En svensk ratificering av förbudet mot kärnvapen - blir ödesdigert för vår säkerhet!

Rädsla föds av okunskap! 

En gång i tiden trodde vi att en solförmörkelse var början på jordens undergång eller något ändå värre. Och naturligtvis skapade detta rädsla och skräck. Många var de, religionsförkunnare, trollkarlar och andra som tog tillfället i akt för att öka sin makt och inflytande. Nu vet vi bättre. 

Men fortfarande är många rädda för kärnkraft. Och visst finns det anledningar till oro men ett kärnkraftverk är långtifrån någon tickande vätebomb. Problemen skall i stället sökas vid uranbrytningen, bristande säkerhet som kan resultera i farliga utsläpp. Slutförvaring av använt bränsle är också ett problem. Å andra sidan är produktionen mycket ren och miljövänlig. 

Kärnvapen, förmågan att utveckla kedjereaktioner, innebar att sprängkraften i en enda "bomb" förstärktes i förhållande till trotyl (konventionella sprängmedel) oerhört. En kärnladdning på 1 kiloton motsvarar en sprängkraft på 1000 ton trotyl, en kärnladdning på 100 kiloton motsvarar en en sprängkraft på 100 000 ton trotyl. Den första bomben, Little boy som fälldes över Nagasaki hade en sprängkraft på 15 kiloton medan Fat boy som fälldes över Hiroshima hade en sprängkraft på ca 21 kiloton.

                       

Som framgår av tabellen har värmestrålningen störst räckvidd. Tryckvågen kan ofta ge större skador genom sekundär verkan, fallande träd, hus som rasar, och så vidare. Strålningen uppfattas i viss mån som överdriven men vare sig direkt exponering av Alfa, Beta eller Gamma-strålning har större skaderadie än värmestrålningen. 

En nukleär laddning skapar mest radioaktiva ämnen om den görs som markdetonation genom att den förorenar allt material som vid detonationen virvlas upp i atmosfären. En detonation i luften, hög eller låg sådan, ger störst effekt både av värmestrålningen men också genom en så kallar EMP-effekt som slår ut elektronik över ett mycket stort område. Vilken elektronik och hur stor radie i förhållande till laddningens storlek är oklart. 

Sedan USA skaffade sig kunskapen om dessa vapen och också använt dessa lyckades Sovjetunionen också skaffa sig dessa vapen. Hur denna kunskapsöverföring har diskuterats men att endast en stormakt skulle förfoga över detta "domedagsvapen" hade kunnat bli förödande oavsett vilken stat och regim det handlade om.

Terrorbalansen - avhållande 

Inledningsvis hade båda sidor endast bombflyg med långräckvidd som medel för att transportera dessa vapen. Snart utnyttjades Tysklands ingenjörer både i öst och väst att utveckla missiler som kunde bära kärnladdningar. Snart hade man interkontinentala robotar som kunde nå varandras territorium. Samtidigt utvecklades ubåtar som bar kärnvapenmissiler med lång räckvidd samtidigt som de interkontinentala robotarna skyddades i underjordiska silos. Nu hade USA och Sovjetunionen vardera tre olika system för anfall eller vedergällning av en nukleär attack. Oavsett om den ene skulle i ett första slags anfall avfyrade så många missiler som man kunnat mot så många mål som man kunde känna till så skulle en tillräcklig kapacitet finna kvar och kunna vedergälla med mycket kännbar verkan. Nu hade en så kallad terrorbalans uppstått. Många menar att denna balans har varit garanten för att undvika ett tredje världskrig och fortfarande fungerar. 

De "småkrig" som utbröt under kalla krigets dagar hade som regel en utpräglad öst, väst prägel men utkämpades alltid genom ombud. Ett sådant "småkrig" som utbröt någonstans och hade stöd från den ena sidan möttes ofta av ett motsvarande "småkrig" någon annan stans och stöttades av den andra sidan.

Saxat ut KKrVa all text med kursiv stil:

Det har skrivits många böcker om kärnvapen och deras roll. Det finns här inte plats för en ens tillnärmelsevis komplett analys (den intresserade kan exempelvis läsa François Géré och Lars Wedin, La politique, l’état et la guerre som kommer på Nuvis i höst).

Kärnvapen är ett politiskt vapen – det är inte avsett att användas i praktisk krigföring. De verkar genom sin enorma förstöringspotential. ”Strategiska spelare” som Putin och Kim Jong-Un och i viss mån Trump utnyttjar detta – något som kallas brinkmanship. Men tröskeln mellan konventionellt krig och kärnvapenkrig är ogenomtränglig; ingen stat vågar på allvar gå över denna. Kärnvapen verkar därför som ett lock på konflikter mellan kärnvapenmakter. Att det är så visas av att ingen på allvar har diskuterat Putins kärnvapenhot mot bl a Danmark och de Baltiska staterna.

Nu kan det naturligtvis sägas att en herre som Kim Jong-Un är så oberäknelig, så hänsynslös att han är beredd att offra sig själv, sin familj och resten av sitt land i en kärnvapenduell. Men det är i verkligheten knappast troligt. Om inte Sydkorea var skyddat av USAs kärnvapenparaply vore däremot risken för ett förödande krig långt ifrån försumbar.

Denna återhållsamhet speglas inte minst i den konflikt mellan Kina och USA som utspelas i, framför allt, Sydkinesiska havet. Båda parter ”gestikulerar” men är samtidigt återhållsamma. Kina använder exempelvis företrädesvis sin kustbevakning och sin fiskeflotta (en sorts fiskande milis) i konfrontationerna med US Navy, vilket ger en lägre upptrappningsrisk än Navy mot Navy.

I en kärnvapenfri värld skulle dessa återhållande faktorer inte finnas. Precis som i upptakten till första världskriget skulle upptrappning mötas av upptrappning tills det totala kriget var verklighet – Clausewitz absoluta krig som ”för begreppet krig till dess yttersta gräns”. Ett konventionellt storkrig på exempelvis europeisk mark skulle få fruktansvärda följder.

Men, säger ”fredsivraren” det skulle (nog – vi kan ju inte veta) inte bli så utan världen skulle bli fredligare. Den franske filosofen Blaise Pascal (1623–1662) diskuterade ett motsvarande problem nämligen gudstro och frälsning i det eviga livet. Om jag satsar på att Gud inte finns och det visar sig, efter ankomsten till andra sidan, att jag hade fel – Gud fanns – så har jag förlorat min frälsning. Men om jag satsar på att Gud finns så får jag alltid rätt: antingen finns han och jag når frälsningen men om så inte är fallet så gör det ju ingenting.

Nu är risken för en total kärnvapennedrustning inte särskilt stor. Det enda som kommer att hända om Sverige ratificerar avtalet är att vi riskerar att alienera våra vänner och underlätta för vår ryske granne. Vår utrikesledning riskerar också att framstå som naiv och okunnig.

Kanske kan Världen utvecklas till en punkt där det inte längre finns några krigsrisker. Då kommer kärnvapnen att försvinna som en konsekvens härav. Men dit är det just nu oändligt långt. 

Nedrustning och ickespridningsavtal 

Det är naturligtvis förfärligt att den värld vi lever i både måste ha poliser på gatan och krigsmakter för försvar. 

Alla försök till nedrustning har ibland resulterat, främst i mindre militärt alliansfria länder, medan större länder har sett behov att fortsatt ha kapacitet för att uppträda även utanför sitt lands gränser. 

Tyvärr har det välgörande, och i alla avseenden, förnuftiga ickespridningsavtalet överträtts vid ett flertal tillfällen. Ryssland var ett föredöme när Warszawapakten upplöstes genom att omedelbart ta kontroll över sina utplacerade kärnvapen medan både Frankrike och Storbritannien behöll sina vapen.

Möjligen kan anföras att varje nation har sin fulla rätt att försvara sig och att en "terrorbalans" skulle kunna uppstå även mellan mindre länder. Har konflikten mellan Indien och Pakistan lett till användning av kärnvapen eller har konflikten begränsats och manat till förhandlingar? Problemet med ett sådant resonemang är att svårigheten att kontrollera användningen ökar katastrofalt.

Förbud mot kärnvapen 

Det förbud mot kärnvapen som antogs av FN den 7 juli har vållat oro i Sverige. Nu synas den feministiska utrikespolitiken ordentligt. Hultqvist menar att en svensk ratificering äventyrar eller omöjliggör det värdlandsavtal med USA och NATO som Sverige så väl behöver och som hänvisas till i vår utrikesdeklaration.

De länder som skrivit på är Cypern, Irland, Lichtenstein, Malta, San Marino, Schweiz, Sverige och Österrike. Inget av dessa är med i Nato och inget har kärnvapen. 

Eftersom inget land med tillgång till kärnvapen, egna eller inom en militär allians har skrivit på avtalet kommer det inte heller att ha någon betydelse. Att Nordkorea skulle göra sig av med sina kärnvapen är uteslutet.

Wallström fördömer visserligen kärnvapensprängningen i Nordkorea men menar att USA och Trump trappar upp konflikten med sina hot medan Nordkorea kämpar för sin existens.  "För Nordkorea är det här existentiellt, menar Wallström. De är konsekventa i att stärka sin kapacitet och sin förhandlingsposition." Uttalandet verkar ha redigerats i senare texter,  men vad munnen säger är det tänkta. Eller för att vara mera noga "det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta".  Nu skall fördragets text noga granskas och därefter skall Riksdagen ratificera detta vilket kommer att ålägga den svenska riksdagen ett stort ansvar.

Kärnvapenförbud - en höger vänster fråga - eller bara ren naivitet 

Den svenska försvars- och säkerhetspolitiken bygger på internationellt samarbete. I praktiken innebär detta att vi förväntar oss hjälp från Nato/USA. Den svenska så kallade fredsrörelsen gillar inte detta. Massiva propaganda- och eller desinformationskampanjer pågår exempelvis nu mot höstens militära storövning Aurora. Däremot är fredsrörelsen (som vanligt) tyst om den ryska storövningen Zapad.

En svensk anslutning till ett kärnvapenförbud, som trätt i kraft, skulle sätta ett vapen i händerna på vänstern och den s k fredsrörelsen som – med viss formell rätt – skulle komma att hävda att Sverige inte bör samarbeta med stater som bryter mot internationella överenskommelser inom ramen för FN.

Den s k fredsrörelsen skulle naturligtvis inte acceptera att Sverige byter ut samarbetspolitiken mot ett kraftigt upprustat nationellt försvar (om ett nationellt försvar över huvud taget vore möjligt).

Östersjöområdet utgör nu ett spänningsfält med fokus på de baltiska staternas säkerhet. Härtill kommer att Ryssland av allt att döma strävar efter att kunna etablera Östersjöområdet som ett sanktuarium – d v s ett skyddat område där man bl a kan uppträda med fartyg beväpnade med långdistansroboten SS-N-27 Sizzler.

Det råder emellertid en ömtålig stabilitet i området tack vare Natos närvaro till havs, i luften och iland i de Baltiska staterna. Sveriges strategiska roll som innehavare av Östersjöns längsta kust och Gotland – områden varifrån förbindelserna mellan de Baltiska staterna och Västeuropa samt Atlanten kan behärskas – behöver inte utvecklas här; den är väl känd. Men Sverige är också en destabiliserande faktor genom sitt svaga försvar och vacklande hållning till Nato. Om Sverige skulle ratificera avtalet så riskerar två saker att inträffa:

§      Vårt samarbete med Nato/USA försvåras dels beroende på inrikespolitiska strider (se ovan) och dels eftersom vi har biträtt ett beslut som är ägnat att försvaga alliansens försvarsmöjligheter.

§       Vi öppnar för påtryckningar från Ryssland som en konsekvens av ovan.

Det bör i detta sammanhang understrykas att Ryssland under senare år har utnyttjat kärnvapen på ett nytt sätt. De har gått från att vara rena avskräckningsvapen till att bli medel för ryska påtryckningar och hot (exempelvis hotet att förinta den danska flottan om Danmark skulle gå med i Natos försvar mot ballistiska robotar). Man rör sig fortfarande inom det strategiskt virtuella området men har övergått från en ren defensiv till en hybridstrategi av defensiv-offensiv karaktär. I en sådan utpressningssituation är Sverige beroende av att Ryssland uppfattar att Sverige sannolikt står under USA/Natos kärnvapenparaply. Skulle Sverige ratificera kärnvapenförbudet så minskar denna sannolikhet drastiskt ur ett ryskt perspektiv och Sverige står då mer öppet för hot underbyggda av kärnvapen.

Konsekvensen blir att Östersjöområdet destabiliseras och att Sverige riskerar att hamna i det som under det kalla kriget kallades ”finlandisering” – kort sagt, vi skulle förlora vår säkerhetspolitiska suveränitet.

Finansieringen av vårt nationella försvar

Gällande försvarsbeslut har det blivit mera regel än undantag att mål är alltför lågt satta men ändå underfinansierade. När S + C + M kom överens härförleden så nöjde man sig som vanligt med att besluta om att underfinansiering fortfarande skall gälla – om än i

mindre grad – men – också som vanligt – talade man bara i monetära termer. Vad är det man vill att försvaret inte skall göra?

Eftersom vår finansminister har annonserat att det finns 40 miljarder att spendera på reformer så kunde man tänkt sig att försvarsbeslutet 2015 skulle finansieras fullt ut. Det hade dessutom varit lämpligt att stärka detta beslut. Nu är signalen ”vi kan stärka försvaret men vi vill inte” – underförstått: ”vi blir räddade av USA/Nato”.

IT-skandalen visar att Rikets ledning inte fungerar. Mycket tyder på att Statsministern, mer eller mindre explicit, skickat signalen ”blanda inte in mig” till sin omgivning. Denna misstanke styrks av att han som en första åtgärd flyttade ut krisledningen från Statsrådsberedningen. 

Aktuella hot

Terrorismen är sannolikt det idag mest akuta säkerhetshotet. Inga åtgärder verkar dock vidtas beträffande hemvändande IS-krigare. Det finns inga inrikestrupper som skulle kunna hantera ett omfattande angrepp. Det finns ingen sjukvårdsberedskap värd namnet. En attack typ Bataclan 2015 med ett stort utfall av skottskadade människor kan inte hanteras.

Försörjningsberedskapen är låg, vilket tydligt visades när Kungl. Örlogsmannasällskapet hade en konferens om ämnet i juni i år.

Polisen kan inte hantera vardagssäkerheten i våra städer. Posten kan inte skicka brev. SJ kan inte köra tåg. Sveriges viktigaste hamn, Göteborg, är blockerad av en intern facklig strid sedan flera månader. Vår cyberberedskap är allmänt låg; trenden mot ett kontantfritt näringsliv leder till risk för ekonomisk totalkollaps.

Vår örlogsflotta har en medelålder av 28 år men, bortsett från två ubåtar, finns idag ingen plan för förnyelse.