Vi föreställer oss ett "typsamhälle"
I det här samhället som också är ett lilliputtland bor Adam, Bertil, Cecilia, David, Elin, Felicia, Gustav, Hans, Ida och Jennifer.
Adam arbetar i en verksamhet som tillverkar stål. Stålet används för andra industrier i landet med exporteras också till andra länder.
Bertil arbetar i en bilfabrik som tillverkar lastbilar som säljs både inom landet men också exporteras.
Cecilia arbetar som lantbrukare och producerar både kött, fläsk och mjölk.
David är pensionär.
Elin är lärare.
Felicia jobbar inom vård och omsorg.
Gustav är arbetssökande.
Hans studerar.
Ida är snabbköpskassörska.
Jennifer är långtidssjukskriven.
Just i dag förhåller det sig så att Adam, Bertils och Cecilias arbete och skatter skapar ett mervärde som antas vara 1, 5 milj. Davids nettokostnad för sin pension antas vara 250 tusen. Elin och Felicia som jobbar med samhällsservice som betalas med skatteintäkter antas innebära en nettokostnad för samhället på 500 tusen.
Gustav som är arbetssökande antas utgöra en nettokostnad på 250 tusen. Hans som studerar antas kosta samhället 150 tusen.
Ida jobbar med en självbärande samhällsservice och antas bidra med 250 tusen netto. Jennifer som är långtidssjukskriven antas kosta samhället 150 tusen.
Räknar vi ihop alla siffrorna kommer vi att se att samhället går back på 100 tusen.
Nu prövar vi vad som händer om vi höjer skatterna
Vi höjer skatterna för att skapa fler jobb (i den skattefinansierade verksamheten) och nu finns det utrymme för att anställa Gustav som "resurslärare". Anställningen kommer att öka samhällets nettokostnad för David med 250 tusen och han kommer nu att kosta 500 tusen för skattebetalarna. Underskottet har nu ökat från 100 tusen till 350 tusen.
Nu prövar vi vad som händer om vi kan stimulera marknaden och Gustav så att ett behov uppstår att anställa Gustav och Gustav anstränger sig ytterligare för att få ett jobb.
Gustav arbetar inom en sektor där hans arbete skapar mervärde som vi antar motsvara 500 tusen. Gustav kommer nu att bidraga till samhällsekonomin med 750 tusen. Underskottet på 100 tusen har nu blivit ett överskott på 650 tusen.
Genom att Gustav arbetar frigörs nu ett utrymme som innebär att Jennifer kan få ett jobb (hel eller deltid) allt efter hennes eventuella arbetsförmåga och möjligheterna att kunna anställa Hans även inom den offentliga sektorn när han är klar med sina studier har skapats.
Att tre försörjer sju är vårt stora problem i dag. Om vi bara kunde förändra denna situation med bara några tiondelar skulle situationen väsentligt förbättras. Att vi sedan lång tid tillbaka kunnat luta oss tillbaka på ett utrikeshandelsöverskott på 10 miljarder i månaden (som nu minskat till bara 1,8) innebär inte att vi kan tro att någon annan betalar. Det är vi som genom vårt arbete, erforderlig samhällsservice med god kvalitet och arbete som skapar mervärde skapat situationen.
Borde då inte alla åtgärder tillvaratas och användas för att stimulera så många som möjligt att arbeta inom områden som just skapar mervärde och som ger oss råd att hålla oss med erforderlig samhällsservice!
Skattehöjningar som innebär att det inte längre lönar sig att arbeta är inte en sådan åtgärd!
måndag 15 februari 2010
måndag 8 februari 2010
Ohly har rätt?
Det som alla hoppats aldrig skulle inträffa har hänt. Inte som en överraskning utan i stället som ett konstaterande att turen är slumpartad.
Att journalisterna nu kastar sig över frågan om Sverige nu skall dra sig ur Afghanistan visar hur denna grupp av sensationslyssna karriärister tänker.
Att en militär operation medför risker går inte att undvika. Att minimera riskerna och att alltid göra bedömningar av risken gentemot vinsten (nyttan) är en del av militärens vardag.
Väldigt lite har framkommit om detaljer när de två svenska soldaterna, en inhemsk tolk stupade och ytterligare en svensk soldat blev sårad. Men tydligen blev de skjutna, på nära håll, av en person iklädd afghansk polisuniform.
Jag har tidigare uttryckt kritik mot att Sverige utan tillräcklig analys ställt upp på det amerikanska "kriget mot terrorismen". Att i en stund som denna förespråka ett svenskt tillbakadragande innebär ett svek mot de som offrat liv och lem för att åstadkomma en förändring i Afghanistan.
Att man tidigare gjort narkotikabeslag i samma område visar att den svenskarna inte tvekar att ta itu med det verkliga problemen, kriminaliteten och narkotikahanteringen även om detta innebär större risker. Men hur skall man med de mycket begränsade resurserna kunna förhindra kriminaliteten som dessutom är en nödvändig "näringsverksamhet" för hela landet.
Världssamfundet (FN) måste visa att man menar allvar med insatserna och ge de bönder som odlar narkotika av olika slag ett rejält alternativ och möjligheter att försörja sig. Någon föreslog införande av folkpension.
Det var skickligt av Lars Ohly att undvika att gå i den journalistiska fällan när han svarade att det var fel att dra ur de svenska insatserna men Ohlys motstånd till den svenska insatsen beror främst på att den leds av NATO och för honom betraktas som imperialistisk.
Tänk om världssamfundet skulle kunna samordna en tillräckligt stor insats som kunde få det afghanska folket att upphöra med att förse världen och Stureplan med narkotika och istället utvecklas till ett land med mänskliga rättigheter och goda veteskördar!
Att journalisterna nu kastar sig över frågan om Sverige nu skall dra sig ur Afghanistan visar hur denna grupp av sensationslyssna karriärister tänker.
Att en militär operation medför risker går inte att undvika. Att minimera riskerna och att alltid göra bedömningar av risken gentemot vinsten (nyttan) är en del av militärens vardag.
Väldigt lite har framkommit om detaljer när de två svenska soldaterna, en inhemsk tolk stupade och ytterligare en svensk soldat blev sårad. Men tydligen blev de skjutna, på nära håll, av en person iklädd afghansk polisuniform.
Jag har tidigare uttryckt kritik mot att Sverige utan tillräcklig analys ställt upp på det amerikanska "kriget mot terrorismen". Att i en stund som denna förespråka ett svenskt tillbakadragande innebär ett svek mot de som offrat liv och lem för att åstadkomma en förändring i Afghanistan.
Att man tidigare gjort narkotikabeslag i samma område visar att den svenskarna inte tvekar att ta itu med det verkliga problemen, kriminaliteten och narkotikahanteringen även om detta innebär större risker. Men hur skall man med de mycket begränsade resurserna kunna förhindra kriminaliteten som dessutom är en nödvändig "näringsverksamhet" för hela landet.
Världssamfundet (FN) måste visa att man menar allvar med insatserna och ge de bönder som odlar narkotika av olika slag ett rejält alternativ och möjligheter att försörja sig. Någon föreslog införande av folkpension.
Det var skickligt av Lars Ohly att undvika att gå i den journalistiska fällan när han svarade att det var fel att dra ur de svenska insatserna men Ohlys motstånd till den svenska insatsen beror främst på att den leds av NATO och för honom betraktas som imperialistisk.
Tänk om världssamfundet skulle kunna samordna en tillräckligt stor insats som kunde få det afghanska folket att upphöra med att förse världen och Stureplan med narkotika och istället utvecklas till ett land med mänskliga rättigheter och goda veteskördar!
lördag 6 februari 2010
Om avundsjuka, egoism och girighet
Nu har valrörelsen tagit fart. Och nog hade det varit fantastiskt om Fredrik Reinfeldts påstående att 100 000 fler hade jobb i dag än i september 2006. Men även om ökningen bara är 10 000 så är det något som pekar på att alla åtgärder för att stimulera svenska folket att arbeta (vitt) i stället för att livnära sig på bidrag och svartarbete har fungerat.
Men visst är det tråkigt att dåliga resultat för det egna partiet skapar oro och gör att många tvekar att hålla sig till sin politiska linje. Jag tänker då främst på flörtande med olika väljargrupper.
Att Kristdemokraterna ligger dåligt till och nu försöker återfå pensionärer genom vaga löften om skattesänkningar är lika dåligt som förändringen av fastighetsskatten. En förändring som verkligen gynnade de som investerat i dyra hus i överhettade områden. Något som, tror jag, få politiker önskat.
När man å andra sidan lyssnar på Mona Sahlin ser jag henne gråtande under en presskonferens då hon efter bla Tobleroneaffären meddelade att hon skulle ta en "time out". Som ledare för det parti vars ideologi mest handlar om avundsjuka har hon ingen lätt uppgift. Som regeringschef kommer hon att ha det betydligt lättare eftersom de flesta nödvändiga åtgärderna redan vidtagits av den moderatledda regeringen.
Tyvärr får jag ofta en dålig smak i munnen när jag mer och mer ser politiker agera mest för sin egen sak. Att behålla jobbet och göra politiskt karriär och om det värsta skulle hända återförsäkra sig om ett bra pensionsavtal.
Men visst blir även jag irriterad över girigheten hos en liten skara som tillåter sig gigantiska löneökningar. Tyvärr återfinns i denna skara inte bara direktörer och finansmän utan också politiker av alla färger.
Men visst är det tråkigt att dåliga resultat för det egna partiet skapar oro och gör att många tvekar att hålla sig till sin politiska linje. Jag tänker då främst på flörtande med olika väljargrupper.
Att Kristdemokraterna ligger dåligt till och nu försöker återfå pensionärer genom vaga löften om skattesänkningar är lika dåligt som förändringen av fastighetsskatten. En förändring som verkligen gynnade de som investerat i dyra hus i överhettade områden. Något som, tror jag, få politiker önskat.
När man å andra sidan lyssnar på Mona Sahlin ser jag henne gråtande under en presskonferens då hon efter bla Tobleroneaffären meddelade att hon skulle ta en "time out". Som ledare för det parti vars ideologi mest handlar om avundsjuka har hon ingen lätt uppgift. Som regeringschef kommer hon att ha det betydligt lättare eftersom de flesta nödvändiga åtgärderna redan vidtagits av den moderatledda regeringen.
Tyvärr får jag ofta en dålig smak i munnen när jag mer och mer ser politiker agera mest för sin egen sak. Att behålla jobbet och göra politiskt karriär och om det värsta skulle hända återförsäkra sig om ett bra pensionsavtal.
Men visst blir även jag irriterad över girigheten hos en liten skara som tillåter sig gigantiska löneökningar. Tyvärr återfinns i denna skara inte bara direktörer och finansmän utan också politiker av alla färger.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)