Hur blev det så. Det enkla svaret är att en moderat partiledare envist stretade på i sin företrädares fotspår. Påbud skickades ut att valförlusten på inte sätt berodde på företrädarens "öppna era hjärtan" tal utan mer på en annan också känd moderat minister.
Inom moderaterna bildades en omfattande opposition mot den stora volym av migration som tog sin kulmen 2016. Steg för steg krävde moderaterna med stöd av de övriga Allianspartierna en mer restriktiv migrationspolitik.
Efter många svaga framträdanden av moderaternas partiledare och mycket oklara besked om en framtida Allianspolitik minskade stödet för Moderaterna långsamt.
Efter utspelet den 19 januari gick till sist partiledaren den inre kritiken tillmötes och öppnade för ett samarbete med Sverigedemokraterna.
Detta resulterade i att Sverigedemokraterna ökade och så småningom befäste sin ställning som det näst största partiet medan många kvinnliga 1) moderata väljare gick över till Centerpartiet. Enligt vissa mätningar hade moderaterna halverats.
En kraftig opposition mot partiledarskapet avvärjdes genom att partisekreteraren sparkades och i den sammanvägda opinionsundersökningen hade raset stoppats och sympatierna hamnade nu strax över 16%.
Så återgick allt till vad det tidigare varit. Visserligen har ett hot om att fälla höstbudgeten om inte tre villkor uppfylls framförts av Alliansen men allvaret i hotet bestäms sannolikt av nästa opinionsundersökning.
Är det partiledarna, partiledningarna, de politiska partierna eller partiernas uttalade politiska program som väljarna borde rösta på?
Massmedia som medvetet eller inte har svårigheter att försvara yttrandefriheten. Både statsminster, partiledare, gamla som nya, har gjort ett enastående arbete att försvåra rekryteringen av funktionärer till ett parti med kritik mot den migrationspolitik som Sverige har fört under lång tid. Att öppet deklarera att man är medlem och kandiderar för Sverigedemokraterna innebär en påtaglig risk för skilsmässa, utfrysning i sociala sammanhang och till och med risk att förlora jobbet. Så är det fel på åsikterna, flera stora partier har den senaste tiden anammat stora delar av Sverigedemokraternas förslag, eller har massmedia skapat situationen?
Stefan Löfvén må vara en "bra karl" och han rör sig numera otvunget med swung i steget bland de övriga europeiska ledarna. Hans insatser efter terrorattentatet i Stockholm, som han övat på, ökade hans förtroendekapital. Den nya partisekreteraren verkar däremot inte särskilt påläst. Hennes insats vid den söndags- eller var det lördagsintervju var inte lysande. Det socialdemokratiska mantrat att Alliansen bara sänkte skatterna för de högst betalda fick en knäck när intervjuaren påtalade att trots att Alliansen sänkte skatterna med 140 miljarder ökade de sammanlagda skatteintäkterna med 26 miljarder. Hennes svar att detta berodde på att man måste göra beräknings per capita kontrades av journalisten snabbt, med att det var så uträkningen var gjord, fick bara ett obegripligt "svammel" till svar.
Men trots snygga kostymer, ett bra steg är han bara ett verktyg, som också är orolig för nästa val. Och slutligen har han förstått att lämna Miljöpartiet i en ny regering som bara blivit ett sänke och inte varit den legitimering för miljöpolitik som han så gärna önskat att de kunnat vara.
Det är alls inte märkligt att Löfvén numera utmålar sig som mittenpolitiker.
Miljöpartiet har trots de dagsaktuella siffrorna strax över 4% sannolikt gjort sitt. Utan Fridolin hade det förmodligen gått bättre. Miljöfrågan är global och åtgärder måste göras globalt.
Jimmie Åkesson navigerar skickligt och trots ett kompakt motstånd och tillmälen från alla politiska motståndare är han en mycket skicklig debattör. Stollarna i Sverigedemokraterna utgör fortfarande ett problem men att Sverigedemokraterna nu befäst sin ställning som näst största parti kan möjligen både sansa kritiken och underlätta rekryteringen. Det få säger, är att den migrationspolitik som många förväntar sig av Sverigedemokraterna förhindras av svensk och EU lagstiftning.
Moderaterna har problem. En partiledare som försöker vara tydligt genom att säga ordet tydligt så många gånger framstår som mycket otydlig. Hon har heller inte förstått att ett politiskt parti består av dess medlemmar mellan valen och dess väljare vid valet.
Det är bråttom nu. Både att säkerställa att Alliansen vågar riskera ett extraval genom att förklara misstroende mot finansminister (eller kanske statsministern) och fälla regeringen. Ett säkert sätt att hålla samman Alliansen. Om detta skulle innebära en stor förlust finns möjligheten till "omprov" redan 2018. Vad är problemet, massmedias kritik? Kanske är detta Alliansen sista och enda chans?
Liberalerna sargas av interna maktstrider. Birgitta Olssons utmaning kan lyckas men oddsen är henne emot. Kärnväljarna går inte att rubba. Men de låga 6% kan, om maktkampen fortsätter, bli både 4 och 5%.
Och hur skall de gå för Kristdemokraterna. Partiet var från början ett uttalat parti för frireligiösa väljare som gick från Folkpartiet till Alf Svensson som med sin mörka väljudande röst lockade många som behövde någon att följa. Att Kristdemokraterna skulle bli ett stort statsbärande parti i likhet med tyska CDU trodde många och trots att Alf Svenssons efterträdare styrde partiet från familjepolitik till generell samhällsekonomi ville det sig inte. Dagen partiledning har, både visat mod och tydlighet inte minst i viktiga demokratifrågor (DÖ) och uppfattas ligga till höger om moderaterna. Detta lilla parti borde kunna få utdelning?
Kanske skulle politiska val handla om sakfrågor och inte om politiska partier. En sakfråga kan knappast innehålla "stollar", otydliga partipolitiska budskap, brutna vallöften och partiledare som ständigt måste säga att man är tydlig.
Och fortfarande har den tredje statsmakten möjligheter att påverka både sakfrågor och debatt!
1) Anm enligt Anders Lindberg i Godmorgon Världen 25/6 2017
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar