Att bara bekämpa symtomen - inte orsaken!?

Huruvida de svenska soldaterna skall vara kvar i Afghanistan eller inte har sedan förlusterna av stupade och sårade soldater de senaste dagarna vuxit i styrka och omfattning.
Mycket beror på de aktuella händelserna men också på att en proposition om förstärkning av styrkan i dagarna skall tas i Riksdagen.

Journalister och andra "experter" talar om ändrad strategi som kan utgöra grund för attackerna. Ingen talar om varför talibanerna kan rekrytera så många afghaner.
Ingen talar om hur all hjälp fördelas och vilken effekt den får!

Om man menar allvar med att återställa fred och säkerhet i Afghanistan måste man ge de opiumodlande bönderna ett alternativ som är bättre och därefter bekämpa all kriminalitet som är förknippad med produktionen och handeln med opium.

Javisst är det en gigantiskt uppgift, men i dollar och människoliv är det nog ekonomi trots allt. Det som pågår idag, en bekämpning av symptomen (talibanerna), kan svårligen lyckas så länge inte de opiumodlande bönderna ges ett alternativ.

Men kanske man inte vill...............?

Yrkesförsvar - en nödvändighet!

De som anser att det var felaktigt att överge värnpliktsutbildningen (göra värnpliktslagen vilande) måste anse att sju månaders utbildning var tillräckligt för att kunna utföra det svåraste av alla yrken, väpnad strid!
Vid de fåtal tillfällen som utbildningens längd ifrågasatts har motivet endast varit att soldaterna måste kunna hantera avancerad teknisk utrustning!?

För att vara ett land som inte varit i krig på två hundra år är ni inte alls så dåliga!

Kommentaren gavs av en brittisk officer vid ett tillfälle i samband med att ett svensk förband samarbetade med ett brittiskt förband och måste förstås som så att han uppskattade mycket av vad vi åstadkom men förstod samtidigt att vårt ledarskap och brist på "skarp erfarenhet" och traditioner endast var uppbyggt på ett liv i fred, trygghet och kollektivavtal.

Jag har full förståelse för att avsaknaden av värnpliktsutbildning, för alla, innebär en stor förlust för samhället, särskilt det multikulturella som vi nu lever i men det måste väl ändå inte vara Försvarsmaktens ansvar!

Jag inser också att urvalet inte kan vara lika stort när man rekryterar soldater på frivillig väg som när alla unga män, och för all del kvinnor, kallades till mönstring. Jag är ändå mest orolig för att urvalssystemet inte klarar av att gallra ut olämpliga så kallade "militärt överintresserade personer" .

Även om man ibland kan misstänka att övergången till ett yrkesförsvar med tillsvidareanställda yrkesofficerare och specialistofficerare och tidsbegränsad anställning av gruppchefer och meniga huvudsakligen motiverades av att man lättare skulle kunna klara av de internationella insatser som numera genomförs, är jag av uppfattningen att det främsta motivet är att på detta sätt kunna vidmakthålla och utveckla den nödvändiga kompetensen. Internationella insatser utgör en väsentlig del i detta.

De gigantiska värnpliktsarméerna som började användas i slutet av 1800-talet, fransk-tyska kriget 1870-71, första världskriget och senare det totala kriget under andra världskriget är gigantiska mänskliga katastrofer som aldrig hade varit möjliga utan värnpliktiga soldater och politiska "militära" ledare.

Krig är en alldeles för allvarlig företeelse för att kunna läggas i händerna på icke professionella soldater och ledare!

När det sedan gäller frågan om vilken försvarsförmåga vi skall ha i Sverige krävs en löpande utvärdering av omvärldssituationen för att ständigt att ha en försvarsförmåga som balanserar det aktuella hotet.
Men låt oss inte glömma att försvarsförmåga är en produkt av volym och kvalitet. En stor volym utan kvalitet utgör bara ett logistiskt problem.
Med införandet av ett yrkesförsvar från soldat och uppåt kan varje funktion (kompetensområde) ha en volym som inte tillåts underskrida den ”kritiska massan” medan kvalitén på utbildning och utrustning kan höjas avsevärt.
Att vi i det värnpliktsbaserade försvaret aldrig uppmärksammade dessa brister kan möjligen förklaras av en tvåhundraårig fred och att man utvärderade (betygsatte) sig själv.
Förmågan att ta politiskt ansvar menar jag att man visat när man vågat bryta mot det ”elfte budordet” (så har vi aldrig gjort förr) och vågat satsa på kvalitet istället för numerär.

Låt oss fortsätta på den inslagna vägen mot en professionell Försvarsmakt som ständigt kan ha en försvarsförmåga som är balanserad mot det aktuella hotet.