Blev den feministiska utrikespolitiken det fuktade fingrets säkerhetspolitik?

Att det inte råder konsensus mellan Utrikesdepartementet och Försvarsdepartementet har nog inte undgått någon. Margot Wallström verkar ha omgett sig av "likasinnade" medarbetare och dessa verkar bädda in Wallström i ett "hålla med" täcke. Att UD skall präglas av diplomati och syftet att skapa goda relationer med omvärlden är tydligen inte något som omfattas av den feministiska ideologin.

Försvarsminister Hultqvists uttalande att "en uthyrning av Slite och Karlshamns hamnar till Gazprom utgör ett hot mot Försvarsmakten" inte ett hot mot svensk säkerhet kanske beror på bristande retorisk förmåga men han fortsätter; "och äventyrar försvarsbeslutets mål".

Är det fortfarande så att svenska regeringar betraktar Försvarsmakten som ett "särintresse"? Formuleringen tyder på det.
Det sista kanske betyder att Försvarsmakten tvingas satsa  så stora resurser på Gotland och i Blekinge (Ronneby) och att det innebär ekonomiska kostnaderna som påtagligt kommer att påverka framtida utbildning och materielinköp?

En finsk statsminister fick en gång frågan om hur han såg på skillnaden mellan svensk och finsk säkerhetspolitik. Detta hände under Olof Palmes tid. Den finske  ministern svarade på sitt sjungande svenskfinska talesätt; "att skillnaden nog är att vi i Finland försöker att vara vän med alla medan man i Sverige verkar vilja vara ovän med alla".

Att nu förvägra Gazprom att använda Slite för upplag av materiel kan inte uppfattas på annat sätt än att Sverige på egen hand förstärker de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland. Det uteblivna svaret kanske är ett väl genomtänkt agerande och ett svar i sig från Ryssland. Vi får se!

Att Obama administrationen nu i elfte timmen gör allt man kan för att försämra relationerna mellan de två supermakterna innebär på intet sätt att Sverige måste följa efter.