Kanske finns det hopp!?

Samtidigt som Sverige och Europa vaknat efter flera månader med fruktansvärda rapporter om drunknande människor från Mellersta östern och Afrika som sköljt över oss, börjar nu fler  och fler av våra makthavare vakna upp och tycks förstå att något måste göras mot de stora strömmar av människor som söker skydd och ett bättre liv i Europa.

Till och med vår statsminister börjar förstå att flyktingfrågan måste lösas globalt (inom Europa) och att orsakerna till människoflykten måste angripas. Allt detta är bra, synd bara att det tog så lång tid innan han förstod eller vågade säga det.

Efter allt som världens största demokrati ställt till med av oreda i Mellersta östern i sin iver att underblåsa "den arabiska våren" och vad detta resulterade i, är det inte överraskande att det kommer positiva signaler om samtal och förhandlingar med både Ryssland och Syriens president.

Kanske var det den ryska militära satsningen i Syrien som blev startskottet till detta.

Nu kommer Putin till USA och kommer att tala i FN, låt oss hoppas på framgång. Den ryska börsen visar positiva tendenser idag - i alla fall.

En ny logik!

Efter Obamas och Putins framträdande inför FN Generalförsamling har världen nu fått förklaring på hur skuld definieras; "skyldig är den som använt mest våld" särskilt om detta görs mot den egna befolkningen!

Så hur stor skuld har USA:s ledare genom historien? Jag tänker på det amerikanska inbördeskriget, atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, terrorbombningarna över Dresden, alla angrepp mot civila och rebeller i Afghanistan, Irak, Libyen, Serbien, m.fl. Kanske hade det varit mera klädsamt av Obama att tala om priset för demokrati (den amerikanska varianten).

Den sittande presidenten* i Syrien, Bashad al-Assad har försvarat sitt land mot upproriska krafter, stimulerade av västs applåder (och vapen) och religiösa grupper.

Försök att sätta in situationen i något annat sammanhang så blir det lite lättare att förstå. 

*Anm: Hur legitim är al-Assad? Nedan följer en sammanfattning av Syriens unga historia.  

Tonårspojkars klotter upptakt till det syriska inbördeskriget

Mars 2011.

Inspirerade av den arabiska våren, målar några tonåringar revolutionära slagord på en skolvägg i södra Syrien. Regimen griper och torterar pojkarna. Det blev upptakten till det syriska inbördeskriget som nu dödat 230 000 och tvingat tolv miljoner på flykt.

Det finns många orsaker till att incidenten i staden Dessa kom att utlösa ett brutalt krig och en humanitär katastrof som ingen ser något slut på. En del går många år tillbaka i tiden, men konflikten drivs av både politiska och ekonomiska faktorer.

Syrien skapades under 1900-talet

Syrien är ett ungt land, skapat i början av förra seklet och till en början under fransk kontroll. 1946 blev landet självständigt, men de kommande decennierna präglades av instabilitet och kupper. 1963 grep Baathpartiet makten och rivaliserande partier förbjöds. Successivt tog Baathpartiet över stats­apparaten och samtidigt växte armén fram som den starkaste maktfaktorn i samhället. 

Efter en intern maktkamp tog den dåvarande försvarsministern Hafez al-Assad makten 1970 med hjälp armén. Han kom att stanna vid makten till sin död trettio år senare. Den politiska stabiliteten var därmed vunnen, men i hög grad på bekostnad av den politiska friheten.

Hafez al-Assad tillhörde den alawitiska minoriteten i landet, som praktiserar en shiitisk form av islam. Genom hans maktövertagande kunde denna fattiga minoritet flytta in till städerna och göra karriär inom armé och stat. Religionen tonades dock ned av regimen. Den styrde ett land där den stora majoriteten av befolkningen består av sunnimuslimska araber, som ofta såg med skepsis på alawiternas maktövertagande.

Al-Assad skapade en stenhård diktatur

Al-Assad slog med kraft ned på alla politiska idéer som utgjorde alternativ till den rådande ordningen. Ett exempel är konflikten med det muslimska brödraskapet, en sunnimuslimsk grupp som arbetar för att samhället bör styras av Koranens lagar. 1982 krossade regimen brödskapet genom en attack mot staden Hama. Tusentals personer dödades.

Ytterst vilade all makt hos Hafez al-Assad själv. Han fortsatte att styra det alltmer korrumperade Syrien med hjälp av militären och flera säkerhetstjänster. Vid hans död 2000 blev sonen Bashar al-Assad president. Inledningsvis öppnade han för ett något liberalare styre. Men när folkets krav på förändringar snabbt tog fart avbröt han de politiska reformerna och fortsatte faderns totalitära sätt att styra landet.

Ekonomiska och politiska motsättningar

Under 2000-talet genomförde regimen privatiseringar som innebar att korruptionen och klyftorna i samhället tilltog. En period med torka 2007-08 drev dessutom många bönder in till städerna, där fattigdomen och missnöjet växte. Vid krigsutbrottet var motsättningarna stora mellan den ganska välbärgade medel- och överklassen i städerna och den fattiga befolkningen på landsbygden. Skiljelinjen följde i stora drag uppdelningen mellan alawiter och andra minoriteter samt den stora majoriteten: sunniter.

Allt mer religiöst präglade strider

Tonårspojkarnas klotter våren 2011 följdes av många fredliga folkliga protester runtom i landet. Regimen bemötte demonstranterna på samma sätt som man många gånger förut hanterat oppositionella:­ med skoningslöst våld. Efter ett par månader av brutal förföljelse från regeringssidan beväpnade sig även oppositionen. Den väpnade konflikten var därmed ett faktum.

Regimen fick snart stöd av shiamuslimska miliser som Hizbollah från Libanon. På oppositionssidan uppstod ett gytter av lokala grupper, men generellt sett blev de islamistiska inslagen hos rebellerna allt tydligare. Till de starkare grupper som utkristalliserade sig hörde den hårdföra Nusrafronten, som är en del av al-Qaida, och den Islamska staten, som företräder en ytterst brutal och kompromisslös variant av islamism. Striderna i landet hade därmed fått allt mer religiösa förtecken.

Fram till 2011 rådde det i princip religionsfrihet i Syrien, men när konflikten i landet ledde till väpnade sammanstötningar kom motsättningarna mellan den sunnitiska majoriteten och alawiter allt mer i fokus. Andra religiösa minoriteter, exempelvis yezidier, ismailiter, kristna och druser, har med tiden tvingats välja sida och därmed blivit mer utsatta för övergrepp.

Svårt drabbad civilbefolkning

Civilbefolkningen har i allmänhet inte skyddats av konfliktens parter, utan har snarare använts som en bricka i det militära spelet. Civila har till exempel utsatts för kollektiva bestraffningar eller använts som mänskliga sköldar.

Den syriska regimen har gjort sig känd för sina extremt hårda metoder, till exempel bombningar av civila med oljefat fyllda av sprängmedel och metallskrot samt omfattande tortyr, förvinnanden och avrättningar.

På liknande sätt har inte bara Islamiska staten utan i princip samtliga delar av den väpnade oppositionen utsatt civilbefolkningen i Syrien för allvarliga övergrepp. Gradvis har dessutom samhällets infrastruktur vittrat sönder och kriminaliteten ökat. Humanitärt bistånd har svårt att nå fram. Många saknar rimlig tillgång till mat, el och vatten och tappar stegvis tron på en framtid i landet.

Flera olika Syrien i samma land

Efter nästan fem års krig finns det idag grovt sett fyra sinsemellan mycket olika områden inom landet. På regimkontrollerat territorium finns en viss ordning, men strider blossar upp och armén rekryterar aggressivt. Inom kurdkontrollerade områden dominerar partiet PYD, som tagit över många samhälls­funktioner från regimen och vars väpnade gren (YPG) strider mot Islamiska staten och andra. I de områden där en mängd olika rebellgrupper konkurrerar om inflytande råder oförutsägbarhet och regimens bombningar är ofta intensiva. Avslutningsvis finns det områden under Islamiska staten där gruppen kräver befolkningens totala underordning och tar till hänsynslöst våld mot den som opponerar sig.

Ett gemensamt drag bland dessa aktörer är att de vill införa sin egen ordning. Ofta försöker de dessutom aktivt förhindra ett normalt liv i de områden som andra kontrollerar. Befolkningen drabbas av detta, och de som flyr inom landet gör det i allmänhet utifrån sin etniska eller religiösa tillhörighet. I områden där befolkningen tidigare varit blandad blir nu en grupp allt mer dominerande.

Utländska intressen och tandlöst FN

De stridande parterna i Syrien backas upp av olika utländska intressen. Det har kraftigt försvårat en lösning av konflikten. Regimen al-Assad får stöd framför allt från Iran och Hizbollah från Libanon, men även Ryssland som sedan länge bidrar med vapen, finansiering och politiskt stöd genom att blockera initiativ i säkerhetsrådet. Turkiet, Qatar och Saudiarbien stödjer olika grupper inom den islamistiska oppositionen, medan väst fokuserar på de grupper som man ser som mer moderata.

Dödläge

Den diplomatiska dialogen har svårt att gå framåt, inte minst för att regimen och dess allierade inte kan acceptera att Assad själv lämnar ifrån sig makten. Samtidigt kan oppositionen inte acceptera att han sitter kvar. I stället satsar båda sidor på att vinna militärt. Ingen sida tycks dock vara tillräckligt stark för att segra, eller tillräckligt svag för att förlora. Och detta dödläge ser tyvärr ut att bestå.

Bakgrund i korthet

1916     Syrien blir franskt mandat då det osmanska riket delas

1941     Syrien blir en självständig stat.

1950-

och           Politisk instabilitet och kupper

60-talet

1963         Baath-partiet kommer till makten vid en kupp.

1970     Hafez al-Assad tar makten genom en kupp

1976     Syrien ingriper militärt i inbördeskrigets Libanon.

1982         Muslimska brödraskapets uppror slås brutalt ned.

2000         Hafez al-Assad dör och efterträds av sonen Bashar.

2005         Syrien drar sig ur Libanon.

2011         Fredliga protester och demonstrationen utlöser brutal förföljelse                      

                 Motståndet mot regimen blir väpnat.

Under 2012 kommer flera rapporter om massakrer på civila runt om i landet.  

Nusrafronten, en del av al-Qaida, meddelar sin närvaro i Syrien

Striderna i norr tilltar, rebeller tar över östra Aleppo.

I öster erövras staden Raqqa av islamister under 2013. Libanesiska milisen Hizbollah börjar strida på regeringssidan och återtar vissa områden i väster. Rapporter om att kemiska vapen används.

USA hotar med militära insatser, men fullföljer inte hotet. Inga genombrott i den diplomatiska dialogen som leds av Kofi Annans ersättare, Lakhdar Brahimi

Regimen återtar kontrollen av viktiga gränsområden mot Libanon under 2014.                            

IS vinner terräng i öster och utropar ett kalifat.

IS brutala metoder sprider skräck. IS intar drygt 60 kurdiska byar och gränsstaden Kobane. USA och fem arabstater inleder flygbombningar för att stödja kurdernas i kampen mot IS.

IS drivs ut från Kobane under 2015. IS attackerar kristna assyrier som flyr i norr och intar världsarvsstaden Palmyra. Idlib faller till rebeller

Turkiet bombar IS-baser och PKK-fästen i kurddominerade delar av Syrien och Irak. Avtal med Iran för att förhindra produktion av kärnvapen; i utbyte lyfts sanktioner mot landet, som sedan länge stödjer Assadregimen ekonomiskt och militärt. Rapporter kommer om ökat ryskt stöd och närvaro på marken.

Från amerikanskt håll medges att den satsning (utbildning och utrustning) man gjort av moderata syrier misslyckats, att de dessutom överlämnat vapen och materiel till IS.

Den ryske presidenten Putin medger att ryska förband med bl.a. 28 stridsflygplan, 15 attackhelikoptrar, stridsvagnar och pansarskyttefordon finns på den ryska basen i Syrien.