Nu har Gendir Marie Hafström äntligen presenterat sitt förslag om hur Försvarsmaktens stödmyndigheter skall anpassas till "den nya hotbilden" och det nya insatsförsvaret. Även Högkvarteret fick en släng.
Det är otroligt att Försvarsmaktens stödmyndigheter förbrukar 10 miljarder av försvarsbudgeten och varför har inte den siffran nämnts tidigare i försvarsdebatten.
Nu föreslås att Försvarshögskolan läggs ned, Försvarets Materielverk och Totalförsvarets Forskningsinstitut läggs ned och slås samman till en ny myndighet. (Nu kommer Wiseman att få all tid i världen att blogga om hur dyrt ett yrkesförsvar kommer att bli!?)
Pliktverket läggs ned och Försvarsmakten tar hand om sin egen rekrytering. Högkvarteret föreslås minska sin organisation med 400 personer.
Mycket bra Fru Hafström!
Synd bara att du glömt bort Fortverket som genom ständiga hyreshöjningar verkligen sugit ur Försvarsmakten dess sista krona. För hur kan den totala hyressumman öka trots att Försvarsmakten lämnat huvuddelen av sina anläggningar?
Låt bara inte detta smulas sönder till ett räddningspaket som gör att varenda insparad krona används till att anställa konsulter och höga avgångsvederlag.
Det lustiga i sammanhanget är att dessa stödmyndigheter som nu föresås att läggas ned och slås samman är just egna myndigheter varför LAS (lagen om anställningsskydd)inte behöver ställa till problem vid avskedanden.
Bra fru Hafström tycker Carlsson (man varför har det tagit så lång tid innan man tagit tag i detta???)
fredag 15 maj 2009
fredag 24 april 2009
Varför finns NATO kvar? Och varför svenskt medlemskap?
NATO (North Atlantic Treaty Organisation)bildades efter andra världskrigets slut. Syftet var att binda samman segrarmakterna,där även vissa av de förlorande makterna (Tyskland och Italien)integrerades.
Förhållandet med Sovjetunionen hade redan blivit frostigt och efter Berlinblockaden var det uppenbart att NATO också var en organisation för att säkerställa ett gemensamt försvar mot Sovjetunionen. Men med USA:s inflytande underlättades också amerikansk vapenexport till NATO-länderna.
Efter Sovjetunionens sammanbrott avvecklades också den östliga motsvarigheten till NATO, Warsawapakten (WP). Nu borde också NATO ha avvecklats, men inte. I stället utökades antalet medlemmar och inte bara gamla öststatsländer som Polen utan också de baltiska staterna blev nya medlemmar. Den fortsatta existensen av NATO förklarades med att NATO var en organisation där eventuella konflikter medlemmar emmellan skulle kunna lösas vid de egna förhandlingsborden. Men när amerikanska rådgivare uppträder i länder som brutit med Ryssland och efter nyvunnet självförtroende startar en väpnad konflikt (och får på nöten)kan ingen undvika misstanken att USA (eller i alla fall några av dess "agencies") inte tycks fått reda på att det kalla kriget är slut.
De amerikanska insatserna i Afghanistan, där man tidigare satsat på att stödja en gerilla, (terroristorganisation enligt amerikansk definition)för att tvinga ut de ryska trupperna och som nu beväpnade med amerikanska vapen är mycket tveksam.
Att Sverige deltar nu är tveksamt men ändå något som vi själva beslutar om. Med ett svenskt (och finskt som snabbt blir följden) medlemskap i NATO riskerar vi att tvingas in i både det ena och det andra.
Visst kan det innebära risker och svårigheter att vara alliansfri i fredstid men låt oss blicka tillbaka till tiden då Olof Palme var statsminister. Den finske utrikesministern svarade på frågan om svensk och finsk utrikespolitik så här:
"skillnaden mellan svensk och finsk utrikespolitik verkar vara att vi i Finland försöker vara vän med alla medan man i Sverige försöker göra sig till ovän med alla!"
Det är helt i sin ordning att vi integrerar det svenska försvaret med NATO-normer och det är alldeles utmärkt att öva i Sverige med NATO-förband men gör det på våra villkor och det finns ingen anledning att trycka in den slumrande ryska björnen ändå längre in i hörnet! Om NATO skall ha en roll och framtid (och något motsvarande inte kan utvecklas inom EU) borde nästa NATO-medlem bli Ryssland, något som faktiskt Boris Jeltsin en gång önskade!?
Och varför skall Sverige bli ytterligare en i raden av europeiska gisslanländer åt USA?
Förhållandet med Sovjetunionen hade redan blivit frostigt och efter Berlinblockaden var det uppenbart att NATO också var en organisation för att säkerställa ett gemensamt försvar mot Sovjetunionen. Men med USA:s inflytande underlättades också amerikansk vapenexport till NATO-länderna.
Efter Sovjetunionens sammanbrott avvecklades också den östliga motsvarigheten till NATO, Warsawapakten (WP). Nu borde också NATO ha avvecklats, men inte. I stället utökades antalet medlemmar och inte bara gamla öststatsländer som Polen utan också de baltiska staterna blev nya medlemmar. Den fortsatta existensen av NATO förklarades med att NATO var en organisation där eventuella konflikter medlemmar emmellan skulle kunna lösas vid de egna förhandlingsborden. Men när amerikanska rådgivare uppträder i länder som brutit med Ryssland och efter nyvunnet självförtroende startar en väpnad konflikt (och får på nöten)kan ingen undvika misstanken att USA (eller i alla fall några av dess "agencies") inte tycks fått reda på att det kalla kriget är slut.
De amerikanska insatserna i Afghanistan, där man tidigare satsat på att stödja en gerilla, (terroristorganisation enligt amerikansk definition)för att tvinga ut de ryska trupperna och som nu beväpnade med amerikanska vapen är mycket tveksam.
Att Sverige deltar nu är tveksamt men ändå något som vi själva beslutar om. Med ett svenskt (och finskt som snabbt blir följden) medlemskap i NATO riskerar vi att tvingas in i både det ena och det andra.
Visst kan det innebära risker och svårigheter att vara alliansfri i fredstid men låt oss blicka tillbaka till tiden då Olof Palme var statsminister. Den finske utrikesministern svarade på frågan om svensk och finsk utrikespolitik så här:
"skillnaden mellan svensk och finsk utrikespolitik verkar vara att vi i Finland försöker vara vän med alla medan man i Sverige försöker göra sig till ovän med alla!"
Det är helt i sin ordning att vi integrerar det svenska försvaret med NATO-normer och det är alldeles utmärkt att öva i Sverige med NATO-förband men gör det på våra villkor och det finns ingen anledning att trycka in den slumrande ryska björnen ändå längre in i hörnet! Om NATO skall ha en roll och framtid (och något motsvarande inte kan utvecklas inom EU) borde nästa NATO-medlem bli Ryssland, något som faktiskt Boris Jeltsin en gång önskade!?
Och varför skall Sverige bli ytterligare en i raden av europeiska gisslanländer åt USA?
fredag 10 april 2009
Grymheter i krig - hur kan dessa minimeras?
Krig är ett politiskt förhållande mellan stater. Krig definieras också som en väpnad konflikt där 1000 eller fler människor (kombatanter) dödats under ett år. Krig anses vara politikens fortsättning men med andra medel.
Militärer anser att krig är en alltför allvarlig verksamhet för att kunna överlåtas till politiker medan politiker anser krig är alltför allvarligt för att kunna överlåtas till militärer.
Krig är en "naturkatastrof" skapad av människor och borde kunna undvikas.
Kan krig undvikas genom en total nedrustning?
Svaret är nej och motivet är att brott och lagöverträdelser i ett land inte kommer att upphöra om polis och åklagarväsende avvecklas lika lite som att brott mot internationella lagar och regler inte kommer att upphöra utan nationella krigsmakter. Försöken att genom FN skapa internationella lagar och internationella militära styrkor för att säkerställa att dessa regler uppfylls har inte fungerat särskilt väl.
Tyvärr måste vi konstatera att vi tvingas ha en militär förmåga för att kunna hävda vårt territorium och vår rätt i internationella frågor.
Men mitt tyckande i denna fråga handlar mer om hur denna förmåga skall vara utformad.
Vi kan till att börja med vara överens om att förmågan skall vara balanserad mot det aktuella omvärldsläget och rådande militära hot.
Frågan är istället om förmåga åstadkoms med volym och folkvilja eller om den åstadkoms med högteknologiska vapen, kompetent personal och politisk vilja?
En intressant historisk tillbakablick till "Slaget om Storbritannien" är intressant och visar hur britterna avsiktligt "offrade" Londons civilbefolkning för att rädda sitt flygvapen.
När tyskarna inledde sitt anfall var bombmålen koncentrerade till de brittiska flygbaserna. Det var absolut förbjudet att bomba London. En tysk bombplansbesättning flög vilse i dåligt väder och kunde inte hitta sitt mål. När bränslet började vara på upphällningen fällde man sin bomblast och återvände till Tyskland. Bomblasten träffade en skola utanför London och den brittiska propaganda apparaten blåste upp händelsen.
Några dagar senare anföll en liten brittisk bombplansstyrka Berlin som vedergällning. Göring som hade lovat att han skulle få kallas Smith om Berlin bombades blev vansinnig (-are). Hitler frågade det tyska folket om man ville ha "der totale krieg" och trots att tyskarna var på väg att tvinga ned det brittiska jaktflyget ändrades målvalet och London blev huvudmålet.
Britterna lyckade reparera sin flygbaser och kunde efter ett tag vända en förestående förlust till en seger och den tyska invasionen ställdes in.
Vad som sedan hände med gigantiska värnpliktsarméer, civilbefolkning, terrorbombningar och andra grymheter kan bara hänföras till människans grymhet, behov av hämnd och andra djuriska instinkter.
Kanske måste detta det svåraste av alla yrken överlåtas till professionella militärer.
Militärer anser att krig är en alltför allvarlig verksamhet för att kunna överlåtas till politiker medan politiker anser krig är alltför allvarligt för att kunna överlåtas till militärer.
Krig är en "naturkatastrof" skapad av människor och borde kunna undvikas.
Kan krig undvikas genom en total nedrustning?
Svaret är nej och motivet är att brott och lagöverträdelser i ett land inte kommer att upphöra om polis och åklagarväsende avvecklas lika lite som att brott mot internationella lagar och regler inte kommer att upphöra utan nationella krigsmakter. Försöken att genom FN skapa internationella lagar och internationella militära styrkor för att säkerställa att dessa regler uppfylls har inte fungerat särskilt väl.
Tyvärr måste vi konstatera att vi tvingas ha en militär förmåga för att kunna hävda vårt territorium och vår rätt i internationella frågor.
Men mitt tyckande i denna fråga handlar mer om hur denna förmåga skall vara utformad.
Vi kan till att börja med vara överens om att förmågan skall vara balanserad mot det aktuella omvärldsläget och rådande militära hot.
Frågan är istället om förmåga åstadkoms med volym och folkvilja eller om den åstadkoms med högteknologiska vapen, kompetent personal och politisk vilja?
En intressant historisk tillbakablick till "Slaget om Storbritannien" är intressant och visar hur britterna avsiktligt "offrade" Londons civilbefolkning för att rädda sitt flygvapen.
När tyskarna inledde sitt anfall var bombmålen koncentrerade till de brittiska flygbaserna. Det var absolut förbjudet att bomba London. En tysk bombplansbesättning flög vilse i dåligt väder och kunde inte hitta sitt mål. När bränslet började vara på upphällningen fällde man sin bomblast och återvände till Tyskland. Bomblasten träffade en skola utanför London och den brittiska propaganda apparaten blåste upp händelsen.
Några dagar senare anföll en liten brittisk bombplansstyrka Berlin som vedergällning. Göring som hade lovat att han skulle få kallas Smith om Berlin bombades blev vansinnig (-are). Hitler frågade det tyska folket om man ville ha "der totale krieg" och trots att tyskarna var på väg att tvinga ned det brittiska jaktflyget ändrades målvalet och London blev huvudmålet.
Britterna lyckade reparera sin flygbaser och kunde efter ett tag vända en förestående förlust till en seger och den tyska invasionen ställdes in.
Vad som sedan hände med gigantiska värnpliktsarméer, civilbefolkning, terrorbombningar och andra grymheter kan bara hänföras till människans grymhet, behov av hämnd och andra djuriska instinkter.
Kanske måste detta det svåraste av alla yrken överlåtas till professionella militärer.
tisdag 31 mars 2009
Därför behövs ett nytt personalförsörjningssystem i Försvarsmakten
Vi är många som förundrats över hur man på så kort tid lyckats eliminera den svenska militära förmågan (hemförlovade krigsorganisationen) från att i varje fall kunna fördröja en militär invasion till dagens tre (3) insatsbataljoner.
Men mer än 20 000 personer är anställda i Försvarsmakten och om bara 50% av dessa kunde användas i väpnad strid skulle antalet bataljoner kunna ökas till 13.
Tyvärr har det blivit så att ett yrkesbefäl som passerat 30 år börjar leta sig efter en befattning av administrativ karaktär. Dessa befattningar har blivit fler och fler, inte bara inom planering och ekonomi utan omfattar i dag allt man kan tänka sig.
De yrkesbefäl som tror att de fortfarande kan göra karriär ser till att inte vara längre tid än två år på samma befattning och det viktigaste är inte att åstadkomma något utan istället att inte göra något fel.
Nu har man försiktigt infört ett tvåbefälssystem baserat på brittisk och NATO-tradition. Det är nog bra om genomförandet görs rätt.
Men den stora frågan återstår och där finns endast två alternativ.
1. Man behåller nuvarande anställnings- och trygghetssystem och alla måste vara beredda att utföra det arbete (väpnad strid från lägsta till högsta nivå) under hela sin anställningstid.
2. Man inför ett nytt personalförsörjningssystem med anställningstider anpassade till behoven. En menig soldat utbildas och tjänstgör under 4 till 5 år kopraler utbildas och tjänstgör 6 till 7 år och så vidare. Kaptener tjänstgör 20 till 22 år i den befattning han utbildats för och så vidare. Administrativa befattningar minimeras och kan med fördel bemannas med civil kompetens.
Men mer än 20 000 personer är anställda i Försvarsmakten och om bara 50% av dessa kunde användas i väpnad strid skulle antalet bataljoner kunna ökas till 13.
Tyvärr har det blivit så att ett yrkesbefäl som passerat 30 år börjar leta sig efter en befattning av administrativ karaktär. Dessa befattningar har blivit fler och fler, inte bara inom planering och ekonomi utan omfattar i dag allt man kan tänka sig.
De yrkesbefäl som tror att de fortfarande kan göra karriär ser till att inte vara längre tid än två år på samma befattning och det viktigaste är inte att åstadkomma något utan istället att inte göra något fel.
Nu har man försiktigt infört ett tvåbefälssystem baserat på brittisk och NATO-tradition. Det är nog bra om genomförandet görs rätt.
Men den stora frågan återstår och där finns endast två alternativ.
1. Man behåller nuvarande anställnings- och trygghetssystem och alla måste vara beredda att utföra det arbete (väpnad strid från lägsta till högsta nivå) under hela sin anställningstid.
2. Man inför ett nytt personalförsörjningssystem med anställningstider anpassade till behoven. En menig soldat utbildas och tjänstgör under 4 till 5 år kopraler utbildas och tjänstgör 6 till 7 år och så vidare. Kaptener tjänstgör 20 till 22 år i den befattning han utbildats för och så vidare. Administrativa befattningar minimeras och kan med fördel bemannas med civil kompetens.
onsdag 25 mars 2009
Ny organisation en nödvändighet - skriver moderata riksdagsmän
Regeringens förslag till inriktning av det nya försvaret ökar antalet soldater och förband som är omedelbart tillgängliga. Förbanden blir mer flexibla och anpassade för att klara framtidens säkerhetspolitiska utmaningar.
Försvarsmaktens insatsorganisation ska bestå av 50 000 personer som med kort varsel kan sättas in både inom och utanför Sverige. Detta är en väsentlig ökning från dagens försvar där cirka 10 000 personer kan stå redo inom ett år. Den nya organisationen ska bestå av stående och kontrakterade förband. Detta för att öka tillgängligheten och undvika att sätta upp särskilda förband för utlandstjänst som sedan hemförlovas när uppdraget är slutfört.
Grunden för den nya inriktningen av försvaret är bedömningen att det idag inte går att se något invasionshot mot Sverige. Det är dessutom mycket svårt att se en situation där en väpnad konflikt drabbar något av våra grannländer men inte Sverige, och tvärt om. Försvarsmakten ska i första hand försvara Sveriges suveränitet. Detta görs inte enbart vid våra egna gränser utan också genom att hindra och hantera konflikter i vårt närområde och övriga världen.
I arbetet med propositionen har regeringen bland annat haft underlag
i form av Försvarsmaktens egen perspektivstudie, två rapporter från Försvarsberedningen, frivilligutredningen, delbetänkande från pliktutredningen med mera.
Vi i den moderata försvarskommittén, har deltagit i arbetet med propositionen genom en aktiv dialog med försvarsdepartementet. Det är naturligt att våra åsikter inte alltid stämmer helt överens med övriga Allianspartiers, kompromisser är emellertid en förutsättning för en stabil Alliansregering.
Armén
Arméns tillgängliga insatsförmåga ökas från tre till åtta insatsbataljoner om vardera cirka 800-1000 personer. Dessa ska dessutom kunna förstärkas och samverka med enheter från flygvapnet och marinen. Arméns förband ska vara flexibla och kunna samverka också med förband från andra länder. Enheterna ska lätt kunna sättas samman efter behov och kunna förflyttas inom och utanför landets gränser.
Det ska även finnas ett antal reservbataljoner vilka ska utrustas med befintlig materiel liksom ett stridsvagnskompani (14 stridsvagnar) som ska förrådsställas på Gotland. Tillgång till reservenheter är något som vi moderater har föreslagit i ett tidigt skede. Dessa förband får längre beredskapstid
och ska inte ingå i insatsorganisationen.
Marinen och Flygvapnet
Flygvapnet ska bestå av fyra divisioner
om totalt cirka 100 JAS 39 C/D. Med en försvarsbudget i balans innebär 2009 en väsentlig ökning i antal flygtimmar både för helikopter- och stridsflygförband.
Flottans förband ska vidmakthållas och med en ny princip för personalförsörjning ökar tillgängligheten.
Regeringen aviserar ersättning av dagens stödfartyg och på längre sikt även ersättning för äldre ytstridsfartyg.
Hemvärnet
Hemvärnet utvecklas till en nationell skyddsstyrka med högre ambition och bättre utrustning än dagens hemvärn. Försvarsmakten meddelade i sitt underlag den 30 januari att endast 13 200 hemvärnsoldater fullgör sina tjänstgöringskontrakt. Regeringen vill nu öka detta antal till 22 000 varav 17 000 i den nationella insatsstyrkan.
Värnplikten
Idag gör mellan 5 000 och 8 000 personer värnplikten varje år. Därmed är det tveksamt om man kan säga att vi har en allmän värnplikt. Regeringens inriktning är att framtidens insatsförband ska bestå av frivilligt rekryterad personal. Detta har även Försvarsmakten själva föreslagit. En mindre del av personalen kommer att var anställda i stående förband och huvuddelen i kontraktsförband som står till Försvarsmaktens förfogande.
Värnplikten ska fortfarande finnas kvar, men inte användas i fredstid. Hur detta system ska se ut i detalj presenterar den pågående pliktutredningen i juni. Därefter fattas ett särskilt riksdagsbeslut om försvarets personalförsörjning.
Sammanfattning
Regeringens förslag innebär ökad försvarsförmåga. Försvarsmakten får förband som är anpassningsbara efter rådande situation och framförallt omedelbart tillgängliga.
Carlsson återkommer med lite ingående kommentarer till detta. Det är främst frågor avseende administrationens utformning och storlek, bibehållande av en ålderdomlig försvarsgrensstruktur, hur personalarvet anpassas, varför man på så kort tid kunde avveckla en försvarsförmåga som skulle kunna motstå en invasion till dagens organisation som mest utgör ett exportstöd och med stor ansträngning kan ställa upp med en insatsstyrka för internationell tjänst vars volym är mindre än tidigare, hur personalförsörjningssystemet skall utformas i detalj och några ytterligare frågor.
Försvarsmaktens insatsorganisation ska bestå av 50 000 personer som med kort varsel kan sättas in både inom och utanför Sverige. Detta är en väsentlig ökning från dagens försvar där cirka 10 000 personer kan stå redo inom ett år. Den nya organisationen ska bestå av stående och kontrakterade förband. Detta för att öka tillgängligheten och undvika att sätta upp särskilda förband för utlandstjänst som sedan hemförlovas när uppdraget är slutfört.
Grunden för den nya inriktningen av försvaret är bedömningen att det idag inte går att se något invasionshot mot Sverige. Det är dessutom mycket svårt att se en situation där en väpnad konflikt drabbar något av våra grannländer men inte Sverige, och tvärt om. Försvarsmakten ska i första hand försvara Sveriges suveränitet. Detta görs inte enbart vid våra egna gränser utan också genom att hindra och hantera konflikter i vårt närområde och övriga världen.
I arbetet med propositionen har regeringen bland annat haft underlag
i form av Försvarsmaktens egen perspektivstudie, två rapporter från Försvarsberedningen, frivilligutredningen, delbetänkande från pliktutredningen med mera.
Vi i den moderata försvarskommittén, har deltagit i arbetet med propositionen genom en aktiv dialog med försvarsdepartementet. Det är naturligt att våra åsikter inte alltid stämmer helt överens med övriga Allianspartiers, kompromisser är emellertid en förutsättning för en stabil Alliansregering.
Armén
Arméns tillgängliga insatsförmåga ökas från tre till åtta insatsbataljoner om vardera cirka 800-1000 personer. Dessa ska dessutom kunna förstärkas och samverka med enheter från flygvapnet och marinen. Arméns förband ska vara flexibla och kunna samverka också med förband från andra länder. Enheterna ska lätt kunna sättas samman efter behov och kunna förflyttas inom och utanför landets gränser.
Det ska även finnas ett antal reservbataljoner vilka ska utrustas med befintlig materiel liksom ett stridsvagnskompani (14 stridsvagnar) som ska förrådsställas på Gotland. Tillgång till reservenheter är något som vi moderater har föreslagit i ett tidigt skede. Dessa förband får längre beredskapstid
och ska inte ingå i insatsorganisationen.
Marinen och Flygvapnet
Flygvapnet ska bestå av fyra divisioner
om totalt cirka 100 JAS 39 C/D. Med en försvarsbudget i balans innebär 2009 en väsentlig ökning i antal flygtimmar både för helikopter- och stridsflygförband.
Flottans förband ska vidmakthållas och med en ny princip för personalförsörjning ökar tillgängligheten.
Regeringen aviserar ersättning av dagens stödfartyg och på längre sikt även ersättning för äldre ytstridsfartyg.
Hemvärnet
Hemvärnet utvecklas till en nationell skyddsstyrka med högre ambition och bättre utrustning än dagens hemvärn. Försvarsmakten meddelade i sitt underlag den 30 januari att endast 13 200 hemvärnsoldater fullgör sina tjänstgöringskontrakt. Regeringen vill nu öka detta antal till 22 000 varav 17 000 i den nationella insatsstyrkan.
Värnplikten
Idag gör mellan 5 000 och 8 000 personer värnplikten varje år. Därmed är det tveksamt om man kan säga att vi har en allmän värnplikt. Regeringens inriktning är att framtidens insatsförband ska bestå av frivilligt rekryterad personal. Detta har även Försvarsmakten själva föreslagit. En mindre del av personalen kommer att var anställda i stående förband och huvuddelen i kontraktsförband som står till Försvarsmaktens förfogande.
Värnplikten ska fortfarande finnas kvar, men inte användas i fredstid. Hur detta system ska se ut i detalj presenterar den pågående pliktutredningen i juni. Därefter fattas ett särskilt riksdagsbeslut om försvarets personalförsörjning.
Sammanfattning
Regeringens förslag innebär ökad försvarsförmåga. Försvarsmakten får förband som är anpassningsbara efter rådande situation och framförallt omedelbart tillgängliga.
Carlsson återkommer med lite ingående kommentarer till detta. Det är främst frågor avseende administrationens utformning och storlek, bibehållande av en ålderdomlig försvarsgrensstruktur, hur personalarvet anpassas, varför man på så kort tid kunde avveckla en försvarsförmåga som skulle kunna motstå en invasion till dagens organisation som mest utgör ett exportstöd och med stor ansträngning kan ställa upp med en insatsstyrka för internationell tjänst vars volym är mindre än tidigare, hur personalförsörjningssystemet skall utformas i detalj och några ytterligare frågor.
söndag 15 mars 2009
Värnpliktsförsvar vs yrkesförsvar återigen
Under det gamla "goda" invasionsförsvarets dagar frågade jag en gång ett ungt befäl vad hans viktigaste uppgift var. Han svarade snabbt och med fast blick riktad mot mig. - Min viktigaste uppgift är att utbilda soldater! Jag frågade om han inte var krigsplacerad och om uppgiften som krigsförbandschef inte vara viktigare. Han svarade att detta bara var viktigt vart fjärde år. Efter lite diskuterande enades vi om uppgiften som som krigsförbandschef var viktigast och att det var underförstått i hans tidigare svar.
Men nog hade det unga befälets pedagogiska kunskaper kommit till nytta vid en eventuell mobilisering. Frågan är bara, hade hans kunskaper varit tillräckliga för att komplettera utbildningen? Jag tror inte det.
Visst finns det gigantiska fördelar med att ha ett värnpliktsförsvar som bland annat medger att urvalet för att hitta rätt person till rätt befattning kan göras på hela folket.
Tyvärr har värnpliktsförsvaret inneburit en mängd nackdelar för utformningen av försvarsförmågan. Under en lång period var det angeläget att varje försvarsgren och även truppslag utnyttjade så stor del av värnpliktsvolymen som möjligt. Ju fler värnpliktiga som utbildades desto större organisation kunde man motivera och detta påverkade direkt anslagets storlek.
Det var således ont om organisationsförslag där man minskade numerären, särskilt bland värnpliktiga.
Lite lustigt blev det när en utredning om brigadstaber och fördelningstaber presenterades. Här hade man tagit ut steget ordentligt och nu presenterades staber på flera hundra personer. (Kanske var det egna karriärmöjligheter man tänkte på)
Hur som helst volymen var det inget fel på. Men förmågan var det lite sämre ställt med. Utan vare sig ordentligt understöd, möjligheter till snabba eldöppnandet vid sammanstöt under förflyttning, splitterskydd, samband och eforderlig eldkraft skulle dessa snabba manöverförband slå en mekaniserad angripare.
Hade man inriktat sig på att ta terräng som fienden inte behärskade, tagit den, försvarat den och sedan upprepat det hela gång på gång tills dess att fiendens rörlighet var ordentligt begränsad hade man kanske haft någon framgång men minorna lämnades som regel på trossarna!
Varför måste vi överge värnpliktsförsvaret till förmån för ett yrkesförsvar och vad innebär det egentligen? Svaret är entydigt och enkelt!
Försvarsmaktens personal måste genomgå en omfattande kompetenshöjning avseende väpnad strid på lägsta nivå.
Hur skall tillräcklig rekryteringen kunna ske?
Med tillräckliga incitament (lön och anda förmåner) är det möjligt att rekrytera!
Hur skall detta betalas?
Genom minskning av en onödig och gigantisk administration, anpassning av nivåhöjande vidareutbildning till behoven och minskning av fast anställd personal till förmån för yrkessoldater. (Även civilanställdas uppgifter kan övervägas att skötas av korttidsanställa soldater)
Men nog hade det unga befälets pedagogiska kunskaper kommit till nytta vid en eventuell mobilisering. Frågan är bara, hade hans kunskaper varit tillräckliga för att komplettera utbildningen? Jag tror inte det.
Visst finns det gigantiska fördelar med att ha ett värnpliktsförsvar som bland annat medger att urvalet för att hitta rätt person till rätt befattning kan göras på hela folket.
Tyvärr har värnpliktsförsvaret inneburit en mängd nackdelar för utformningen av försvarsförmågan. Under en lång period var det angeläget att varje försvarsgren och även truppslag utnyttjade så stor del av värnpliktsvolymen som möjligt. Ju fler värnpliktiga som utbildades desto större organisation kunde man motivera och detta påverkade direkt anslagets storlek.
Det var således ont om organisationsförslag där man minskade numerären, särskilt bland värnpliktiga.
Lite lustigt blev det när en utredning om brigadstaber och fördelningstaber presenterades. Här hade man tagit ut steget ordentligt och nu presenterades staber på flera hundra personer. (Kanske var det egna karriärmöjligheter man tänkte på)
Hur som helst volymen var det inget fel på. Men förmågan var det lite sämre ställt med. Utan vare sig ordentligt understöd, möjligheter till snabba eldöppnandet vid sammanstöt under förflyttning, splitterskydd, samband och eforderlig eldkraft skulle dessa snabba manöverförband slå en mekaniserad angripare.
Hade man inriktat sig på att ta terräng som fienden inte behärskade, tagit den, försvarat den och sedan upprepat det hela gång på gång tills dess att fiendens rörlighet var ordentligt begränsad hade man kanske haft någon framgång men minorna lämnades som regel på trossarna!
Varför måste vi överge värnpliktsförsvaret till förmån för ett yrkesförsvar och vad innebär det egentligen? Svaret är entydigt och enkelt!
Försvarsmaktens personal måste genomgå en omfattande kompetenshöjning avseende väpnad strid på lägsta nivå.
Hur skall tillräcklig rekryteringen kunna ske?
Med tillräckliga incitament (lön och anda förmåner) är det möjligt att rekrytera!
Hur skall detta betalas?
Genom minskning av en onödig och gigantisk administration, anpassning av nivåhöjande vidareutbildning till behoven och minskning av fast anställd personal till förmån för yrkessoldater. (Även civilanställdas uppgifter kan övervägas att skötas av korttidsanställa soldater)
tisdag 24 februari 2009
Ett folkförankrat försvar med erforderlig förmåga!
Det var stora löften som gavs av försvarsminister Tolgfors under riksdagsdebatten om försvarets utformning. Menade han, ett försvar som kan användas i dag för att värna nationen mot de militära hot som finns i dag och som kan anpassas till militära hot i framtiden? Ett försvar som kan användas i närområdet och även göra internationella insatser för fred och säkerhet?
Även om en formulering om att åtagandet att försvara nationen inte skulle göras utan stöd från andra länder och att förmågan att anpassas till framtida hot inte fanns med så fanns ändå en tendens till "folkförankring" i målbeskrivningen.
Det är alldeles tydligt att svenska folket inte anser att säkerhet skapas genom att den svenska försvarsmakten gör "internationella insatser" som många gånger innebär att vi tvingas röra om i oroshärdar som vi inte varit med om att skapa.
Så till frågan om "medlen" hur och på vilket sätt erforderlig militär förmåga skall åstadkommas.
Efter 2:a världskrigets slut avvecklades alla stora arméer i väst medan man i öst fortsatte att satsa på mekanisering (stridsvagnar) som skulle passa bra i en kombination av taktiska kärnvapen. USA fortsatte istället att utveckla sina hangarfartyg och marinkårsförband för att snabbt kunna bevaka och göra insatser i olika intresseområden i världen.
I Sverige fortsatte vi att reparera alla brister som funnits vid 2:a världskrigets utbrott. Alla värnpliktiga utbildades och huvuddelen krigsplacerades i förband som många gångar saknade utrustning och bara fanns på en personallista. Undantaget var flygvapnet som nu fick ta hand om den svenska flygplansindustrins produktion. Och under en kort period ansågs Sverige förfoga över världens fjärde största flygvapen.
Så började försvarsanlaget att skäras ned. Det började egentligen redan vid 1967 års beslut och fortsatte sedan med undantag av en period av borgerligt styre då dåvarande försvarsminister Anders Björck köpte upp så mycket som möjligt av splitterskyddade stridsfordon och då även en modern stridsvagn anskaffades.
Under en kort period hade den svenska Försvarsmakten både personellt innehåll (om än med tvivelaktig utbildningnivå mot de uppgifter som de skulle kunna ställas emot) och materiellt innehåll. Fast anställd personal utan krigsplacering riskerade dessutom sin anställningstrygghet.
Men den borgerliga regeringen avlöstes av en ny regering och anslagsminskningarna fortsatte. I tron att kunna bli mindre men vassare lades det ena, främst infanteriregementen och flygflottijer ned. Men kostnaderna blev kvar, tillfälligt trodde man i den högsta ledningen. Förklaringarna är många. Omställningar, nyinvesteringar (som inte utnyttjades på grund av nya nedläggningar) och fördyringar av materiel på grund av mindre serier och långa kontrakt och inte minst "hyreshöjningar".
En uppgift som jag inte kunnat få bekräftad uppger att hyrorna av Försvarsmaktens områden och lokaler 1999 var 2,1 mdr (i dagens penningvärde) och hade 2009 stigit till 2,4 mdr trots att antalet förband minskat med 80%.
Att man inom Försvarsmakten inte påtalat detta utan lojalt flyttar mellan det ena marknadsmässigt på tok för dyra området till det andra med nyinvesteringar som följd kan bara betyda att den ena handen inte vet vad den andra gör.
Att både debatt och åtgärder tycks vara förvirrade är i perspektivet inte så konstigt.
Men åter till medlen.
Att volym inte är liktydigt med förmåga utan istället snarare är ett latent logistiskt problem anser jag inte behöver bevisas mer utförligt, särskilt i dagens informationssamhälle.
Med det föreslagna personalförsörjngssystemet, om det genomförs rätt, kan den svenske soldaten få den erforderliga utbildning och övning som den svåraste av alla uppgifter kräver - väpnad strid.
Möjligheterna att rekrytera och göra ett bra urval är helt och hållet beroende på vilka incitament som erbjuds. Enligt uppgift har 10 000 anmält sig som sökande till nästa svenska insats i Afghanistan.
Den viktiga folkförankringen har aldrig varit något problem i vare sig USA eller Storbritannien som är länder med lång erfarenhet av yrkesförsvar.
Och skulle vi inte kunna ha soldater anställda skulle vi inte heller kunna ha fast anställda yrkesofficerare eller ens poliser som är den enda yrkesgrupp som får använda dödligt våld i sin yrkesutövning.
Ett folkförankrat försvar är ett försvar som utför de uppgifter, som svenska folket efterfrågar; skapar säkerhet för nationen Sverige!
Även om en formulering om att åtagandet att försvara nationen inte skulle göras utan stöd från andra länder och att förmågan att anpassas till framtida hot inte fanns med så fanns ändå en tendens till "folkförankring" i målbeskrivningen.
Det är alldeles tydligt att svenska folket inte anser att säkerhet skapas genom att den svenska försvarsmakten gör "internationella insatser" som många gånger innebär att vi tvingas röra om i oroshärdar som vi inte varit med om att skapa.
Så till frågan om "medlen" hur och på vilket sätt erforderlig militär förmåga skall åstadkommas.
Efter 2:a världskrigets slut avvecklades alla stora arméer i väst medan man i öst fortsatte att satsa på mekanisering (stridsvagnar) som skulle passa bra i en kombination av taktiska kärnvapen. USA fortsatte istället att utveckla sina hangarfartyg och marinkårsförband för att snabbt kunna bevaka och göra insatser i olika intresseområden i världen.
I Sverige fortsatte vi att reparera alla brister som funnits vid 2:a världskrigets utbrott. Alla värnpliktiga utbildades och huvuddelen krigsplacerades i förband som många gångar saknade utrustning och bara fanns på en personallista. Undantaget var flygvapnet som nu fick ta hand om den svenska flygplansindustrins produktion. Och under en kort period ansågs Sverige förfoga över världens fjärde största flygvapen.
Så började försvarsanlaget att skäras ned. Det började egentligen redan vid 1967 års beslut och fortsatte sedan med undantag av en period av borgerligt styre då dåvarande försvarsminister Anders Björck köpte upp så mycket som möjligt av splitterskyddade stridsfordon och då även en modern stridsvagn anskaffades.
Under en kort period hade den svenska Försvarsmakten både personellt innehåll (om än med tvivelaktig utbildningnivå mot de uppgifter som de skulle kunna ställas emot) och materiellt innehåll. Fast anställd personal utan krigsplacering riskerade dessutom sin anställningstrygghet.
Men den borgerliga regeringen avlöstes av en ny regering och anslagsminskningarna fortsatte. I tron att kunna bli mindre men vassare lades det ena, främst infanteriregementen och flygflottijer ned. Men kostnaderna blev kvar, tillfälligt trodde man i den högsta ledningen. Förklaringarna är många. Omställningar, nyinvesteringar (som inte utnyttjades på grund av nya nedläggningar) och fördyringar av materiel på grund av mindre serier och långa kontrakt och inte minst "hyreshöjningar".
En uppgift som jag inte kunnat få bekräftad uppger att hyrorna av Försvarsmaktens områden och lokaler 1999 var 2,1 mdr (i dagens penningvärde) och hade 2009 stigit till 2,4 mdr trots att antalet förband minskat med 80%.
Att man inom Försvarsmakten inte påtalat detta utan lojalt flyttar mellan det ena marknadsmässigt på tok för dyra området till det andra med nyinvesteringar som följd kan bara betyda att den ena handen inte vet vad den andra gör.
Att både debatt och åtgärder tycks vara förvirrade är i perspektivet inte så konstigt.
Men åter till medlen.
Att volym inte är liktydigt med förmåga utan istället snarare är ett latent logistiskt problem anser jag inte behöver bevisas mer utförligt, särskilt i dagens informationssamhälle.
Med det föreslagna personalförsörjngssystemet, om det genomförs rätt, kan den svenske soldaten få den erforderliga utbildning och övning som den svåraste av alla uppgifter kräver - väpnad strid.
Möjligheterna att rekrytera och göra ett bra urval är helt och hållet beroende på vilka incitament som erbjuds. Enligt uppgift har 10 000 anmält sig som sökande till nästa svenska insats i Afghanistan.
Den viktiga folkförankringen har aldrig varit något problem i vare sig USA eller Storbritannien som är länder med lång erfarenhet av yrkesförsvar.
Och skulle vi inte kunna ha soldater anställda skulle vi inte heller kunna ha fast anställda yrkesofficerare eller ens poliser som är den enda yrkesgrupp som får använda dödligt våld i sin yrkesutövning.
Ett folkförankrat försvar är ett försvar som utför de uppgifter, som svenska folket efterfrågar; skapar säkerhet för nationen Sverige!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)