Löfvéns säkerhetspolitik är oförsvarlig
Magnus Petersson, om att alliansfrihet inte är trovärdig utan ett starkt försvar.
Utvecklingen av svensk utrikes- och säkerhetspolitik över tid är ett perifert, underforskat och bortglömt tema, utträngt sedan länge från våra universitet och högskolor. Detta är unikt i ett internationellt perspektiv, okänt för de flesta och givetvis djupt tragiskt. Säkerhetsrådets initiativ att i en serie artiklar problematisera och diskutera de långa linjerna i svensk utrikes- och säkerhetspolitik är därför positivt.
Ledare
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
En informerad debatt även om dessa frågor är välbehövlig, inte minst i dessa tider då hoten tycks komma från alla håll samtidigt.
Sverige har lyckats hålla sig utanför krig i mer än två sekel, något som är unikt i ett internationellt perspektiv. Detta beror en hel del på tur, givetvis, men också på den förda utrikes- och säkerhetspolitiken.
“Turen" hänger samman med att stormakterna inte ansett sig ha ett starkt behov av svenskt territorium, för då skulle de ha dragit in Sverige vare sig vi ville det eller inte. “Skickligheten" har att göra med den förda politiken. Kärnan i Karl XIV Johans politik under första delen av 1800-talet var att etablera naturliga, försvarbara gränser (den skandinaviska halvön) och sträva efter att inte lägga sig i stormaktspolitiken.
Som Krister Wahlbäck påpekat utgick hans program från att Europas tvister rörde frågor som inte angick Sverige eller (underförstått) var alltför riskabla för Sverige att engagera sig i. Då man studerar modern svensk säkerhetspolitik är det lätt att se att Karl Johans politik pekar framåt.
Sverige har under de senaste två århundradena nästan helt konsekvent undvikit formella bindningar till stormakterna. Någon neutralitet i folkrättslig mening kunde visserligen inte upprätthållas under de två världskrigen, men Sverige drogs i alla fall inte in, vilket av regeringen ansågs vara det överordnade målet.
Under det kalla kriget ansåg regeringen att det, trots alliansfriheten, skulle bli ännu svårare att hålla Sverige utanför ett eventuellt tredje världskrig, men att ett svenskt inträde i en militärallians (NATO) helt skulle omöjliggöra detta. Därför fortsatte man på den sedan länge inslagna vägen; alliansfrihet uppbackad av ett (jämfört med andra småstater) mycket starkt försvar, som skulle kunna göra så stort motstånd att till och med en stormakt skulle dra sig för att angripa Sverige om det inte var helt nödvändigt.
Samtidigt räknade man kallt med att det låg i USA:s och västs intresse att inte låta svenskt territorium falla i ryssarnas händer, med andra ord militärt bistånd från väst om det värsta skulle ske.
Under denna 200-årsperiod har den svenska regeringen vid flera tillfällen erfarit riskerna med för starka bindningar till någon av de rivaliserande stormakterna och militärallianserna. Inför första världskriget medförde de starka – inte minst militära – bindningarna till Tyskland att trovärdigheten för den förda politiken ifrågasattes främst från Ryssland.
Då hade Sveriges säkerhetspolitiska belägenhet i stigande grad bestämts av den för Sverige farliga kombinationen tyska förväntningar om, och ryska farhågor för, svensk uppslutning på Tysklands sida i kriget. Att inte skapa förväntningar om, eller farhågor för, att svenskt territorium ska användas som bas för angrepp på någon av stormakterna eller dess allierade kan med andra ord ses som den svenska säkerhetspolitikens röda tråd alltsedan Karl Johans dagar.
Hur trovärdig denna politik var utifrån Moskvas horisont kan dock diskuteras, särskilt under perioder av stark sovjetisk misstänksamhet som under Stalinepoken. Det man dock kan utgå från är att Sovjetunionen (och även nuvarande Ryssland) föredrar ett Sverige som inte är medlem av NATO framför ett Sverige som är det.
Det som skett efter det kalla krigets slut är emellertid att en rad av regeringar successivt har ändrat svensk säkerhetspolitik på ett sådant sätt att förväntningar från väst om, och farhågor från Ryssland för, att svenskt territorium kan komma att användas som bas för angrepp på Ryssland har ökat markant.
Sveriges nära partnerskap med Nato sedan 1994, EU-medlemskap sedan 1995 och diverse militärpolitiska avtal med centrala västliga stormakter (bl a USA, Tyskland och Storbritannien) har ökat förväntningarna om svenskt deltagande på västsidan i ett eventuellt krig samtidigt som det har ökat farhågorna för just detta från rysk sida, utan att ge Sverige den trygghet som ett NATO-medlemskap skulle ha gjort.
Under samma period har en rad av regeringar vanskött försvarspolitiken och gjort sig av med landets jämförelsevis mycket starka försvar. Orealistiska hotanalyser och naiva uppfattningar om hjälp västerifrån har lett till en mycket sårbar basstruktur, en nedmontering av territorialförsvaret och ett samhälle utan någon vidare motståndskraft. Det som är kvar är ett visserligen högkvalitativt och professionellt, men mikroskopiskt, expeditionskårsförsvar som kan hålla ut i en vecka i en riktning på sin höjd.
Dessutom utlovar regeringen att detta “försvar" generöst ska hjälpa alla EU:s medlemsländer, Island och Norge om dessa länder skulle utsättas för ett militärt angrepp.
Det går alltså med fog att hävda att det inte bara har förts en otraditionell utan också farlig säkerhetspolitik de senaste 20 åren. Alliansfrihet är inte trovärdig utan ett starkt försvar. Förväntningar om militärt bistånd västerifrån utan garantier om sådant bistånd är inte heller trovärdig säkerhetspolitik.
Nog är det besynnerligt att regeringen utlovar militär hjälp till andra utan att vara garanterad hjälp själv,
* samtidigt som försvaret inte är i stånd att försvara rikets gränser.
* samtidigt som ett NATO-medlemskap helt utesluts.
Sverige är ju en välskött stat på många andra politikområden, så det är desto mer överraskande att just detta område – statens ansvar för att upprätthålla medborgarnas yttre säkerhet – inte sköts på ett trovärdigt sätt.
MAGNUS PETERSSON är professor och chef för center för transatlantiska studier och center för asiatiska säkerhetsstudier vid Institutt for forsvarsstudier i Oslo.
Kommentar:
Efter nyligen ha fyllt 70 (det nya 50) upplever jag allt oftare hur min ödmjuka hållning till välutbildade personer börjar "krackelera". Jag måste därför kommentera denna ledarartikel som försöker vara ett starkt argument för ett svenskt Nato-medlemsskap.
Låt mig börja med att våra regeringar under lång tid underlåtit att finansiera det svenska försvaret. De internationella insatserna som kostat både i pengar, människoliv och skadade har inte gjort den skillnad som påstås utan mer erbjudit en plats för våra politiker vid västmakternas bord. Löfvén verkar omedelbart fått smak för dessa och hans resande kan troligen bara överträffas av Carl Bildt.
Ett nationellt försvar bör (måste) utformas efter det presumtiva hot det kan möta. Att föra diskussioner om att det mikroskopiska och professionella försvaret bara kan stå emot ett anfall i en vecka är fullständigt meningslöst om inte hotbilden först dimensioneras. Om Sverige utsätts för ett massivt anfall med kärnvapen klarar eller klarade det svenska försvaret inte ens en dag.
Vad som kan dimensioneras, med vissa osäkerheter dock, är den militära förmåga som en angripare kan utnyttja för ett anfall mot Sverige. Ett stort massangrepp liknande de som utfördes under första och andra världskrigen, med långa förberedelser, är inte möjliga i dag. Den förmågan finns helt enkelt inte.
Den förmåga som finns (i Ryssland) kan om politisk vilja föreligger användas för det vi en gång kallade för "strategiskt överfall" mot begränsade områden.
Det är riktigt att territorialförsvaret precis som totalförsvaret är nedlagt och vare sig Hemvärnsförband eller MSB kan fylla dessa funktioner.
Att försvara varje meter av sitt territorium i stället för att slå en angripare, var helst denne befinner sig, är en ganska modern tanke som mer och mer överges i takt med att rörligheten ökar för de flesta stridskrafter.
Vi måste omedelbart rätta till obalansen, betala hela försäkringspremien, gärna samarbeta med andra länder men utan att utlova stöd, vitt och brett i en vag förhoppning att andra skall återgälda detta. Den ömsesidiga förpliktelse som EU-medlemskapet innebär upplevs mycket tunt. Artikel 5 i Nato stadgan har heller inte prövats. Ett svenskt Nato-medlemskap innebär stora förpliktelser som alla förespråkare glömmer bort att nämna. Det finurligt framförhandlade "värdlandsavtalet" med Nato är utmärkt och innebär inga svenska förpliktelser. Att detta avtal ligger mer i Nato:s intresse vid ett eventuellt försvar av de baltiska länderna än vårt, betyder sannolikt att stödet kan påräknas vid en östersjökonflikt och innebär också ett stöd för det så underdimensionerade svenska nationella försvaret.
Ansök snarast om ett svenskt Nato-medlemskap om vi önskar att höja sannolikheten för att snart vara i krig, (om eget eller andras territorium eller andras konflikter) i stället för att skapa ett nationellt försvar med förmåga att balansera de presumtiva angriparnas militära förmåga!
