Efter murens fall och upplösningen av Sovjetunionen tittade våra folkvalda ner i marken och använde den svenska Försvarsmakten, som någon, kallade "särintresse" som en budgetregulator.
Krigsorganisationen minskade, och minskade, utbildningsregementena lades ned, inkallelserna minskade i takt med behovet. Och så fort det blev bekymmer med att hålla budgeten minskades också utbildningens längd. Det enda som ökade var hemresornas och ledigheternas längd.
Några höga officerare såg möjligheten att föreslå att vi skulle ställa upp för internationella insatser och att detta, inte minst, skulle innebära platser vid de fina borden, för våra politiker.
Men svensk lag innebar att dessa soldater inte kunde vara anställda i Försvarsmakten och inte heller kunde detta göras med värnpliktiga soldater. Alla måste vara tjänstlediga och anställda i en särskild organisation, SWEDINT.
Efter några år insåg man att det hade varit bättre om alla anställda i Försvarsmakten skulle ha en obligatorisk skyldighet att tjänstgöra i insatsförband utomlands. Sveriges försvar börjar i Afghanistan och Bosnien löd devisen. Dessutom ansåg man också att om man hade yrkessoldater skulle detta underlätta rekryteringen av dessa insatsförband.
Så infördes ett yrkesförsvar, som inledningsvis kallades frivilligförsvar. Att ett yrkesförsvar skulle ge mycket goda förutsättningar för att höja kvaliteten på, inte minst, soldatnivån sades aldrig men hade varit ett synnerligen gott motiv.
Nu infördes yrkesförsvaret på ett sätt där tankarna fortfarande fanns i värnpliktsutbildningen. Det vill säga oerhört underfinansierat och med avsikten att underlätta rekryteringen till internationella insatser.
Könsneutral, frivillighet, motiverade och lämpliga
Av de ca 90 000 unga av bägge könen skall ca 13 000 tas ut för mönstring efter en webbaserad "test". De 13 000 skall inledningsvis reduceras till 4 500. Detta skall utföras av Totalförsvarets Rekryteringsmyndighet, en kvarleva av Pliktverket som tidigare än så, också benämndes Värnpliktsverket. Här fanns en gång en imponerande kompetens inte minst för att avskilja de som visade litet för stort intresse för vapen från att göra militärutbildning. Man grupperade också ungdomarna i begåvning och ledarskapsförmåga. Ofta, mycket ofta blev det mycket bra. Det fanns olika kriterier för alla befattningar, vilket innebar att alla förband slogs om de, man ansåg vara de bästa. Och så kom det sig att en pluton blivande slaktare på ett trängregemente i Skåne bestod av 22 enögda unga män.
Ersättningsnivåer
Det saknas totalt uppgifter på vilka ersättningsnivåer dessa "pliktade" rekryter kommer att få. Eller tar vi det norska systemet rakt av.
Hur blir det då?
Den frivilliga rekryteringen verkar ha misslyckats. Vad detta beror på vågar jag inte gissa. Sannolikt är det flera orsaker. Den viktigaste måste dock vara den ekonomiska ersättningen och vilken nytta soldaten har av sin tid som soldat efter sin anställningstid.
Jag föreslog för många, många år sedan ett yrkesförsvar med det främsta syftet att höja kvaliteten på alla nivåer, främst på soldatnivån.
Mitt stora problem på den tiden var, hur vi skulle åstadkomma en folkförankring utan allmän värnplikt. Lösningen blev att alla ungdomar skulle vara skyldiga att göra en kort utbildning, med syftet att just åstadkomma folkförankring. En försvarsmakt utan folkförankring har förlorat det allra viktigaste "vapnet" som utgör det viktigaste skyddet för bevarande av ett lands självständighet.
Utbildningen skulle kunna genomföras på två till tre veckor, utan hemresor, utan vapenutbildning, men omfatta det vi kallade försvarsupplysning (kunskap om det svenska försvaret), sjukvårdstjänst och självskydd. Utbildningen skulle ha kunnat utföras av de yrkessoldater som också behöver pedagogisk erfarenhet. Nu blir det ju långt ifrån alla 90 000 ungdomar som får möjlighet eller tvingas till att göra värnpliktsutbildningen. Så hur blir det med folkförankringen? Min gamla idé finns där och kan fortfarande dammas av och användas!
