Svårigheten att hänga med i svängarna från "Det militärindustriella komplexet"är nu så branta och häftiga att inte ens den mest avancerade styrprogramvaran i JAS verkar hänga med.
Hotbild
Det militära hotet, främst från Sovjetunionen, har historiskt använts av det "militärindustriella komplexet" som argument så fort man haft behov av att stödja svensk industri vare sig det handlat om lastbilar från Volvo, kanoner från Bofors eller flygplan från SAAB.
Men som vanligt har man först bestämt sig för att det militära hotet motiverar beställningen. Därefter skapat argument.
Häftiga svängar
I slutet av andra världskriget bestämde sig den svenska regeringen för att Sverige skulle ha ett starkt försvar. Beställningar gjordes till SAAB, BOFORS och flera andra svenska försvarsindustrier. Men som så ofta med denna typ av projekt så kan inte leveransen ske nästa dag. Först ungefär femton år senare kom resultatet av beställningarna. Sverige som då levde med en helt intakt infrastruktur och en stort handelsöverskott kunde under en period glädjas åt att ha världens fjärde största flygvapen. Men i och med slutleveransen av Viggen fanns inte fler beställningar. Det politiska klimatet var heller inte sådant att ett nytt stort flygplansprojekt skulle vara möjligt att baxa igenom.
Men kanske skulle ett mindre projekt vara möjligt. Det svenska skolflygplanet SAAB 105 började bli gammalt och användes också som krigsflygplan i form av lätt attack.
Nu lanserades ett koncept till nytt lätt attackflygplan som också kunde användas som skolflygplan. Konceptet kallades B3LA men efter hand som svårigheterna ökade att argumentera ändrades namnet till Åslingen (efter dåvarande finansministern) och efter åtskilliga ekonomiska bantningar blev namnet Uslingen för att så småningom läggas ner.
Efter regeringsskifte, Palme var nu tillbaka, föddes JAS-projektet. Nu nämndes inte ett ord om behovet av nytt skolflygplan. Det nya flygplanet skulle bli mindre än den tidigare Viggen, med lägre driftskostnader, bättre svängprestanda än allt tidigare skådat, svårare att upptäcka med mindre radarprofil och dessutom i en och samma plattform förena rollerna som jakt- attack och spaningsflygplan. Möjligheterna till export skulle också vara stora.
Så gick det som det gick. Redan har tidiga versioner av flygplanet skrotats. En tvåsitsversion, som inte var planerad har kostat åtskilliga miljarder. Nya versioner som skulle underlätta export och internationella insatser har beställts till höga kostnader. Den senaste versionen var så långt gången att motiven för att uppgradera skulle innebära en väsentlig besparing eftersom livslängden skulle bli så mycket längre.
Samarbete med Schweiz
Ett samarbete med Schweiz låter lockande. Här skulle kostnaderna kunna delas men argumentet för att behålla en spetskompetens inom försvarsindustrin förloras. Inte heller garanterar samarbetet bättre exportmöjligheter.
JAS Gripen projektet kom att kallas dyrgripen och det känns i detta perspektiv som en lätt vindpuff i jämförelse med den kostnadsorkan som väntar med projektet Super JAS som är ett helt nytt flygplan. Ett större flygplan med större radar, längre aktionstid, högre driftskostnader och kommer att kräva ett helt nytt batteri av argument.
Vi behöver ett tillräckligt starkt luftförsvar som är balanserat mot den militära förmåga som finns i vår omvärld. JAS Gripen har många år kvar innan den måste fasas ut på grund av ålder på samma sätt som Viggen-systemet när JAS infördes.
Ibland sägs det att man inte skall ligga i spetsen på utvecklingen men likväl gör man det.
Varför inte använda tiden till att utveckla nästa generation av JAS som måste bli ännu mindre än JAS, kunna svänga brantare, ha längre räckvidd, bära mer last, bli ändå billigare, kunna bli en exportsuccé och vara obemannat!
