Till och med vår statsminister börjar förstå att flyktingfrågan måste lösas globalt (inom Europa) och att orsakerna till människoflykten måste angripas. Allt detta är bra, synd bara att det tog så lång tid innan han förstod eller vågade säga det.
Efter allt som världens största demokrati ställt till med av oreda i Mellersta östern i sin iver att underblåsa "den arabiska våren" och vad detta resulterade i, är det inte överraskande att det kommer positiva signaler om samtal och förhandlingar med både Ryssland och Syriens president.
Kanske var det den ryska militära satsningen i Syrien som blev startskottet till detta.
Nu kommer Putin till USA och kommer att tala i FN, låt oss hoppas på framgång. Den ryska börsen visar positiva tendenser idag - i alla fall.
En ny logik!
Efter Obamas och Putins framträdande inför FN
Generalförsamling har världen nu fått förklaring på hur skuld definieras; "skyldig
är den som använt mest våld" särskilt om detta görs mot den egna
befolkningen!
Så hur stor skuld har USA:s ledare genom
historien? Jag tänker på det amerikanska inbördeskriget, atombomberna över
Hiroshima och Nagasaki, terrorbombningarna över Dresden, alla angrepp mot
civila och rebeller i Afghanistan, Irak, Libyen, Serbien, m.fl. Kanske hade det
varit mera klädsamt av Obama att tala om priset för demokrati (den amerikanska
varianten).
Den sittande presidenten* i Syrien, Bashad
al-Assad har försvarat sitt land mot upproriska krafter, stimulerade av västs
applåder (och vapen) och religiösa grupper.
Försök att sätta in situationen i något annat
sammanhang så blir det lite lättare att förstå.
*Anm: Hur legitim är al-Assad? Nedan följer en
sammanfattning av Syriens unga historia.
Tonårspojkars klotter upptakt
till det syriska inbördeskriget
Mars 2011.
Inspirerade av den arabiska
våren, målar några tonåringar revolutionära slagord på en skolvägg i södra
Syrien. Regimen griper och torterar pojkarna. Det blev upptakten till det
syriska inbördeskriget som nu dödat 230 000 och tvingat tolv miljoner på
flykt.
Det finns många orsaker till att
incidenten i staden Dessa kom att utlösa ett brutalt krig och en humanitär
katastrof som ingen ser något slut på. En del går många år tillbaka i tiden,
men konflikten drivs av både politiska och ekonomiska faktorer.
Syrien skapades under 1900-talet
Syrien är ett ungt land, skapat i
början av förra seklet och till en början under fransk kontroll. 1946 blev
landet självständigt, men de kommande decennierna präglades av instabilitet och
kupper. 1963 grep Baathpartiet makten och rivaliserande partier förbjöds.
Successivt tog Baathpartiet över statsapparaten och samtidigt växte armén fram
som den starkaste maktfaktorn i samhället.
Efter en intern maktkamp tog den
dåvarande försvarsministern Hafez al-Assad makten 1970 med hjälp armén. Han kom
att stanna vid makten till sin död trettio år senare. Den politiska
stabiliteten var därmed vunnen, men i hög grad på bekostnad av den politiska
friheten.
Hafez al-Assad tillhörde den
alawitiska minoriteten i landet, som praktiserar en shiitisk form av islam.
Genom hans maktövertagande kunde denna fattiga minoritet flytta in till
städerna och göra karriär inom armé och stat. Religionen tonades dock ned av
regimen. Den styrde ett land där den stora majoriteten av befolkningen består
av sunnimuslimska araber, som ofta såg med skepsis på alawiternas
maktövertagande.
Al-Assad skapade en stenhård
diktatur
Al-Assad slog med kraft ned på
alla politiska idéer som utgjorde alternativ till den rådande ordningen. Ett
exempel är konflikten med det muslimska brödraskapet, en sunnimuslimsk grupp
som arbetar för att samhället bör styras av Koranens lagar. 1982 krossade
regimen brödskapet genom en attack mot staden Hama. Tusentals personer dödades.
Ytterst vilade all makt hos Hafez
al-Assad själv. Han fortsatte att styra det alltmer korrumperade Syrien med
hjälp av militären och flera säkerhetstjänster. Vid hans död 2000 blev sonen
Bashar al-Assad president. Inledningsvis öppnade han för ett något liberalare
styre. Men när folkets krav på förändringar snabbt tog fart avbröt han de
politiska reformerna och fortsatte faderns totalitära sätt att styra landet.
Ekonomiska och politiska
motsättningar
Under 2000-talet genomförde
regimen privatiseringar som innebar att korruptionen och klyftorna i samhället
tilltog. En period med torka 2007-08 drev dessutom många bönder in till
städerna, där fattigdomen och missnöjet växte. Vid krigsutbrottet var
motsättningarna stora mellan den ganska välbärgade medel- och överklassen i
städerna och den fattiga befolkningen på landsbygden. Skiljelinjen följde i
stora drag uppdelningen mellan alawiter och andra minoriteter samt den stora
majoriteten: sunniter.
Allt mer religiöst präglade
strider
Tonårspojkarnas klotter våren 2011
följdes av många fredliga folkliga protester runtom i landet. Regimen bemötte
demonstranterna på samma sätt som man många gånger förut hanterat
oppositionella: med skoningslöst våld. Efter ett par månader av brutal
förföljelse från regeringssidan beväpnade sig även oppositionen. Den väpnade
konflikten var därmed ett faktum.
Regimen fick snart stöd av
shiamuslimska miliser som Hizbollah från Libanon. På oppositionssidan uppstod
ett gytter av lokala grupper, men generellt sett blev de islamistiska inslagen
hos rebellerna allt tydligare. Till de starkare grupper som utkristalliserade
sig hörde den hårdföra Nusrafronten, som är en del av al-Qaida, och den
Islamska staten, som företräder en ytterst brutal och kompromisslös variant av
islamism. Striderna i landet hade därmed fått allt mer religiösa förtecken.
Fram till 2011 rådde det i princip
religionsfrihet i Syrien, men när konflikten i landet ledde till väpnade
sammanstötningar kom motsättningarna mellan den sunnitiska majoriteten och
alawiter allt mer i fokus. Andra religiösa minoriteter, exempelvis yezidier,
ismailiter, kristna och druser, har med tiden tvingats välja sida och därmed
blivit mer utsatta för övergrepp.
Svårt drabbad civilbefolkning
Civilbefolkningen har i allmänhet
inte skyddats av konfliktens parter, utan har snarare använts som en bricka i
det militära spelet. Civila har till exempel utsatts för kollektiva
bestraffningar eller använts som mänskliga sköldar.
Den syriska regimen har gjort sig
känd för sina extremt hårda metoder, till exempel bombningar av civila med
oljefat fyllda av sprängmedel och metallskrot samt omfattande tortyr,
förvinnanden och avrättningar.
På liknande sätt har inte bara
Islamiska staten utan i princip samtliga delar av den väpnade oppositionen
utsatt civilbefolkningen i Syrien för allvarliga övergrepp. Gradvis har dessutom
samhällets infrastruktur vittrat sönder och kriminaliteten ökat. Humanitärt
bistånd har svårt att nå fram. Många saknar rimlig tillgång till mat, el och
vatten och tappar stegvis tron på en framtid i landet.
Flera olika Syrien i samma land
Efter nästan fem års krig finns det
idag grovt sett fyra sinsemellan mycket olika områden inom landet. På
regimkontrollerat territorium finns en viss ordning, men strider blossar upp
och armén rekryterar aggressivt. Inom kurdkontrollerade områden dominerar partiet
PYD, som tagit över många samhällsfunktioner från regimen och vars väpnade
gren (YPG) strider mot Islamiska staten och andra. I de områden där en mängd
olika rebellgrupper konkurrerar om inflytande råder oförutsägbarhet och
regimens bombningar är ofta intensiva. Avslutningsvis finns det områden under
Islamiska staten där gruppen kräver befolkningens totala underordning och tar
till hänsynslöst våld mot den som opponerar sig.
Ett gemensamt drag bland dessa
aktörer är att de vill införa sin egen ordning. Ofta försöker de dessutom
aktivt förhindra ett normalt liv i de områden som andra kontrollerar.
Befolkningen drabbas av detta, och de som flyr inom landet gör det i allmänhet
utifrån sin etniska eller religiösa tillhörighet. I områden där befolkningen tidigare
varit blandad blir nu en grupp allt mer dominerande.
Utländska intressen och tandlöst
FN
De stridande parterna i Syrien backas
upp av olika utländska intressen. Det har kraftigt försvårat en lösning av
konflikten. Regimen al-Assad får stöd framför allt från Iran och Hizbollah från
Libanon, men även Ryssland som sedan länge bidrar med vapen, finansiering och
politiskt stöd genom att blockera initiativ i säkerhetsrådet. Turkiet, Qatar
och Saudiarbien stödjer olika grupper inom den islamistiska oppositionen, medan
väst fokuserar på de grupper som man ser som mer moderata.
Dödläge
Den diplomatiska dialogen har svårt
att gå framåt, inte minst för att regimen och dess allierade inte kan acceptera
att Assad själv lämnar ifrån sig makten. Samtidigt kan oppositionen inte
acceptera att han sitter kvar. I stället satsar båda sidor på att vinna
militärt. Ingen sida tycks dock vara tillräckligt stark för att segra, eller
tillräckligt svag för att förlora. Och detta dödläge ser tyvärr ut att bestå.
Bakgrund i korthet
1916 Syrien blir franskt
mandat då det osmanska riket delas
1941 Syrien blir en
självständig stat.
1950-
och Politisk instabilitet
och kupper
60-talet
1963
Baath-partiet kommer till makten vid en kupp.
1970 Hafez al-Assad tar
makten genom en kupp
1976 Syrien ingriper
militärt i inbördeskrigets Libanon.
1982 Muslimska brödraskapets uppror
slås brutalt ned.
2000 Hafez al-Assad dör och
efterträds av sonen Bashar.
2005 Syrien drar sig ur Libanon.
2011 Fredliga protester och
demonstrationen utlöser brutal förföljelse
Motståndet mot regimen blir väpnat.
Under 2012 kommer flera rapporter
om massakrer på civila runt om i landet.
Nusrafronten, en del av al-Qaida, meddelar sin
närvaro i Syrien
Striderna i norr tilltar, rebeller tar över östra
Aleppo.
I öster erövras staden Raqqa av islamister
under 2013. Libanesiska milisen Hizbollah börjar strida på regeringssidan och
återtar vissa områden i väster. Rapporter om att kemiska vapen används.
USA hotar med militära insatser, men fullföljer
inte hotet. Inga genombrott i den diplomatiska dialogen som leds av Kofi Annans
ersättare, Lakhdar Brahimi
Regimen återtar kontrollen av viktiga
gränsområden mot Libanon under
2014.
IS vinner terräng i öster och utropar ett
kalifat.
IS brutala metoder sprider skräck. IS intar
drygt 60 kurdiska byar och gränsstaden Kobane. USA och fem arabstater inleder
flygbombningar för att stödja kurdernas i kampen mot IS.
IS drivs ut från Kobane under 2015. IS
attackerar kristna assyrier som flyr i norr och intar världsarvsstaden Palmyra.
Idlib faller till rebeller
Turkiet bombar IS-baser och PKK-fästen i
kurddominerade delar av Syrien och Irak. Avtal med Iran för att förhindra
produktion av kärnvapen; i utbyte lyfts sanktioner mot landet, som sedan länge
stödjer Assadregimen ekonomiskt och militärt. Rapporter kommer om ökat
ryskt stöd och närvaro på marken.
Från amerikanskt håll medges att den satsning
(utbildning och utrustning) man gjort av moderata syrier misslyckats, att de
dessutom överlämnat vapen och materiel till IS.
Den ryske presidenten Putin medger att ryska
förband med bl.a. 28 stridsflygplan, 15 attackhelikoptrar, stridsvagnar och
pansarskyttefordon finns på den ryska basen i Syrien.
