I dag har vi kunnat lyssna på nyhetsinslag baserat på Karl Ydéns doktorsavhandling om officersyrkets karriärsystem.
Enligt Karl Ydén som doktorerat på försvarets karriärsystem byter officerare uppgifter snabbt för att få högre grad och högre lön. Det har lett till att Sverige har fått allt fler administrativa skrivbordsofficerare, som inte alltid är bra på sina uppgifter.
– Karriärtrappan i sig verkar viktigare än att uppgifterna löses på ett bra sätt.
Då kan bra möjligheter till karriär för officerare spela stor roll, när man egentligen borde tänka mer på Sveriges försvarsförmåga?
– Ja, det finns en uppenbar risk att man blandar samman vad som är det egna intresset och vad som är landets och uppgiftens intresse.
Reservofficersförbundet håller i stort sett med om Ydéns kritik. Ordförande Wictor Phalén pekar på att det slagits fast att en orsak till de senaste årens allvarliga helikopterolyckor har varit bristande erfarenhet bland officerarna.
Sten Tolgfors hoppas att ett nytt tvåbefälssystem, där en grupp officerare enbart ska hålla på med soldatutbildning, ska förbättra situationen, i kombination med regeringens krav att försvaret snabbt ska kunna sättas in och vara användbart. Då måste officerarna ha rätt kompetens.
– Det är Försvarsmaktens ansvar som arbetsgivare och som myndighet, att se till att rätt personer är anställda och också att använda de anställda man har på ett korrekt sätt.
Även Försvarsmakten vet att karriärkarusellen snurrat fort. Överste Johan Fölstad vid personalstaben på högkvarteret tror att ett nytt utnämningssystem ska göra att folk blir kvar längre på sina poster, men visst finns risken för snabba byten kvar.
– Den risken kvarstår, men då gäller det också att skapa vissa andra system som vi då nu inför.
Exempelvis ska i fortsättningen fler tjänster kunna sökas öppet och det ska finnas tydliga krav på kompetensen. Det tror Fölstad ska leda till en bättre ordning.
Jag har på min blogg vid flera tillfällen påpekat just detta. Men man kan betrakta fenomenet i en helt annan dimension och ställa frågan vad betyder stjärnorna och galonerna?
Återigen speglar hela fenomenet vårt märkliga betraktelsesätt på varandra. Är vi som människor lika värda? Eller inte?
Är gradbeteckningen en spegling på vilken lön befattningshavaren uppbär. Eller är gradbeteckningen en spegling på kompetens? Eller är gradbeteckningen bara ett uttryck för status. Är kaptenen utbildad och kompetent att leda förband på kompaninivå? Är majoren utbildad och kompetent att leda förband på bataljonsnivå? Är översten utbildad och kompetent att leda förband på brigadnivå? Är brigadgeneralen m.fl. högre tjänstegrader överhuvudtaget utbildade eller ett resultat av att de innehaft ett antal administrativa befattningar under kort tid och inte gjort något fel (det säkraste sättet är inte uträttat något alls) och haft turen att hamna på rätt sida vid befordringsberedningarna.
Karriär är inget man gör utan något som blir sa en gång en general efter en befordringsberedning.
Borde det inte vara så att tjänstegraden speglade kompetensnivån. Men det är klart vilket bekymmer skulle det inte skapa vid alla internationella kontakter då den svenske överbefälhavaren skulle ligga på nivån generallöjtnant eller kanske generalmajor? Tänkte inte på det som någon sa!
En svensk överste som aldrig fått tillfälle att öva sig i befattningen brigadchef (motsv) på många år kan knappeligen inneha en kompetens som motsvarar hans tjänstegrad!
Kanske kan införandet av vita gradbeteckningar (utan befälsrätt) vara lösningen på problemet för officerare som inte kunnat vidmakthålla sin "behörighet".
När man själv skapar organisationen, vars syfte verkar vara att skapa plats för alla, helst med så många pyramider som möjligt (medger fler galoner och stjärnor - och högre lön) är det inte så konstigt att denna gigantiska administration och kan svälja alla stabsofficerare.
Att Försvarsmakten hamnat i detta bekymmer beror sannolikt på att man inte kunnat skilja på det ena och det andra.
För mycket länge sedan kunde en officer göra karriär enbart på goda truppmeriter (ett bra utfört jobb under lång tid) ända till den absoluta toppen utan vare sig högre stabskurser eller stabstjänst. För detta satte dagen stabsofficerare ett totalt stopp för att måna om sin fortsatta karriär.
Carlsson tycker: att behovet skall styra urval och befordran, och nog ser det märkligt ut med femton kaptener på en båt och inga styrmän och matroser!
lördag 3 januari 2009
onsdag 31 december 2008
Rätt till arbete upp till 72 års ålder!
Ett alldeles utmärkt diskussionsinlägg är förslaget av Maria Larsson att alla skall ha rätt att arbeta upp till 72 års ålder och att ha rätt till deltid efter 61 års ålder.
Men man kan lätt få intrycket att det bara handlar om arbetstagarens rätt och inte arbetsgivarens behov.
Om det är så att en 72 årig Volvo-arbetare gör ett lika bra jobb vid monteringsbandet som en 28 åring är det inget problem.
Men ofta är det så att arbetsgivaren tvingas anpassa både arbetsplats och uppgifter till de speciella behov den äldre personen har. Och detta kan inträffa långt före dagens pensionsålder.
Rätt till fortsatt anställning upp till 72 år kommer med största sannolikhet att innebära en förgubbning (och förgummning) särskilt inom den offentliga sektorn med gigantiska fördyringar som resultat av minskad effektivitet. Möjligheter till minskad arbetstid efter 61 års ålder kan däremot få gynnsamma effekter om den används rätt.
Att den som arbetar till 72 års ålder kommer att höja sin pension och att den som minskar sin arbetstid efter 61 års ålder sänker pension är självklart.
Carlsson tycker: Rätt till fortsatt anställning upp till 72 års ålder och rätt till deltid efter 61 år, skall vara en möjlighet där både arbetsgivare och arbetstagare måste vara överens.
Men man kan lätt få intrycket att det bara handlar om arbetstagarens rätt och inte arbetsgivarens behov.
Om det är så att en 72 årig Volvo-arbetare gör ett lika bra jobb vid monteringsbandet som en 28 åring är det inget problem.
Men ofta är det så att arbetsgivaren tvingas anpassa både arbetsplats och uppgifter till de speciella behov den äldre personen har. Och detta kan inträffa långt före dagens pensionsålder.
Rätt till fortsatt anställning upp till 72 år kommer med största sannolikhet att innebära en förgubbning (och förgummning) särskilt inom den offentliga sektorn med gigantiska fördyringar som resultat av minskad effektivitet. Möjligheter till minskad arbetstid efter 61 års ålder kan däremot få gynnsamma effekter om den används rätt.
Att den som arbetar till 72 års ålder kommer att höja sin pension och att den som minskar sin arbetstid efter 61 års ålder sänker pension är självklart.
Carlsson tycker: Rätt till fortsatt anställning upp till 72 års ålder och rätt till deltid efter 61 år, skall vara en möjlighet där både arbetsgivare och arbetstagare måste vara överens.
lördag 27 december 2008
Kvinnor i Försvarsmakten - ett misslyckande?
Sedan möjligheten öppnades för kvinnor att bli yrkesofficerare har det varit en stark målsättning att öka antalet kvinnor i Försvarsmakten.
Om andelen är under en viss procentenhet är det ett misslyckande menar man. Men hur stor skall andelen vara? Skall andelen vara 50% (eller 52% eftersom det finns lite fler kvinnor i samhället)för att rekryteringen skall vara lyckad?
Är inte lämplighet en urvalsgrund längre? I ett annat sammanhang kan det knappast vara en bra rekrytering att ha 50% kvinnor som spermadonatorer!
Med det menar jag inte att kvinnor kan ha en plats i Försvarsmakten och dessutom göra ett bättre jobb än många män. Men utgångspunkten för resonemanget är fel.
Vid ett tillfälle var det aktuellt att jag skulle få en kvinnlig officer som medarbetare. Hon var full av kvinnliga attribut med långt blont hår men jag visste också att hon glidit in på sin officerskarriär genom att utnyttja sin kvinnlighet. Jag hade tre manliga militära och två kvinnliga civila medarbetare. Jag funderade länge på hur detta skulle gå. Efter lite funderande knäppte det till och plötsligt såg jag allting klart och tydligt. Varje person måste betraktas utifrån de individuella egenskaper den har utan hänsyn till könstillhörighet. Och visst finns det kvinnor med mer "manliga" egenskaper än de som vissa män besitter och tvärtom.
Hur gick det då? Det blev inget av med anställningen - inte beroende på att kvinnligheten inte skulle gå att använda för fortsatt karriär utan av helt andra orsaker.
Det är inte svårt att förstå att chefer som hela tiden känner ett tryck på att öka rekryteringen av kvinnor har svårigheter med objektiva bedömningar och att det därför kan bli en "kvotering" av kvinnor. En situation som kommer att vara en nackdel för dessa kvinnor och som de kommer att få slåss mot under hela sin karriär.
Carlsson tycker; att varje individs lämplighet skall utgöra grund för rekrytering i samhället. Låt kvinnor få vara kvinnor och män få vara vara män med allt vad det innebär, inte minst för samhällets fortlevnad!
Om andelen är under en viss procentenhet är det ett misslyckande menar man. Men hur stor skall andelen vara? Skall andelen vara 50% (eller 52% eftersom det finns lite fler kvinnor i samhället)för att rekryteringen skall vara lyckad?
Är inte lämplighet en urvalsgrund längre? I ett annat sammanhang kan det knappast vara en bra rekrytering att ha 50% kvinnor som spermadonatorer!
Med det menar jag inte att kvinnor kan ha en plats i Försvarsmakten och dessutom göra ett bättre jobb än många män. Men utgångspunkten för resonemanget är fel.
Vid ett tillfälle var det aktuellt att jag skulle få en kvinnlig officer som medarbetare. Hon var full av kvinnliga attribut med långt blont hår men jag visste också att hon glidit in på sin officerskarriär genom att utnyttja sin kvinnlighet. Jag hade tre manliga militära och två kvinnliga civila medarbetare. Jag funderade länge på hur detta skulle gå. Efter lite funderande knäppte det till och plötsligt såg jag allting klart och tydligt. Varje person måste betraktas utifrån de individuella egenskaper den har utan hänsyn till könstillhörighet. Och visst finns det kvinnor med mer "manliga" egenskaper än de som vissa män besitter och tvärtom.
Hur gick det då? Det blev inget av med anställningen - inte beroende på att kvinnligheten inte skulle gå att använda för fortsatt karriär utan av helt andra orsaker.
Det är inte svårt att förstå att chefer som hela tiden känner ett tryck på att öka rekryteringen av kvinnor har svårigheter med objektiva bedömningar och att det därför kan bli en "kvotering" av kvinnor. En situation som kommer att vara en nackdel för dessa kvinnor och som de kommer att få slåss mot under hela sin karriär.
Carlsson tycker; att varje individs lämplighet skall utgöra grund för rekrytering i samhället. Låt kvinnor få vara kvinnor och män få vara vara män med allt vad det innebär, inte minst för samhällets fortlevnad!
onsdag 24 december 2008
Vilka är välutbildade
I Sverige talar vi om högutbildade och lågutbildade. Och visst finns det en känsla av att de lågutbildade betraktas som sämre och mindre värda. En byggarbetare eller gruvarbetare tillhör gruppen lågutbildade, tror jag, men är långt ifrån lågavlönade. Särskilt inte om vi ser på livslönen. Är vi inte som människor lika mycket värda? Hur skall vi lära oss att skilja på lika värde som människor och samtidigt tillåta oss att vara olika. Är det avundsjukan som är drivkraften bakom allt?
Under många år har den politiska ledningen bekämpat denna situation genom att benämna fler och fler utbildningar för högskoleutbildningar. Kan det vara så att man på detta sätt tror sig kunna minska andelen lågutbildade.
Om man tror att man höjt bildningsnivån genom att byta benämningar på utbildningsnivåerna men inte höjt kvalitén gör man sig skyldig till ett grovt självbedrägeri.
När man nu kräver kompetenshöjning och vidareutbildning för arbetslösa måste detta hanteras mycket varsamt så att inte dessa "höjda" (ofta teoretiska) kompetenser som inte är efterfrågade leder till att administrationen blir större.
Jag njöt nyligen av att höra en ung läkare förklara att hon aldrig under sin tid som läkare skulle kunna få den kunskap och erfarenhet som en sjuksköterska får. Den unga läkaren förklarade att hon inte skulle kunna ersätta sjuksköterskan lika lite som sjuksköterskan skulle kunna ersätta henne som läkare.
Varför förstår vi inte behovet av att vi måste kunna komplettera istället för att vi skall konkurera med varandra.
Carlsson tycker att vi skall använda uttrycket välutbildad inom ett visst kompetensområde istället för låg- och högutbildad.
Under många år har den politiska ledningen bekämpat denna situation genom att benämna fler och fler utbildningar för högskoleutbildningar. Kan det vara så att man på detta sätt tror sig kunna minska andelen lågutbildade.
Om man tror att man höjt bildningsnivån genom att byta benämningar på utbildningsnivåerna men inte höjt kvalitén gör man sig skyldig till ett grovt självbedrägeri.
När man nu kräver kompetenshöjning och vidareutbildning för arbetslösa måste detta hanteras mycket varsamt så att inte dessa "höjda" (ofta teoretiska) kompetenser som inte är efterfrågade leder till att administrationen blir större.
Jag njöt nyligen av att höra en ung läkare förklara att hon aldrig under sin tid som läkare skulle kunna få den kunskap och erfarenhet som en sjuksköterska får. Den unga läkaren förklarade att hon inte skulle kunna ersätta sjuksköterskan lika lite som sjuksköterskan skulle kunna ersätta henne som läkare.
Varför förstår vi inte behovet av att vi måste kunna komplettera istället för att vi skall konkurera med varandra.
Carlsson tycker att vi skall använda uttrycket välutbildad inom ett visst kompetensområde istället för låg- och högutbildad.
måndag 17 november 2008
Vicekorpralens renässans
Mycket försiktigt har man återinfört underofficersrollen i det svenska försvaret. Visserligen kommer dessa befäl att benämnas specialistofficerare eller med engelsk förkortning OR (other ranks). Lite lustigt är att vicekorpralsgraden som togs bort i samband med införandet av NBO nu införs den igen.
Förutsättningarna för en behövlig devalvering av det militära tjänstegradssystemet finns nu!?
Utan stora presskonferenser och utan att avgående informationsdirektören Staffan Dopping fått arrangera några pressträffar har man insett värdet av kontinuitet och kvalitet utanför den akademiska världen.
Nu kan man i det svenska försvaret vara menig soldat, menig första klass, vicekorpral, korpral, sergeant, förste sergeant, fanjunkare, förvaltare och regementsförvaltare.
Fanjunkaren har högre tjänsteställning än fänriken och förvaltaren har högre tjänsteställning än löjtnanten medan regementsförvaltaren har högre tjänsteställning än majoren.
Det mest intressanta är ändå skrivningen att befordran endast kan ske om en befattning är ledig.
Vem bestämmer då om antalet befattningar?
Och kommer detta, att en befattning måste vara ledig för att befordran skall kunna ske, gälla även för kaptener, majorer, överstelöjtnanter, överstar, briggadgeneraler, generalmajorer, generallöjtnanter och generaler och dess motsvarigheter inom flottan?
Förutsättningarna för en behövlig devalvering av det militära tjänstegradssystemet finns nu!?
Utan stora presskonferenser och utan att avgående informationsdirektören Staffan Dopping fått arrangera några pressträffar har man insett värdet av kontinuitet och kvalitet utanför den akademiska världen.
Nu kan man i det svenska försvaret vara menig soldat, menig första klass, vicekorpral, korpral, sergeant, förste sergeant, fanjunkare, förvaltare och regementsförvaltare.
Fanjunkaren har högre tjänsteställning än fänriken och förvaltaren har högre tjänsteställning än löjtnanten medan regementsförvaltaren har högre tjänsteställning än majoren.
Det mest intressanta är ändå skrivningen att befordran endast kan ske om en befattning är ledig.
Vem bestämmer då om antalet befattningar?
Och kommer detta, att en befattning måste vara ledig för att befordran skall kunna ske, gälla även för kaptener, majorer, överstelöjtnanter, överstar, briggadgeneraler, generalmajorer, generallöjtnanter och generaler och dess motsvarigheter inom flottan?
söndag 9 november 2008
Kommer våra yrkessoldater få tillräcklig utbildning?
Vem skulle kunna tänka sig en värnpliktig soldat med tre månaders utbildning som förare i ett av våra JAS 39 flygplan?
Inte det! Men hur kan vi acceptera att vi låter unga män och kvinnor med några månaders utbildning uppträda i befattningar som är mycket svårare?
Låt oss göra en jämförelse i dagens system.
JAS piloten har lång utbildning särskilt anpassad till uppgiften. Piloten är utvald efter omfattande tester.
Miljön är utformad för att passa människan. Hela tiden får piloten omvärldsinformation anpassad till uppgiften. Uppdraget kan förberedas och varaktigheten är kort och inför nästa uppdrag kan återhämtning göras i en lämplig miljö.
Om JAS piloten misslyckas i sitt uppdrag förloras oftast stor försvarseffekt.
Värdet av pilotens liv anser vi, i vår västerländska moraluppfattning var värt vad ett människoliv är värt!
Skyttesoldatens utbildning är ofta kort och sällan anpassad till den specifika uppgiften. Soldaten har inte varit utsatt för någon mer omfattande urvalsprocess och lämplighetstest. Miljön är inte anpassad. I den mån det är möjligt gör motståndaren vad den kan för att försämra miljön. Helt beroende på sin närmaste chef, kommunikationsmöjligheter, högre nivåers förmåga ges som regel ofullständig omvärldsinformation. Möjligheterna till förberedekser varierar, varaktigheten är ofta lång och möjligheter till återhämtning är oftast obefintlig.
Om skyttesoldaten misslyckas i sitt uppdrag förloras oftast liten försvarseffekt.
Värdet av skyttesoldatens liv, anser vi, i vår västerländska moraluppfattning vara lika mycket värt som JAS pilotens.
Jämförelsen är gjord i perspektivet att vi nu är på väg att inte längre (i fredstid) utbilda värnpliktiga. Förutsättningarna finns nu att utbilda soldater till en nivå som skulle kunna motsvara JAS-pilotens.
Problemet är att få våra administrativa karriärofficerare att inse behoven.
Inte det! Men hur kan vi acceptera att vi låter unga män och kvinnor med några månaders utbildning uppträda i befattningar som är mycket svårare?
Låt oss göra en jämförelse i dagens system.
JAS piloten har lång utbildning särskilt anpassad till uppgiften. Piloten är utvald efter omfattande tester.
Miljön är utformad för att passa människan. Hela tiden får piloten omvärldsinformation anpassad till uppgiften. Uppdraget kan förberedas och varaktigheten är kort och inför nästa uppdrag kan återhämtning göras i en lämplig miljö.
Om JAS piloten misslyckas i sitt uppdrag förloras oftast stor försvarseffekt.
Värdet av pilotens liv anser vi, i vår västerländska moraluppfattning var värt vad ett människoliv är värt!
Skyttesoldatens utbildning är ofta kort och sällan anpassad till den specifika uppgiften. Soldaten har inte varit utsatt för någon mer omfattande urvalsprocess och lämplighetstest. Miljön är inte anpassad. I den mån det är möjligt gör motståndaren vad den kan för att försämra miljön. Helt beroende på sin närmaste chef, kommunikationsmöjligheter, högre nivåers förmåga ges som regel ofullständig omvärldsinformation. Möjligheterna till förberedekser varierar, varaktigheten är ofta lång och möjligheter till återhämtning är oftast obefintlig.
Om skyttesoldaten misslyckas i sitt uppdrag förloras oftast liten försvarseffekt.
Värdet av skyttesoldatens liv, anser vi, i vår västerländska moraluppfattning vara lika mycket värt som JAS pilotens.
Jämförelsen är gjord i perspektivet att vi nu är på väg att inte längre (i fredstid) utbilda värnpliktiga. Förutsättningarna finns nu att utbilda soldater till en nivå som skulle kunna motsvara JAS-pilotens.
Problemet är att få våra administrativa karriärofficerare att inse behoven.
fredag 7 november 2008
Äntligen ett uppvaknande!
Kanske kan ett visst mått av ödmjukhet vara passande även för bloggare som tycker. Men efter att ha läst artikeln med rubriken "Karriärstyrda officerare skapar inkompetent försvar" känns det som om min blogg med rubriken "Att ha rätt är ingen merit" känns mer passande än på länge. Mats Alvesson och Karl Ydén skriver;
"Karriärstyrda officerare skapar inkompetent försvar"
Ny doktorsavhandling avslöjar att svenska officerare sällan sysslar med kärnverksamheten: Försvarsmakten är inget rationellt instrument för militära insatser i Sverige och internationellt.
Försvarsmakten fungerar i dag mer som ett gigantiskt karriärsystem för officerskåren än som ett rationellt instrument för militära insatser i Sverige och internationellt. Endast en mindre del av våra 10 000 yrkesofficerare arbetar konkret med soldatutbildning. Officerskårens möjligheter till avlönad vidareutbildning, karriär, status och andra belöningar väger tyngre än Försvarsmaktens mål och effektivitet. Samtidigt satsar Försvarsmakten stora resurser på en tjusig fasad med exempelvis Gay pride-aktiviteter, "Mission impossible"-inspirerade reklamkampanjer, genusforskning och logotypbyten. Det skriver professor Mats Alvesson, organisationsforskare vid Lunds universitet, och Karl Ydén, som i dag försvarar doktorsavhandlingen "Kriget och karriärsystemet" vid Göteborgs universitet.
I Försvarsmakten väger officerskårens intresse av karriär och löneutveckling ofta tyngre än omsorgen om uppgiften. Normalt antas att organisationer i huvudsak styrs av de uppgifter de finns till för. Högskolan antas kvalificera befolkningen, kriminalvården antas rehabilitera kriminella, och Försvarsmakten antas styras av uppgiften att försvara Sverige och genomföra internationella insatser. Men formella mål har inte alltid så stor betydelse för organisationer som man kan tro. Inte sällan väger andra intressen väl så tungt. Högskolan handlar till exempel mindre om kvalificering och mera om exempelvis regional- och arbetsmarknadspolitik samt statusjakt för vissa yrkesgrupper. Målförskjutning är vanlig särskilt om officiella mål är komplexa samt om utvärdering av dem är svår eller att lätt att undvika. Särintressen kan då lättare ta överhanden och verksamheten snedstyrs, inte sällan bakom en legitim "fasad" av certifieringar och imagekoncept som signalerar effektivitet och kvalitet.
Inom svensk offentlig sektor utgör Försvarsmakten ett tydligt exempel på målförskjutning. Försvarsmakten fungerar mer som ett gigantiskt karriärsystem för yrkesofficerskåren än som ett rationellt instrument för militära insatser i Sverige och internationellt. Befordran och byte av befattningar är för yrkesofficerare det säkraste sättet att få högre lön, och de befordras, vidareutbildas och byter arbetsuppgifter därför så ofta att de sällan hinner utveckla något djupare kunnande: "Man måste välja mellan karriär och kunskap", som en intervjuad officer uttrycker det.
I Karl Ydéns avhandling "'Kriget och karriärsystemet", som försvaras i dag vid Göteborgs universitet, visas hur Försvarsmaktens verksamhet underordnas karriärsystemets logik. En överstelöjtnant i armén citeras: "Det uppfattas viktigare att ha en process där det tar över tjugo år att vaska fram en chef, än att organisationen som helhet mår bra, och att vi kan producera det vi är satta att producera."
Resultat av karriärfokuseringen syns på flera plan. Vid enheter som utbildar soldater är det påfallande ofta brist på officerare, för den enda vägen till bättre lön går via befordran in till skrivborden i den militäradministrativa apparaten. Endast en minoritet av officerare arbetar konkret med soldatutbildning. Försvarsmakten har svårt att mobilisera en enda insatsklar bataljon med tillräcklig kvalitet medan tusentals officerare är sysselsatta i administrativt arbete, som de dessutom ofta saknar relevant kvalificerad utbildning för. Sverige har mer än dubbelt så stor andel officerare i högre grader som våra grannar Finland och Danmark. Officerskårens möjligheter till avlönad vidareutbildning, karriär, status och belöningar väger tyngre än Försvarsmaktens mål och effektivitet.
Ett trögrörligt och strömlinjeformat militärt karriärsystem har skapat en skyddad intern arbetsmarknad för yrkesofficerare i högre grader, i stället för att belöna officerare som satsat på att utveckla ett gediget militärt yrkeskunnande. Officerares snabba gästspel på en lång rad karriärbefattningar resulterar i breda, men ytliga, kunskaper. De som utvecklar expertis och verkligen lär sig något ordentligt får ofta offra sin karriär. Som en överste uttrycker det: "Det är en fixering vid karriär. Du får ett karriärsystem som kräver att du snurrar runt på kortast möjliga tid."
Problem med otillräcklig sakkompetens och bristande kontinuitet drabbar såväl effektivitet som kvalitet. Detta är omvittnat såväl inom Högkvarteret och regementen som inom utlandsstyrkan: "Hade man valt att sätta förbandet i centrum, att det var det viktigaste, då hade man löst det här på ett annat sätt. Men det har man inte gjort, och naturligtvis är det förödande." (Överste av 1. graden).
Trots att det är femton år sedan dåvarande överbefälhavare deklarerade att internationell tjänstgöring skulle vara en avgörande karriärmerit utgör den fortfarande inget krav för befordran. Och trots att dagens ÖB säger sig ha för många skrivbordsofficerare och för få truppofficerare fortsätter det militära karriärsystemet att premiera inrikes administrativa uppgifter högre än soldatutbildning och internationell tjänstgöring.
I ovan nämnda avhandling visas att, trots en lång tids kritik och försäkranden om att förändringar är på väg, Försvarsmakten fortfarande domineras av karriärklättrande och titelinflation. Över tio års återkommande försäkringar om att problemen är på väg att åtgärdas kan knappast längre tas till intäkt för att särskilt mycket sker. Karriärsystemet är fortfarande uppbyggt kring täta byten av arbetsuppgifter, återkommande befordringar och kostsam ständig vidareutbildning. Intresset för själva syftet med verksamheten är ibland måttligt, enligt en regementschef: "Vi utbildar ju här och våra förband har faktiskt ganska höga krav på beredskap och krigsduglighet. Och det är aldrig någon som - jag tycker att man från Operativa insatsledningen, till exempel, borde vara litet intresserad av produkten - själva slutprodukten. Den är det ingen som kontrollerar, vilket ju är rätt märkligt. Vad vart det för pengarna nu då?"
Många officerare vittnar om bristande kontinuitet och kompetens i lednings- och stödfunktioner när de tjänstgör utomlands. De faktiska, internationella insatserna sysselsätter några hundratal av Försvarsmaktens 10 000 yrkesofficerare - långt mindre än den stora administrativa apparaten för intern vidareutbildning, förvaltning och karriärplanering. Mindre än 4 procent av de svenska yrkesofficerarna tjänstgör i dag i insatser utomlands, och endast en mindre del av försvarsbudgeten går till internationella insatser.
Mycket resurser läggs på att förbättra intern och extern image med olika aktiviteter med diskutabel relevans för kärnverksamheten. Försvarsmakten satsar resurser på Gay pride-aktiviteter, "Mission impossible"-inspirerade reklamkampanjer, kvalitetscertifiering, genusforskning, försök att byta logotyp och en kostsam "värdegrundsundersökning" för över 100 miljoner kronor som nu är föremål för utredning av Konkurrensverket. Sammantaget spär detta på intrycket av en verksamhet där andra logiker än uppgiftens ges stort inflytande. Vår tids allmänna inriktning mot en tjusig fasad ("Tomhetens triumf") närmast parodieras i Försvarsmakten.
Försvarsmakten är förvisso inte unik i offentlig sektor - och delar av den privata också för den delen - där själva uppgiften många gånger väger lätt i förhållande till personalens karriärintresse och ledningens önskemål att hålla sig väl med detta och att koncentrera sig på fasadförbättrande. Men förhållandet är särskilt illa i en verksamhet med potentiellt stora konsekvenser för människors liv och hälsa, och som efterfrågar större resurser.
MATS ALVESSON
KARL YDÉN
Varför blev det så här? Mitt tyckande svar är enkelt! Försvarsmaktens ledning bugade och tackade med stöd av fackföreningarna när NBO (Ny Befäls Ordning) infördes.
Ett av många socialpolitiska jämlikhetsexperiment.
Ett system där alla de tre befälskårerna skulle bli en. Alla skulle också tituleras officerare. En "demokratisering" av Försvarsmakten skulle genomföras. Lite lustigt är att i samma veva började alla sjuksköterskor som anställdes i Försvarmakten att tituleras översköterska.
Men i NBO fanns också skrivet att behovet skulle styra vidareutbildning och befordran. Något som man aldrig brytt sig om att tillämpa! Samtidigt höjdes kraven på antagning till "yrkes" officersutbildningen. Nu jämställdes den i stort sett med de tidigare kraven för officersutbildning.
Följden blev att alla unga yrkesofficerare förväntade sig en officerskarriär av den gamla modellen medan behovet var att fylla tomrummet efter både underbefäl (plutonsofficerare), underofficerare (kompaniofficerare) och officerare (regementsofficerare).
Tidigare hade också pensionåldern höjts med tio år för huvuddelen av personalen.
Efter alla förbandsnedläggningar och personalreduceringar (huvudsakligen av yngre lägre officerare som ej valt att lämna hemorten) förändrades inte volymen av vidareutbildning. Man antog kanske att behovet av behovsstyrning skulle jämnas ut med avgångar?? Eller antog man inte alls utan var ängslig för att det egna lärarjobbet i Stockholm skulle försvinna?
Och berget av karriärsugna officerare utan egentliga uppgifter växte till gigantiska proportioner.
Det måste anses vara en gigantisk bedrift att kunna skapa en sådan administration som utan större besvär lyckats svälja alla dessa karriärofficerare.
Jag mötte vid ett tillfälle en kurskamrat från aspirantskolan i en hiss i högkvarteret. Efter sedvanliga hälsningsceremonier där det naturligtvis ingick att fråga vilken befattning respektive innehade fick jag omedelbart följande kommentar; är du fortfarande kvar på det jobbet. Eftersom jag med stolthet kan säga att jag förutom några korta avbrott med bl. a. utlandstjänst bara har haft två jobb i Försvarsmakten och dessutom anser att jag gjort nytta inom båda, tog jag kommentaren lite som en förolämpning och svarade snabbt; Ja, har du lärt dig något jobb ordentligt?
Några ljusglimtar har det funnits då och då. Vid avtackning av en officer säger stabschefen, en general, - "Jag kommer ihåg första året du var här. Då frågade jag dig ibland om saker men fick alltid svaret, jag är ny här så jag kan inte svara säkert. Efter ett år träffades vi igen och jag hade en ny fråga. När Du svarade att du var ny här, sa jag till dig, du har ju varit här ett helt år. Då svarade du, jag är ganska ny här och nu är du på väg att sluta"! Ja, så har det fortsatt och nu skriver försvarsministern att vi inte kan försvara vårt land!??
Dags att vakna!!
"Karriärstyrda officerare skapar inkompetent försvar"
Ny doktorsavhandling avslöjar att svenska officerare sällan sysslar med kärnverksamheten: Försvarsmakten är inget rationellt instrument för militära insatser i Sverige och internationellt.
Försvarsmakten fungerar i dag mer som ett gigantiskt karriärsystem för officerskåren än som ett rationellt instrument för militära insatser i Sverige och internationellt. Endast en mindre del av våra 10 000 yrkesofficerare arbetar konkret med soldatutbildning. Officerskårens möjligheter till avlönad vidareutbildning, karriär, status och andra belöningar väger tyngre än Försvarsmaktens mål och effektivitet. Samtidigt satsar Försvarsmakten stora resurser på en tjusig fasad med exempelvis Gay pride-aktiviteter, "Mission impossible"-inspirerade reklamkampanjer, genusforskning och logotypbyten. Det skriver professor Mats Alvesson, organisationsforskare vid Lunds universitet, och Karl Ydén, som i dag försvarar doktorsavhandlingen "Kriget och karriärsystemet" vid Göteborgs universitet.
I Försvarsmakten väger officerskårens intresse av karriär och löneutveckling ofta tyngre än omsorgen om uppgiften. Normalt antas att organisationer i huvudsak styrs av de uppgifter de finns till för. Högskolan antas kvalificera befolkningen, kriminalvården antas rehabilitera kriminella, och Försvarsmakten antas styras av uppgiften att försvara Sverige och genomföra internationella insatser. Men formella mål har inte alltid så stor betydelse för organisationer som man kan tro. Inte sällan väger andra intressen väl så tungt. Högskolan handlar till exempel mindre om kvalificering och mera om exempelvis regional- och arbetsmarknadspolitik samt statusjakt för vissa yrkesgrupper. Målförskjutning är vanlig särskilt om officiella mål är komplexa samt om utvärdering av dem är svår eller att lätt att undvika. Särintressen kan då lättare ta överhanden och verksamheten snedstyrs, inte sällan bakom en legitim "fasad" av certifieringar och imagekoncept som signalerar effektivitet och kvalitet.
Inom svensk offentlig sektor utgör Försvarsmakten ett tydligt exempel på målförskjutning. Försvarsmakten fungerar mer som ett gigantiskt karriärsystem för yrkesofficerskåren än som ett rationellt instrument för militära insatser i Sverige och internationellt. Befordran och byte av befattningar är för yrkesofficerare det säkraste sättet att få högre lön, och de befordras, vidareutbildas och byter arbetsuppgifter därför så ofta att de sällan hinner utveckla något djupare kunnande: "Man måste välja mellan karriär och kunskap", som en intervjuad officer uttrycker det.
I Karl Ydéns avhandling "'Kriget och karriärsystemet", som försvaras i dag vid Göteborgs universitet, visas hur Försvarsmaktens verksamhet underordnas karriärsystemets logik. En överstelöjtnant i armén citeras: "Det uppfattas viktigare att ha en process där det tar över tjugo år att vaska fram en chef, än att organisationen som helhet mår bra, och att vi kan producera det vi är satta att producera."
Resultat av karriärfokuseringen syns på flera plan. Vid enheter som utbildar soldater är det påfallande ofta brist på officerare, för den enda vägen till bättre lön går via befordran in till skrivborden i den militäradministrativa apparaten. Endast en minoritet av officerare arbetar konkret med soldatutbildning. Försvarsmakten har svårt att mobilisera en enda insatsklar bataljon med tillräcklig kvalitet medan tusentals officerare är sysselsatta i administrativt arbete, som de dessutom ofta saknar relevant kvalificerad utbildning för. Sverige har mer än dubbelt så stor andel officerare i högre grader som våra grannar Finland och Danmark. Officerskårens möjligheter till avlönad vidareutbildning, karriär, status och belöningar väger tyngre än Försvarsmaktens mål och effektivitet.
Ett trögrörligt och strömlinjeformat militärt karriärsystem har skapat en skyddad intern arbetsmarknad för yrkesofficerare i högre grader, i stället för att belöna officerare som satsat på att utveckla ett gediget militärt yrkeskunnande. Officerares snabba gästspel på en lång rad karriärbefattningar resulterar i breda, men ytliga, kunskaper. De som utvecklar expertis och verkligen lär sig något ordentligt får ofta offra sin karriär. Som en överste uttrycker det: "Det är en fixering vid karriär. Du får ett karriärsystem som kräver att du snurrar runt på kortast möjliga tid."
Problem med otillräcklig sakkompetens och bristande kontinuitet drabbar såväl effektivitet som kvalitet. Detta är omvittnat såväl inom Högkvarteret och regementen som inom utlandsstyrkan: "Hade man valt att sätta förbandet i centrum, att det var det viktigaste, då hade man löst det här på ett annat sätt. Men det har man inte gjort, och naturligtvis är det förödande." (Överste av 1. graden).
Trots att det är femton år sedan dåvarande överbefälhavare deklarerade att internationell tjänstgöring skulle vara en avgörande karriärmerit utgör den fortfarande inget krav för befordran. Och trots att dagens ÖB säger sig ha för många skrivbordsofficerare och för få truppofficerare fortsätter det militära karriärsystemet att premiera inrikes administrativa uppgifter högre än soldatutbildning och internationell tjänstgöring.
I ovan nämnda avhandling visas att, trots en lång tids kritik och försäkranden om att förändringar är på väg, Försvarsmakten fortfarande domineras av karriärklättrande och titelinflation. Över tio års återkommande försäkringar om att problemen är på väg att åtgärdas kan knappast längre tas till intäkt för att särskilt mycket sker. Karriärsystemet är fortfarande uppbyggt kring täta byten av arbetsuppgifter, återkommande befordringar och kostsam ständig vidareutbildning. Intresset för själva syftet med verksamheten är ibland måttligt, enligt en regementschef: "Vi utbildar ju här och våra förband har faktiskt ganska höga krav på beredskap och krigsduglighet. Och det är aldrig någon som - jag tycker att man från Operativa insatsledningen, till exempel, borde vara litet intresserad av produkten - själva slutprodukten. Den är det ingen som kontrollerar, vilket ju är rätt märkligt. Vad vart det för pengarna nu då?"
Många officerare vittnar om bristande kontinuitet och kompetens i lednings- och stödfunktioner när de tjänstgör utomlands. De faktiska, internationella insatserna sysselsätter några hundratal av Försvarsmaktens 10 000 yrkesofficerare - långt mindre än den stora administrativa apparaten för intern vidareutbildning, förvaltning och karriärplanering. Mindre än 4 procent av de svenska yrkesofficerarna tjänstgör i dag i insatser utomlands, och endast en mindre del av försvarsbudgeten går till internationella insatser.
Mycket resurser läggs på att förbättra intern och extern image med olika aktiviteter med diskutabel relevans för kärnverksamheten. Försvarsmakten satsar resurser på Gay pride-aktiviteter, "Mission impossible"-inspirerade reklamkampanjer, kvalitetscertifiering, genusforskning, försök att byta logotyp och en kostsam "värdegrundsundersökning" för över 100 miljoner kronor som nu är föremål för utredning av Konkurrensverket. Sammantaget spär detta på intrycket av en verksamhet där andra logiker än uppgiftens ges stort inflytande. Vår tids allmänna inriktning mot en tjusig fasad ("Tomhetens triumf") närmast parodieras i Försvarsmakten.
Försvarsmakten är förvisso inte unik i offentlig sektor - och delar av den privata också för den delen - där själva uppgiften många gånger väger lätt i förhållande till personalens karriärintresse och ledningens önskemål att hålla sig väl med detta och att koncentrera sig på fasadförbättrande. Men förhållandet är särskilt illa i en verksamhet med potentiellt stora konsekvenser för människors liv och hälsa, och som efterfrågar större resurser.
MATS ALVESSON
KARL YDÉN
Varför blev det så här? Mitt tyckande svar är enkelt! Försvarsmaktens ledning bugade och tackade med stöd av fackföreningarna när NBO (Ny Befäls Ordning) infördes.
Ett av många socialpolitiska jämlikhetsexperiment.
Ett system där alla de tre befälskårerna skulle bli en. Alla skulle också tituleras officerare. En "demokratisering" av Försvarsmakten skulle genomföras. Lite lustigt är att i samma veva började alla sjuksköterskor som anställdes i Försvarmakten att tituleras översköterska.
Men i NBO fanns också skrivet att behovet skulle styra vidareutbildning och befordran. Något som man aldrig brytt sig om att tillämpa! Samtidigt höjdes kraven på antagning till "yrkes" officersutbildningen. Nu jämställdes den i stort sett med de tidigare kraven för officersutbildning.
Följden blev att alla unga yrkesofficerare förväntade sig en officerskarriär av den gamla modellen medan behovet var att fylla tomrummet efter både underbefäl (plutonsofficerare), underofficerare (kompaniofficerare) och officerare (regementsofficerare).
Tidigare hade också pensionåldern höjts med tio år för huvuddelen av personalen.
Efter alla förbandsnedläggningar och personalreduceringar (huvudsakligen av yngre lägre officerare som ej valt att lämna hemorten) förändrades inte volymen av vidareutbildning. Man antog kanske att behovet av behovsstyrning skulle jämnas ut med avgångar?? Eller antog man inte alls utan var ängslig för att det egna lärarjobbet i Stockholm skulle försvinna?
Och berget av karriärsugna officerare utan egentliga uppgifter växte till gigantiska proportioner.
Det måste anses vara en gigantisk bedrift att kunna skapa en sådan administration som utan större besvär lyckats svälja alla dessa karriärofficerare.
Jag mötte vid ett tillfälle en kurskamrat från aspirantskolan i en hiss i högkvarteret. Efter sedvanliga hälsningsceremonier där det naturligtvis ingick att fråga vilken befattning respektive innehade fick jag omedelbart följande kommentar; är du fortfarande kvar på det jobbet. Eftersom jag med stolthet kan säga att jag förutom några korta avbrott med bl. a. utlandstjänst bara har haft två jobb i Försvarsmakten och dessutom anser att jag gjort nytta inom båda, tog jag kommentaren lite som en förolämpning och svarade snabbt; Ja, har du lärt dig något jobb ordentligt?
Några ljusglimtar har det funnits då och då. Vid avtackning av en officer säger stabschefen, en general, - "Jag kommer ihåg första året du var här. Då frågade jag dig ibland om saker men fick alltid svaret, jag är ny här så jag kan inte svara säkert. Efter ett år träffades vi igen och jag hade en ny fråga. När Du svarade att du var ny här, sa jag till dig, du har ju varit här ett helt år. Då svarade du, jag är ganska ny här och nu är du på väg att sluta"! Ja, så har det fortsatt och nu skriver försvarsministern att vi inte kan försvara vårt land!??
Dags att vakna!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)