt agerande i internationella insatser, där ländernas förmåga annars blir för tunn. Ett talande exempel är helikoptrar där ländernas val av olika system medför brist på lämpliga helikoptrar och ibland besättningsbrist för existerande helikoptrar.
9. Ytterst finns möjlighet till gemensam produktion av förband och fredstida basering av flyg till exempel i norra Sverige-Norge. En sådan lösning skulle kunna brytas med användande av egen rullbana i händelse av en försämrad säkerhetspolitisk situation och förutsätter därför inte svensk Nato-medlemskap.
Senare i år kommer besked om försvarets framtida inriktning och dimensionering, gärna och om möjligt med mycket bred förankring i riksdagen. Inför detta välkomnar jag en pånyttfödd försvarsdebatt om framtidens behov av förmågor och uppgifter.
Sten Tolgfors
Carlsson tycker att:
- samarbete i fredstid går an men i krigstid .........
- personalförsörjning är mer än införande av tvåbefälssystem och att utlandstjänstgöring skall vara meriterande. Varför nämns inte anställningsformer och pensionsålder.
- att Sten Tolgfors kommit lite längre än sin företrädare Tage G. Pettersson när det gäller ekonomiska frågor är beundransvärt. Men att komma tillrätta med dessa strukturfel begågna under ett halvt sekel kräver mer än svepande formuleringar.
Nu har du och regeringen chansen att visa svenska folket och våra grannländer att vi menar allvar med att få ett försvar som är användbart, i första hand på hemmaplan och först i andra hand i andra världsdelar som en del av det globala ansvar för fred och säkerhet som Sverige ställt upp på.
Och nog är det lustigt när fackuttryck används av de som inte har en aning. Att Sten Tolgfors plötsligt använder uttrycket rullbana istället för flygbas kan bara tyda på att han också låtit sig imponeras av föredragande officer som bemästrat PowerPoint!
Försvarsminister Sten Tolgfors: Vi kan slå ihop vår militära förmåga i norra delarna av våra länder utan att Sverige behöver gå med i Nato.
För det svenska försvaret finns möjligheten att slå ihop förband och flygbaser i norr med Nato-landet Norge. Vi kan göra detta utan att själva behöva gå in i denna militärallians. Förutsättningen är bara att vi ser till att bryta samarbetet i händelse av en försämrad säkerhetspolitisk situation. Det skriver försvarsminister Sten Tolgfors inför Förvarsberedningens rapport på fredag.
Enligt Tolgfors utgår den säkerhetspolitiska kalkylen ifrån att vi inte står ensamma vid ett hot mot vårt land: Vi utgår från att våra nordiska grannar ställer upp.
I dagarna kommer Försvarsberedningens andra rapport om inriktningen av försvaret, liksom svar från genomförandegruppen för materielfrågor. I december kom Försvarsberedningens omvärlds- och säkerhetspolitiska analys.
Tidigt i höst väntas principiella ställningstaganden från pliktutredningen och utredningen om de frivilliga försvarsorganisationerna. Tillsammans med Försvarsmaktens perspektivplanering ger detta god grund för ställningstaganden om försvarets framtida uppgifter, inriktning och dimensionering, som kommer att läggas fast i den försvarsproposition vi avser lägga i slutet av året. Den nya inriktningen för försvaret ska träda i kraft 2010.
Försvarsmakten är i omställning från ett förrådsställt invasionsförsvar, avsett att efter mobilisering försvara Sverige mot en fullskalig invasion i ett delat Europa, till ett flexibelt insatsförsvar, avsett att värna svenska intressen både hemma och borta. Tillgänglighet, snabbhet och flexibilitet är nyckelorden för att möta hot mot svenska intressen globalt, i vårt närområde och i Sverige.
Det tidigare hotet från en militär supermakt i vårt närområde är dock borta. Östersjön kantas i dag främst av Nato- och EU-länder, vilket gör att den fysiska förutsättningen för ett hot av den gamla typen är borta. Ryssland har förvisso höjt den utrikespolitiska tonen men har varken ambition eller militär förmåga att utgöra den gamla tidens hot. Ambitioner kan förändras, men militär förmåga tar tid att bygga upp och det sker svårligen i det fördolda. Det betyder inte att vi kan utesluta risken för militära kriser och incidenter i vårt närområde på längre sikt.
Där finns risk för olyckor och intressekonflikter i Östersjön. Detta behöver mötas med bland annat nya system för Östersjöövervakning, inom ramen för ett fördjupat nordiskt samarbete och i samarbete med övriga östersjöstater.
Det går dock inte att se hot eller stora katastrofer i vårt närområde som Sverige skulle behöva eller vilja möta ensamt. Försvarsberedningen har slagit fast att Sverige inte kommer att stå passivt om ett nordiskt grannland eller annat EU-land utsätts för angrepp. Vi utgår från att de inte skulle stå passiva om Sverige hotades.
Förnyelsen av försvaret måste fortsätta. Sveriges försvarsförmåga styrs inte av antalet kaserner, utan av den militära förmåga och de insatsförband som byggs på dem. En fortsatt teknik- och förmågeutveckling gör successivt en mer rationell produktion av försvarsförmåga möjlig. Vi behöver då inte samma produktionsplattformar för att bygga samma förmåga. Den nya så kallade E/F-versionen av Gripen har en aktionsradie på 400 mil. Den kan flyga 200 mil med full vapenlast och därefter utföra uppgifter i 30 minuter. Gripens räckvidd skulle därmed kunna täcka hela Norden med operativ förmåga. Ett eventuellt framtida beslut om att anskaffa denna version av Gripen skulle därför kunna skapa nya utgångspunkter för diskussionen om antal flottiljer.
Men effekten av tilldelade resurser behöver öka jämfört med i dag. Det visar inte minst dagens anslag för förbandsverksamhet. Närmare 65 procent utgörs av så kallade fasta kostnader som hyror och personalkostnader, ungefär 20 procent är trögrörliga kostnader såsom verkstads- och underhållskostnader - och bara 15 procent är rörliga verksamhetskostnader som utbildning och övning.
Skulle halt slås i omvandlingen av försvaret skulle kringkostnaderna relativt sett komma att öka och en gradvis allt ineffektivare resursanvändning innebära att försvarsförmågan successivt skulle minska.
Danmark har gjort en genomgripande förändring till ett modernt insatsförsvar. För mindre pengar än i Sverige lyckas man producera en potentiellt dubbelt så stor numerär som Sverige för internationella insatser och dessutom ha kapacitet att kortsiktigt dubblera den.
Danmark har tydligt valt vilka förmågor landet ska ha men också vilka det inte ska ha. Danmark är Natomedlem och fäster inte samma vikt vid Östersjön som Sverige, så flera faktorer är särskiljande, men Danmarks högre effektivitet är intressant att studera.
Sverige bör liksom Danmark diskutera vilka förmågor vi ska ha och vilka som svarar mot en tidigare hotbild och bör tas bort. Vi måste också ha öppenhet för nya förmågor, motiverade av den nya tidens hot. Att hålla fast vid en äldre försvarsstruktur och bredd ger successiv uttunning av förmågedjupet.
2010 ska försvarets nya inriktning och dimensionering träda i kraft. Följande utgångspunkter kommer att vara centrala i det arbete som nu tar vid.
1. Försvaret ska vara användbart i världen, i vårt närområde och i Sverige. Det är samma grundläggande uppgift som ska lösas, att värna och försvara svenska värden och intressen. Samma förband som verkar på hemmaplan ska vara tillgängliga för internationella insatser.
2. Vi ska gå ifrån dagens uppdelning i en särskild utlandsstyrka och en nationell insatsorganisation. Denna uppdelning kostar pengar och leder till olika kravställningar, olika anställningsförhållanden, otydliga befäls- och ansvarsförhållanden och en alltför bristande planerbarhet.
3. Vi går mot ett försvar som inte bara bygger på övning, utan på reella insatser i riktiga situationer. Genom insatserna utvecklar vi den nödvändiga förmågan att samverka med andra länder. Kunskapen vi får i internationella insatser stärker förmågan och kvaliteten i försvaret även här hemma.
4. Framtidens personalförsörjning är en central fråga. I uppgiften för personalen i Försvarsmakten ingår internationell tjänstgöring. Detta ska vara meriterande. Under försommaren ska ett tvåbefälssystem komma på plats. Försvaret behöver fler officerare som är specialister och som leder och utbildar trupp. Pliktutredningens pågående arbete är centralt för insatsförsvaret. De unga människor som genomgår grundutbildning ska ha perspektivet av internationella insatser redan från början.
5. Soldater och sjömän ska utbildas och motiveras för både nationell och internationell tjänst. Försvarsmakten bör genomgående uppmuntra och tillse att de grupper som utbildas och övar på hemmaplan även deltar enhetsvis i en insats. På så vis skapas väl samtränade enheter. Rotationerna bör förlängas för ökad effektivitet.
6. Framtida svenskt deltagande i EU:s
snabbinsatsstyrka ska formas av existerande förband.
7. Ett fördjupat nordiskt samarbete ger förutsättningar för bättre ekonomi och breddad försvarsförmåga. Det kan handla om alltifrån gemensam utveckling och anskaffning av försvarsmateriel eller gemensam utbildning och övning av soldater och befäl till delade kostnader för logistik, underhåll, modifieringar och vidmakthållande av existerande materiel.
8. En utgångspunkt är att internationella insatser ska göras gemensamt. Gemensam nordisk anskaffning av materiel handlar därför också om att möjliggöra gemensamt agerande i internationella insatser, där ländernas förmåga annars blir för tunn. Ett talande exempel är helikoptrar där ländernas val av olika system medför brist på lämpliga helikoptrar och ibland besättningsbrist för existerande helikoptrar.
9. Ytterst finns möjlighet till gemensam produktion av förband och fredstida basering av flyg till exempel i norra Sverige-Norge. En sådan lösning skulle kunna brytas med användande av egen rullbana i händelse av en försämrad säkerhetspolitisk situation och förutsätter därför inte svensk Nato-medlemskap.
Senare i år kommer besked om försvarets framtida inriktning och dimensionering, gärna och om möjligt med mycket bred förankring i riksdagen. Inför detta välkomnar jag en pånyttfödd försvarsdebatt om framtidens behov av förmågor och uppgifter.
Sten Tolgfors
Carlsson tycker att:
- samarbete i fredstid går an men i krigstid .........
- personalförsörjning är mer än införande av tvåbefälssystem och att utlandstjänstgöring skall vara meriterande. Varför nämns inte anställningsformer och pensionsålder.
- att Sten Tolgfors kommit lite längre än sin företrädare Tage G. Pettersson när det gäller ekonomiska frågor är beundransvärt. Men att komma tillrätta med dessa strukturfel begågna under ett halvt sekel kräver mer än svepande formuleringar.
Nu har du och regeringen chansen att visa svenska folket och våra grannländer att vi menar allvar med att få ett försvar som är användbart, i första hand på hemmaplan och först i andra hand i andra världsdelar som en del av det globala ansvar för fred och säkerhet som Sverige ställt upp på.
Och nog är det lustigt när fackuttryck används av de som inte har en aning. Att Sten Tolgfors plötsligt använder uttrycket rullbana istället för flygbas kan bara tyda på att han också låtit sig imponeras av föredragande officer som bemästrat PowerPoint!
tisdag 3 juni 2008
Ompröva också medlen
Farlig konsensus i säkerhetspolitiken
DAGS FÖR OMPRÖVNING Säkerhetspolitik handlar om att kunna möta obehagliga förändringar och hushålla med resurser. Sverige behöver en omprioritering från det globala till det nordiska och en grundlig omprövning av säkerhetspolitiken, skriver överste 1 Einar Lyth och professor Kjell Kallenberg i dagens Svenska Dagblad.
Försvarets ekonomiska kris kräver neddragningar, som kommer att föra oss ett stycke vidare på den väg vi slog in på vid kalla krigets slut då invasionsförsvaret började ersättas av ett insatsförsvar.
Tanken var att världsfreden, Europafreden och Sveriges fred bäst säkrades genom att Sverige gemensamt med andra stater deltog i fredsbevarande och fredsframtvingande insatser i avlägsna länder.
Vi trodde oss se en ny värld med gemensamma värderingar på FN:s grund, vilande på principen demokrati, marknadsekonomi och mänskliga rättigheter. Det bipolära helvetet var överståndet.
En ny framväxande global kultur med gemensamma värderingar skulle stärka internationell rätt. Samarbete skulle ersätta maktkamp.
Europeiska unionen skulle visa vägen. En omfattande balanserad nedrustning inleddes. Öppenhet och insyn, blev nyckelord. Ryssland var på väg tillbaka till Europa. Vid förhandlingsborden i Wien talades om ”this window of opportunity”, och visst befann vi oss då vid ett sådant fönster.
Allt som varit omöjligt tycktes plötsligt möjligt. Men fönster, liksom dörrar, kan stängas så som de stängts efter 1815 (Wien) och 1919 (Versailles), när en skenbart ljus framtid gick förlorad.
Sverige tog mer än alla andra länder fasta på det nya. I rasande takt avvecklade vi vårt invasionsförsvar och körde ner arméns försvarsmateriel i smältugnarna med undantag för det vi skänkte till de baltiska länderna. Jas behölls av näringspolitiska skäl.
Samtidigt pekade vi finger åt Finland för att de inte gjorde som vi. Efter några år hade Sverige inte fler artilleripjäser än vi tidigare haft för försvar av Gotland eller Kalix.
Vi avstod till och med från att upprätthålla militärt systemkunnande. Idag finns det inga svenska officerare som kan föra brigad och inga som kan bringa infanteri, pansar, artilleri, luftvärn och flyg till samverkan på stridsfältet, ja inte ens på övningsfältet.
Däremot är vi duktiga på internationella insatser i Afrika och Asien och på Nato-stabstjänst. Allt det här vore utmärkt om det främjade vår framtida säkerhet, vår frihet och vårt oberoende. Men är det så?
Det svenska tunnelseendet har gjort oss blinda för att världen inte blev som vi trodde. De gemensamma värderingarna fick ingen växtkraft.
Demokratin hyllas visserligen nästan överallt, men dess former liknar knappt varandra: västerländska, ryska, kinesiska. Mänskliga rättigheter har blivit en komplikation i det internationella systemet.
Efterlevnad av internationell rätt avkrävs bara de små. Amerikanska, ryska, kinesiska, franska etcetera medborgare dras inte inför internationell domstol. Militära ingripanden görs utan FN-mandat.
Religion görs till politik inte bara i Iran, Indien och arabvärlden utan även i USA och Ryssland. Vi är på väg in i en multipolär värld där flera slags nynationalism smyger fram bakom en internationalism som har främst ekonomiska drivkrafter och där fattigare energiproducenter kan komma att ställas mot rikare energikonsumenter.
När vi ser framåt är det ett 1800-talsliknande multipolärt system med maktbalansfilosofi som vi måste vara beredda att anpassa oss till. Som väl är tar maktkampen sig tills vidare främst ekonomiska former.
Men vem vet vad konkurrens om energi, livsmedel och vatten samt massflykt undan plågor kan ta sig för framtida uttryck?
Sverige behöver en grundlig omprövning av sin säkerhetspolitik och sin försvarspolitik. Vågar vi hoppas att försvarets kris utlöser en sådan?
Eller har vi fastnat i ett inrikespolitiskt konsensusträsk där alla ifrågasättanden framstår som hot?
Vi måste hushålla med begränsade resurser. Därför måste det nu ske en svensk omprioritering från det globala till det nordiska.
Det närmast obefintliga skyddet av svenskt territorium har blivit ett problem för våra grannar, och detta märkligt nog redan innan det har blivit ett problem för oss själva.
Alltså: dags för omprövning!
Ompröva också medlen
Det är alldeles riktigt att en omprövning utgående från hot och behov måste göras men det svenska försvaret har under en 30-årsperiod förvandlats till en gigantisk byråkrati. Det råder ingen brist på officerare men hur är förmågan? Anställningsformer, utbildning, karriär, organisation, stödmyndigheter, mm, mm måste tillåtas att omprövas. Kanske är en fullständig nedläggning av Försvarsmakten för att upprätta Nya Försvarsmakten enda lösningen.
DAGS FÖR OMPRÖVNING Säkerhetspolitik handlar om att kunna möta obehagliga förändringar och hushålla med resurser. Sverige behöver en omprioritering från det globala till det nordiska och en grundlig omprövning av säkerhetspolitiken, skriver överste 1 Einar Lyth och professor Kjell Kallenberg i dagens Svenska Dagblad.
Försvarets ekonomiska kris kräver neddragningar, som kommer att föra oss ett stycke vidare på den väg vi slog in på vid kalla krigets slut då invasionsförsvaret började ersättas av ett insatsförsvar.
Tanken var att världsfreden, Europafreden och Sveriges fred bäst säkrades genom att Sverige gemensamt med andra stater deltog i fredsbevarande och fredsframtvingande insatser i avlägsna länder.
Vi trodde oss se en ny värld med gemensamma värderingar på FN:s grund, vilande på principen demokrati, marknadsekonomi och mänskliga rättigheter. Det bipolära helvetet var överståndet.
En ny framväxande global kultur med gemensamma värderingar skulle stärka internationell rätt. Samarbete skulle ersätta maktkamp.
Europeiska unionen skulle visa vägen. En omfattande balanserad nedrustning inleddes. Öppenhet och insyn, blev nyckelord. Ryssland var på väg tillbaka till Europa. Vid förhandlingsborden i Wien talades om ”this window of opportunity”, och visst befann vi oss då vid ett sådant fönster.
Allt som varit omöjligt tycktes plötsligt möjligt. Men fönster, liksom dörrar, kan stängas så som de stängts efter 1815 (Wien) och 1919 (Versailles), när en skenbart ljus framtid gick förlorad.
Sverige tog mer än alla andra länder fasta på det nya. I rasande takt avvecklade vi vårt invasionsförsvar och körde ner arméns försvarsmateriel i smältugnarna med undantag för det vi skänkte till de baltiska länderna. Jas behölls av näringspolitiska skäl.
Samtidigt pekade vi finger åt Finland för att de inte gjorde som vi. Efter några år hade Sverige inte fler artilleripjäser än vi tidigare haft för försvar av Gotland eller Kalix.
Vi avstod till och med från att upprätthålla militärt systemkunnande. Idag finns det inga svenska officerare som kan föra brigad och inga som kan bringa infanteri, pansar, artilleri, luftvärn och flyg till samverkan på stridsfältet, ja inte ens på övningsfältet.
Däremot är vi duktiga på internationella insatser i Afrika och Asien och på Nato-stabstjänst. Allt det här vore utmärkt om det främjade vår framtida säkerhet, vår frihet och vårt oberoende. Men är det så?
Det svenska tunnelseendet har gjort oss blinda för att världen inte blev som vi trodde. De gemensamma värderingarna fick ingen växtkraft.
Demokratin hyllas visserligen nästan överallt, men dess former liknar knappt varandra: västerländska, ryska, kinesiska. Mänskliga rättigheter har blivit en komplikation i det internationella systemet.
Efterlevnad av internationell rätt avkrävs bara de små. Amerikanska, ryska, kinesiska, franska etcetera medborgare dras inte inför internationell domstol. Militära ingripanden görs utan FN-mandat.
Religion görs till politik inte bara i Iran, Indien och arabvärlden utan även i USA och Ryssland. Vi är på väg in i en multipolär värld där flera slags nynationalism smyger fram bakom en internationalism som har främst ekonomiska drivkrafter och där fattigare energiproducenter kan komma att ställas mot rikare energikonsumenter.
När vi ser framåt är det ett 1800-talsliknande multipolärt system med maktbalansfilosofi som vi måste vara beredda att anpassa oss till. Som väl är tar maktkampen sig tills vidare främst ekonomiska former.
Men vem vet vad konkurrens om energi, livsmedel och vatten samt massflykt undan plågor kan ta sig för framtida uttryck?
Sverige behöver en grundlig omprövning av sin säkerhetspolitik och sin försvarspolitik. Vågar vi hoppas att försvarets kris utlöser en sådan?
Eller har vi fastnat i ett inrikespolitiskt konsensusträsk där alla ifrågasättanden framstår som hot?
Vi måste hushålla med begränsade resurser. Därför måste det nu ske en svensk omprioritering från det globala till det nordiska.
Det närmast obefintliga skyddet av svenskt territorium har blivit ett problem för våra grannar, och detta märkligt nog redan innan det har blivit ett problem för oss själva.
Alltså: dags för omprövning!
Ompröva också medlen
Det är alldeles riktigt att en omprövning utgående från hot och behov måste göras men det svenska försvaret har under en 30-årsperiod förvandlats till en gigantisk byråkrati. Det råder ingen brist på officerare men hur är förmågan? Anställningsformer, utbildning, karriär, organisation, stödmyndigheter, mm, mm måste tillåtas att omprövas. Kanske är en fullständig nedläggning av Försvarsmakten för att upprätta Nya Försvarsmakten enda lösningen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)