Mål, medel, syften, ansvar och hemlig prislapp för Tchad

Skall den svenska säkerhetspolitikens mål vara att Sverige inte skall bli inblandat i krig med andra länder och att hålla svenskarna utanför militära konflikter?
"Tänkte inte på det" sa väl någon hög militär eller politiker som vill att vi skall doppa fingrarna i ännu ett getingbo.
Nationsgränser suddas ut och ekonomier flätas samman även om vi behållit vår svenska krona med kungen på. Och naturligvis måste säkerhetspolitiken föras utanför landets gränser. Varför skulle vi annars betala vår avgift till EU. Men att tro att svensk säkerhetspolitik skapas genom att vi kastar oss över den ena (hopplösa) uppgiften efter den andra utan att säkerställa att vi har någon förmåga att skydda vår egen nation mot väpnat angrepp är helt fel. Nej, jag menar inte att vi skall ha en numerär på närmare miljonen soldater som vi en gång påstod oss kunna förse med uniformer och några portioner ärtsoppa. Nej, vi måste kunna ha en förmåga som balanserar mot omvärldens förmåga (och möjliga hot).
Och kanske kan den förmågan vara lika med eller ganska nära den "kritiska massan" för att vidmakthålla och utveckla de kompetenser (inom området väpnad strid) som har en framtid.
Internationella insatser måste vägas mot Sveriges säkerhetspolitiska intressen och kanske är möjligheten till kompetesnutveckling ett nog så gott skäl för de internationella insatserna även om detta inte kan uttalas av politiker.

Klart är att prislappen för Tchad blir gigantisk och hur får vi betalt av de andra nationerna för den infrastruktur vi bygger och lämnar kvar?

Jag tyckte mig höra att försvarsministern inte var nöjd med Försvarsmaktens överskridande av budget utan att ha fått någon ansvarig namngiven. -"Lycka till Sten", men det ekonomiska budgetsystemet är så inflätat med budgetmedel, internpriser, investeringar som bestämmer internpriserna att ingen någonsin kommer att kunna ställas till ansvar.

Men varför kan inte den ålderdomliga försvarsgrensstrukturen avskaffas. En helt förlegad struktur vars enda syfte måste vara att behålla socialgruppsindelningen inom Försvarsmakten. Naturligtvis innebär detta att en stor mängd generaler, amiraler, överstar, kommendörer, överstelöjtnanter, kommendörkaptener och någon major och örlogskapten blir utan arbete men organisationens trovärdighet räddas. Ett enkelt val - eller?

Kanske kan den svenska Försvarsmakten komma rätt till slut!

Det var med stort intresse jag såg och hörde försvarsministerns anförande på Folk och Försvars konferens i år. Och nog tyckte jag att han hade bra och goda synpunkter. Tydligheten var välgörande men Försvarsmaktens administration är inte bara väldig i sin volym, den har förmåga att leva ett eget liv och allt som kan hota den bekämpas. Den kan jämföras med den väldiga datamaskinen i Stanley Kubricks film, År 2001 Ett Rymdäventyr, eller vad den hette. Alla hot mot datamaskinen avvärjdes och metoder som mord var inte uteslutet.

Införande av ett tvåbefälssystem är välkommet, men är det inte så att NBO tillämpning medgav detta men att man inte vågat tillämpa systemet som det var tänkt eller tänkte man inte alls.

Yrkessoldater anställda på viss tid är också det medel som måste användas för att vidmakthålla och utveckla kompetensen, väpnad strid, på alla nivåer. Men inte för att i första hand klara av rekryteringen till "insats"-förband avsedda för internationella uppgifter utan för att just klara av vidmakthållandet och utvecklingen av kompetensen.

Men varför vågar försvarsministern inte säga något om att avveckla försvarsgrensstrukturen? En ålderdomlig struktur som för länge länge sedan överlevt sig själv och bara kan ha som uppgift att vidmakthålla socialgruppsindelningen inom Försvarsmakten. En funktionell struktur måste snarast införas. Det måste inte ta tid, det är nu som de smärtsamma men nödvändiga åtgårderna skall genomföras.

Kritiken mot Försvarsmaktens oförmåga att hålla sin budget torde ha framförts bakom stängda dörrar men anseendet har skadats under lång tid. Är det så att man inte kan räkna i excelarken eller vill man på detta sätt argumentera för mer pengar.
Att man inte kan hålla budgeten beror inte på att man inte ägnar sig åt att räkna pengar. Så gott som alla inom Försvarsmakten räknar pengar, eller budgetmedel. Men hur räknar man? Vad ingår i förbandsverksamhet? Var går gränsen mellan drift och investeringar? Varför ligger materielanslaget vid sidan om hanteringen? Är det för att FMV vill ha en möjlighet att motivera sin existens.

Inga militärpornografer i vår Försvarsmakt

Äntligen lägger nu Försvarsmaktens strategichef Jörgen Eriksson fram ett förslag om att inte utnyttja värnpliktslagen i fredstid. I stället skall 4500 unga män och kvinnor frivilligt få göra en 11 månaders militär utbildning för att sedan kunna anställas i fem år.

Denna förändring är efterlängtad och nödvändig men utformingen måste göras med stor försiktighet. Att systemet med automatik skulle ha folkförankring genom den korta anställningstiden och genom att soldaterna (och sjömännen, för Guds skull) på detta sätt skulle ges hög kunskapsnivå inom området väpnad strid håller inte. Å andra sidan är socialdemokraten Anders Karlssons ständiga gnäll om folkförankring inget att lyssna på. Om logiken skulle gälla så skulle vi inte kunna ha fast anställda poliser heller.
Det finns flera andra sätt att skapa folkförankring. Ett sätt är att utbilda alla ungdomar med syftet att skapa, just folkförankring. En sådan utbildning skulle kunna genomföras på en till två veckor och omfatta försvarsupplysning, självskydd (ABC) och lite överlevnad.

Men några farhågor finns och måste framföras. Hur skall rekrytering och urval göras? Hur säkerställer vi att de ungdomar som är intresserade inte tillhör kategorien överintresserade militära personer, något som redan nu visat sig förekomma i alltför stor omfattning med den "frivilliga" värnpliktstjänstgöringen. Lösningen är, betala bra, minst 20000 i månaden och gör en uttagningstest som "säkerställer" att rätt individer anställs. Pengarna till detta kan enkelt hämtas genom att administrationen minskas bl.a genom att hela försvarsgrensstrukturen "skrotas". Något som skulle gjorts för länge sedan. En struktur uppbyggd på gamla traditioner som bara kan ha ett enda syfte, att vidmakthålla socialgruppsindelningen och jobb för generaler och amiraler. Frågan är bara vilka soldater som i framtiden skall benämnas sjömän?

Varför gör så få lumpen i dag?

För många många år sedan gjorde jag "lumpen" eller min värnpliktstjänstgöring som det heter. Att den se´n kom att vara i hela sex år är en annan fråga. Att det kallades "lumpen" fick jag höra berodde på de lumpiga kläder de värnpliktiga tvingades gå i. Och visst såg vi lumpiga ut. Särskilt vid ett tillfälle under min utbildning till officer som jag måste berätta om. Under trupptjänstgöring hemma på regementet fick vi kadetter alltid ut nya fältuniformer och skräddaren sydde på truppslags- och gradbeteckningar. Stiligt skulle det vara, man var ju befäl.
Under det här tillfället när vi var som lumpigast hade vi just kommit till gamla P1 i Enköping där pansartruppernas kadett och aspirantskola fanns. Vi skulle nu gå något som kallades Aspirantskola II och vi hade precis hämtat ut vår utrustning som var allt annat än ny. Den gröna m/59 var mera grå än grön efter alltför många tvättar och trots att vi då var ganska smärta och vältränade, var kläderna alldeles för små.
Vår kurschef, en skåning, som inte hade haft med verkligheten att göra under lång tid hade den mycket dåliga smaken att vid vår första uppställning klaga på vår skoputs.
Det var väl första gången jag bröt samman. Men det här var alldeles för mycket för mig. Jag tog ett steg ur formeringen och anmälde formellt att jag hade något att säga och jag tror att jag sa något i den här stilen, - "hur i helvete kan majoren ha synpunkter på vår skoputs när vi i övrigt ser för jävliga ut"
Men åter till min fundering. På den tiden som vi gjorde lumpen hade alla soldater permissionuniform. Det fanns till och med regler för vilken mössa som skulle bäras vid vissa tider. Fältuniform fick bara bäras på regementsområdet och i dess omedelbara närhet som tex soldathemmet och kiosken bredvid. Om någon bröt mot dessa bestämmler tillrättavisades man omedelbart med flera dagars utegångsförbud.
Numera gör väldigt få "lumpen" och mycket få bär "daglig dräkt" (permissionuniform) utanför regementet. Man reser till och med med allmänna transportmedel i fältuniform, något som hade varit helt otänkbart för några år sedan. Till och med de lärare på Kungl. Krigskolan som bytte om till civila kläder när de åkte "kommunalt" till och från skolan hade haft svårigheter att tänka sig den klädseln.
Nu sitter till och med höga officerare, brigadgeneraler, och låter sig intervjuvas i TV iklädda just grönspräcklig eller beigespräcklig fältuniform. Att få i dag gör "lumpen" vet vi men varför måste höga militärer uttala sig så att inget man säger kan tas som intäckt på en klar uppfattning. Ju högre upp desto diffusare formulering - kanske ett säkert sätt att aldrig behöva ta ansvar för vad man sagt. Annat var det förr då alla gjorde "lumpen"

Apropå försvarsministerns öknamn "Tomhylsan"

Jag har inte följt den nye försvarsministerns arbete särskilt ingående men att så snabbt få ett öknamn, ger i alla fall mig indikationen att han försöker göra något och att han redan trampat på ömma fötter. Jag hörde i alla fall tydligt att han talade om två uppgifter för Försvarsmakten, att långsiktigt ha en beredskap mot väpnade angrepp mot Sverige och att kunna göra internationella fredsskapande eller fredsbevarande insatser.
Fortsätt att trampa på det finns gott om ömma fötter i din omgivning.

Att ha rätt är ingen merit!

En tragisk olycka med två militära helikoptrar där fyra besättningsmedlemmar omkom har inträffat. Alf Ingesson-Thoor, flygpsykolog och pilot som förresten borde ha gått i pension vid det här laget, säger i ett uttalande att man flyger för lite. Så är det nog men varför?
I mina tidigare inlägg har jag hävdat att Försvarsmakten i den säkerhetspolitiska situationen som statsmakten förlitar sig till borde ha uppgiften "långsiktig beredskap" och att verksamheten borde präglas av att vidmakthålla och utveckla kompetenserna, på alla nivåer, inom området väpnad strid.
För att kunna göra detta måste den kritiska massan hittas inom varje kompetensområde.

Om vi anser att vi i framtiden har behov av att kunna operera med ubåtar måste vi kanske ha tre, fyra eller fem stycken samt ett antal besättningar till dessa. Skall vi ha förmåga att uppträda i mekaniserad brigad måste det finnas minst en sådan med personal till alla befattningar. Skall vi ha transporthelikoptrar för att kunna understödja en luftburen bataljon måste man ha några stycken men alls inte det fulla antalet enligt den specifikation som framtagits för förbandet.

Det jag misstänker att man gjort hittills, är att alla materielinköp gjorts så att man köper så stor volym som möjligt och helst lite till, med den bistra konsekvensen att man inte har råd att använda prylarna. I fallet med militära piloter, är man alldeles för många, särskild de som inte flyger "stridsflygplan"och alla vill flyga.
I vanlig svensk demokratisk ordning får alla flyga lite grann. Det riktiga hade varit att man avskiljde det antal piloter som inte behövs. Många av dessa lyckades också förhandla sig till ett mycket gynnsamt löneavtal med hänsyn till den hårda konkurrensen från den civila marknaden.

Avtalet slöts också precis när den civila pilotmarknaden brakade ihop och mängder av civila piloter blev arbetslösa. I dag börjar efterfrågan på civila piloter sakta att öka och möjligen kan militära piloter kunna konkurera med de civilt utbildade. Visserligen är lönerna lägre och arbetet många gånger slitsamt men flyga får de göra.

Men den svenska Försvarsmakten har en lång och god tradition att alltid vara "ur fas".

Bra att du avgår Mikael Odenberg - men inte av skälet att försvarsanslaget skärs ner!

Det svenska försvaret har under många, många år varit föremål för våra politikers experimentlusta. Under sextiotalet började politiker att undergräva auktoriteten hos befälen med att ta bort hälsningsplikt och förändra möjligheterna till bestraffningar. (Hälsningsplikten kanske var ålderdomlig och hade bara betydelse för de befäl som möjligen inte var begåvade med de erforderliga ledaregenskaperna, förändringarna i bestraffningshänseende innebar att istället för "tre dar i buren" blev straffet en civil dom som följde individen för resten livet)

Under sjuttiotalet höjdes pensionsåldern för huvvudelen av den militära personalen från 50 till 60 år. För att kunna ta hand om detta "tillskott" av personal i åldersgruppen 50 till 60 år inrättades ett stort antal befattningar av administrativ karaktär. Något tillskott av äldre, erfarna befäl till utbildningsverksamheten märktes inte.

Samtidigt avskaffades underbefälskåren, en särskild instruktörskår som utvecklades efter 2:a världskriget. Överfuriren och Rustmästaren blev Fanjunkare, Sergeanten blev Fänrik, eller Löjtnant, Fanjunkaren och Förvaltaren blev Kaptener, Fänriken blev Löjtnant, Löjtnanten blev Kapten, Kaptenen blev efter några år Major, Majoren blev Överstelöjtnant och en särskild tjänsteställning infördes för de tidigare Överstelöjtnanterna som också blev förbannade.
Några år senare infördes ett helt nytt befälssystem som fick namnet NBO, Nya BefälsOrdningen. Här fanns inga underbefäl, underofficerare eller officerare. Nu benämndes alla fast anställda befäl, yrkesofficerare. Rekryteringen skulle kunna göras från alla värnpliktskategorier och den civila skolunderbyggnaden skulle vara högskolekompetens från gymnasieskolan. Behovet skulle styra vidareutbildningen vilket skulle betyda att de som inte gjorde karriär självmant skulle begära avsked. Det sista var aldrig uttalat men måste ha varit tanken.

Sedan följde ett antal organisatoriska experiment. Under en kort period, kortare än två år bestämdes att krigsförbandens organisation skulle styra både rekrytering, vidareutbildning och befattningar i fredsorganisationen. Under denna korta period blev ordningen närapå återställd.

Sovjetuniones sönderfall - möjligheter

Eftersom man gjort en bedömning att risken för väpnat angrepp mot Sverige under de närmaste tio till tjugo åren i det närmaste är obefintlig har utformningen av det svenska försvaret ifrågasatts. Möjligen kan bedömningen ifrågasättas med den snabba omvärlsdutveckling som vi ser i dag, men.....
Försvarsmakten svarade snabbt med en ominriktning från ett, vad man kallade, gammalmodigt invasionsförsvar till ett modernt insatsförsvar. Detta innebar att en stor mängd fasta befästningar revs, till stora kostnader samt att ett stort antal utbildningsregementen lades ned. Samtidigt infördes en ny generalsgrad och antalet överstar och generaler ökade trots stora avgångar.
Den besvärliga åldersstrukturen som pensionsålderhöjningen i allt väsentligt orsakat, försökte man komma tillrätta med genom att erbjuda olika åtgärder för att gå i pension vid 55 års ålder. Vid varje sådant genomfört åtgärdspaket pensionerades ett antal men de befattningar som lämnades fylldes fort av yngre kollegor som snabbt flydde den mer ansträngande och sämre betalda utbildningsverksamheten.

Men ominriktningen skulle kräva mycket större personalreduceringar än tidigare. Alla regementsnedläggningarna innebar naturligtvis att den lokalrekryterade personalen sökte sig andra yrken medan officerare i karriären "räddades" till nya befattningar i staber i Stockholmsområdet. Direktiv om personalreduceringar i olika enheter möttes med att officerare som slutat sin anställning med eller utan åtgärder anställdes som konsulter med i stort sett samma arbetsuppgifter med till avsevärt högre kostnader.

Försvarsindustrin ville inte acceptera minskade beställningar och lyckades med hjälp av Försvarets materielverks alla konsulter missuppfatta uppgiften.

Ingen kan förklara varför det svenska försvaret kostar (i stort sett) lika mycket som tidigare med bara en bråkdel av dess tidigare förmåga. Jämförelser med Finland har gjorts med samma nedslående resultat. Visserligen har Finland inga ubåtar men det kan knappast vara orsaken. Orsaken till att det svenska försvaret inte klarat av att minska sina kostnader står med all sannolikhet att finna i att alla förändringar som genomförts har åsatts en prislapp, oftast en hög sådan. Ingen har haft någon som helst anledning att försöka minska beloppet, med risk att bli ifrågasatt, således har alla eventuella överskott förbrukats. Att underbudgetera är, fortfarande enligt min mening, ett helt obekant uttryck.

Naturligtvis borde uppgiften ha formulerats först (med mätbara mål) och därefter hade anslagets storlek kunnat diskuterats - men hur stort tålamod kan man begära av en förtroendevald politiker med ansvar för hela landets väl och ve.

Bra att Du avgår Mikael Odenberg, men bara därför att Du blev ytterligare en i ledet av grundlurade politiker.

Försvarsmaktens nya inriktning måste vara "att vidmakthålla och utveckla kompetensen inom området väpnad strid" Detta innebär inte att vi skall försörja en gigantisk administrativ koloss som endast förmår att utreda sin egen framtid med alltför kända resultat. I stället måste Försvarsmakten utformas så att kompetensen inom de områden av komplexet väpnad strid som har en framtid kan vidmakthållas och utvecklas. Detta måste göras på alla nivåer, inte bara på de högsta nivåerna genom deltagande i seminarier och konferenser världen runt.

Att inte utnyttja värnpliktslagen utan istället tidsbegränsat anställa soldater med hög kvalitet, jämför vårt gamla fältflygarssystem, som kan vidmakthålla och utveckla kompetensen "väpnad strid" är medlet för att åstadkomma det självklara målet.

Men hur skall en yrkesofficerskår på ca 10 000 man kunna reduceras till ca 3000 och ersättas med ca 10 000 soldater med tidsbegränsad anställning med de medel som hittills funnits tillgängliga?

Citat av gammal överste, angående försvarets ekonomi;
"Att kunna göra av med alla dessa miljarder och inte åstadkomma mer, måste anses vara en administrativ bedrift"