Det är många år sedan nu. Jag var på väg till Kairo i en
gammal Volvo 145. Jag hade kört genom hela Europa, åkt färja från Grekland till
Haifa i Israel och hade nu stannat i Gaza på något som kallades UN Gaza Beach
Club. Det var ett ganska enkelt hotell med en liten sandstrand där FN-personal
kunde tillbringa en ledig weekend. Jag skulle inställa mig för tjänstgöring som
FN-observatör i Kairo dagen därpå.
Efter att ha ätit middag blev jag sittandes i den svala
kvällsluften tillsammans med några civilanställda sociologer. Det var fyra
tjejer i 30-35-årsåldern som gärna ville prata med mig. Jag tror att en var
från Frankrike, en var britt och två var amerikaner. Samtalet kom naturligtvis
att handla om den politiska situationen i mellersta östern. Sent på kvällen och
efter flera glas vin kommer jag ihåg att jag yttrade följande ”klokhet”; ”Är det inte märkligt att Storbritannien och
Frankrike försöker att spela med i den storpolitiska diskussion som ändå avgörs
av Sovjetunionen och USA med sin andraslagsförmåga?”
Ett år senare, jag hade då tjänstgjort i Sinai och i södra
Libanon, satt jag på samma ställe och yttrade en annan ”klokhet” ”Är det inte en jävla tur att Storbritannien
och Frankrike finns med och kan moderera den ”korkade” amerikanska utrikespolitiken!”
Som jag hade hoppats tvingade det brittiska parlamentet sin
premiärminister att säga nej till den amerikanske presidenten när det gällde
att ”bestraffa” den syriska regeringen. En bestraffning vars syfte mest måste
handla om att rädda den amerikanske presidentens ansikte.
Om det dessutom visar sig att den kritiserade amerikanska
avlyssningen snappat upp ett samtal mellan den syriska regeringen
(försvarsdepartementet) och en chef för en kemisk enhet och där man i
”hysteriska” ordalag begärt en förklaring till attacken. Kanske denna ohyggliga
och ologiska gärning inte var sanktionerad och beordrad av den syriska
regeringen.
Att i det perspektivet angripa den syriska regeringen är i
mitt perspektiv helt fel. Utnyttja istället tillfället att få fram en
FN-resolution som tvingar fram ett vapenstillestånd och inled förhandlingar.
Att inbördeskriget i huvudsak är en maktkamp mellan
religiösa fraktioner som enbart resulterar i död, lidande och flyktingströmmar
som hårt belastar grannländerna är uppenbart.