Svar på hur blev väljaropinionen så här Söndag den 25 juni 2017

Raset för Moderaterna har fortsatt, om än bromsat in lite. Centerpartiets framgång har avstannat. Sverigedemokraterna befäster sin ställning som näst största parti. Socialdemokraterna ökar marginellt. Kristdemokraterna noterar återigen resultat under 4% spärren medan Miljöpartiet knappt klamrar sig över spärren på 4,2%.

Hur blev det så. Det enkla svaret är att en moderat partiledare envist stretade på i sin företrädares fotspår. Påbud skickades ut att valförlusten på inte sätt berodde på företrädarens "öppna era hjärtan" tal utan mer på en annan också känd moderat minister.

Inom moderaterna bildades en omfattande opposition mot den stora volym av migration som tog sin kulmen 2016. Steg för steg krävde moderaterna med stöd av de övriga Allianspartierna en mer restriktiv migrationspolitik.
Efter många svaga framträdanden av moderaternas partiledare och mycket oklara besked om en framtida Allianspolitik minskade stödet för Moderaterna långsamt.

Efter utspelet den 19 januari gick till sist partiledaren den inre kritiken tillmötes och öppnade för ett samarbete med Sverigedemokraterna.

Detta resulterade i att Sverigedemokraterna ökade och så småningom befäste sin ställning som det näst största partiet medan många kvinnliga 1) moderata väljare gick över till Centerpartiet. Enligt vissa mätningar hade moderaterna halverats.

En kraftig opposition mot partiledarskapet avvärjdes genom att partisekreteraren sparkades och i den sammanvägda opinionsundersökningen hade raset stoppats och sympatierna hamnade nu strax över 16%.

Så återgick allt till vad det tidigare varit. Visserligen har ett hot om att fälla höstbudgeten om inte tre villkor uppfylls framförts av Alliansen men allvaret i hotet bestäms sannolikt av nästa opinionsundersökning.



Är det partiledarna, partiledningarna, de politiska partierna eller partiernas uttalade politiska program som väljarna borde rösta på?  

Massmedia som medvetet eller inte har svårigheter att försvara yttrandefriheten. Både statsminster, partiledare, gamla som nya, har gjort ett enastående arbete att försvåra rekryteringen av funktionärer till ett parti med kritik mot den migrationspolitik som Sverige har fört under lång tid. Att öppet deklarera att man är medlem och kandiderar för Sverigedemokraterna innebär en påtaglig risk för skilsmässa, utfrysning i sociala sammanhang och till och med risk att förlora jobbet. Så är det fel på åsikterna, flera stora partier har den senaste tiden anammat stora delar av Sverigedemokraternas förslag, eller har massmedia skapat situationen?




Stefan Löfvén må vara en "bra karl" och han rör sig numera otvunget med swung i steget bland de övriga europeiska ledarna. Hans insatser efter terrorattentatet i Stockholm, som han övat på, ökade hans förtroendekapital. Den nya partisekreteraren verkar däremot inte särskilt påläst. Hennes insats vid den söndags- eller var det lördagsintervju var inte lysande. Det socialdemokratiska mantrat att Alliansen bara sänkte skatterna för de högst betalda fick en knäck när intervjuaren påtalade att trots att Alliansen sänkte skatterna med 140 miljarder ökade de sammanlagda skatteintäkterna med 26 miljarder. Hennes svar att detta berodde på att man måste göra beräknings per capita kontrades av journalisten snabbt, med att det var så uträkningen var gjord, fick bara ett obegripligt "svammel" till svar.
Men trots snygga kostymer, ett bra steg är han bara ett verktyg, som också är orolig för nästa val. Och slutligen har han förstått att lämna Miljöpartiet i en ny regering som bara blivit ett sänke och inte varit den legitimering för miljöpolitik som han så gärna önskat att de kunnat vara.
Det är alls inte märkligt att Löfvén numera utmålar sig som mittenpolitiker.

Miljöpartiet har trots de dagsaktuella siffrorna strax över 4% sannolikt gjort sitt. Utan Fridolin hade det förmodligen gått bättre. Miljöfrågan är global och åtgärder måste göras globalt.

Jimmie Åkesson navigerar skickligt och trots ett kompakt motstånd och tillmälen från alla politiska motståndare är han en mycket skicklig debattör. Stollarna i Sverigedemokraterna utgör fortfarande ett problem men att Sverigedemokraterna nu befäst sin ställning som näst största parti kan möjligen både sansa kritiken och underlätta rekryteringen. Det få säger, är att den migrationspolitik som många förväntar sig av Sverigedemokraterna förhindras av svensk och EU lagstiftning.

Moderaterna har problem. En partiledare som försöker vara tydligt genom att säga ordet tydligt så många gånger framstår som mycket otydlig. Hon har heller  inte förstått att ett politiskt parti består av dess medlemmar mellan valen och dess väljare vid valet.
Det är bråttom nu. Både att säkerställa att Alliansen vågar riskera ett extraval genom att förklara misstroende mot finansminister (eller kanske statsministern) och fälla regeringen. Ett säkert sätt att hålla samman Alliansen. Om detta skulle innebära en stor förlust finns möjligheten till "omprov" redan 2018. Vad är problemet, massmedias kritik? Kanske är detta Alliansen sista och enda chans?

Liberalerna sargas av interna maktstrider. Birgitta Olssons utmaning kan lyckas men oddsen är henne emot. Kärnväljarna går inte att rubba. Men de låga 6% kan, om maktkampen fortsätter, bli både 4 och 5%.

Och hur skall de gå för Kristdemokraterna. Partiet var från början ett uttalat parti för frireligiösa väljare som gick från Folkpartiet till Alf Svensson som med sin mörka väljudande röst lockade många som behövde någon att följa. Att Kristdemokraterna skulle bli ett stort statsbärande parti i likhet med tyska CDU trodde många och trots att Alf Svenssons efterträdare styrde partiet från familjepolitik till generell samhällsekonomi ville det sig inte. Dagen partiledning har, både visat mod och tydlighet inte minst i viktiga demokratifrågor (DÖ) och uppfattas ligga till höger om moderaterna. Detta lilla parti borde kunna få utdelning?

Kanske skulle politiska val handla om sakfrågor och inte om politiska partier. En sakfråga kan knappast innehålla "stollar", otydliga partipolitiska budskap, brutna vallöften och partiledare som ständigt måste säga att man är tydlig.
Och fortfarande har den tredje statsmakten möjligheter att påverka både sakfrågor och debatt!

1) Anm enligt Anders Lindberg i Godmorgon Världen 25/6 2017

Därför är det skadligt med skattehöjningar på arbete

Det kan tyckas ansvarslöst av Allianspartierna att protestera och hota med misstroendeförklaring mot regeringen i fråga om den planerade höjningen av brytpunkten för statlig skatt, ändring av 3:12-reglerna och införande av flygskatt.

"Skall vi tvinga in landet i en regeringskris och riskera ett extraval ett år före det ordinarie valet?" "Detta gynnar bara Sverigedemokraterna!" Sägs av alla som verkar veta och vill påverka alla som inte vet!



Kosmetiska ändringar anser någon, men katastrofalt i en högkonjunktur där varje tillfälle till produktionsökning av varor och tjänster måste tas till vara. Då skall inte arbete straffbeskattas så att det blir mer lönsamt att leva på bidrag och "jobba svart!"

Märkligt är det, att våra politiker, som alla erkänner sig till demokratiska regler och värderingar så förbehållslöst, förolämpar så stora delar av väljarkåren som sympatiserar med Sverigedemokraterna.

I den nyligen genomförda partiledaredebatten kritiserade Isabella Lövin alla de andra partierna för att inte tala om miljöfrågan. Men att Åkesson mycket pedagogiskt förklarade att miljöfrågan måste lösas på global nivå och att en satsad krona på miljöförbättringar i Sverige skulle ge hundrafalt om inte tusenfalt högre effekt om den satsades i länder där man verkligen smutsar ner atmosfären, nämnde hon inte med ett ord.

Sverige befinner sig just nu i en högkonjunktur som i mångt och mycket grundats med kloka åtgärder under den långa period av lågkonjunktur som rådde under Alliansregeringens år. Den ökade konsumtionen som migrationen skapat har också påverkat BNP. Dessvärre är denna konsumtion betalt med skattepengar men kan vara en stimulans till övrig både produktion och konsumtion. De överskott som högkonjunkturen skapar måste användas klokt och inte slösas bort med det enda syftet att göra regeringen populär.

Vi har mycket stora bekymmer framför oss, som vi med all kraft måste övervinna. Nedan är tre av dessa som vår regering måste komma tillrätta med!

• utbildningsresultaten är inte tillräckligt bra trots att nästan alla som deltar i skolarbetet nu tar studenten,
• de områden som erfordrar särskilda skyddsåtgärder och där blåljuspersonal måste ha poliseskort för att verka i blir fler och
• klyftan mellan nyanlända som är arbetslösa och inrikesfödda med arbete ökar. 

Forskningen visar att ....  är ett talesätt som används för att göra påståenden trovärdiga. När det gäller utbildning anser man att utbildningsnivån gynnas av att alla elever oavsett förutsättningar blandas i en och samma klass. Självklart kommer det gemensamma resultatet att bli högre än om de elever med de bättre förutsättningarna gick tillsammans i en klass. Naturligtvis hade de elever med annan begåvning visat sämre resultat men varför tillämpas inte dessa "vetenskapliga" landvinningar i länder som Kina och Japan? Står det inte i skollagen att alla elever skall få undervisning i förhållande till sina förutsättningar? Och varför får jag höra så många lärare säga att de duktigaste eleverna klarar sig själva!?

Fler poliser, verkar vara en enkel lösning på utanförskaps-områdena, men det verkar som om polisen inte bara tillämpar polislagen utan också får politiska (humana) direktiv från den högsta polisledningen? Naturligtvis måste man komma tillrätta med problemen. Det har gått alltför långt och nu måste alla medel, humana, arbetsträning, övervakning, sociala åtgärder, med flera åtgärder sättas in!
Och inte minst för framtiden, måste den som har riktiga asylskäl, få skydd. Detta behöver inte nödvändigtvis innebära att man får del av hela välfärdspaketet utan att bidragit med en enda krona och dessutom retroaktivt!
Sverige måste styras av en regering och inte av en fackförening som bara tar ansvar för sina medlemmar. Nyanlända ungdomar som går runt på bidrag och är nöjda med detta måste "tvingas" in i en situation där man kan försörja sig.



Alla ser förmodligen med förskräckelse på situationen i Grekland som ständigt, nu för tiden, riskerar statsbankrutt utan stöd från EU. Men situationen är egentligen densamma i Sverige med den enda skillnaden att i Grekland har staten tagit upp lånen medan här är skulderna privata. Skulle inte tro att EU skulle avskriva några privata lån.
I en högkonjunktur måste varje tillfälle tas till vara för att amortera de privata skuldberget där vi har det icke så imponerande världsmästerskapet i privata skulder i förhållande till landets BNP.

Ock hur går livet vidare i vårt Sverige.......

Om de demokratiska värderingarna

Demokrati betyder folkstyre, och får inte förväxlas med rättvisa. Rättvisa är ytterligare ett ord som missförstås. Det finns många olika slags rättvisa. Några exempel är; fördelning av resurser efter behov,  fördelning av resurser efter förmåga att tillgodogöra sig dessa, fördelning av resurser efter förtjänst, lika fördelning av resurser oavsett allt ovan. Inom juridiken återfinns också ett antal definitioner på rättvisa, såsom reparation rättvisa vilket innebär att förövaren får möjlighet att konstruktivt bidra till att reparera den skada brottet har orsakat offret.
Men i demokratiska värderingar återfinns så mycket annat, bl.a. åsikts- och tryckfrihet. Men hur är det egentligen med både folkstyret och åsiktsfriheten. Mellan valen har folket (väljarna) små möjligheter att påverka hur de politiska partiledningarna styr och ställer. Visserligen kallas det "representativ demokrati" i regeringsformen och visst ger de många opinionsundersökningarna en fingervisning om vad folket anser både om partiledningar och den förda politiken, men ändå?
Och är det inte en felaktig översättning av Elenor Roosevelts formulering; "all human beings are born free and equal in dignity and rights". Nog betyder väl dignity fortfarande värdighet. Och visst hade det varit så mycket lättare att åstadkomma det, än att försöka förmå oss att tro att vi har lika värde? Och i så fall värde i vilket sammanhang? Och värde för vem?
Nu har Sverigedemokraterna etablerat sig som det näst största partiet. Och detta trots att massmedia och de etablerade politiska partierna gjort allt för att misskreditera partiet och inte minst dess historia. Så inte är det konstigt att rätt många "stollar" samlats i partiets ledning. Så vem eller vilka har skapat den situationen? För sympatisörerna är det väl inget fel på och inte åsikterna heller?
Steget att officiellt "komma ut" som SD-are är många gånger större än att komma ut som HBTQ-person eller något annat.


Om moderaternas vårmotion och ansökan om Nato-medlemsskap

Man kan undra om politiken är något som har till uppgift att vara en födkrok för politikerna eller om politikerna skall arbeta för sina väljare?
När man misslyckats så fullständigt att man förlorat 50% av väljarstödet genom osäkert och "svajigt" uppträdande som mer och mer upplevs onaturligt och uppövat måste man allvarligt ompröva sin ställning.
I andra sammanhang brukar man säga att kaptenen skall vara sist att lämna skutan. Tyvärr har vi kunnat se att kaptenerna nu klättrar högre och högre i masterna, inte för att vara sist att lämna, utan för att hålla sig kvar så länge som möjligt.
Det är ingen skam att ta sitt ansvar. Vi är alla olika. Vi har olika  egenskaper. Men att surra sig själv vid masten kan vara en förebild för en fartygskapten på ett stormande hav men inte för en politiker som själv åstadkommit stormen!

Och för allt i världen stryk idén om Nato-medlemsskap. Om inte riskerar partiet att hamna på 10%! Att Putin redan nu går ut med varningar om åtgärder om Sverige blir medlem är sannolikt bara ett första steg. Vi har redan, genom värdlandsavtalet, skaffat oss möjligheter att snabbt få hjälp (en hjälp till självhjälp) utan att tvingas utföra fler motprestationer med tveksam effekt!


Om migrationen

Det var länge sedan någon påstod att migrationen var en framtida investering för Sverige. Lite försiktigt har man sagt att de låga resultaten i skolan beror på att så många inte kan svenska men kommenteras endast med tystnad.
Att vi har en brottsstatistik som till och med ger eko i USA kommenteras med att presidenten använder alternativ fakta (lögn). Att de allra flesta i detta land säger "att detta var väntat" efter terrordådet på Drottninggatan visar var vi står.
Måste det vara en "naturlag" att asylsökande skall omfattas av alla bidrag och förmåner plus de särskilda bidrag som skapats just för dem och att man till och med kan få retroaktiva bidrag för barn som inte befinner sig i landet?
Är inte detta "försäkringar" som vi bidragit till med våra skattepengar? Tror inte att jag får någon ersättning för nedbrunna hus om jag inte betalt försäkringspremien!
Det är alls inte konstigt att Sverige blir en magnet i den globala världen och drar till sig alla som har minsta möjlighet att komma hit!
Och vad görs för att hitta de ensamkommande flyktingbarnens föräldrar som säkert är oroliga för sina barn och möjliggöra att barnen kan återvända till sina föräldrar? För det kan väl inte finnas andra skäl?

Att människor flyr har inte bara en orsak. Krig, förföljelse och hot mot person är den orsak vi med all kraft måste komma tillrätta med, och inte som nu genom att stödja uppror. En annan orsak är att Europa, och särskilt Sverige, lockar med ett ekonomiskt välfärdspaket som ingen kan stå emot. Att komma tillrätta med den första är inte enkelt och måste göras med globala samarbeten. Den andra orsaken kan vi enklare komma tillrätta med!

De som vill komma hit och genast kan klara sin egen försörjning är välkomna och jag tror att alla kommer att välkomna dessa människor.

                                      

och slutligen hur tänkte ni nu?

Den här texten fick ligga till sig ett tag, någon vecka bara, men mycket hann hända under den korta tiden. Moderaternas partiledare reste till USA för att viga sin stabschef och kombinerade detta med att träffa Condoliza Rice. Allt i syfte med att förbereda sig för statsministerposten. Frågan är vad som planerades först och vad som fick inrymmas i den planeringen?
Men den som kan lite historia vet att kungen eller den regerande drottningen inte får lämna palatset tomt när "ulvarna fått vittring".  Nu blev det inte 14 utan 18% i SCB opinionsundersökning, Tobé och Ask offrades men planen för att få upp opinionssiffrorna var väl tunn. Den påminde lite om Löfvéns säkerhetsstrategi. Problemen listades, men lösningarna saknades. Nu väntar sommaren och då görs inga opinionsundersökningar vilket kan ge henne lite andrum. Åkesson passade dessutom skickligt på att ta tillbaka alla krav på inflytande för att stödja en moderatledd regering.
Samtidigt kommer extremliberalen Birgitta Ohlsson ut och utmanar Björklund om partiledarposten med hot om nu eller aldrig.
Finns bara en slutsats att dra. Överallt står den egna karriären. Insikten att en politiker skall tjäna sina väljare och sitt land antyds inte ens i handlingar och verkar inte finnas som tanke heller!