To go or not to go eller att dra igång med ett resultat som troligen inte blir någonting är frågan!

Det finns många lärdomar att dra från 80- och 90-talens många ubåtsskyddoperationer, eller ubåtsjakter med hög eller låg ambition eller underrättelseoperationer med inga ambitioner alls.

- Det är omöjligt att bedriva någon form av ubåtsskyddsoperation om media fått kännedom om denna!

- Även om vi åter och återigen upprepar att vi måste vara uthålliga låter vi inkräktaren, som naturligen måste ha störst svårighet med uthålligheten, bli den som håller ut längst!

Men ......

Varje nation har enligt folkrätten en skyldighet att hävda sitt territorium. Territoriet avgränsas på marken av landets gränser. På havet av en terrirorialvattengräns. I Sverige är den 12, nautiska mil utanför baslinjen (den linje som binder samman de yttersta skären i skärgården. Innanför baslinjen kallas området inre vatten, vilket innebär skarpare insatsregler). I luften begränsas luftterritoriet av landgränserna i sida och i höjd till vad man kan hävda! Spaningsflygningarna med U2-flygplanen var alltså ingen kränkning förrän det amerikanska flygplanet blev nedskjutet.

Alltså .......

Är vi inte utsatta för några kränkningar av vårt territorium eftersom vi hittills inte kunnat hävda det!? Ett påstående som en inkräktare mycket väl skulle kunna använda sig av.

Men .......

Ryssarna ansträngde sig under lång tid med att utveckla vapen som skulle kunna skjuta ned de amerikanska U2-flygplanen. Till sist lyckades man och verksamheten upphörde.


Så frågan är ....

Skall vi fortsätta med ubåtsskyddsoperationer som vi vet sannolikt kommer att utmynna i ytterligare besvikelse och förlorat förtroende särskilt i dag när i stort sett allt inriktats på internationella insatser?

Eller....

Lyssna till Gudrun Schymans råd och avveckla allt militärt försvar och öppna gränserna för allt och alla?

Svaret är .......

att fortsätta med oförtruten ambition utrusta oss för att kunna hävda vårt territorium, till lands, till sjöss och i luften.

En så bra övning i ubåtsskyddsverksamhet som under en hel vecka, med en så realistisk motståndare, hade aldrig kunnat åstadkommas bättre på annat sätt. De kunskaper och erfarenheter som vunnits är värda betydligt mer än de 20 miljoner som detta kostat.

Men det är klart, en världssensation hade smakat fågel, men då måste vi nog ha minst en komplett ubåtsjaktstyrka.  Tyvärr kommer det att kosta mer än marinens musikkår! 

I detta sammanhang vill jag på det yttersta rekommendera Wisemans skrivning om de ryska reaktionerna på Sveriges ambitioner att hävda sitt territorium!

http://wisemanswisdoms.blogspot.se

Kan inte låta bli att ha några synpunkter på de ryska kränkningarna i Stockholms skärgård

Lite märkligt var det nog att man drog igång denna ubåtskyddsoperation så tidigt och så snabbt. Som tur var kunde man visa upp en civil iakttagelse och ett foto ganska snart.
Men något verkade inte stämma.

Uppgiften om att en stridsbåt 90 kolliderat med ett föremål som beskrivs som "huvudsändare" är sannolikt det som fått operationens att dra igång.

De lite kryptiska uppgifterna om ett nödmeddelande på ryska följt av ett krypterat meddelande som besvarats från en sändare som pejlats till Kaliningrad fyller upp mönstret.

Att man nu, på femte dygnet, anger att man fått in fem iakttagelser som klassificerats till sannolik måste sättas i samband med att man fått in hundratals mer eller mindre avfärdade rapporter från civilpersoner vill man egentligen inte nämna för att inte minska rapporteringsbenägenheten.

Ubåtsskyddsoperationer som bedrevs på 80-talet benämndes ofta av allmänhet och press som ubåtsjakt. Men eftersom alla ubåtsjakter skapade förväntningar som hela tiden grusades bestämde Försvarsmakten att kalla en ubåtsskyddsoperation med lägre ambitionsnivå för underrättelseoperation och där syftet inte var att sänka eller tvinga upp en ubåt utan istället klarlägga om främmande undervattensverksamhet pågått eller pågår. På den tiden Försvarsmakten förfogade över två ubåtsjaktstyrkor kunde inte en ubåtsskyddsoperation inledas utan att minst en av dessa två styrkor sattes in.
Nu lyckades inte ens de att sänka eller tvinga upp en främmande ubåt. Det strategiska målet var under denna period att få den främmande undervattensverksamheten att upphöra. Något man lyckades med så småningom men sannolikt inte genom egen kraft utan mer genom politiska omvälvningar i Ryssland.

Att man nu sedan ett par tre år återtar sin förmåga även på detta område är ingen överraskning utan en helt naturlig följd i det återtagande av den ryska militära förmågan.

Överraskningen är däremot mycket större att alla våra "institutioner" verkar ha blivit totalt överraskade och att vår politiska ledning så tydligt visat sådant ointresse. En underrättelsetjänst som inte vågar ropa "vargen kommer" och en ledning som tror sig förstå saker och ting bättre och kanske skapar en rädsla att ropa har också ett ansvar.

Vår nye försvarsminister har visat klokhet genom att inget säga medan vår nye statsminister redan mumlar in sig i en helt ny begreppsvärld som närmast kan liknas med den förvirring som Juholt skapade.

Det ska bli särskilt intressant att får reda på vad denna "huvudsändare" är för något. Finns det fler? Har inkräktarna skapat ett eget navigationssystem i våra skärgårdar där man skall "gömma sig en regnig dag" eller hur långt har dessa krigsförberedelser gått? Bygger ryssarna en egen förbifart Stockholm?

Vänder blad!

Att i detalj fortsätta att följa den militära utvecklingen i vår omvärld och särskilt de ryska ambitionerna att visa sina muskler tänker jag runda av.
Som jag tidigare förutspått kommer Putin att få precis som han vill och detta med minimalt våld som i huvudsak (påstår man i alla fall) har utövats av ombud.

I stället tänker jag mer regelbundet kommentera den politiska utvecklingen i Sverige. Möjligen kommer detta att kompletteras med en "påhittad" nutidshistoria som då regelbundet kommer att publiceras med kortare avsnitt.

Så ryktet om min död är oerhört mycket överdrivet. Så håll ut!