Tungt för Hultqvist!

De mörka molnen tätnar och spänningarna mellan främst supermakterna (de med andraslagsförmåga med sina kärnvapen) USA och Ryssland ökar.

Inte nog med att kriget i Syrien går in i ett intensivare läge och gnisslet är stort om vad som skall hända när IS är ”besegrat” eller skingrat för vinden, utan nu spelar Putin ut sina kort mot Europa genom att flytta sina långdistansrobotar till Kaliningrad.

Vår försvarsminister svarar sammanbitet med att han följer läget. ÖB sprider våra JAS-flygplan på Ronneby till ……

Hur det kommer att gå?

Först skall presidentvalet avgöras i USA. Sedan skall Syrien-situationen avgöras. "Bytet" skall delas och det är inte bara USA och Ryssland som kommer att slita i stycket. Iran och inte minst Turkiet samt alla andra nationella och "religiösa" intressenter vill ha en bit av kakan.  Och redan där kommer avsevärda konflikter mellan Clinton och Putin riskera att störta in världen i ett storkrig.

Trots att USA har en gigantisk övermakt både militärt, ekonomiskt, logistiskt och politiskt, så har Putin stora möjligheter att förbättra Rysslands förhandlingsläge genom att förbättra sina marknadsandelar i Europa genom ockupation av baltländerna och kanske en del av Polen. Och frågan är vem som kan hålla masken bäst och dessutom ha hela sitt folk bakom ryggen när hotet om användning av kärnvapen kommer på tal.





Ja, sedan är Sverige ordförande och medlem av FN säkerhetsråd och då vet vi att det blir bra, eller?

-- och trots att Löfvén lovat att fördubbla den svenska instruktörsstyrkan i Irak med 100% fick inte Hultqvist vara med på mer än ett av tre möten i NATO högkvarteret i dag!

Kanske är det dags att köpa Patriot-robotar för att snabbt reparera "stängslet" runt vår nation!?

Säkerhet i ny tid - mer form än innehåll!

Tillägg 19/9

Spekulationerna fyller nu löpsedlarna och från officiellt håll sägs ingenting annat än att det är långsiktig negativ utveckling som utgör skälet till denna omedelbara återmilitarisering av Gotland. 

Skulle det "nya hotet" vara en diplomatisk not från Ryssland där formuleringar som "förhindrar ni Nordstream 2 genom att inte tillåta oss att arbeta från Slite, kommer vi nog att göra det ändå". 

Om så vore, är ett isolerat angrepp mot svenskt territorium i praktiken inte längre uteslutet, vare sig det görs som ett första steg i en operation mot baltländerna eller för ryssarnas egen skull.

I utredningen ”Säkerhet i ny tid” som ambassadör Krister Bringéus nyligen presenterat görs några konstateranden som inte underbyggs och som sedan utredningen motsäger.

I avsnittet ”Fyra iakttagelser” pekas Ryssland ut som den enda potentiella angriparen, att det i praktiken utesluts att Ryssland som ett isolerat angrepp skulle angripa svenskt territorium för dess egen skull.

Samtidigt görs i den tredje och mest centrala iakttagelsen resonemanget att Sverige, med stor sannolikhet, redan i ett tidigt stadium skulle dras in i en rysk – baltisk konflikt.

Den fjärde iakttagelsen är endast ett påstående att ”Planering för militära operationer sker med ianspråktagande av hela regionen”. Iakttagelsen förklaras inte djupare men troligen avses NATO kärnvapenparaply och andra avskräckningsmedel.

Nedan redovisas utredningens avsnitt 5.2 Fyra iakttagelser och del av 5.4 Händelseförlopp

Hela utredningen kan hämtas på nätet www.sou.gov.se där den ligger högst upp.

5.2 Fyra iakttagelser

Även om således några bestämda slutsatser om Rysslands framtida utrikespolitiska agerande inte utan vidare kan dras, görs i denna del fyra iakttagelser med starkt stöd i utredningsarbetet.

Den första är att den enda stat i Sveriges närområde som under överskådlig tid kan tänkas utöva militär aggression mot sina grannar är Ryssland.

Den andra iakttagelsen är att ett isolerat ryskt angreppsföretag mot Sverige, som syftar till att erövra svenskt territorium för dess egen skull, måste betecknas som i praktiken uteslutet. Det är inte

möjligt att se vad som skulle stå att vinna för Ryssland i ett sådant företag.

Efter Sovjetunionens upplösning och de baltiska staternas åter- vunna självständighet utgör Östersjön en mötesplats, och till följd av det förändrade säkerhetspolitiska klimatet i Europa, i dag också en friktionsyta mellan Ryssland och väst. Detta har skapat en ny och inbyggd sårbarhet för Sverige.

En slutsats som utredningen kunnat dra är att Östersjöområdet i militärt planeringshänseende utgör en strategisk helhet – det vill säga ett enda operationsområde – för såväl Ryssland som Nato. Det styrande för aktörerna är behov av rörelsefrihet i vid bemärkelse.

Den situation där Sverige kan tänkas utsättas för militär aggression är därför, enligt utredningens mening, ett ryskt angrepp på Baltikum, i vad som skulle kunna betecknas som ”konsekvens- aggression”.

I själva verket är det så – och detta är den tredje och centrala iakttagelsen – att Sverige med stor sannolikhet redan på ett tidigt stadium skulle dras in i en rysk-baltisk militär konflikt. Skälen är såväl politiska, humanitära som militärgeografiska. Utredningens intryck är i denna del entydiga.

Därvidlag skiljer sig dagens situation från tiden för andra världskriget, när den dåvarande samlingsregeringen hade ett visst utrikespolitiskt manöverutrymme, som kunde utnyttjas för att hålla Sverige utanför kriget.

En allvarlig kris i Östersjöregionen kommer, som utredningen uppfattat det, att hanteras både av EU och Nato. Ett ryskt angrepp på Baltikum skulle involvera EU genom EU-fördragets artikel 42.7 och Nato genom Washingtonfördragets artikel 5.

Vidare har Sverige alltså utställt en solidaritetsdeklaration för EU-länderna och de nordiska länderna.

Utredningen kan, mot denna bakgrund, inte se annat än att det för en svensk regering skulle framstå som politiskt naturligt att Sverige solidariskt bidrog till den internationella krishantering, som skulle aktualiseras i händelse av en rysk-baltisk militär konflikt.

En situation kan dock föreställas, där de olika aktörerna i ett skymningsläge gör skilda bedömningar av risken för ett förestående angrepp. Det skulle kunna tänkas att de baltiska staterna, liksom USA, begär att få inleda försvarsförberedelser med Sverige, samtidigt som den svenska regeringen argumenterar att sådana skulle eskalera krisen.

Avsaknaden av ett multilateralt ramverk för att lösa en dylik intressekonflikt kan vid en kris visa sig vara besvärande. Saken skulle i ett sådant läge sannolikt hanteras genom bilaterala kontakter mellan Sverige och USA, där Sverige kan tänkas hamna i ett förhandlingsunderläge.

En särskild faktor att uppmärksamma är att en rysk-baltisk militär kris med stor sannolikhet skulle leda till omfattande flykting- strömmar. Ett sådant läge ställer höga krav på svenska myndigheters förmåga att agera långt ute på Östersjön, liksom på att kunna organisera ett storskaligt flyktingmottagande. Förmodligen skulle Sverige behöva begära stöd utifrån för att hantera denna situation.

Därutöver finns ett grundläggande militärgeografiskt skäl som talar för att Sverige dras in i händelseförloppet. Tillgång till svenskt territorium är av betydelse både för en angripare och en försvarare. Planering för militära operationer sker med ianspråkstagande av hela regionen.

Detta sagt ska det samtidigt understrykas att ett ryskt angrepps- företag mot Baltikum – vilket är den fjärde iakttagelsen – måste bedömas som i grunden osannolikt. De baltiska staterna är integrerade i den europeiska och transatlantiska gemenskapen. Ett angrepp på en baltisk stat skulle vara ett angrepp mot såväl EU i dess helhet som på Natos samtliga 28 medlemsstater, inklusive USA. Ett sådant vore ett högriskprojekt av sällsynta proportioner.

Även om Ryssland i kriget med Georgien, och än mer i Ukraina, agerat på ett sätt som knappast någon kunnat förutse, får det anses vara en hävdvunnen linje i rysk utrikespolitik att undvika drastiskt risktagande. Det förefaller inte sannolikt att Ryssland skulle inleda ett militärt företag i Europa, där utsikterna till framgång framstår som osäkra.

Problematiken inrymmer samtidigt en uppenbar obalans. En militär konflikt i Sveriges närområde må vara osannolik, men konsekvenserna, om den likväl skulle bryta ut, riskerar att bli katastrofala.

5.4 Händelseförlopp (delar)

Delar av svenskt luftrum inryms idag under det ryska luftvärns- paraplyet. Skulle systemen flyttas över till svenskt territorium ökar det område som Ryssland kontrollerar till att omfatta hela södra Skandinavien, inklusive Östersjöinloppen.

För att försvåra för Nato kan den ryska ledningen därför överväga att, före själva huvudangreppet mot Baltikum, utplacera luftvärnssystem på svenskt område. Exakt var anses vara av mindre militär betydelse, men Gotland vore ett naturligt val.

Ur rysk synvinkel har ett sådant framkantsagerande fördelen att Natos artikel 5 inte utlöses i konfliktförloppets inledande skede. Det vore därför ett mindre riskfyllt företag än själva huvudangreppet.

Ryssland kan tänkas ha dubbla skäl att uppmärksamma Gotland. Dels som en möjlighet att föra fram egna system, dels för att förhindra att Gotland blir plattform för omvärldens försvars- insatser. I den senare delen kan det således bli frågan om en kapplöpning mellan angripare och försvarare.

Mina egna slutsatser är att utredningen mest har ägnat sig åt ”form i stället för innehåll” och att viktiga slutsatser inte har underbyggts.

Ett svenskt och finskt NATO-medlemskap skulle ge Rysslands ledning ytterligare argument för att stärka sin militära förmåga som i sin tur skulle höja spänningsläget, och måste undvikas.  Att USA och NATO har svårigheter att försvara baltländerna utan svensk medverkan betyder bara att Sveriges regering har ett stort ansvar att på egen hand kunna försvara dessa potentiella basområden. Ansvaret för en militärt alliansfri nation att försvara sitt territorium är stort och genom att omöjliggöra eller i alla fall försvåra för en potentiell angripare av baltländerna att från svenskt territorium behärska Östersjöområdet bidrar Sverige påtagligt till avspänning och fred.
 Att ett isolerat ryskt angreppsföretag mot Sverige, som syftar till att erövra svenskt territorium för dess egen skull, måste betecknas som i praktiken uteslutet är en bedräglig formulering. Inget görs för dess egen skull. Det som inte uttalas i utredningen är att ett militärt vakuum är den faktor som på ett påtagligt sätt minskar säkerheten i vårt närområde. 
Den ensidiga solidaritetsförklaring som Sverige gör gentemot EU måste nog anses vara en läpparnas bekännelse och just ensidig. Avseende artikel 5 i NATO-stadgan från 1949, "att ett angrepp på en medlemsstat skall betraktas som ett angrepp på alla och att alla medlemmar är skyldiga att medverka till det angripna landets försvar", så har den aldrig prövats och med tanke på vad den innebär, skulle i alla fall jag inte sätta all min tilltro till den!   

Tankar om säkerhetspolitik, migration och svensk ekonomi

Några tankar om den svenska säkerhetspolitiken,

Allt handlar om marknadsandelar. Det sägs aldrig rent ut men med lite djupare analys kommer påståendet att falla ut som en mogen frukt. Ett lands ”rikedom” åstadkoms främst genom att varor (helst långt förädlade) och tjänster säljs till andra ekonomier (export). Det är därför viktigt att ha en ”säker” och trogen kundkrets. USA och flera andra västländer förstod tidigt detta. Genom en stor marknad, trogna kunder, bra produkter och inte minst en billig massproduktion i Kina, kunde väst tillåta sig att spendera stora summor pengar på den offentliga (skattefinansierade) sektorn.

Medlet att införa ekonomiska sanktioner är därför ett medel som både visar omvärlden att man reagerar mot olika former av brott mot de mänskliga rättigheterna och ett sätt att ta över förlorade marknadsandelar.

Den svenska säkerhetspolitiska debatten har mer och mer fokuserat kring ett svenskt NATO-medlemskap. Förespråkarna ser (eller säger) att ett sådant medlemskap säkerställer svensk säkerhet. Ingen företrädare för medlemskapet säger något om de förpliktelser som medlemskapet innebär.

Ett svenskt och kanske till och med finskt, vilken kan bli en följd, kommer också att ge Putin ytterligare argument för att USA och NATO uppträder aggressivt och därmed ger ryssarna ytterligare argument för militär upprustning.

Värdlandsavtalet som träffats med NATO ger en tydlig signal till president Putin och hans säkerhetspolitiska rådgivare att Sverige skulle kunna upplåta svenskt territorium (läs Gotland) för basering av NATO-styrkor om ett militärt hot mot baltstaterna skulle uppstå.

Den militära förmåga som vi har är alldeles för låg i förhållande till den militära förmåga som främst Ryssland kan åstadkomma. Möjligen kan den räcka för att vidmakthålla kompetensen på personalen. En dubblering av antalet markstridsförband med bibehållen kvalitet och anpassning av de nödvändiga stödsystem som erfordras är nödvändig. Marinen måste bl.a. få ett modernt luftvärnsystem. Flygvapnets numerär och bassystem kan alltid diskuteras men den kanske viktigaste bristen, beväpningen, är avhjälpt genom anskaffning av jaktroboten Meteor.

Värdlandsavtalet är en i det sammanhanget genial kompromiss som inte kan användas som argument om ökat hot från NATO av Putin men som skapat en väsentlig osäkerhet om hur Sverige skulle ställa sig vid en konflikt. Kanske skulle till och med den tidigare rektorn för Försvarshögskolan Generalmajor Karlis Neretnieks som så hårt vurmar för ett svenskt NATO-medlemskap kunna vara tillfreds med detta?

Frågan är hur stort ansvar skall Sverige ta för Europas säkerhet?

om migrationen,

Människor som tvingas fly från sina länder där de påtagligt riskerar dödstraff, förföljelse och trakasserier måste naturligtvis ges asyl (skydd). Men människor som mer eller mindre försvårat asylprövningen genom att göra sig av med id-handlingar och uppger förhållanden som inte är riktiga kan inte ges vare sig tillfälliga eller permanenta uppehållstillstånd.

Arbetskraftsinvandringen är förhållandevis bra reglerad och om dessa regler uppfylls är denna migration inget problem utan är ett välkommet tillskott till den nationella ekonomin.

Möjligen skall risken för ”braindrain” från länder som har ett stort behov av välutbildad arbetskraft uppmärksammas. Hur moraliskt är det att tömma de länder som har och när strider upphör kommer att ha, ett gigantiskt behov av dessa människor för att återuppbygga ländernas ekonomi.

Nu fungerar vare sig asylprövningarna eller reglerna för arbetskraftsinvandring särskilt bra.

De långa väntetiderna för asylprövning, de frikostiga möjligheterna till att överklaga beslut, svårigheter att få asylsökande som fått avslag att återvända, både genom att hålla sig gömda och/eller de utpekade hemländernas ovilja att ta emot dessa människor, samt de goda möjligheterna för barnen att rätt till skola och annan omsorg, utgör signaler som få kan motstå.

Tyvärr har den svenska ”humanismen” eller naiviteten bidragit till den svåra situationen vi har framför oss.

och om den svenska ekonomin.

Det verkar som om ingen, inte ens våra främsta politiker förstår hur BNP (bruttonationalprodukt) mäts. Regeringen gläds åt ökad tillväxt medan oppositionen medger att ekonomin blir större. Ingen vill tala om att BNP ökat främst genom konsumtion, fler anställda inom den offentliga sektorn och bara en mindre del beroende på export.

Trots att villkoren för asyl påtagligt skärpts genom blocköverskridande överenskommelser är på intet sätt situationen hållbar och kostnaderna fortsätter att vara en tung post.

Samtidigt ökar också sjukskrivningarna lavinartat och med det både kostnader och utebliven produktion och skatteintäkter. 

Nu påbörjas arbetet med en ny budget. Här är några tips till vår finansminister;

- en skattereform för ökad rörlighet på bostadsmarknaden, främst genom sänkt reavinstskatt,

- en skattereform för ökat entreprenörskap, främst genom betydligt generösare regler för personaloptioner samt generösare och förenklade regler för ägarbeskattning,

- en skattereform för mer arbete, främst genom sänkt marginalskatt samt

- en reformerad sjukförsäkring med tydliga tidsgränser som gör att rehabiliteringen kan snabbas upp (regeringens förslag om att arbetsgivaren ska betala för sjukskrivna efter 90 dagar är ett steg åt fel håll).

Viket ansvar har Sverige för Europa?

Den som tagit del av dagens ryska militärdoktrin och sökt följa den ryska psykologiska krigföringen mot både väst och (inte minst) mot den egna befolkningen, kan inte undgå att känna en hel del oro över vart detta skall leda. Den gamla sanningen att det bästa sättet att ena den egna befolkningen är att skapa ett yttre hot är alltjämt aktuell. Behovet att ena den ryska befolkningen har alltid varit och kommer sannolikt att vara ett synnerligen stort problem för en rysk ledare. Inte minst idag där influenserna från väst och övriga världen inte längre går att stoppa. Den multikulturella, multietniska befolkningen tillsammans med de många religionerna gör inte saken bättre. Man kan till och med förstå att de gamla kommunisterna gjorde vad de kunde för att utplåna alla dessa religioner och ersätta dessa med sin egen kommunistiska religion. Något som misslyckades.

Militärdoktrinen har formuleringar som innebär att Ryssland anser sig ha rätt att på olika sätt ingripa i angränsande staters suveränitet om Ryssland uppfattar utvecklingen där som ett hot mot Ryssland eller rysk befolkning. Inte minst är kopplingen till ryska etniska minoriteter i andra länder ett särskilt illavarslande inslag. Den stora rysktalande befolkningen i Lettland har mot denna bakgrund utsatts för en massiv rysk propaganda.

Men det är minst lika viktigt att observera den ryska psykologiska krigföringen mot den egna befolkningen, vilken i hög grad underlättas av att regimen utövar en betydande kontroll (uppenbarligen även med inslag av rena våldsdåd mot obekväma journalister) över aktörerna inom den inhemska mediasfären. Detta utgör väsentliga inslag i den totala psykologiska påverkanskampanj som hela tiden pågår. Den riktar sig också i olika kombinationer även mot omvärlden. Ett viktigt syfte med dessa påverkansoperationer är att undergräva förtroende och tillit till västliga media, till västliga ledare och söka förmedla bilden av västliga hot (inte minst från NATO), och när det tjänar kampanjernas syften deltar även utrikesminister Lavrov i detta spel.

Den som kan något om grunderna i psykologisk krigföring vet att ett av de första och viktigaste inslagen inför förestående konflikter är att söka utmåla den tänkta motståndaren som ett hot mot den egna tryggheten och säkerheten och inte minst att söka utmåla denne i så negativa och otrevliga former som möjligt (s.k. demonisering). Följaktligen tar den ryska propagandan varje tillfälle i akt att peka på ”avarter” och ”dekadens” i det västerländska samhället, på förljugenhet i västerländsk press, och att väst och särskilt NATO genom ”inringning” och ”rustningar” förbereder angrepp på Ryssland. Ett väsentligt inslag i denna kampanj går ut på att väst ”lovade” Ryssland efter Sovjets fall att NATO inte skulle flytta fram sina positioner och att detta löfte sveks, vilket nu leder till att Ryssland måste försvara sig. Det senare motiverar då ett kraftfullt förstärkt ryskt försvar, en omfattande inre säkerhetsapparat och att det endast är genom en stark ledare och ett resolut uppträdande mot väst som hoten kan avvärjas.

”Löftet” visar sig inte existera i någon som helst formell form utan förekommer endast som uppteckningar av samtal på låg nivå och då endast som inslag i en diskussion där flera möjliga olika lösningar av säkerhetsfrågor diskuterades. Men "löftet" räcker gott i det syfte det används.

Det är dock påtagligt att propagandan riktad mot den egna befolkningen delvis har lyckats. Den ryska befolkningen misstror i ökande grad väst och västs intentioner mot Ryssland. På detta sätt säkrar Putin och dem som stödjer honom (militären, säkerhetsapparaten, delar av industrin men även den ortodoxa kyrkan) fortsatt maktinnehav.

Vi som lever nära denna ryska auktoritära maktutövning måste nu tydligt börja utveckla ett mer genomarbetat förhållningssätt till Ryssland och Putinregimen. Kort sagt vi behöver en utarbeta en säkerhetspolitik som syftar till att minska alla ryska incitament för aggresivitet mot Sverige, en ny rysslandsdoktrin! 

En mer genomarbetad rysslandspolitik bör utvecklas i första hand i samverkan med länderna runt Östersjön, eftersom det är i vårt närområde vi har störst möjlighet att påverka utvecklingen.

Det är tre viktiga inslag i en mer genomarbetad rysslandspolitik som är av stor betydelse.

Det första är att noggrant beakta och ta fasta på de uttalanden som görs av ledande företrädare för regimen som faktiskt ligger tydligt inom ramen för vad internationell rätt och sedvänja kräver och tillämpa dem konsekvent på olika förhållanden som berör samarbete och samverkan med ryska företrädare på alla nivåer. President Putin pläderade t ex i ett tal i Valdau 2014 för förnyad respekt för internationell rätt, för FN och inte minst dess säkerhetsråd.

Även om talet hölls efter det att Ukrainakriget börjat och därför påtagligt hycklande och att det får uppfattas som ett försök att blidka omvärlden (och för hemmapubliken framställa sig som en internationell rättskämpe), finns de officiella orden där och ryska företrädare bör bli påminda om vad som sades. Kännedom om detta tal bör således ligga till grund för att vid möten hos alla ryska företrädare kräva respekt för den internationella rätten och att, med hänvisning till Putin, det gäller alla. Ryssland måste alltså bli påmint om vad som skedde i Georgien och Ukraina och frågan måste alltså gång på gång ställas till alla ryska företrädare: varför bröt Putin mot internationell rätt så flagrant?

Ryssland måste bli påmint på alla nivåer om att detta brott mot internationell rätt innebar att stora delar av omvärlden tappade en väsentlig del av tilltron till Rysslands respekt för dessa regler.

Det är inte, som den ryska propagandan gör gällande, omvärlden som skapat spänningen utan Rysslands agerande mot Georgien och Ukraina som är orsaken, i kombination med den ryska militärdoktrinen och den förgiftande psykologiska krigföringen mot omvärlden och mot den egna befolkningen.

Att t ex Sverige nu börjar förstärka försvaret och planera för höjd beredskap och krig har sin grund i denna ryska verksamhet och inte tvärtom. Där är ryska provocerande övningar och kränkningar av vår territoriella integritet sannolikt utslagsgivande för hur svenska folket uppfattar hotbilden och som leder till opinioner som vill stärka försvaret, men även att opinionen för en svensk NATO-anslutning växer sig starkare. Den ordning med vilken saker och ting händer och får effekt måste Ryssland bli påmint om. Den ryska propagandan om att Sverige rustar för att hota Ryssland är så förvrängd att den i svensk media och debatt måste bli föremål för en tydlig tillbakariktad upplysningsverksamhet.

Det liknar i hög grad den hållning som ryska historieböcker har om Karl XII som beskrivs som att det var han som anföll Ryssland, när alla historiker som kan något vet att det varit en trippelallians bestående av Danmark , Polen och Ryssland som anföll Sverige i tron att den tonårige Karl XII skull bli ett lätt byte!

Det andra ledet i en ny rysslandspolitik handlar om säkerhetspolitiken i vårt närområde. Inslag av en rysslandspolitik har vi delvis redan; det gäller främst vår försvarspolitik som tydligt syftar till att i samverkan med andra söka möta den ryska rustningen i vårt närområde.

Men den bör drivas längre inom det säkerhetspolitiska området. Ett väsentligt inslag i den ryska hotbilden är att NATO upplevs krypa allt närmare Rysslands närhet, något som motiverar den ryska upprustningen och den ökade och delvis starkt provocerande övningsverksamheten i Östersjön etc.

De som hävdar att en svensk NATO-anslutning kan leda till ökade spänningar i närområdet har på flera punkter sannolikt rätt, även om det är lika rätt att säga att varje land självt väljer sin säkerhetspolitiska lösning och att Ryssland inte har någonting med det att göra, inte minst därför att det är de ryska aktiviteterna som driver fram en opinion för anslutning till NATO och det gäller sannolikt både i Sverige och i Finland.

De spänningar som kan bli följden av en svensk NATO-anslutning är t ex att stora delar av Östersjön skulle bli ett ”NATO-hav” och att Ryssland sannolikt skulle ha ett starkt behov av att balansera detta på olika sätt. Om både Sverige och Finland går med i NATO kommer t ex hela Finska viken att behärskas av NATO genom att Estland också redan är medlem. St Petersburg blir därmed inspärrat. Större delen av Östersjön skulle då behärskas av NATO genom baser och installationer på ömse sidor av Östersjön och även på Gotland. Dessa för Ryssland militärt starkt negativa effekter i närområdet skulle bli högst påtagliga även om Sverige och Finland bestämmer sig för att inte tillåta kärnvapen på sina områden i fred.

De ryska motdragen är svåra att sia om. Men säkert skulle hela den ryska militära närvaron i Östersjöområdet starkt förstärkas liksom också att övningsverksamheten med marin, flyg markstridsförband ägnade åt invasion skulle bli än intensivare. Raketvapen och missilsystem av olika slag, sannolikt med ökade inslag av kärnvapen skulle sannolikt stationeras i Kaliningradområdet och i Vitryssland etc.

Det för Ryssland starkt obehagliga hotet om en svensk eller svensk/finsk NATO-anslutning utgör ett påtagligt starkt spelkort för Sverige och Finland som nu måste aktiveras i vår Rysslandspolitik.  Kortets innebörd är att om inte Ryssland tonar ner sin militära profil, lugnar ner sina provocerande övningsrutiner och tonar ner sin förgiftande propaganda kommer befolkningarna i såväl Sverige som Finland säkert att drivas i en alltmer NATO-vänlig riktning vilket bara kan sluta med att Sveriges och Finlands regeringar till slut söker NATO-medlemskap.

Det är därför av stor betydelse att skapa förutsättningar för en dialog med Ryssland om hur säkerheten i Östersjöområdet istället kan stabiliseras och hotbilden styras i en riktning där alla länder upplever en ökad säkerhet. Alla länder har rätt att själva välja former för och samverkan med andra länder för att öka sin säkerhet. Det är därför självklart att inte Ryssland kan diktera detta. Men det är tydligt att också Ryssland skulle vinna på att få en tydligare, en säkrare och en mer långsiktigt respekterad säkerhetspolitisk ordning på sin nordvästra flank.

Det finns tyvärr flera exempel genom historien där olika länder runt Östersjön i eget nit sökt åstadkomma olika säkerhetspolitiska lösningar utan att på något sätt göra klart för sig ens hur Sovjet/Ryssland såg på det.

Den minnesgode erinrar sig den helt misslyckade Ålandsplanen på 1930-talet där Sverige och Finland helt på egen hand sökte driva igenom en Ålandslösning utan att tala med Sovjet, som trots allt var en av signatärmakterna till Ålands demilitarisering. Den minnesgode erinrar sig också att Finland ville ha en försvarspakt med Sverige efter den hårda freden med Stalin och Molotov efter Vinterkriget 1940 och att Sverige (Per Albin Hansson) faktiskt initialt ställde sig positivt till en sådan lösning. Vid detta tillfälle begick emellertid Sovjet ett stort misstag då man sa tvärnej till att Finland skulle ingå en försvarspakt med Sverige. Sovjet hotade med förnyat krig om Finland beträdde den vägen. Hade Sovjet varit förnuftigt vid detta tillfälle hade Sverige och Finland kunnat bilda ett alliansfritt försvarsförbund och Finland hade inte tvingats bli indraget som krigsdeltagare med Tyskland i fortsättningskriget. En svensk finsk lösning 1940 hade sannolikt i hög grad gynnat Sovjet som sluppit hela hotet mot Murmanskbanan och mot Leningrad.

I de något låsta NATO-positionerna i Sverige mellan regeringspartierna och alliansen kan en öppning till en väg med samsyn möjligen vara att den tråd som tappades 1940 nu återupptas. De överenskommelser Sverige och Finland nu har ingått är nämligen så nära en försvarspakt man kan komma utan att den kallas för det. Samarbetet med Finland omfattar nämligen idag även planering och förberedelser för ett gemensamt användande av olika civila och militära resurser i olika scenarier. Exempel på detta kan enligt regeringen vara hävdandet av respektive lands territoriella integritet och utövande av rätten till självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan. Att hävda rätten till territoriell integritet och rätten till självförsvar och att detta skulle kunna ske genom gemensamt användande av militära resurser ligger hårfint nära en försvarspakt, så när som på att det inte finns inskrivet någon automatisk förpliktelse.

En svensk-finsk lösning, enligt den tanke som fanns våren 1940, har många fördelar förutom att det innebär för bägge länderna påtagligt rent militära fördelar där kostnader för olika vapensystem, utbildningar, övningar etc. kan minimeras. Men sannolikt skulle Sverige och Finland gemensamt behöva förstärka sina försvarskrafter påtagligt ändå, inte minst vad gäller markstridskrafter. Vi måste dock också vara på det klara med att en NATO-anslutning också medför höjda försvarskostnader, eftersom vårt försvar ligger på en alldeles för låg nivå i förhållande till vad NATO kommer att kräva vid en anslutning (sannolikt kommer NATO att kräva en relativt stark svensk stöttning av de baltiska staterna!).

Men fördelarna med en svensk-finsk lösning utanför ett direkt NATO-medlemskap skulle vara även påtagligt säkerhetspolitiska för flera stater i hela Östersjöområdet och inte minst även för Ryssland.

Lösningen skulle göra att Ryssland inte fick NATO som granne längs hela den svensk-finska gränsen från Murmansk till Bornholm och alltså inte kunde göra gällande att något hot mot dess kärnområden kunde utgå härifrån. Sverige och Finland skulle, men endast tills vidare och beroende på ryskt uppträdande, stanna formellt utanför NATO men kunde ha, liksom idag, ett mycket nära samarbete med NATO. Ett påtagligt hot mot de baltiska staterna eller mot Sverige och Finland från Rysslands sida skull naturligtvis genast utlösa en kraftig rubbning av det tänkta balanserade säkerhetspolitiska läget och sannolikt omedelbart tvinga fram en ordning som Ryssland starkt skulle missgynnas av, nämligen en svensk-finsk anslutning till NATO.

Denna väg innebär för Rysslands del ett val. Antingen fortsatt och ökad spänning i hela Östersjöområdet och en sannolikt allt mer ökad opinion i både Sverige och Finland för en NATO-anslutning med de för Ryssland påtagligt negativa konsekvenser det medför. Eller en nedtrappning av spänningarna i Östersjöområdet, en respekt för en svensk-finsk försvarsallians utanför NATO, men med en nära samverkan med NATO som dock inte innebär att NATO-trupp, baser, missiler etc. permanent stationeras på svenskt eller finskt område.

Det tredje elementet i en rysslandspolitik måste också vara att den otrevliga och förgiftande atmosfär som skapas av den pågående ryska propagandan mot väst, och även mot vårt land och särskilt de baltiska staterna, måste hanteras mer tydligt, kraftfullt och genomtänkt än vad som sker idag. Misstänkliggörande, vilseledningar, myter och konspirationsteorier, propaganda, ryktesspridningar etc. som nu utgår från Ryssland måste mötas. 
Det behöver ske i medier, i forskning som publiceras (även på ryska och som ryska journalister får ta del av) i utbildningsinsatser i skolor och bland journalister o s v. Våra public service företag har ett särskilt ansvar att bära, i denna kamp om trovärdig information. Denna kamp innebär inte att information från Ryssland kan behandlas likvärdigt med information från olika västliga nyhetskällor, helt enkelt av det enkla skälet att huvuddelen av den ryska informationen är styrd av Putins maktorgan. 
Å andra sidan utsätts vi också för en annan, kanske mer försåtlig propaganda från annat håll. Svensk Public Service, politiska tankesmedjor och andra former av opinionsbildare har ett stort ansvar. Skillnaden mellan rysk och västerländsk propaganda är fortfarande att rysk propaganda ihärdigt påstår en lögn som så småningom framstår som sanning medan västerländsk propaganda innebär att bara en del av sanningen görs tillgänglig. "Nyttiga idioter" i form av redan övertygade journalister utgör viktiga verktyg i detta sammanhang. 

Vi måste också få en ordning som innebär att ”nättrollen” kan mötas snabbt och korrekt med källkritiskt underbyggd information.

Slutligen.

Ett svenskt NATO-medlemskap hade på ett påtagligt sätt underlättat försvaret av Estland, Lettland och Litauen. Men varför skall Sverige tvingas att stå upp för EU-stater som hittills inte visat någon solidaritet med vårt land i andra kostbara sammanhang?

Klippt, redigerat och klistrat.

Därför kan vi inte lita på att ett NATO-medlemsskap löser Sveriges säkerhetspolitiska situation!

De svenska regeringarna försöker frenetiskt att utlova militärt stöd till våra närmaste grannländer och också till alla medlemmar i EU med förhoppningen att vi skall åtnjuta samma hjälp om vi utsätts för militärt hot och våld.

NATO har tydligt uttalat att Sverige är så nära ett medlemskap man kan komma men att artikel 5 (att ett angrepp på en medlemsstat skall betraktas som ett angrepp på alla medlemsstater) inte gäller Sverige.

De ensidiga försäkringar som Sveriges statsministrar gjort om stöd till våra grannländer har inte ens kommenterats av dessa länders regeringar!

Att EU skulle utlösa någon av sina artiklar om ömsesidigt (militärt) stöd lär inte bli aktuellt om inte NATO initierar detta då en majoritet av EU är NATO-medlemmar.

Den ryska förmågan byggs hela tiden upp och Putin visar också att man är beredd att använda den. Att man nu kraftfullt agerar mot IS och alla andra rebellgrupper som stöds av både den ena och den andra kan bidra till eld upphör och förhandlingar om inbördeskriget i Syrien. Något som vi skall vara tacksamma för. Om de ryska insatserna blir framgångsrika kommer Putin sannolikt att begära att sanktionerna mot Ryssland hävs, att de planerade vapenköpen genomförs och den ryska militära förmågan återigen byggs upp och moderniseras.

Redan i dag anser NATO att man inte har förmåga att med militära medel förhindra en rysk ockupation av baltländerna. I stället planerar man för ett motanfall med syfte att återta dessa länder. I ett sådant scenario kommer Gotland att spela en nyckelroll både för ryska och NATO-stridskrafter.

Frågan är hur dagens svenska regering ställer sig inför ett framtida ultimatum (eller begäran) att få använda delar av Gotland för rysk eller NATO - basering?

Kanske fick vi ett litet andrum inför den så viktiga ryska stormaktsrevanschen som med ökad förmåga kan utgöra ett militärt hot, i första hand mot baltländerna och som innebär betydande risker för att Sveriges förmåga att försvara sitt eget territorium sätts på prov.

I en sådan situation erfordras att vi har återtagit vår förmåga att hävda vårt territorium både med ett effektivt skalskydd, anfallsförmåga och uthållighet.

Naturligtvis måste vi säga upp våra försäkringar om stöd till våra grannländer och EU (som tydligen bara var tomma ord eftersom våra grannländer anser att vi själva skapat situationen). *)

Att skapa erforderlig förmåga kommer att kosta pengar, mycket pengar.. Det kan också innebära att någon form av återgång till obligatorisk utbildning till försvaret, samhället och annat samhällnyttigt måste göras.

Alternativet är att vi medverkar till att höja risken för krig i Norra Europa, genom det militära vakuum som skapas.

*) Jmf den danska kommentaren om flyktingsituationen.

Varför måste minst 130 människor dö för att världen skall vakna?

Att krig och förföljelse är orsaker till flykt från sitt hemland är uppenbart. Även de som endast söker sig ett bättre liv och egentligen är ekonomiska flyktingar, använder krig och förföljelse som skäl för asyl.

Att dessutom flyktingsmugglare, de som utfärdar pass och andra mellanhänder, skapat en "flyktingindustri" gör inte saken ett dugg bättre.

Att USA och flera NATO-länder i sin iver att "skapa nya exportmarknader", jag menar förstås att införa demokrati i arabvärlden och därigenom skapa ett långsiktigt skydd för sin 51:a stat, Israel, inte förstått vad man ställt till med och inte heller visar några som helst ansatser "att ta notan" för eländet, är nog det värsta med allt!

Den lilla ljusglimt som nu kan skönjas efter Paris-attentatet är de samtal mellan Obama och Putin som genomförts.

Visserligen finns inga fria luncher och i detta fall kan de sanktioner som riktats mot Ryssland och Putins närmaste vara det som tvingat fram den ryska insatsen? Nedskjutningen av det ryska Airbusflygplanet över Sinai kräver naturligtvis ett agerande. Märkligt att den händelsen bara vållat så lite uppmärksamhet i media medan attentatet i Paris vållat så mycket mer uppmärksamhet, ja till och med resulterat i en FN-resolution mot ISIS!

Vi får hoppas på ett snabbt Eldupphör i Syrien och en massiv FN-övervakning av detta. Huruvida detta kräver att El. Assad offras eller ej är betydelselöst både för världen och för honom!

Problemet för Sverige kvarstår tyvärr. Även om flyktingströmmen skulle avstanna helt i morgon kommer belastningen på samhället att bli kännbar. Alltför kännbar för att "svenne" skall återfå förtroendet för regering och riksdag!

Samtal i Wien väcker hopp!

Fredssamtalen i Wien som påbörjas nu väcker hopp om fred i Syrien. Men oavsett om presidenten offras eller ej kommer samordningen av all stridande grupper (eller familjer) bli en gigantisk uppgift.

Att tro att detta är görligt med västerländska "demokratiska" metoder är nog ett önsketänkande. I stället erfordras hårda och snabba metoder!