Återinförande av allmän värnplikt - en samhällsinsats eller en höjning av svensk militär förmåga?

I dag höjs fler och fler röster för ett återinförande av en allmän värnplikt. I resonemangen underförstås att detta skulle innebära en höjning av den militära förmågan. Att den svenska militära förmågan, i den omvärldssituation vi upplever i dag, är otillräcklig behöver inte diskuteras.

Tyvärr, och det erkänns öppet av våra politiker idag, gjordes förändringen från ett värnpliktsförsvar till ett yrkesförsvar huvudsakligen för att underlätta internationella insatser och inte för att höja kvaliteten på det svenska försvaret. Begreppet yrkesförsvar ansågs dessutom så politiskt laddat att begreppet frivilligförsvar användes.

Vi var många som välkomnade förändringen och hoppades att detta skulle höja kvaliteten på alla, men främst de lägsta nivåerna (soldatnivån) som eftersatts alltefter utbildningstiden blivit kortare och kortare medan hemresor och ledigheter blivit längre och längre.
Att yrkesförsvaret av många betraktades på samma sätt som det tidigare värnpliktsförsvaret var en av orsakerna till underfinansieringen. Att soldaterna liksom övrig anställd personal skulle få ersättning för förbandsövningsdygn och övertid hade man tydligen inte tänkt på. Och resultatet blev färre och kortare övningar.
Någon konstaterade vid införandet följande; vi försöker att införa ett brittiskt system men vi riskerar att få ett irländskt.


En försvarsmakt vars militära förmåga måste balanseras mot militär förmåga i vår omvärld

Efter Sovjetuniones sönderfall och Warszawapaktens upplösning, och då det visade sig att det inte fanns någon rysk kustinvasionsförmåga mot Sverige hade det varit politiskt ansvarslöst att inte utnyttja situationen genom att minska försvarskostnaderna. Det måste i sammanhanget påpekas att när beslutet om besparingar togs formulerades också att en "återtagning" måste kunna göras om situationen förändrades.
Att detta glömdes bort eller att försvarsmaktens många enheter som ägnar sig åt att följa upp utvecklingen i vår omvärld inte påpekade detta eller om de gjorde det och inte fick politikernas gehör spelar ingen större roll. Vi vet nu att reaktionen uteblev.

Den personella kvaliteten, främst på soldatnivån, har höjts trots dåliga rekryteringsincitament. Med bättre löner, säkrare uttagning och bättre utbildning skulle denna kvalitetshöjning kunnat bli ännu högre.
Den materiella förnyelsen har fortsatt men i många avseenden fokuserats på internationella insatser och demonstratorer. Några materielprojekt har misslyckats helt eller delvis och skapat allvarliga obalanser i vår försvarsförmåga. Några exempel är modern beväpning på våra flygsystem, luftvärn och artillerisystem.
Naturligtvis har viktiga erfarenheter vunnits avseende stridsledning, taktik och personalvård, som exempel vid de internationella insatserna.
Med andra ord, försvaret av hemlandet var under hela perioden bortglömt!


En förändrad omvärldssituation och en ny form av krigföring. 

Den ryska krigsmakten har under det senaste decenniet reformerats och uppvisar nu en helt annan personell och materiell kvalitet än tidigare. Man demonstrerade under Georgienkriget att man var väl rustad och kompetent att genomföra blixtsnabba operationer inom begränsade geografiska avsnitt. Vid införlivandet av Krim och nu även under operationerna i Ukraina visar man prov på en helt ny form av krigföring. Den har kallats för den 6:e generationens krigföring och går ut på att nå de politiska målen med ytterst små insatser av våld. Detta kombineras med en omfattande ledning och uppföljning, informationskrigföring och olika former av ekonomisk krigföring, mm.

Den stora vinsten med detta är att terrorbalansen inte längre fungerar. Den andra supermakten kan inte hota eller använda kärnvapen mot en företeelse som inte med säkerhet kan identifieras som stridshandling. Och där någon statsledning kan göras ansvarig.

Märkligt nog känns många delar av denna form av krigföring igen från hur USA och NATO bedrivit sina krig mot Irak, Afghanistan, Libyen med flera stater.


Allmän värnplikt - en gigantisk samhällsinsats!

En återgång till allmän värnplikt och utbildning av alla dessa unga män och kvinnor skulle naturligtvis kräva en omfattande investering i anläggningar och instruktörer. Varje åldersklass skulle omfatta närmare 100 000 individer.
Alla som har erfarenhet från den tiden, ett sekel i vår historia, då så gott som alla friska unga män utbildades till soldater, vet hur välgörande denna tid var för dessa ungdomar. Många fick en bra yrkesutbildning som kunde ge jobb direkt efter utryckningen. Andra fick äntligen lära sig ordning och reda. Alla fick lära sig hänsyn till kamrater.
Den misslyckade integrationen av vårt stora flyktingmottagande skulle med säkerhet bli mycket bättre av en obligatorisk militärutbildning.  

Kostnaden för att utbilda 100 000 värnpliktiga under 7,5 månader, bedömer jag, skulle kosta minst 50 miljarder. Den faktiska samhällskostnaden hade sannolikt blivit mindre, kanske bara hälften, men den svenska försvarsförmågan hade fått en tveksam förstärkning under förutsättning att medel tillfördes. Om kostnaderna skulle tas inom den nuvarande ekonomiska ramen hade försvarsförmågan blivit mycket försvagad. Det svenska samhället skulle däremot ha blivit en vinnare.

Påståendet måste leda till en slutsats och den är att det mycket väl skulle vara möjligt och välgörande att genomföra en obligatorisk utbildning av alla ungdomar. Målet med den skulle vara att skapa en samhällelig folkförankring med fokus på krig och allvarliga händelser i övrigt.

Utbildningen skulle kunna genomföras under ca tre veckor och blandas med teori och praktik. Instruktörer skulle bl. a. våra yrkessoldater vara. Under dessa veckor skulle utbildning i hur samhället, försvarsmakten, rättsväsendet mfl samhällssystem fungerar. Någon vapenutbildning skulle inte genomföras.
En sådan anpassad "samhällsutbildning" under militära former skulle också vara en bra rekryteringsgrund för ett framtida yrkesförsvar.

Den så kallade 6:e generationens krigsföring som vi ser i dag, kan inte balanseras av att vi går tillbaka till en försvarsmakt baserad på volym istället för kvalitet.

Några argument för att Sverige inte skall gå med i NATO

Terrorbalans - negativ fred

Den negativa fred som sedan andra världskriget upprätthållits mellan supermakterna visar att terrorbalansen fungerat.

Men efterhand som den ena supermakten försvagats har också benägenheten att starta mindre konflikter (småkrig) ökat. Särskilt har detta ökat påtagligt efter "nine eleven".

Om vi tror på en fortsatt och fungerande terrorbalans och färre "småkrig" skulle vi alltså välkomna ett militärt starkare Ryssland!?

Och visst hade USA med sina 800 militära baser runt om i världen blivit försiktigare och mer återhållsam om Rysslands militära förmåga, även med konventionella vapen, hade varit större.

Tydligen gäller inte resonemanget eller logiken på ett litet land som Sverige. När det nya försvaret är uppbyggt så kan Sverige försvara sig mot en angripare i ett geografiskt avsnitt under en vecka.

Argumentet är för övrigt totalt meningslöst då angriparens förmåga och mål aldrig anges.  När vi en gång skulle försvara oss mot ett sovjetiskt storanfall, kust- eller gränsinvasion, hade utgången med stor sannolikhet avgjorts inom en vecka!!


NATO-medlemskap för- och nackdelar 

Ett NATO-medlemskap hade inneburit att vi omfattades av den kollektiva försäkringen som anges i NATO-stadgans § 5. (Om ett NATO-land angrips är samtliga NATO-länder skyldiga att gemensamt bidraga till det angripna landets försvar)

Den angreppströskel som skapas av §5 måste anses som stor. Ett angrepp på ett NATO-land skulle med automatik innebära ett världskrig. Ett plus således!

Kostnaden i kronor och ören för ett medlemsskap är, tror jag, en förhandlingsfråga. Men någon gratis lunch är det inte fråga om. NATO skulle med stor sannolikhet ställa krav på ökad svensk militär förmåga. Ett minus som man kanske inte räknat med men som utan medlemsskap blir ett plus.

Kan man lita på att §5 kommer att tillämpas när den nya ryska angreppsformen på nationer görs genom att skapa oro och småskaliga krig/konflikter. Något som vi ser prov på i Ukraina och som i vässad version troligen skulle kunna användas mot balt-länderna.

Den största och avgörande nackdelen är trots allt att Ryssland med, ett svenskt och troligen också finskt medlemsskap i NATO, som blir följden, återigen hade upplevt detta som en provokation. En provokation som kan användas för att ytterligare beskriva omvärlden som hotfull och som motiverar en fortsatt rysk styrkeuppbyggnad.

Och åter igen.....

Målet för svensk utrikes- och säkerhetspolitik måste vara att skapa förutsättningar för att undvika militära konflikter i världen, i vår närhet och mot Sverige. 
Det gör vi genom att balansera vår militära förmåga mot den förmåga som presumtiva angripare har eller kommer att ha.

Den avsiktsförklaring som vi gjort och som innebär ett löfte att vi skall komma till bl.a baltländernas försvar om de blir angripna och att vi därför förväntar oss detsamma från dem samt de närmanden till NATO som gjorts innebär bara att vi utsätter oss än mer. 

Nästa blogginlägg blir ett resonemang om återinförande av allmän värnplikt!