Vi är många som förundrats över hur man på så kort tid lyckats eliminera den svenska militära förmågan (hemförlovade krigsorganisationen) från att i varje fall kunna fördröja en militär invasion till dagens tre (3) insatsbataljoner.
Men mer än 20 000 personer är anställda i Försvarsmakten och om bara 50% av dessa kunde användas i väpnad strid skulle antalet bataljoner kunna ökas till 13.
Tyvärr har det blivit så att ett yrkesbefäl som passerat 30 år börjar leta sig efter en befattning av administrativ karaktär. Dessa befattningar har blivit fler och fler, inte bara inom planering och ekonomi utan omfattar i dag allt man kan tänka sig.
De yrkesbefäl som tror att de fortfarande kan göra karriär ser till att inte vara längre tid än två år på samma befattning och det viktigaste är inte att åstadkomma något utan istället att inte göra något fel.
Nu har man försiktigt infört ett tvåbefälssystem baserat på brittisk och NATO-tradition. Det är nog bra om genomförandet görs rätt.
Men den stora frågan återstår och där finns endast två alternativ.
1. Man behåller nuvarande anställnings- och trygghetssystem och alla måste vara beredda att utföra det arbete (väpnad strid från lägsta till högsta nivå) under hela sin anställningstid.
2. Man inför ett nytt personalförsörjningssystem med anställningstider anpassade till behoven. En menig soldat utbildas och tjänstgör under 4 till 5 år kopraler utbildas och tjänstgör 6 till 7 år och så vidare. Kaptener tjänstgör 20 till 22 år i den befattning han utbildats för och så vidare. Administrativa befattningar minimeras och kan med fördel bemannas med civil kompetens.
tisdag 31 mars 2009
onsdag 25 mars 2009
Ny organisation en nödvändighet - skriver moderata riksdagsmän
Regeringens förslag till inriktning av det nya försvaret ökar antalet soldater och förband som är omedelbart tillgängliga. Förbanden blir mer flexibla och anpassade för att klara framtidens säkerhetspolitiska utmaningar.
Försvarsmaktens insatsorganisation ska bestå av 50 000 personer som med kort varsel kan sättas in både inom och utanför Sverige. Detta är en väsentlig ökning från dagens försvar där cirka 10 000 personer kan stå redo inom ett år. Den nya organisationen ska bestå av stående och kontrakterade förband. Detta för att öka tillgängligheten och undvika att sätta upp särskilda förband för utlandstjänst som sedan hemförlovas när uppdraget är slutfört.
Grunden för den nya inriktningen av försvaret är bedömningen att det idag inte går att se något invasionshot mot Sverige. Det är dessutom mycket svårt att se en situation där en väpnad konflikt drabbar något av våra grannländer men inte Sverige, och tvärt om. Försvarsmakten ska i första hand försvara Sveriges suveränitet. Detta görs inte enbart vid våra egna gränser utan också genom att hindra och hantera konflikter i vårt närområde och övriga världen.
I arbetet med propositionen har regeringen bland annat haft underlag
i form av Försvarsmaktens egen perspektivstudie, två rapporter från Försvarsberedningen, frivilligutredningen, delbetänkande från pliktutredningen med mera.
Vi i den moderata försvarskommittén, har deltagit i arbetet med propositionen genom en aktiv dialog med försvarsdepartementet. Det är naturligt att våra åsikter inte alltid stämmer helt överens med övriga Allianspartiers, kompromisser är emellertid en förutsättning för en stabil Alliansregering.
Armén
Arméns tillgängliga insatsförmåga ökas från tre till åtta insatsbataljoner om vardera cirka 800-1000 personer. Dessa ska dessutom kunna förstärkas och samverka med enheter från flygvapnet och marinen. Arméns förband ska vara flexibla och kunna samverka också med förband från andra länder. Enheterna ska lätt kunna sättas samman efter behov och kunna förflyttas inom och utanför landets gränser.
Det ska även finnas ett antal reservbataljoner vilka ska utrustas med befintlig materiel liksom ett stridsvagnskompani (14 stridsvagnar) som ska förrådsställas på Gotland. Tillgång till reservenheter är något som vi moderater har föreslagit i ett tidigt skede. Dessa förband får längre beredskapstid
och ska inte ingå i insatsorganisationen.
Marinen och Flygvapnet
Flygvapnet ska bestå av fyra divisioner
om totalt cirka 100 JAS 39 C/D. Med en försvarsbudget i balans innebär 2009 en väsentlig ökning i antal flygtimmar både för helikopter- och stridsflygförband.
Flottans förband ska vidmakthållas och med en ny princip för personalförsörjning ökar tillgängligheten.
Regeringen aviserar ersättning av dagens stödfartyg och på längre sikt även ersättning för äldre ytstridsfartyg.
Hemvärnet
Hemvärnet utvecklas till en nationell skyddsstyrka med högre ambition och bättre utrustning än dagens hemvärn. Försvarsmakten meddelade i sitt underlag den 30 januari att endast 13 200 hemvärnsoldater fullgör sina tjänstgöringskontrakt. Regeringen vill nu öka detta antal till 22 000 varav 17 000 i den nationella insatsstyrkan.
Värnplikten
Idag gör mellan 5 000 och 8 000 personer värnplikten varje år. Därmed är det tveksamt om man kan säga att vi har en allmän värnplikt. Regeringens inriktning är att framtidens insatsförband ska bestå av frivilligt rekryterad personal. Detta har även Försvarsmakten själva föreslagit. En mindre del av personalen kommer att var anställda i stående förband och huvuddelen i kontraktsförband som står till Försvarsmaktens förfogande.
Värnplikten ska fortfarande finnas kvar, men inte användas i fredstid. Hur detta system ska se ut i detalj presenterar den pågående pliktutredningen i juni. Därefter fattas ett särskilt riksdagsbeslut om försvarets personalförsörjning.
Sammanfattning
Regeringens förslag innebär ökad försvarsförmåga. Försvarsmakten får förband som är anpassningsbara efter rådande situation och framförallt omedelbart tillgängliga.
Carlsson återkommer med lite ingående kommentarer till detta. Det är främst frågor avseende administrationens utformning och storlek, bibehållande av en ålderdomlig försvarsgrensstruktur, hur personalarvet anpassas, varför man på så kort tid kunde avveckla en försvarsförmåga som skulle kunna motstå en invasion till dagens organisation som mest utgör ett exportstöd och med stor ansträngning kan ställa upp med en insatsstyrka för internationell tjänst vars volym är mindre än tidigare, hur personalförsörjningssystemet skall utformas i detalj och några ytterligare frågor.
Försvarsmaktens insatsorganisation ska bestå av 50 000 personer som med kort varsel kan sättas in både inom och utanför Sverige. Detta är en väsentlig ökning från dagens försvar där cirka 10 000 personer kan stå redo inom ett år. Den nya organisationen ska bestå av stående och kontrakterade förband. Detta för att öka tillgängligheten och undvika att sätta upp särskilda förband för utlandstjänst som sedan hemförlovas när uppdraget är slutfört.
Grunden för den nya inriktningen av försvaret är bedömningen att det idag inte går att se något invasionshot mot Sverige. Det är dessutom mycket svårt att se en situation där en väpnad konflikt drabbar något av våra grannländer men inte Sverige, och tvärt om. Försvarsmakten ska i första hand försvara Sveriges suveränitet. Detta görs inte enbart vid våra egna gränser utan också genom att hindra och hantera konflikter i vårt närområde och övriga världen.
I arbetet med propositionen har regeringen bland annat haft underlag
i form av Försvarsmaktens egen perspektivstudie, två rapporter från Försvarsberedningen, frivilligutredningen, delbetänkande från pliktutredningen med mera.
Vi i den moderata försvarskommittén, har deltagit i arbetet med propositionen genom en aktiv dialog med försvarsdepartementet. Det är naturligt att våra åsikter inte alltid stämmer helt överens med övriga Allianspartiers, kompromisser är emellertid en förutsättning för en stabil Alliansregering.
Armén
Arméns tillgängliga insatsförmåga ökas från tre till åtta insatsbataljoner om vardera cirka 800-1000 personer. Dessa ska dessutom kunna förstärkas och samverka med enheter från flygvapnet och marinen. Arméns förband ska vara flexibla och kunna samverka också med förband från andra länder. Enheterna ska lätt kunna sättas samman efter behov och kunna förflyttas inom och utanför landets gränser.
Det ska även finnas ett antal reservbataljoner vilka ska utrustas med befintlig materiel liksom ett stridsvagnskompani (14 stridsvagnar) som ska förrådsställas på Gotland. Tillgång till reservenheter är något som vi moderater har föreslagit i ett tidigt skede. Dessa förband får längre beredskapstid
och ska inte ingå i insatsorganisationen.
Marinen och Flygvapnet
Flygvapnet ska bestå av fyra divisioner
om totalt cirka 100 JAS 39 C/D. Med en försvarsbudget i balans innebär 2009 en väsentlig ökning i antal flygtimmar både för helikopter- och stridsflygförband.
Flottans förband ska vidmakthållas och med en ny princip för personalförsörjning ökar tillgängligheten.
Regeringen aviserar ersättning av dagens stödfartyg och på längre sikt även ersättning för äldre ytstridsfartyg.
Hemvärnet
Hemvärnet utvecklas till en nationell skyddsstyrka med högre ambition och bättre utrustning än dagens hemvärn. Försvarsmakten meddelade i sitt underlag den 30 januari att endast 13 200 hemvärnsoldater fullgör sina tjänstgöringskontrakt. Regeringen vill nu öka detta antal till 22 000 varav 17 000 i den nationella insatsstyrkan.
Värnplikten
Idag gör mellan 5 000 och 8 000 personer värnplikten varje år. Därmed är det tveksamt om man kan säga att vi har en allmän värnplikt. Regeringens inriktning är att framtidens insatsförband ska bestå av frivilligt rekryterad personal. Detta har även Försvarsmakten själva föreslagit. En mindre del av personalen kommer att var anställda i stående förband och huvuddelen i kontraktsförband som står till Försvarsmaktens förfogande.
Värnplikten ska fortfarande finnas kvar, men inte användas i fredstid. Hur detta system ska se ut i detalj presenterar den pågående pliktutredningen i juni. Därefter fattas ett särskilt riksdagsbeslut om försvarets personalförsörjning.
Sammanfattning
Regeringens förslag innebär ökad försvarsförmåga. Försvarsmakten får förband som är anpassningsbara efter rådande situation och framförallt omedelbart tillgängliga.
Carlsson återkommer med lite ingående kommentarer till detta. Det är främst frågor avseende administrationens utformning och storlek, bibehållande av en ålderdomlig försvarsgrensstruktur, hur personalarvet anpassas, varför man på så kort tid kunde avveckla en försvarsförmåga som skulle kunna motstå en invasion till dagens organisation som mest utgör ett exportstöd och med stor ansträngning kan ställa upp med en insatsstyrka för internationell tjänst vars volym är mindre än tidigare, hur personalförsörjningssystemet skall utformas i detalj och några ytterligare frågor.
söndag 15 mars 2009
Värnpliktsförsvar vs yrkesförsvar återigen
Under det gamla "goda" invasionsförsvarets dagar frågade jag en gång ett ungt befäl vad hans viktigaste uppgift var. Han svarade snabbt och med fast blick riktad mot mig. - Min viktigaste uppgift är att utbilda soldater! Jag frågade om han inte var krigsplacerad och om uppgiften som krigsförbandschef inte vara viktigare. Han svarade att detta bara var viktigt vart fjärde år. Efter lite diskuterande enades vi om uppgiften som som krigsförbandschef var viktigast och att det var underförstått i hans tidigare svar.
Men nog hade det unga befälets pedagogiska kunskaper kommit till nytta vid en eventuell mobilisering. Frågan är bara, hade hans kunskaper varit tillräckliga för att komplettera utbildningen? Jag tror inte det.
Visst finns det gigantiska fördelar med att ha ett värnpliktsförsvar som bland annat medger att urvalet för att hitta rätt person till rätt befattning kan göras på hela folket.
Tyvärr har värnpliktsförsvaret inneburit en mängd nackdelar för utformningen av försvarsförmågan. Under en lång period var det angeläget att varje försvarsgren och även truppslag utnyttjade så stor del av värnpliktsvolymen som möjligt. Ju fler värnpliktiga som utbildades desto större organisation kunde man motivera och detta påverkade direkt anslagets storlek.
Det var således ont om organisationsförslag där man minskade numerären, särskilt bland värnpliktiga.
Lite lustigt blev det när en utredning om brigadstaber och fördelningstaber presenterades. Här hade man tagit ut steget ordentligt och nu presenterades staber på flera hundra personer. (Kanske var det egna karriärmöjligheter man tänkte på)
Hur som helst volymen var det inget fel på. Men förmågan var det lite sämre ställt med. Utan vare sig ordentligt understöd, möjligheter till snabba eldöppnandet vid sammanstöt under förflyttning, splitterskydd, samband och eforderlig eldkraft skulle dessa snabba manöverförband slå en mekaniserad angripare.
Hade man inriktat sig på att ta terräng som fienden inte behärskade, tagit den, försvarat den och sedan upprepat det hela gång på gång tills dess att fiendens rörlighet var ordentligt begränsad hade man kanske haft någon framgång men minorna lämnades som regel på trossarna!
Varför måste vi överge värnpliktsförsvaret till förmån för ett yrkesförsvar och vad innebär det egentligen? Svaret är entydigt och enkelt!
Försvarsmaktens personal måste genomgå en omfattande kompetenshöjning avseende väpnad strid på lägsta nivå.
Hur skall tillräcklig rekryteringen kunna ske?
Med tillräckliga incitament (lön och anda förmåner) är det möjligt att rekrytera!
Hur skall detta betalas?
Genom minskning av en onödig och gigantisk administration, anpassning av nivåhöjande vidareutbildning till behoven och minskning av fast anställd personal till förmån för yrkessoldater. (Även civilanställdas uppgifter kan övervägas att skötas av korttidsanställa soldater)
Men nog hade det unga befälets pedagogiska kunskaper kommit till nytta vid en eventuell mobilisering. Frågan är bara, hade hans kunskaper varit tillräckliga för att komplettera utbildningen? Jag tror inte det.
Visst finns det gigantiska fördelar med att ha ett värnpliktsförsvar som bland annat medger att urvalet för att hitta rätt person till rätt befattning kan göras på hela folket.
Tyvärr har värnpliktsförsvaret inneburit en mängd nackdelar för utformningen av försvarsförmågan. Under en lång period var det angeläget att varje försvarsgren och även truppslag utnyttjade så stor del av värnpliktsvolymen som möjligt. Ju fler värnpliktiga som utbildades desto större organisation kunde man motivera och detta påverkade direkt anslagets storlek.
Det var således ont om organisationsförslag där man minskade numerären, särskilt bland värnpliktiga.
Lite lustigt blev det när en utredning om brigadstaber och fördelningstaber presenterades. Här hade man tagit ut steget ordentligt och nu presenterades staber på flera hundra personer. (Kanske var det egna karriärmöjligheter man tänkte på)
Hur som helst volymen var det inget fel på. Men förmågan var det lite sämre ställt med. Utan vare sig ordentligt understöd, möjligheter till snabba eldöppnandet vid sammanstöt under förflyttning, splitterskydd, samband och eforderlig eldkraft skulle dessa snabba manöverförband slå en mekaniserad angripare.
Hade man inriktat sig på att ta terräng som fienden inte behärskade, tagit den, försvarat den och sedan upprepat det hela gång på gång tills dess att fiendens rörlighet var ordentligt begränsad hade man kanske haft någon framgång men minorna lämnades som regel på trossarna!
Varför måste vi överge värnpliktsförsvaret till förmån för ett yrkesförsvar och vad innebär det egentligen? Svaret är entydigt och enkelt!
Försvarsmaktens personal måste genomgå en omfattande kompetenshöjning avseende väpnad strid på lägsta nivå.
Hur skall tillräcklig rekryteringen kunna ske?
Med tillräckliga incitament (lön och anda förmåner) är det möjligt att rekrytera!
Hur skall detta betalas?
Genom minskning av en onödig och gigantisk administration, anpassning av nivåhöjande vidareutbildning till behoven och minskning av fast anställd personal till förmån för yrkessoldater. (Även civilanställdas uppgifter kan övervägas att skötas av korttidsanställa soldater)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)