Att ha rätt är ingen merit!

En tragisk olycka med två militära helikoptrar där fyra besättningsmedlemmar omkom har inträffat. Alf Ingesson-Thoor, flygpsykolog och pilot som förresten borde ha gått i pension vid det här laget, säger i ett uttalande att man flyger för lite. Så är det nog men varför?
I mina tidigare inlägg har jag hävdat att Försvarsmakten i den säkerhetspolitiska situationen som statsmakten förlitar sig till borde ha uppgiften "långsiktig beredskap" och att verksamheten borde präglas av att vidmakthålla och utveckla kompetenserna, på alla nivåer, inom området väpnad strid.
För att kunna göra detta måste den kritiska massan hittas inom varje kompetensområde.

Om vi anser att vi i framtiden har behov av att kunna operera med ubåtar måste vi kanske ha tre, fyra eller fem stycken samt ett antal besättningar till dessa. Skall vi ha förmåga att uppträda i mekaniserad brigad måste det finnas minst en sådan med personal till alla befattningar. Skall vi ha transporthelikoptrar för att kunna understödja en luftburen bataljon måste man ha några stycken men alls inte det fulla antalet enligt den specifikation som framtagits för förbandet.

Det jag misstänker att man gjort hittills, är att alla materielinköp gjorts så att man köper så stor volym som möjligt och helst lite till, med den bistra konsekvensen att man inte har råd att använda prylarna. I fallet med militära piloter, är man alldeles för många, särskild de som inte flyger "stridsflygplan"och alla vill flyga.
I vanlig svensk demokratisk ordning får alla flyga lite grann. Det riktiga hade varit att man avskiljde det antal piloter som inte behövs. Många av dessa lyckades också förhandla sig till ett mycket gynnsamt löneavtal med hänsyn till den hårda konkurrensen från den civila marknaden.

Avtalet slöts också precis när den civila pilotmarknaden brakade ihop och mängder av civila piloter blev arbetslösa. I dag börjar efterfrågan på civila piloter sakta att öka och möjligen kan militära piloter kunna konkurera med de civilt utbildade. Visserligen är lönerna lägre och arbetet många gånger slitsamt men flyga får de göra.

Men den svenska Försvarsmakten har en lång och god tradition att alltid vara "ur fas".

Bra att du avgår Mikael Odenberg - men inte av skälet att försvarsanslaget skärs ner!

Det svenska försvaret har under många, många år varit föremål för våra politikers experimentlusta. Under sextiotalet började politiker att undergräva auktoriteten hos befälen med att ta bort hälsningsplikt och förändra möjligheterna till bestraffningar. (Hälsningsplikten kanske var ålderdomlig och hade bara betydelse för de befäl som möjligen inte var begåvade med de erforderliga ledaregenskaperna, förändringarna i bestraffningshänseende innebar att istället för "tre dar i buren" blev straffet en civil dom som följde individen för resten livet)

Under sjuttiotalet höjdes pensionsåldern för huvvudelen av den militära personalen från 50 till 60 år. För att kunna ta hand om detta "tillskott" av personal i åldersgruppen 50 till 60 år inrättades ett stort antal befattningar av administrativ karaktär. Något tillskott av äldre, erfarna befäl till utbildningsverksamheten märktes inte.

Samtidigt avskaffades underbefälskåren, en särskild instruktörskår som utvecklades efter 2:a världskriget. Överfuriren och Rustmästaren blev Fanjunkare, Sergeanten blev Fänrik, eller Löjtnant, Fanjunkaren och Förvaltaren blev Kaptener, Fänriken blev Löjtnant, Löjtnanten blev Kapten, Kaptenen blev efter några år Major, Majoren blev Överstelöjtnant och en särskild tjänsteställning infördes för de tidigare Överstelöjtnanterna som också blev förbannade.
Några år senare infördes ett helt nytt befälssystem som fick namnet NBO, Nya BefälsOrdningen. Här fanns inga underbefäl, underofficerare eller officerare. Nu benämndes alla fast anställda befäl, yrkesofficerare. Rekryteringen skulle kunna göras från alla värnpliktskategorier och den civila skolunderbyggnaden skulle vara högskolekompetens från gymnasieskolan. Behovet skulle styra vidareutbildningen vilket skulle betyda att de som inte gjorde karriär självmant skulle begära avsked. Det sista var aldrig uttalat men måste ha varit tanken.

Sedan följde ett antal organisatoriska experiment. Under en kort period, kortare än två år bestämdes att krigsförbandens organisation skulle styra både rekrytering, vidareutbildning och befattningar i fredsorganisationen. Under denna korta period blev ordningen närapå återställd.

Sovjetuniones sönderfall - möjligheter

Eftersom man gjort en bedömning att risken för väpnat angrepp mot Sverige under de närmaste tio till tjugo åren i det närmaste är obefintlig har utformningen av det svenska försvaret ifrågasatts. Möjligen kan bedömningen ifrågasättas med den snabba omvärlsdutveckling som vi ser i dag, men.....
Försvarsmakten svarade snabbt med en ominriktning från ett, vad man kallade, gammalmodigt invasionsförsvar till ett modernt insatsförsvar. Detta innebar att en stor mängd fasta befästningar revs, till stora kostnader samt att ett stort antal utbildningsregementen lades ned. Samtidigt infördes en ny generalsgrad och antalet överstar och generaler ökade trots stora avgångar.
Den besvärliga åldersstrukturen som pensionsålderhöjningen i allt väsentligt orsakat, försökte man komma tillrätta med genom att erbjuda olika åtgärder för att gå i pension vid 55 års ålder. Vid varje sådant genomfört åtgärdspaket pensionerades ett antal men de befattningar som lämnades fylldes fort av yngre kollegor som snabbt flydde den mer ansträngande och sämre betalda utbildningsverksamheten.

Men ominriktningen skulle kräva mycket större personalreduceringar än tidigare. Alla regementsnedläggningarna innebar naturligtvis att den lokalrekryterade personalen sökte sig andra yrken medan officerare i karriären "räddades" till nya befattningar i staber i Stockholmsområdet. Direktiv om personalreduceringar i olika enheter möttes med att officerare som slutat sin anställning med eller utan åtgärder anställdes som konsulter med i stort sett samma arbetsuppgifter med till avsevärt högre kostnader.

Försvarsindustrin ville inte acceptera minskade beställningar och lyckades med hjälp av Försvarets materielverks alla konsulter missuppfatta uppgiften.

Ingen kan förklara varför det svenska försvaret kostar (i stort sett) lika mycket som tidigare med bara en bråkdel av dess tidigare förmåga. Jämförelser med Finland har gjorts med samma nedslående resultat. Visserligen har Finland inga ubåtar men det kan knappast vara orsaken. Orsaken till att det svenska försvaret inte klarat av att minska sina kostnader står med all sannolikhet att finna i att alla förändringar som genomförts har åsatts en prislapp, oftast en hög sådan. Ingen har haft någon som helst anledning att försöka minska beloppet, med risk att bli ifrågasatt, således har alla eventuella överskott förbrukats. Att underbudgetera är, fortfarande enligt min mening, ett helt obekant uttryck.

Naturligtvis borde uppgiften ha formulerats först (med mätbara mål) och därefter hade anslagets storlek kunnat diskuterats - men hur stort tålamod kan man begära av en förtroendevald politiker med ansvar för hela landets väl och ve.

Bra att Du avgår Mikael Odenberg, men bara därför att Du blev ytterligare en i ledet av grundlurade politiker.

Försvarsmaktens nya inriktning måste vara "att vidmakthålla och utveckla kompetensen inom området väpnad strid" Detta innebär inte att vi skall försörja en gigantisk administrativ koloss som endast förmår att utreda sin egen framtid med alltför kända resultat. I stället måste Försvarsmakten utformas så att kompetensen inom de områden av komplexet väpnad strid som har en framtid kan vidmakthållas och utvecklas. Detta måste göras på alla nivåer, inte bara på de högsta nivåerna genom deltagande i seminarier och konferenser världen runt.

Att inte utnyttja värnpliktslagen utan istället tidsbegränsat anställa soldater med hög kvalitet, jämför vårt gamla fältflygarssystem, som kan vidmakthålla och utveckla kompetensen "väpnad strid" är medlet för att åstadkomma det självklara målet.

Men hur skall en yrkesofficerskår på ca 10 000 man kunna reduceras till ca 3000 och ersättas med ca 10 000 soldater med tidsbegränsad anställning med de medel som hittills funnits tillgängliga?

Citat av gammal överste, angående försvarets ekonomi;
"Att kunna göra av med alla dessa miljarder och inte åstadkomma mer, måste anses vara en administrativ bedrift"